Gott och blandat 11: Nyårsrensning, del 2

Nyårsafton, men eftersom jag är rätt rejält sjuk så jag måste stanna hemma får jag väl fortsätta min rensning, idag med europeiska och amerikanska serier som jag skrivit upp på min lilla lista över serier jag kanske ska skriva om. Hugg i!

Carthago& Carthago Adventuresav Christophe Bec (manus) & diverse tecknare: Äventyr med monster/”utdöda” djur/mytologiska väsen bjuds det på här, och faktiskt sågs de första albumen av Carthagotill på svenska i tidningen Hagel. OK underhållning för stunden men verkligen inte mer, och mycket av min goodwill för serien beror på att en megalodon spelar en stor roll. En mycket typisk habil modern fransk actionserie, med halvtråkig men kompetenta teckningar (ibland bättre än så, i några album).

Carthago Adventures

The Old Geezersav Wilfrid Lupano (manus) & Paul Cauuet (teckningar): Småkul fransk serie om ett gäng gamla män som träter om gamla oförrätter och ungdomen av idag. I de rikliga återblickarna får vi se hur deras politiska och emotionella gräl en gång uppstod, och i nutid hur några av dem fortfarande står upp för sina gamla ideal: Anarkism, kommunism, och allmänt gott och blandat i fransk revolutionär anda! Saknar lite styrsel och den där skärpan som skulle behövts för att göra den riktigt bra.

The Old Geezers

Castle in the Starsav Alex Alice: Allålders-science fiction där rymdfarten startar långt tidigare, redan på 1800-talet, närmare bestämt under kung Ludvig II av Bayerns insyn. Så den som känner till Ludvig förstår nog att det bjuds på en myckenhet av barockslott, överdådiga miljöer, och annat ståtligt. Manuset är dugligt men det är teckningarna som verkligen lyfter serien, där besöket på månen är höjdpunkten. Två (hittills) översatta albumen som mixar Jules Verne, bayersk elegans, och en son i desperat jakt efter sin försvunna mamma till en smaklig måltid.

Castle in the Stars

Valentineav Vanyda: Den här serien förtjänar egentligen en egen post för det är en av de allra mest lyckade skildringar av tonåringar jag läst. I sex tjocka album får vi följa Valentine i hennes vardag, med intriger i skolan, kärlekstrassel, och allt annat som ingår i en tonårings liv. Hur händelser samtidigt kan vara triviala och livsviktiga, på just det där sättet när du är på gränsen till att bli vuxen, fångas på pricken, och jag älskar hur saker som den första gången skildras på ett så avslappnat vis med en Valentine som förstår båda hur oviktigt det egentligen är i det långa loppet men ändå omvälvande för stunden. Teckningarna är enkla och effektiva, även om Vanyda inte alltid är helt säker på handen. En toppenserie helt enkelt, och en perfekt serie för den som har blivit lite för stor för serier som de av Raina Telgemeier.

Valentine

Lights of the Amalouav Christophe Gibelin (manus) och Claire Wendling (teckningar): En sympatiskt tjock samling av fem franska originalalbum, med en fantasyserie där vesslor, småfolk och andra varelser lever bland de ovetande människorna. När deras värld hotas av undergång blir några av dem tvungna att ge sig ut på en oviss färd för att stoppa katastrofen… Så jupp, en mycket traditionell historia och det gäller även teckningarna; det här är en serie som tveklöst skulle passat bra i exempelvis Epix. Faktiskt hade jag lite svårt att förstå att det var en ny serie eftersom den kändes så urtypisk för 80/90-talets franska serier, så precis i skrivande stund (helt ärligt!) kollade jag nu original-copyright och mycket riktigt var det 1990-96 som den kom ut första gången. Tänk Loisel, men en gnutta mindre charmiga teckningar, och ni vet vad som gäller. Med andra ord, en klart trevlig läsning, om än inte överraskande :-)

Amalou

Story Without a Heroav Jean Van Hamme (manus) & Dany (teckningar): Den här läste jag mest för att Van Hamme är en rutinerad räv som ibland får till det riktigt bra, medan Dany är en visserligen skicklig tecknare men som mest gjort bedrövligt gammalmodiga skämtserier som mest går ut på att rita nakna kvinnor, så en äventyrsserie av de två lät iallafall intressant. Och jodå, godkänt blir det för de två albumen om en flygplansolycka och vad som händer med passagerarna, där det andra albumet (med titeln Story Without a Hero – Twenty Years Later) berättar om hur det gick sen. Manuset är som Van Hammes brukar vara skickligt sammansatt om än fullt av klichéer, men jag måste erkänna att det roligaste var att se Dany försöka teckna mer realistiskt. Han är ju skicklig på sin slicka halvkarikerade stil när han tecknar lättsam erotik, men här, när han försöker sig på någonting annat, misslyckas han rätt rejält. Så kanske intressant snarare än bra, men det är alltid något!

Story Without a Hero

The Manhattan Projectsav Jonathan Hickman (manus) & Nick Pitarra (teckningar): En mycket bisarr pågående serietidning om en alternativ-historia där det inte fanns ett Manhattan-projekt utan flera, där de ännu mer hemliga är betydligt konstigare än en enkel atombomb. Einstein, Feynman, Oppenheimer, Fermi och andra kända vetenskapsmän, för att inte tala om deras okända tvillingar, kloner, utomjordingar, talande hundar, amerikanska presidenter i robotkroppar, erbjuder en fascinerande men smått (nej, lögn, mycket!) obegriplig historia, där Pitarras groteska teckningar bidrar till att jag har roligt medan jag läser men att det samtidigt saknas ett syfte med det hela. I början verkade det som om Hickman var på väg mot ett bestämt mål, men efterhand har det visat sig att det nog bara är stundens ingivelse som för serien framåt. Nåja.

The Manhattan Projects 020-009

Downward to the Earthav Philippe Thirault (manus) & Laura Zuccheri (teckningar): Science fiction i två delar där människor lägger sig i det som de ser som en primitiv civilisation på en främmande planet. Jag läste serien för att den bygger på en roman av Robert Silverberg, en författare som kan skriva riktigt bra men som också står bakom en hel del skräp. Efter att ha läst serien kan jag inte säga om romanen hör till de förra eller de senare, men serien var mest ett stort Jaha: Lite blod, lite naket, lite utomjordisk mysticism, och sen var det hela över. En utfyllnadsserie för att ha någonting att ge ut, kort sagt.

Downward to the Earth

Jag tror jag nöjer mig med dessa; huvudvärken gör sig påmind så det är dags att lämna datorn. Det fanns fler serier på listan, men de övriga har jag uppenbarligen inget intresse av att skriva om nu, så de får vara. Och för den som är intresserad såg den kompletta listan ut såhär:

  • Carthago + Carthago Adv.
  • Blank Slate
  • The Old Geezers
  • DC Universe Moore/Gaiman
  • Castle in the stars
  • Glorious summers
  • Mister Miracle
  • Valentine
  • Masters of Spanish Comics
  • Alien: Dead Orbit
  • The alliance of the curious
  • Där ute går världen under
  • Kill or Be Killed
  • Amalou
  • Walking dead
  • Godzilla Stokoe
  • Nya L.E.G.I.O.N.
  • The Word of the Mute
  • Story without a hero
  • A Walk through Hell
  • Breathless
  • Manhattan projects
  • Adrift
  • Downward to the Earth
  • Alcyon

Av de jag hoppade över kommer jag nog återkomma till Mister Miracleoch Glorious Summerseftersom de är både bra och serier jag inte skrivit om förut, medan Där ute går världen underoch Kill and Be Killedär bra men jag har inte mycket nytt att säga om dem. Resten? Njae.

Gott Nytt År!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Gott och blandat 11: Nyårsrensning, del 1

Jag tänkte att det kanske vore lika bra om jag tog chansen att innan året är slut en gång för alla rensa ut min (alltför) långa lista med serier jag läst som jag eventuellt skulle skriva om. Dvs, serier som jag inte känner för att skriva ett helt inlägg om, och det behöver inte betyda att de är dåliga för ibland är det bara så att jag inte har så mycket att säga om även bra serier.

Men ok, de flesta är nog bara godkända, om ens det 😉

Så idag blir det minimalare än någonsin, med bara någon/några enstaka mening/ar om serien ifråga. Med andra ord, extremt generaliserande och antagligen helt orättvist. Men varje serie får chansen att motbevisa mitt omdöme med varsin sida så ni får chansen att se vad det handlar om. Och för att inte bli alltför långt börjar jag med en hög manga; resten kommer imorgon (eller möjligen i övermorgon…)!

Moteki Omnibus v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Motekiav Mitsurō Kubo: Vuxen man som aldrig haft tur i kärlek tror sig plötsligt vara lyckans gullgosse när alla kvinnor han känt och haft känslor för börjar höra av sig. Sen blir det How I Met Your Mother i mangaversion,  dvs vem om någon ska han bli ihop med. OK setup men halvdant genomförande, så när de totalt fyra volymerna var över gjorde det ingenting.

Shojo FIGHT! v05 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Shojo FIGHT!av Yoko Nihonbashi: Sportmanga om ett flicklag i volleyboll. Plus för kvinnor i huvudrollerna, plus för omväxlingen i teckningsstil (som lustigt nog mer ser ut som när till exempel en europé gör serier i mangastil), minus för avsaknaden av högdramatiska matcher som pågår i evighet. Så kul med variationen, men nja för utförandet.

Peach Mermaid v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Peach Mermaidav Ruri Miyahara: Romantik med USP att kvinnliga huvudrollsinnehavaren är en sjöjungfru som blivit betuttad i en vanlig kille. Hon kan förvandla sig så att hon har en mänsklig kropp, men tyvärr så reverterar hon till fiskunderkropp så fort hon blir det minsta upphetsad -> serien består av en enda lång räcka ”komiska” kapitel där de blir lite småintresserade men sen blir det tji. Småkul i början men jag tappade intresset efter två volymer, men nu ser jag att det bara var en volym kvar så kanske tar jag och läser den ändå…

Forget Me Not v01 (2016) (Digital) (danke-Empire)

Forget Me Notav Mag Hsu (manus) & Nao Emoto (teckningar): En nackdel med att vänta så långa med att skriva om serier jag läst är att det kan vara svårt hålla isär de som saknar särprägel. Den här har jag svår att hålla isär från Moteki, för även här är det en man som försöker förstå vem av alla de kvinnor han hållit kär är den som han egentligen borde vara ihop med. Mycket smetigare och mer melodramatisk än Moteki, man kan riktigt höra de smäktande fiolerna som spelar i bakgrunden, så nä, blä.

Is Kichijoji the Only Place to Live v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Is Kichijoji the Only Place to Live?av Makihirochi: Ah, en av de där underbart extremt nischade serierna igen. Här om två systrar som jobbar som mäklare i Kichijoji, den coolaste förorten till Tokyo, som så fort en potentiell kund kommer in istället tar denna med till någon annan förort, varpå kapitlet fördrivs med att de går igenom och förevisar alla fördelar med denna. Och det är allt, ingenting mer händer. Jag har läst en volym, det finns flera, men även om jag gillar det udda så är det inte för att jag personligen verkligen gillar Kichijoji som jag tänker skippa resten. Men om jag skulle flytta till Tokyo kanske jag skulle läsa lite mer :-)

Go For It, Nakamura! (2018) (Digital) (danke-Empire)

Go For It, Nakamura!av Syundei: Lyckad komedi om Nakamura som är kär i sin klasskompis Hirose Aki men som har förtvivlat svårt att våga säga det. Försöker gör han, men varje gång det är nära så vågar han inte riktigt göra det. Enkel och charmig serie i en volym, och med ett öppet slut som Syundei förklarar med att han ville sluta medan Nakamura åtminstone skulle ha ett glatt minne av Hirose. En kul liten bok!

Kakafukaka.jpg

Kakafukakaav Takumi Ishida: En till av alla serier om ett kollektiv dit Aki Terada flyttar efter att hennes pojkvän bedragit henne. Givetvis bor en annan gammal pojkvän där, och handlingen är igång. Helt OK, måhända helt utan originalitet, så jag kommer inte ihåg mycket av den trots att jag nyss läste den, men snygga omslag!

How NOT to Summon a Demon Lord v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

How NOT to Summon a Demon Lordav Yukiya Murasaki (manus) & Naoto Fukuda (teckningar): Seven Seas Entertainment vräker ut manga med fantasy-anknytningar som alla går ut på att placera vanliga människor i en fantasy-setting. Här en dataspelare som plötsligt befinner sig i sitt favoritspel, i rollen av en Demon Lord. Inte bättre inte sämre än andra i genren, men jag tar den som exempel. Andra jag nyligen läst är Satan’s Secretary(mycket proper dam blir en extremt effektiv administratör i helvetet), I’m Standing on a Million Lives(skolungdomar får kämpa sig igenom 10 uppdrag med livet som insats inne i ett dataspel), och fler därtill. Alla småcharmiga, men i längden alldeles för enkla för att vara värda att följa en längre tid. Jag föredrar helt klart Seven Seas när de satsar på lite ovanligare relationsdramor istället, som Go For It, Nakamura!.

Flying Witch

Flying Witchav Chihiro Ishizuka: Har du alltid undrat mer om vardagslivet för häxor i Kikis expressbuds värld? Här har du svaret med en något äldre häxlärling som träffar äldre häxor, värvar en yngre adept, med mera. Jag älskar den lugna stämningen i Miyazakis film, men i den här serien är det kanske lite väl odramatiskt; efter fem lästa volymer har fortfarande ingenting egentligen hänt. Och ja, den känns lite väl kalkerad från Miyazaki för att det ska kännas helt OK.

High-Rise Invasion v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

High-Rise Invasionav Tsuina Miura (manus) & Takahiro Oba (teckningar): High concept-skräck när utan förklaring Yuri Honjo plötsligt befinner sig i en värld som enbart består av skyskrapor där det bara går att röra sig på taket och i de översta våningarna, och om det inte vore nog finns det också diverse maskförsedda människor som är ute efter att mörda alla andra. Skrämmande miljö som fungerar bra i de första volymerna, men samtidigt har jag läst flera liknande serier förut, så slutomdömet kommer bli väldigt beroende på hur det hela avslutas.

Mix

Det knepiga med att illustrera Adachi är att hans allra starkaste sida är rytmen, hur han bygger upp scener / kapitel / böcker, och då räcker inte en enda sida…

Mixav Mitsuru Adachi: En slags uppföljare till Adachis ultraklassiker Touchdär vi får återse samma skola trettio år senare, en skola som efter succén i Touch aldrig varit i närheten av att nå Koshien igen. Men nu är ett nytt talangfullt brödrapar på gång… En hel del vinkningar till den äldre serien, inklusive inhopp av några av dess birollsinnehavare, och Adachi är mycket skicklig på att göra serier med en god stämning. Men lite avslaget är det allt, och inte i närheten av hans mest lyckade serier som just Toucheller Cross Game. Så kul för fans som mig, även om jag hellre sett honom göra någonting helt nytt. Ännu inte avslutad men femton volymer har det redan hunnit bli.

Så det var nog alla, och den enda jag tveklöst kan rekommendera är Go For It, Nakamura!; några av de andra har sina poänger men är mer till för de som just gillar  det som utmärker serien ifråga (som Mix) . Jag har också på min lista två till manga men den ena, Wotakoi, kommer jag ihåg absolut noll om, och den andra som jag bara skrivit ”Receiving Hakane” vid som jag anar är en slags förkortning av någon serie kan jag inte ens förstå vilken det är, så sannolikheten för att den var extremt läsvärd är nog minimal :-)

Härnäst, resten!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

Gott och blandat 8: Catching up…

…med en del serier jag redan skrivit om förut. Så inga avslutade serier idag utan bara sådana som fortfarande kommer ut, och som förtjänar en lägesrapport :-)

Saga av Brian K. Vaughan (manus) och Fiona Staples (teckningar)

En stor nackdel med att köpa en serie som den här i de lite lyxigare inbundna utgåvorna är att det blir så långt mellan volymerna. Tre år var det mellan de första två, så den tredje kommer nog vilket år som helst nu. Men det är klart, om man är så långsam som jag med att läsa dem (jag har haft tvåan liggande i mer än ett år innan jag nu läst den) så gör det inte så mycket. Kanske.

Hur som helst, den här underhållande pikaresken fortsätter att vara full av underliga varelser, alla förnämligt illustrerade av Staples som nog är det stora dragplåstret här. Jag menar, när man till och med klarar av att ge personlighet hos personer vars huvuden består av tv-apparater kan man känna sig stolt! Vaughans manus är bra, inte tu tal om annat, men han har alltid haft ett lite torrt/kontrollerat drag i sina serier, oavsett hur fantasifull handlingen är, och jag kan inte låta bli att fantisera om en serie där Staples själv stod för manus :-)

Saga - King Robot

Historien i sig fortsätter att följa Alana och Markos dotter Hazels uppväxt, och alla de som dras in i hennes historia. I början var jag orolig för att serien aldrig skulle komma framåt, med tanke på hur många sidor som spenderades på en ganska kort tid i Hazels unga liv, men i senare nummer drar sig inte Vaughan & Staples för att hoppa framåt några år när inte mycket spektakulärt händer. Så det finns nog goda chanser att serien avslutas någon gång.

Sex Criminals av Matt Fraction (manus) och Chip Zdarsky (teckningar)

Suzie & Jon fortsätter att älska sig fram genom en värld där det visar sig att de inte är ensamma om att få udda superkrafter när de får orgasm. I den senaste samlingen (och ja, jag håller mig till de inbjudna utgåvorna här med så jag har först nu läst nummer 11-20 i och med att den andra sådana kommit ut) träffar de bland annat på Mr Douglas, vars utlösning manifesterar sig som hentai-klichéer, och en del annat smått och gott (?).

Sex Criminals - hentai3

Ju mer jag läser av Sex Criminals, desto tydligare blir det att serien så gott som helt är ett tillfälle för Fraction & Zdarsky att släppa lös de allra uslaste/roligaste skämt de kan som har med sex att göra, och att handlingen i övrigt mest finns till för att ha någonstans att placera skämten. De allvarligare delarna, som Jons psykiska problem, han och Suzies relationsproblem, och Kegelfaces ”sexpolis”, är om jag ska vara ärlig de svagaste inslagen i serien. Fraction & Zdarsky är för skickliga för att jag ska tycka att det är tråkigt att läsa de seriösare sidorna, men det är när det är skämtdags som de verkligen briljerar, som med de underbara omslagen till de två inbundna volymerna. Helt seriöst, om man skaffar den första inbundna omslagen och inte tar sig en titt på vad som finns under omslaget så har man missat något av det bästa med boken :-)

Snotgirl av Bryan Lee O’Malley (manus) och Leslie Hung (teckningar)

Hm, alltid lika trist att avsluta med det svagaste kortet men så blir det idag. För när jag först skrev om serien sa jag att den var försiktigt lovande, med tanke på att O’Malleys andra serier varit så bra, även om de första fem numren av Snotgirl inte var helt klockrena.

Nu har antalet nummer dubblerats, och tyvärr kvarstår svagheterna. Efter två år är det fortfarande nästan helt omöjligt att förstå vad serien handlar om eller vart den är på väg. Lottie Person (Snotgirl) är ofta konfys över vad som pågår och vad som är verkligt, och jag som läsare känner likadant; att läsa Snotgirl känns som att befinna sig i en feberdröm där logiken är oklar och tankarna inbäddade som i bomull. På läsarsidorna skämtar O’Malley och Hung om hur obegriplig serien är och de sidorna är de bästa med serien, men inte blir någonting begripligare av det.

Att vara mystisk och bara antyda hemligheter är en ofta använd och effektiv aptitretare, men efter så här lång tid har min aptit nästan helt försvunnit. Och jag börjar dessutom irritera mig rätt rejält på skildringen av modebloggerskorna i serien. Om jag hade större tilltro än jag har nu om att det kommer finnas en poäng i deras ytlighet och ärligt talat obegripliga förkärlek för att umgås med personer som är egocentrerade, elaka och dryga vore det en annan sak, men nu känns det mer som en nidbild av de här människorna. Och jag tror inte det är meningen att jag ska tycka illa om huvudpersonen men det är svårt att låta bli.

Snotgirl - hotell

Jag kanske ger serien en chans till när det kommit fler nummer, men bara om jag råkar ramla över dem någonstans för mer är den inte värd.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 6

Recensionshögrensning!

Honor Girl av Maggie Thrash

Honor Girl är en självbiografisk serie i fiktivt format om den första riktiga kärleken, och den drabbar Maggie när hon 15 år gammal som varje sommar åker till Camp Bellflower, ett sommarläger för unga flickor med gamla traditioner. Utan att söka kärleken finns den bara där en dag, och föremålet för den, den några år äldre Erin, jobbar som rådgivare. Plötsligt blir den tidigare så enkla tillvaron komplicerad för Maggie: Hon är kär, hon är kär i en äldre person, hon är kär i en kvinna.

Honor Girl är ett bra exempel på hur väl den här typen av historier fungerar i serieformat. Berättelsen saknar yttre dramatik, och det finns inte mycket i den som jag inte har läst förut. Dessutom är Thrashs teckningar ganska skrala, med sitt utseende som om de vore tecknade av en talangfull amatör som suttit med kulspetspenna och färgpennor och ritat, utan att skissa först. Men likafullt gillar jag serien med alla dess små detaljer, som Maggies skytte (alla deltagarna har olika aktiviteter de deltar i, och Maggies specialitet är gevärsskytte) och hur det påverkas av kärleksrelationen, eller hur de andra lägerledarna hanterar situationen. Och det är en självbiografi vilket gör att hur det ska gå för Maggie och Erin hela tiden känns osäkert vilket kändes som ett plus i det här fallet.

Honor Girl - Erin

Så en bok för de i bokslukaråldern, dvs de som läser ut böcker som Honor Girl med sina 270 sidor och sen omedelbart säger: Nästa!

Superdövis av Cece Bell

Och här har vi en till serie för just dem, måhända kanske för några år yngre läsare: Cece Bells Superdövis, en bok inspirerad av hennes egna upplevelser när hon som fyra år gammal tappade stora delar av hörselförmågan. När bokens Cece efter en sjukdom inte längre kan höra någonting blir det svårt; hon är för ung vare sig för att läsa eller skriva så det mesta är ett mysterium för henne:

När Cece väl fått en hörapparat går det lite bättre, men Bell är väldigt noga med att visa att det på intet vis betyder att den fungerar lika bra som vanlig hörsel. Cece får lära sig att läsa på läppar (vilket betyder att pappans mustasch/skägg är en usel idé) och att uppmärksam på kontext för att bättre tolka ljuden. Fördelen är ”superkraften” att hon tack vare sin hörapparat och de mikrofoner lärarna bär kan höra vad lärare håller på med när de är någon annanstans, till exempel i lärarrummet eller toaletten; titelns ”Superdövis” är hennes namn på sig själv som superhjälte med denna mycket specifika superkraft :-)

Superdövis - test

Superdövis är sympatisk och bra på att visa hur det kan vara att som barn drabbas av någonting som Cece Bell gjorde, utan pekpinnar och utan att vare sig under- eller överdramatisera. Men den är lite i menlösaste laget som läsning och känns ibland väl mycket som om den bara finns till för att förevisa och undervisa i hur det kan vara att drabbas av hörselnedsättning som barn. De små känslomässiga komplikationer som skildras, typ hur Ceces vänner reagerar på hörselapparaten mm, känns aldrig speciellt brännande. Inte heller teckningarna är de mest expressiva; vare sig kroppsspråket eller ansiktsuttrycken är särdeles uttrycksfulla hos personerna. En godkänd serie och som sagt, bokslukare behöver material för att underhålla den aldrig slocknande läslustan, och då kan man definitivt sätta Superdövis i händerna på en slukare.

Pinocchio av Winshluss

Den franske tecknaren Winshluss version av den klassiska barnboken Pinocchio är imponerande: Elegant tecknat i en uppsjö av olika stilar, fria associationer som leder till allt möjligt och omöjligt, och allt så gott som helt utan text (det finns lite text här o där, men de allra flesta sidorna är helt utan). Den som läste tidningen Pox när den kom ut kanske minns italienaren Mattioli och hans absurda serier som Squeak the Mouse som började som vanliga tecknade kortfilmer men sen svävade ut i orgier av blod och sex, och lite av samma känsla finns här.

Men lika bra som Mattioli är inte det här. Det är mer tungfotat, kanske beroende på att Winshluss ändå hela tiden förhåller sig till originalet så helt utan tyglar är det inte. Det känns också som att han inte vågar släppa hämningarna helt; även om mycket av det som sker inte har någon djupare mening finns det hel tiden en antydan av att Winshluss nog vill någonting, att fantasterierna och groteskerierna ändå är där med ett allvarligare syfte.

Winshluss Pinocchio

Jag tror att jag helt simpelt inte är på riktigt samma våglängd som Winshluss vilket gör att en serie som Pinocchio som i så hög grad bygger på råa känslor à la Winshluss lämnar mig kall. Jag ser att Winshluss är en mycket skicklig serietecknare och jag kan förstå att för rätt läsare kan det här vara ett mästerverk, men tyvärr är inte jag den läsaren.

Fifty Freakin’ Years with the Fabulous Furry Freak Brothers av Gilbert Shelton

Han nalkas de 80 nu, Gilbert Shelton, men serier gör han fortfarande, om än i lägre takt än som ung. Det här albumet som firar att hans kända brödratrio fyller 50 innehåller en hel del nya serier av honom själv, plus några hyllningsserier (några nya, några gamla( från andra serietecknare som Hunt Emerson, diverse ströbilder av Shelton, och en längre text där han berättar om sin tid som serietecknare.

Fifty Freakin' Years with the Fabulous Furry Freak Brothers

De sista åren Charles Schulz tecknade Snobben hade han en darrig linje men den var stadig som berget jämfört med Sheltons. Och för en serie som TFFFB blir det egentligen bara bättre ju ostadigare det ser ut :-)

För en fan som jag är det här ett självklart köp, även om innehållet är rätt tunt om sanningen ska fram. Den nämnda texten är lite svamlig och ofokuserad, hyllningsserierna platta, och de nya Shelton-serierna är inte lika bra som när Shelton var som bäst. Men likafullt är de roliga, och det känns också tryggt på något vis att bröderna fortsätter på samma sätt de alltid gjort, utan att påverkas av hur omvärlden förändrats.

SH3 vol 4 – Passio av Daniel Ahlgren

Sist men inte minst (snarare bäst!) har jag äntligen läst den senaste delen av Daniel Ahlgrens superhjälteepos SH3. De kommer inte ofta, de här böckerna, så varje gång det händer tar jag och läser om allihopa för att komma in i handlingen. Men det gör jag så gärna för precis som jag skrivit förut är det här riktigt bra superhjälteserier, och jag hart fortfarande inte sett någon annan serie som ens försöker sig på att på samma sätt mixa superhjältar och tonårsvardag, åtminstone inte lika framgångsrikt som här.

Efter att Alfamannens fertilitetsproblem ordnat upp sig i förra boken hamnar nu problemet med alla parallella universum i fokus. Den tråden fungerar utmärkt, klassisk som den är i superhjältesammanhang, men allra bäst i SH3 är alla biintriger som puttrar på; smarta och ofta med oväntade upplösningar. Ahlgren är suverän på att knåpa och knepa ihop allting, än mer med tanke på att med den låga utgivningstakten så handlar det ibland om ledtrådar som lagts ut många år i förväg innan de slutligen används.

Det dröjde innan jag köpte och läste Passio; den kom redan 2015 men jag missade den då och eftersom serien sorgligt nog inte är en kioskvältare såg jag den först för ett litet tag sedan. Men en sak är bra med det: Det kanske snart är dags för volym 5!

SH3 Passio

Kan köpas hos bl.a.: