Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, torsdag 2011 11 24 Dagens tema är en smula känsligt, milt sagt: Hur skildrar man Adolf Hitler i en serie, och kan man göra det hursomhelst? Orsaken att jag skriver om Walter Moers & Grant Morrison/Steve Yeowells försök är faktiskt en ren slump: Jag råkade ramla över en sajt som listade högvis med scanlations av europeiska serier men även en och annan udda scan av serier som inte finns att få tag på längre, och när jag fått tag på det jag ville ha och börjat läsa insåg jag att de två serier jag läste först och alltså var mest nyfiken på båda handlade om Hitler. Skum slump!
Walter Moers har jag läst mycket lite av, någon enstaka sida, max. Men däremot såg jag för flera år sedan hans alldeles underbara lilla video Der Bonker (inte den bästa kvalitén men den enda jag kunde hitta just nu med engelsk text):
Der Bonker
Så jag kunde bara inte låta bli att läsa hans serie med samma huvudperson. Den var inte så lång, ungefär 40 sidor totalt översatta till engelska (om det finns mer på tyska vet jag inte), men det var å andra sidan riktigt roliga sidor. Hitler i Moers serie-tappning lever i nutiden; han har gömt sig i 50 år i kloakerna, men nu har han klättrat upp igen. Han är givetvis rätt så överraskad över hur världen förändrat sig, och det är inte så konstigt med tanke på var han befunnit sig det sista halvseklet, men också vad han råkar ut för.
En prostituerad Göring, tamagotchi-kärlek, crack-kokain, utomjordingar, och allmänt smått och gott råkar han ut för. Moers satsar på ren humor, med en lätt förvirrad Hitler som bara glider med i vad som händer med honom. Det är riktigt roligt, men bara om man tycker att det går att skämta om Hitler och det kan man definitivt diskutera. Jag tycker det går bra, men jag kan absolut förstå de som inte gör det. Med andra ord, Caveat Emptor!
Den andra serien är någonting helt annat. Skapad 1989 för den skotska tidskriften Cut skildrar The New Adventures of Hitler huvudpersonen som en ung man under en årslång vistelse i Liverpool 1912-13. Teamet Morrison/Yeowell har gjort flera serier tillsammans men det här är den enda som inte utgivits i samlad form. Det har varit tal om det några gånger men förlagen har alltid valt att backa ur på grund av innehållet och uppståndelsen runt serien.
Jag misstänker att själva titeln orsakat en hel del av ilskan; The New Adventures of Hitler låter som någonting putslustigt och frivolt. Men det är inte en rättvisande beskrivning av serien. Visserligen är den bitvis rolig, men framförallt är den skrämmande med den uppenbart djupt störde Adolf Hitler som en alienerad tysk i ett England han inte förstår sig på. Hallucinationer, förnedrande gräl med släktingarna han bor hos, sökandet efter gralen (som han tror sig hitta på ett mindre trevligt ställe) och att han alldeles uppenbart är 100% onyttig gnager ständigt på honom, och den person han kommer att bli känns ständigt närvarande.
TNAoH var en mycket intressantare serie än jag väntat mig för jag hade nog själv tänkt mig den ungefär som jag skrev härovan: Ett försök att vara lite intellektuellt småcool sådär, med att visa att man minsann inte bryr sig så mycket om Hitler och visst kan skämta om honom. Jag borde vetat bättre för även om Morrison inte alltid skriver lyckade serier och ibland drar åt det alltför esoteriska hållet är han aldrig oempatisk. Men här är det alltså inte en Morrison som försöker visa upp hur finurlig han kan vara utan en allvarlig Morrison. Med humor ibland, som sagt.
Några ord om Yeowells teckningar är också på sin plats. Tydligen var ursprungspubliceringen i svartvitt men när den trycktes om i tidningen Crisis året efter blev den färglagd, och det är den version jag hittade. Det är lite lustigt eftersom det jag mest av allt tänkte på när jag läste serien var hur färgerna användes, och hur jag gillade saker som att Yeowell då och då låter personer bli halvt genomskinliga så att bakgrunden lyser igenom, och fonder med abstrakta mönster som ibland påminner om gamla engelska tapeter. Mycket bra, helt enkelt, och det kontrasterar bra mot Yeowell enkla och rättframma sätt att teckna människor.
För den som är intresserad av den historiska bakgrunden så hade Adolf Hitler mycket riktigt en svägerska, Bridget Hitler, som tillsammans med Adolfs halvbror Alois bodde i Liverpool den här tiden, och en del andra detaljer stämmer också, som Alois intresse för rakblad. Men att Adolf skulle bott där finns det inga belägg för förutom i Bridget Hitlers memoarer/dagbok där hon hävdar att så var fallet. Det är sant att Adolf själv aldrig nämnde var han befann sig just den här perioden, men det finns rikliga bevis för att han i själva verket bodde på ett sjaskigt ungkarlshotell i Wien. Men det är en fascinerande tanke att Hitler istället flytt till England, och att Morrison gärna skrev en serie om det förstår jag till fullo.
Två serier om Hitler, en grovkornigt humoristisk och en seriös, men allvaret i den senare hindrade den inte från att vara kontroversiell. Hitler är självklart en mycket problematisk person att skildra, oavsett medium, och en tecknad serie med honom i huvudrollen kommer automatiskt ses med misstänksamhet av många. Själv har jag förutom de här två läst minst en serie med samma huvudperson, Tezukas Adolf, som liksom de här två var bra (med brasklappen för Moers att den definitivt kan verka stötande). Kanske är det snarare så att om man ger sig på Hitler så anstränger man sig lite extra eftersom ämnet är så känsligt? Eller så är det naivt av mig att tro det, och det är bara det att Moers, Morrison/Yeowell och Tezuka alla vet hur man gör bra serier, på olika sätt 
Postat av Simon, söndag 2011 11 20 
Till alla som älskade brittiska barnböcker av typen C S Lewis Narnia-svit och som också gillar serier kan jag bara säga att ni borde verkligen läsa Grant Morrison (manus) och Sean Murphys (teckningar) serie Joe the Barbarian; miniserien om åtta nummer har nyligen kommit ut i en vacker samlingsutgåva, så ta och beställ den, nu.
Till alla andra: Läs vidare så ska jag försöka förklara varför serien är så bra
Grant Morrison har jag skrivit om många gånger förut, och också nämnt hur hans serier har förändrats över tiden; från de smått bisarra uppläggen i hans tidigare mainstream-serier som Doom Patrol och Animal Man, via ofta överdrivet esoteriska serier som The Filth och The Invisibles, till att nu ha blivit den kanske allra bästa aktiva mainstream-serieförfattaren, med All-Star Superman, X-Men och We3 som de bästa exemplen. Personligen gillade jag den tidiga perioden men den nuvarande är egentligen lika bra, åtminstone när han är som bäst (han har gjort en del ganska dåliga serier också, där det känns som han inte brytt sig så mycket om resultatet), trots att han är mindre egen. Han skriver helt enkelt rakare och bättre superhjälteserier än någon annan för närvarande, en ganska förvånande utveckling med tanke på hur han började.
Joe the Barbarian är däremot inte en superhjälteserie utan istället handlar det om fantasy. Och titeln till trots är det inte Conan-typen av fantasy; det JtB mest påminner om är klassisk brittisk barn/ungdomsfantasy av C S Lewis-typen.
Huvudpersonen Joe är ensam hemma en dag när hans diabetes slår till. Han måste försöka få tag på sitt insulin, och dessutom har de problem både med elektriciteten i huset och med avbetalningarna. Seriens åtta nummer handlar om hur han kämpar sig genom huset för att nå fram till de livsnödvändiga målen. Och fantasyn? Samtidigt som han kravlar sig nerför trappor och annat är han också tvungen att göra samma sak i ett sagoland, där handlingen i den ena världen återspeglas i den andra, som att hans tama mus Jack i sagolandet är en våghalsig fäktmästare, och att legenden där berättar om hur ”The Dying Boy” en dag ska rädda landet från undergång.
När jag läste JtB kom jag att tänka på Fröken Ensam Hemma, för de som nu råkar komma ihåg den svenska tv-serien; det är lite av samma svindlande känsla av att allting är möjligt när jag läser om Joe och beundrar Sean Murphys teckningar (jag har inte läst något av honom förut men det här gav mersmak, i stor dos). Sen var jag förstås väldigt liten när jag såg tv-serien så det är väl inte säkert att jag skulle tycka samma sak idag, men lika fängslad som jag var då blev jag nu. För den som är mer inne på serier så kan jag också nämna A Game of You, Sandman-sviten skriven av likaså brittiske Neil Gaiman som också var tydligt inspirerad av Narnia-böckerna, med ett liknande upplägg med växelspelet mellan den riktiga världen och en sago-version.
Jag hade ärligt talat rätt låga förväntningar på JtB när jag började läsa för det lilla jag hört om den var inte lovande, men allteftersom insåg jag att det var ett litet mästerverk, och för att vara en amerikansk serie en udda sådan. Det som kändes ovanligt var att det var en så tydligt brittisk ton i den, kopplat med de extravaganta illustrationerna som däremot kändes betydligt mer amerikanska. En synnerligen lyckad kombination, med andra ord, och en överraskande bra bok!
Postat av Simon, lördag 2011 08 06 Hängmattan, igen, plus min iPad, så nu blir det några (ganska dåliga) serier av ovannämnda herrar som jag inte hade läst förut
 Nu kanske det räcker? Back to Brooklyn: Jag skulle verkligen inte vilja säga att den här serien var bra, men den var tusan så mycket bättre än dagens övriga serier. Ennis skriver tillsammans med Jimmy Palmiotti och Mihailo Vukelic tecknar den här 5-delars miniserien om en gangster från (såklart) Brooklyn. Den liknar på pricken alla andra hårdkokta gangsterserier som Ennis men framförallt Warren Ellis vräkt ur sig de senaste åren: Mycket våld, skildrad från gangsterns sida, helst väldigt obehagliga sexbrott (typ pedofili, ofta kryddat med incest), och gärna med ett olyckligt slut, dvs en huvudperson som dör. Det är visserligen skönt med avslutade serier som kan göra som de vill med karaktärerna, till skillnad från thrillers med mer långlivade hjältar, men nu börjar jag uppriktigt sagt tröttna lite grann på just den här genren. Jag fattar att det är roligt att få vara precis hur våldsam och nihilistisk som man vill, men det är inte lika roligt för mig som läsare i längden.
Det som ändå gör att serien är OK läsning är att Ennis som vanligt har ett bra flyt i dialogen och handlingen. Det märks att han inte stått för manuset helt själv; både hans humor och ultravålds-kärlek verkar hållas i schack av Palmiottis medverkan, men nog är det ändå en Ennis-serie. Vukelics teckningar är definitivt av den stela typen men jag tycker ändå rätt bra om dem, med den lite udda stilen med tydliga konturer tillsammans med ett 3.dimensionellt skulpterande med färgen. Om något påminner det en smula om Kyle Bakers i Justice, Inc., hans sorgligt bortglömda miniserie från 80-talet, även om Baker var mycket mer rörlig i sin serie.
 Lex Luthor, mannen bakom männen bakom mannen Aztek, the Ultimate Man: Skriven av Grant Morrison tillsammans med (brrr!) Mark Millar är den här kortlivade DC-serien från 90-talet ingen höjdare. Det är från perioden precis innan Morrisons gyllene superhjälteålder, som inleddes så smått med JLA precis efteråt (där också Aztek gör ett omotiverat inhopp) för att sedan fortsätta med X-Men, All-Star Superman, och en del annat. Antingen hade Morrison inte riktigt klurat ut det bästa sättet att skriva om superhjältar ännu, eller så är det Millars dåliga inflytande, för det här var en riktigt trist erfarenhet. Aztek är en hi-tech-utrustad hjälte med en komplicerad bakgrund (hemlig organisation, som i sin tur är hemligt grundad av Lex Luthor) och har som många andra serier i genren problem med att bli begriplig. Vad kan han egentligen göra? Varför gör han det han gör? Varför avslutas aldrig några plot-trådar? Och varför i hela friden ska jag bry mig om det?
När Morrison senare hittade rätt så skalade han bort allt oväsentligt: Fokus på tydliga hjältar. En rak historia utan krångligheter. Och dessutom, klara teckningar utan onödiga detaljer. Här är det tyvärr en rätt typisk representant för 90-talssuperhjältarna som gäller, med en vilsen identitet. Vilket också gäller nästa titel:
 Ett välkomponerat omslag som lever upp till innehållet The Flash #130-138: Under samma period skrev samma team också The Flash i ungefär ett år. En gammal beprövad hjälte, förvisso, men serien blir inte bättre för det. Även den här serien lider svårt av att handlingen känns som ett förvirrat mishmash mellan en tråkig 70-talsserie med deras typiskt träiga handling (En skurk! Och kanske en till! Och sen ett slagsmål!) och en lika träig 90-talsserie som givetvis ska försöka vara realistisk, vad det nu innebär med en huvudperson som klär ut sig i knallröda trikåer och springer jättesnabbt. Ju mindre sagt om serien, desto bättre.
 Doom konspirerar med en deprimerad Ben Grimm Fantastic Four 1234: Och slutligen en Morrison där han själv står för manuset (äntligen!), medan Jae Lee ansvarar för illustrationerna. Det här är en lite senare Morrison när han i mitt tycke återigen var bra, men tyvärr är den här serien inte bland hans bättre från den senare perioden. Det finns drag av kompressionstekniken från en del av hans andra serier, och Jae Lee är en ibland riktigt bra tecknare så ingredienserna är på plats, men receptet är inte välbalanserat. Delvis beror det på mig: Jag kan inte F4s historia så bra, och den här historien är extremt fokuserad på deras och deras ärkefiende Dr Dooms själsliv så jag misstänker att en del av detaljerna går mig förbi.
Men å andra sidan har Morrison visat att han kan skriva så att även nybörjare blir intresserade, så jag tänker inte ge honom ett frikort här. Dessutom är Lees teckningar svårlästa. Som sagt tycker jag han ofta är skicklig, men här blir serien alldeles för svårläst när både manus och teckningar drar åt det obskyra hållet. Jag tror att det finns en bra serie här någonstans som försöker bryta sig ut, men det vill sig inte riktigt.
Summan av kardemumman är att det tydligen fanns goda skäl till att ingen av de här serierna är vidare känd, trots de namnkunniga kreatörerna, och att jag gjorde rätt som sparade dem till en snabbläsning i hängmattan istället för att hoppas på något mera 
Nästa gång: Lite bättre serier, jag lovar, och nyare!
Postat av Simon, tisdag 2011 07 26 
Länge sen sist, men så kan det gå i sommarens soliga (nåja) dagar!
Dagens övning är en tung kloss: 672 sidor mutanter som samlar ihop Joss Whedon (manus) och John Cassadays (teckningar) 25 nummer av tidningen Astonishing X-Men. Det är en direkt uppföljare till Grant Morrison och Frank Quitelys version av mutanterna, och det är nog huvudskälet till att jag också läste Whedon/Cassadays version: M&Qs New X-Men är en av mina absoluta favoriter vad gäller superhjälteserier, trots att jag egentligen inte hade läst några X-Men-serier innan dess. Morrison lyckades med konststycket att presentera huvudfigurerna på ett begripligt sätt, utan att någonsin förlita sig på tidigare kunskaper för att kunna njuta av serien, och Quitely är helt enkelt den kanske allra bästa superhjältetecknaren just nu. M&Q gick efter New X-Men-sejouren vidare till att skriva All-Star Superman, en serie som jag skrivit om flera gånger här eftersom den är en av de allra bästa serierna som gjorts någonsin, alla kategorier.
Alltnog, hur klarar då W&C att följa i M&Qs fotspår?
Inte alls illa skulle jag säga. Det är en rejält berättad historia man får sig till livs, dvs inte så mycket tjafs med aldrig avklarade delintriger och annat utan istället rakt berättade äventyr, och den som gillar Whedons dialog (som är en stor del av charmen i hans Buffy) får rikliga doser av densamma. Och Cassaday är också en mycket skicklig tecknare, vilket han visat även i serier som Planetary. Här fortsätter han på M&Qs inslagna väg med widescreen-serier även visuellt, med rikliga mängder serierutor som täcker hela bredden av sidan. Så det är definitivt en serie som de som gillar någondera av Whedon/Cassaday/X-Men bör läsa.
Men den är inte perfekt, och på en del sätt når den inte alls upp till M&Qs höjder. Det största problemet är att Whedon är en X-Men-fan ut i fingerspetsarna. Det i sig gör förstås ingenting, men vad det får till följd är att en hel del av seriens värde bygger på att läsaren redan har en relation till serien. Typexempel är återkomst av en X-Men-karaktär som är menad att vara en känslomässig höjdpunkt, men scenen faller platt till marken för den som inte läst serien i åratal (för att inte säga decennier): Det inte finns någon som helst uppbyggnad av varför just den Colossus uppdykande skulle vara så omvälvande så det finns ingen anledning att jag skulle bry mig om det (eftersom jag som sagt inte läst de tidigare serierna med karaktären).
Liknande saker förekommer flitigt, och det är intressant att jämföra med Morrisons sätt att presentera sina karaktärer. I hans första nummer dyker två fiender till X-Men upp: Cassandra Nova (en slags psyk-tvilling till professor Xavier) och Sentinels (robotar programmerade för att utplåna alla mutanter). När jag läste serien hade jag ingen aning om huruvida de var nya påhitt av Morrison eller gamla, och det spelade ingen roll eftersom Morrison nogsamt såg till att presentera dem båda för mig som läsare. Och, vilket är viktigt, Morrison vet att det är skillnad på vad läsaren vet och vad X-Men själva vet: Nova var en helt nytt påhitt av Morrison, så hon presenteras givetvis så både för mig som serieläsare och för karaktärerna i serien, medan Sentinels som funnits med länge givetvis är en självklarhet för karaktärerna och därför inte presenteras internt i serien (karaktärerna utgår från att alla vet vad Sentinels är när de pratar om den) men serien är skriven så att jag som nytillkommen läsare ges en chans att förstå vad det är fråga om.
Kort sagt, Morrison skriver serien på ett sätt som visar att han är medveten om skillnaden mellan mig som läsare och en X-man, medan Whedon skriver som om det inte är någon egentlig skillnad mellan de två (bortsett från gener och diverse superkrafter).
Beroende på läsaren behöver förstås Whedons sätt att skriva inte vara någon nackdel, även om det råkar vara det för just mig, men det fanartade sättet att förhålla sig till serien leder också till att han ibland skriver lite slarvigt; han utgår från att läsarna kan fylla i eventuella luckor i historien. Och det är symptomatiskt att i den här samlingen finns en kort rekapitulation i början av boken av de gamla X-serier som man behöver ha koll på för att förstå innebörden i det som händer (dvs det är inte nödvändigt för att hänga med i historien, men nödvändigt för att man ska förstå varför det som händer är viktigt), medan M&Q-samlingen istället hade med Morrisons presentation av sina idéer för Marvel om hur han tänkte sig skriva en serie som skulle kunna locka alla de som sett X-Men-filmerna och tyckt om den, utan att ha läst serien tidigare.
Hm, det här blev mer än ”Jämför Whedon och Morrison”-kommentar än en recension. Så i den andan ska jag också säga att Whedon lyckas med en del saker bättre än Morrison; framförallt är Whedons avslutning bättre. Medan Morrisons var lite av sanden-utrinnande, med en klart bättre start än slut, är Whedons tvärtom. De första episoderna är lite hafsiga och saknar ibland fokus, men när han i slutet koncentrerar sig på framförallt Kitty Pryde blir det en riktigt bra slutkläm, som dessutom passar Cassaday vars stora styrka är anslående scenarios snarare än människor.
En underhållande lunta till bok för den som vill ha god förströelse alltså, med en del brister som jag inte tycker ska avskräcka någon från att läsa den om man kan uppskatta en traditionell superhjälteserie.
Postat av Simon, lördag 2010 12 04 Dags för några kortare notiser om nyutkomna serier som jag skrivit om tidigare men vill passa på att tipsa om igen så att man inte missar dem
Så först den enda serien på svenska idag, nämligen Egmonts återutgivning av Kalle Ankas Pocket från starten; de är nu framme vid nummer 11 så uppenbarligen säljer de tillräckligt bra. Och glad för det är jag för det här är som jag redan tidigare skrivit om riktigt bra serier som jag kan helhjärtat rekommendera för dem som letar efter barnserier på svenska. Eller för den som jag som läste dem som liten och vill återuppliva bekantskapen med italienska Kalle-serier från 60-talet men som har tappat bort de gamla exemplaren. Karaktärerna är lite annorlunda mot hur de vanligen uppträder i Disney-serier: Joakim är inte alls lika stenrik men istället betydligt mer handlingskraftig, som vore han en sådär tjugo år yngre än annars; Kalle är lite mer av en riktig förälder och vuxen anka (nåja…); och så vidare, med ett persongalleri som överlag känns aningens mer realistiska. Det är annorlunda men mycket bra, som sagt.
De är billiga och med mycket läsning för pengarna och en hög lägstanivå, förutom de inlagda sidorna som gör ett försök att binda ihop de längre serierna; som liten tyckte jag det var något skumt med dem och som vuxen ser jag hur mycket sämre tecknade de är och hur lite tid som lagts ner på att få dem att hänga ihop. Men å andra sidan gör de att varje pocket känns mer som en bok, med en egen identitet, istället för bara en samling med självständiga serier så jag kan inte säga att det nödvändigtvis är en dålig idé…
Vidare till Frankrike i och med att NBM har kommit med en ny del i översättningen av Hubert (manus) och Kerascoëts (teckningar) serie Miss Don’t Touch Me.  Den första delen var en av de stora överraskningarna för egen del förra året, med en oväntat stark skildring av den unga Blanche som utan egen förskyllan hamnar på bordellen Pompadour i 20-talets Paris där hon får jobbet som husets mistress. I den första boken fick vi följa hur hon hamnade där i sin jakt på systers mördare, och i den här får vi följa hennes fortsatta öden på Pompadour. Realismen är lika stark som förut; utan att vara snaskiga lyckas Hubert/Kerascoët skildra hur obehaglig situationen är, trots bordellens förfinade yta. Blanche försöker bara överleva men hennes kollegor ogillar henne starkt eftersom hon är jämförelsevis oskadd, trots yrket. När hon sedan verkar ha fångat en rik arvtagares gunst blir trakasserierna etter värre, och Blanches värld raseras.
Vad som är beundransvärt är hur väl Miss Don’t Touch Me undgår att fastna i klichéer, trots miljön handlingen utspelas i. De mycket eleganta och inbjudande teckningarna gör också att jag gång på gång luras att tro att ett (åtminstone någorlunda) lyckligt slut finns inom räckhåll, men icke. Inte ens Blanche själv är fläckfri; hon är på intet vis fördomsfri eller perfekt. Vad hon är är stark: Om någon försöker sätta sig på henne reagerar hon instinktivt och omedelbart, oftast med våldsamma följder. Det som möjligen är negativt med serien är att den riskerar att falla i ”Allt är elände”-fällan, där ingenting bra någonsin händer. Jag kan inte säga att jag vet var serien är på väg efter de första fyra albumen (som vanligt innehåller NBMs utgåva två franska per bok) men jag hoppas att Hubert/Kerascoët har en långsiktig plan.
Och sist men inte minst, utan snarare störst (åtminstone till omfång): Grant Morrison och Frank Quitelys All-Star Superman har nu kommit ut i en Absolute-utgåva, och det finns få serier som bättre förtjänar en liknande lyxutgåva. Jag har sagt det förut och säger det igen: Det här är möjligen den bästa Stålis-serien någonsin, alla kategorier. Morrison/Quitely förstår exakt hur man ska skildra honom, dvs att undvika fåniga strider och liknande, och istället behandla honom som någonting från en saga, en myt. Serien igenom får jag en stark känsla av att det jag läser inte är någonting som utspelas i samma ögonblick utan att jag istället läser en historia nedskriven långt senare om Stålmannens sista dagar, när det som verkligen hände redan har antagit mytiska proportioner och ingen längre vet vad som är sant.
Det är suveränt genomfört av både Morrison och Quitely. Morrison lyckas med att både få med allt av vikt från Stålmannens rika historia i en tolkning som både är följsam mot andra serier men med en definitiv Morrisonsk touch vad gäller karaktärerna, och att lägga till nytt, där framförallt renässanspersonen Quintum är lyckad. Och Quitelys teckningar är sublima, med rikliga doser av sense of wonder när det behövs, och en utsökt skildring av Clark Kents kroppsspråk som här framställs som en något för stor och otymplig person snarare än klumpig av andra skäl. Jamie Grants färgläggning förtjänar också en eloge; de starka färgerna passar perfekt till den här science fiction-sagan.
Härnäst: Vi får se 
|
|
Senaste kommentarer