Smecken och Sulan är döda!

Hergé började sin bana som känd serietecknare på tidningen Le Petit Vingtiéme – en katolsk tidskrift på den politiska högerkanten. Journalisten Tintins första uppdrag blev följaktligen propagandistiska resor till Sovjet och USA som både fick sig en släng av den europeiska självrättfärdigade sleven. Resa nummer två i ordningen är som bekant den världsberömda och ständigt omstridda apologetiska kolonialuppdraget i belgiska Kongo.

Men detta om Tintin. 1930 debuterade två andra belgiska ynglingar i Le Petit Vingiéme – Smecken och Sulan. Dessa båda gamänger hemmahörande i Bryssel har i originalet begåvats med de flamländska namnen Quick & Flupke. (Bakgrunden till de svenska namnen vet jag inte – vet någon är kommentatorsfältet öppet.) Det rör sig om två busfrön som ställer till oreda för sig själv, sin omgivning och kanske framförallt den namnlösa konstapel nummer 15.

Quick et Flupke djävulen frestar

Efter att ha läst en samlingsutgåva på franska (de svenska utgåvan tarvar sedan länge en nyutgåva!) kan jag konstatera att det katolska arvet gör sig påmint också hos Smeken och Sulan. Visst frestas de av djävulen, men det är ågot som drabbar också Tintin, Milou och Kapten Haddock och kanske lika gärna kan ses som en litterär konvention. Men det som slår mig är hur ofta Smecken och Sulan faktiskt dör! Flera avsnitt när de tillsammans eller var för sig gjort något fuffens, omoraliskt eller bara handlat i ungdomligt oförstånd slutar med en scen i himlen där de får sucka åt sitt syndfulla leverne. En didaktiskt pekpinne insprängd med jämna mellanrum i de anarkistiska upptågen – tänk dig för; du kan straffas! (Om det nu är ett straff att hamna i himlen – men det är en annan diskussion…)

Man får vara glad att Smecken och Sulan – precis som de flesta religiösa förkunnelser och heliga texter – lider brist på kontinuitet och logisk konsekvens; för efter varje himlafärd återföds de som vanligt på sin gata i Bryssel. Redo för nya synder. Quick et Flupke i himlen_NEW

 

Om konsten att dekonstruera en hjälte

När fan blir gammal blir han religiös. När en serietecknare blir gammal blir han full i fan. Av någon anledning verkar serietecknare med lång erfarenhet av en figur mot slutet av karriären känna ett stort behov att göra upp med sin skapelse. Många serieskapare slutar med att dekonstruera sina huvudpersoner.

För att nu ta några typiska exempel. I det sista publicerade Tintinalbumet fullbordar Hergé den uppgörelse med Tintins äventyrsvärld och äventyrsvärd som påbörjats redan med Tintin i Tibet och Castafiores juveler.  Med Tintin hos gerillan vänds slutligen alla etablerade Tintinkonventioner över ända och kvar står ett i mitt tycke väl cyniskt äventyr. Mest känt är kanske Tintins nya kläder som moderniserats till ett par loafers och tidstypiska v-jeans. Den på sjuttiotalet obligatoriska fårskinnsjackan och fredsmärke sticker också i ögonen på en läsare som uppskattat Tintins traditionella värlsdreportermundering. Men vid sidan av den uppenbara fokusförändring i klädesvalet gör Tintin hos Gerillan upp med alla figurer och inte minst med tilltron till äventyrets själva grundpelare: förutsättningen att ondskan kan bekämpas. Således slutar det sista publicerade Tintinäventyret med en uppgiven cirkelbild där det ena förtrycket (Tapioca) ersatts med det andra (Alcazar).

En annan serieskapare med lång verksamhet knuten till en figur är André Franquin och Spirou. I Franquins sista album – Raffel med Zafir – möter vi en likaledes tydlig uppgörelse med Spiorus grundförutsättningar. Följaktligen letar sig Gaston in i albumet och tvingar Nicke till en uppgiven semester och framförallt återkommer den lysande figuren Zafir i den kanske mest uppenbara uppgörelsen av dem alla: som en jättebaby. Förvandlad till en nappsugande baby i barnvagn och med söt babymössa förvandlas den högteknologiske och mångbottnade skurken till en cynisk bild av äventyret som en poänglös barnslig fars. Lite tråkigt kan jag tycka, för Zafir är en intressant figur som mycket väl skulle kunna förnya Spirouäventyren i en ny rikting istället för att fullkomligt demonteras. Och liksom Tintin hos gerillan förändrade huvudpersonens yttre attribut sker här samma sak; så smygförvandlas Spirous karaktäristiska piccolouniform till en röd jacka och över en vit polotröja och de egensinniga fartvidundren Turbotbilarna ersätts med en tvåsitsig vit Honda.

Också Carl Barks gjorde i slutet av sin karriär upp med sin skapelse Joakim von Anka. Från att ha varit den amerikanska drömmen personifierad och från att ha gestaltat den ärliga affärsmannen som nått toppen genom hårt arbete och en kärlek till sina målsättningar förvandlas von Anka till en historisk relik i en postindustriell tid som inte vet att uppskatta en sann arbetsmoral. Sextiotalets von Anka står visserligen fortfarande för samma värderingar men har istället – liksom sin skapare – fjärmat sig från den samhälleliga moderniseringen. Pengabingen blir inte längre en amerikansk värdering mellan fyra väggar utan något töntitg i otakt med popmusikens tidevarv.

Ännu lite senare skrev Barks manus till Gröngölingsäventyr och då förvandlas von Anka till en skrupulös och girig kapitalist som hotar ekologin och följaktligen själva förutsättningen för livet på jorden. Långt borta är den arbetsamma von Anka som egentligen mer än något annat representerade arbetarklassens värderingar om att göra rätt för sig.

Man kan visserligen förstå att de tre serieskaparna ovan efter mycket lång och trogen tjänst i seriefigurens fabrik till sist tröttnade på de kanske något enahanda äventyren . Men jag kan ändå tycka att det är lite synd för inget av de tre exemplen ovan lyckas bryta tristessen och förnya resp. serie på ett intressant sätt. Istället blir det en trött uppgivenhet och cyniskt försök att själv befria sig från en serie på seriens egen bekostnad. Hade det inte varit lämpligare att helt sonika sluta i tid?

Tintin, spindlarna, straffet och stjärnan

Äventyret Den mystiska stjärnan brukar anses inta något av en särställning i Tintins äventyr.  Detta framförallt för den hotande undergångsstämningen i äventyrets inledning – en tryckande hetta med flyende råttor och smältande asfalt. Parat med en dov färgläggning skapa det en olustig och svåridentifierad rotlöshet. Men också äventyrets uppluckring av gränsen mellan dröm och verklighet skänker albumet ett svårmod som skiljer det från andra Tintinäventyr. Hergé använder sig ofta av drömmar (se min diskussion om Apostolidés tolkning) men i det här äventyret sker det ingen drömpresentation så att läsaren snabbt kan förstå att det rör sig om en dröm. Istället vaknar Tintin samtidigt som läsaren från sina drömmar. Och läsaren lämnas med en osäkerhet om vad som egentligen var dröm och vad som var verklighet.

Den mystiska stjärnan publicerades 1941-42 under brinnande krig och tysk ockupation av Belgien. Vilket förklarar den tryckande undergångsstämningen och de lätt maskerade omdömena om jordens förestående undergång. Meteoriten som i början av albumet störtar mot jorden blir härigenom en tydlig bild av det totala kriget. Av förklarliga skäl berör albumet inte längre det storpolitiska spelet bakom kriget. Därigenom kan albumet också ses som ett övergångsalbum mellan Hergés politiska trettiotal och eskapistiska fyrtiotal. Det finns politiska hänvisningar för den som vill, men dessa är underförstådda och inte nödvändiga för albumets intrig.

Denna eskapism till trots så är albumet – efter Tintin i Kongo – det mest utskällda av Tintins album. Många kritiker har sett albumet som en fortsättning av den nazistiska världsbilden från den tyskvänlige tidningen Le Soir i vilken den publicerades. Så uppvisar den vissa antisemitiska stereotyper och antiamerikanism samtidigt som hjältarna på den vetenskapliga expeditionen alla kommer från axelmakterna eller neutrala länder. (Första och enda gången Sverige är med på ett hörn i Tintin!). Till följd av denna kritik gjorde Hergé senare sin vana trogen revisionistiska förändringar för att bemöta kritiken; USA blev Sao Rico och den judiske bankiren fick ett förment icke-judiskt namn.

Albumet är trots sin något undanskymda roll i sviten om Tintin ett mästerverk. Framförallt rekommenderas den ursprungliga färgversionen från 1942 som verkligen gör miljöerna rättvisa. (Finns också utgiven som faksimil i dansk översättning.) För fantastiska miljöer är det och sticker ut gör särskilt de inledande skymningsscenerna, stormen till havs, samt det hela arktiska ishavet. Det är ett oerhört tätt tecknat album där Hergés klara linje är så klar som den någonsin kan bli. Kanske är det här första gången den klara linjen hittar sin definitiva form.

Den mystiska stjärnan är det sista albumet innan professor Kalkyls ankomst. Och han har föregåtts av en mängd professorstyper med snarlikt klichéartat utseende och uppträdande. I stjärnan blir det ett slags professorscrescendo då ju båten Aurora är full med vetenskapsmän. De två viktigaste i albumet är dock (den gode) professor Hippolytes Calystén och (den onde) profeten Philippulus.

Calystén är den professor som iscensätter hela äventyret. Hans tillkortakommande som vetenskapsman är dock uppenbara då det är Tintin som leder honom på rätt spår och föreslår alternativa förklaringar (”meteoriten kanske sticker upp över vattenytan!”). Han uppvisar också en enastående brist på verklighetsförankring och konsekvensanalys – när jorden visar sig undgå att förstöras blir han enbart arg på sin assistent som räknat fel. Själv tycks han emellertid inte bedriva någon faktiskt vetenskap utan kanske mest är intresserad av berömmelse som meteoriten kan ge honom.

Phillippulus är på många sätt Calysténs tvilling. Vi möter honom första gången i observatoriet och han uttalar precis som den senare samma domedagsprofetia: ”det är straffet” resp. ”det är jordens undergång”.  Deras budskap är samma, men medan Phillipus är ute på gatorna och förkunnar sitt budskap är Calystén ointresserade av att förmedla kunskap annat än på en direkt fråga från en gäst som råkar befinna sig där. Tintin väljer dock att inte föra informationen vidare. Ett ganska ovanligt ställningstagande för en journalist får man säga.

Vad gäller drömmen och verkligheten så kan man diskutera äventyrets avslutande händelser på meteroritön. Tintin lägger sig för att sova men väcks av en – ska det visa sig – svampexplosion. Därtill kommer en snabbväxande äppelträd, en enorm fjäril samt en gigantisk spindel i en för Tintinäventyren otypisk orealism.  Björn Wahlberg antyder i förordet till nyöversättningen att det hela rör sig om en dröm från Tintins sida; Tintin sover innan spindeln kommer och han vaknar efteråt. Michael Farr (Tintin den kompletta guiden) skriver att episoden har en drömsk kvalitet, men ”är ingen dröm” likafullt.

Ser man det hela som en dröm kan man emellertid lättast få ihop äventyret till ett sammanhängande äventyr. Spindeln presenteras tidigt i albumet, redan på sidan fyra blir Tintin förskräckt över att se (en fullt verklig) gigantisk spindel i stjärnkikaren. Spindeln verkar liksom profeten Phillippulus inte lämna honom någon ro. Snarare än den kalla vetenskapen och professor Calysténs uträkningar är det Phillippulus gonggong och mer metafysiska undergångshot som fastnar i Tintins medvetande. Både spindeln och profeten återkommer redan på sid 9 i – märk väl – en dröm. Inte hellre den här drömmen presenterar som en dröm utan att det var en dröm framgår första när Tintin vaknat.

Innan den vetenskapliga expeditionen ger sig av måste Phillippulus återigen konfronteras – denna gång hotar han att spränga hela skeppet Aurora. Det är denna gång ett konkret undergångshot och praktiskt straff . Både spindeln och profeten sätter alltså redan i inledningen sin relevans för hela äventyret. När Tintin väl landat på meteoritön är det inte inte professor Calystén som upptar hans tankar utan just spindel och profeten:

Det får mig faktiskt att tänka på profeten Phillipulus som sa: ”Gör bot och bättring! Världens undergång är här!”/Och i den där mardrömmen, då sa han hotfullt: ”Straffet!… Det är straffet!..” / Och straffet var en spindel, en enorm spindel. Brr! Jag ryser bara jag tänker på det. (sid 50 min fetst.)

Att Tintin sedan jagas – efter att ha somnat – av spindel kan med andra ord lätt ses som hans processande av mardrömmen som upptagit hans tankar i hela albumet. Efter att ha vaknat återupplever han dessutom Phillippulus senare profetior då världen (meteoriteten han befinner sig på) faktiskt går under och liksom Atlantis sjunker ner i havet. Det visar sig med andra ord att det är den till synes galne profeten som får sista ordet i detta mardrömslika och oroande Tintinäventyr.

Till sist: Den spännande episoden där Tintin och konkurrenten Peary tävlar om att komma först till meteoriten för att fastslå den för sin egen skull genom att sätta sin flagga där, får mig att tänka på följande briljanta kommentar  av Eddie Izzard: http://www.youtube.com/watch?v=UTduy7Qkvk8

Dr Müllers dubbel – Tintins svarta album

Tintins universum är ständigt föränderlig. Hergé redigerade i princip alla tidigare album vilket gör tintinografin lite besvärlig. Hergé var förvisso en perfektionist men en vanligare anledning till förändringarna tycks vara var att ta bort faktiska historiska referenser. Tintin debuterade redan 1929 och framförallt trettiotalsalbumen skrevs som en kommentar till det storpolitiska spelet och är därmed bundna till sin tid. Tanken var med andra ord att en modernisering av dessa album skulle göra Tintin mer tidlös. Personligen tycker jag undantagslöst att alla omredigerade album är misslyckade – det vilar något stelt och tillrättalagt över de nya versionerna där de första är mer direkta och genomsyrade av en smittande berättarglädje.

Tidigare skrev jag här om de politiskt betingade förändringarna av Tintin i Kongo, men det är inte det albumet som genomgått flest förändringar. Istället är det albumet Den svarta ön som helt tecknades om 1966. Orsaken till detta var det brittiska förlaget som tyckte att originalversionen i färg (från 1943) var alltför daterad och skulle göra det svårt att sälja in Tintin på den brittiska ön. Alltså föreslog man en lista med förändringar som var så omfattande att Hergé beslöt sig för att teckna om albumet i sin helhet. Också albumet Det svarta guldet tecknades delvis om på anmodan av det brittiska förlaget som tyckte att albumets alla referenser till det brittiska styret av Palestina inte längre var passande. (Liksom i Kongo skulle alltså västmakternas imperialistiska förflutna revideras!)

Det svarta guldet är en anomali i serien om Tintins äventyr; ett album som gjordes under tre olika av Hergés kreativa perioder. Tillkomsthistorien kan sammanfattas: .

1. 1939-1940: 42 sidor. Avbryts av den tyska ockupationen av Bryssel.

2. 1948: Herge återupptar arbetet med äventyret, men tecknar om hela äventyret. Referenser till brittisk ockupation, judisk och arabisk terrorism samt det politiska maktspelet om oljan är kvar. Kapten Haddock som tillkommit som figur pressas in i historien (”Det är både mycket enkelt och komplicerat på samma gång!”) Publicerad 1950.

3. 1971: albumet revideras kraftigt. Alla aktuella referenser till det storpolitiska spelet tas bort eller görs harmlösa. Platserna i äventyret blir fiktiva istället för faktiska.

Man kan inte låta bli att undra över vilka konsekvenser det brittiska förlagets nitiskhet och självupptagenhet egentligen fick. Vem vet vilket Tintinalbum vi fått om inte Hergé sysslat med all denna revidering istället? Men det är också märkligt att han gick med på beordrade omarbetningar; trots att Hergé hade en hel stab med fantastiska serieskapare i sin Studio Hergé vägrade han konsekvent att låta någon medarbetares namn tryckas i albumet. (Här skiljer sig Hergé från andra franskbelgiska kreatörer som ex Franquin & Peyo som inte hade några problem med att erkänna bidrag från andra.) Trots sin syn på att det bara var han själv som var/skrev Tintin är det påfallande ofta han ger efter för yttre krav och förändrar sina album.

Nu har i Den svarta ön från 1943 och Det svarta guldet från 1950 publicerats i faksimilutgåva på svenska på Bonnier Carlsen i översättning av Björn Wahlberg (som också ligger bakom att album öht publicerats.) Sedan tidigare finns faksimilutgåvorna av dubbeläventyret Enhörningens hemlighet/Rackam den röde skatt, men där skiljer i princip bara färgläggningen från senare versioner av albumen. De båda svarta albumen är alltså mycket välkomna i den svenska tintinografin för i princip kan det sägas att ju tidigare version av ett specifikt album ju bättre är det. Det är bara att hoppas att dessa två tas bättre emot än Enhörningen och på sikt innebär en fullständig faksimilutgivning även på svenska och framförallt att vi får se de svartvita originalversionerna fram till Krabban med guldklorna.

Den svarta ön tillhör ett av mina favoritalbum och i denna version lyser det som en klar stjärna över övriga höjdpunkter i Tintins äventyr. Det är en rafflande thrillerhistoria med klara paralleller till Hitchcock och med en minnesvärd avslutning på den gamla ruinön Ben Mort vid den skotska kusten. Förmodligen är det det snabbaste albumet i serien och i inget annat album springs det lika mycket som här. Versionen från 1966 lider av det faktum att det är en serie som skapats i en tid men som utspelar sig i en annan. 1943 års färgversion ligger närmare i tiden och känns därigenom mer äkta och – faktiskt – realistiskt. I sin iver att skildra det sena sextiotalets Storbritannien så noga som möjlig, skapar den senare versionen däremot en olycklig distans till själva berättelsen. Den noggranna efterforskningen inför 1966 års version medför tyvärr också att albumet känns våldsamt överarbetat.  Så genom att gå tillbaka till 1943 version utlovas en svårslagen cocktail av spänning, mystik och exotism mitt i Europa.

1943 års version

1966 års version

Det svarta guldet kan kanske närmast klassas som ett mellanalbum och som sådant glöms det lätt bort. Äventyret förekommer sällan på Tintinfansens listor över bästa eller sämsta album. Delvis kan det säkert förklaras med hur albumet representerar tre helt olika perioder. Det börjar som ett äventyr från den klassiska svartvita perioden för att senare bli tillrättalagt och städat för att mot slutet tappa luften utan att lyckas få ihop berättelsen. Jag som föredrar Hergés trettiotalsperiod tycker hursomhelst att den första tredjedelen är mästerlig. Men principen ju tidigare desto bättre håller även här; i 1950 års version får vi ta del av den historiska kontext som gör albumet mer angeläget. Följaktligen utspelar sig albumet delvis i Palestina och vi får möta både judiska och arabiska terrororganisationer, men framför allt handlar kampen om oljan, som i den senare versionen reducerats till en kamp mellan två rivaliserande bolag, om en storpolitisk kamp med självständighet från brittiskt styre i potten. Den undergångsstämning och det hotande kriget känns följaktligen i 1971 års version egendomligt påklistrat. Genom den politiska dimensionen i faksimilutgåvan blir också araberna i albumetmycket trovärdigare och tydligare. Så trots att Hergé skrinlagt sig om att omarbeta all låtsasarabiska så framstår de som abstrakta och overkliga i den senare versionen.

Genom att läsa de första färgversionerna av Ön och Guldet blir det också tydligt hur de hänger samman, jag skulle rentav vilja se dem som ett dubbeläventyr.  I de album som jag alltså skulle vilja kalla Tintins svarta album introduceras också skurken Dr Müller. I Ön är han inblandad i falskmynteri och i Guldet arbetar han för ett oljebolag. En samvetslös hårding med girigheten som främsta drivkraft kan tyckas. Men om man läser Tintin svarta album i originalversion framträder hans drivraft i en något annorlunda dager. Hans handlande är snarare en del av ett storpolitiskt spel. På så sätt blir han också än mer ondskefull om än inte fullt lika oberäknelig. Den här recensionen får dock sluta med ett löfta/hot om att återkomma till frågan om Dr Müllers drivkrafter.

Sammanfattningsvis behöver man alltså inte vara Tintinentusiast för att avnjuta de svarta albumen – det är seriekonst på hög nivå i ett mästerligt utförande. Och den som väl har börjat nosa på de tidigare utgåvorna kommer aldrig att vilja gå tillbaka.