Läst på sistone: En massa manga

Efter att den senaste tiden ha läst en hel del europeiska serier & en hel del böcker har jag längtat efter att läsa lite nya (för mig alltså) serier från Japan. Inside Mari för några veckor sedan gav också mersmak, så sista veckan har det nästan uteslutande blivit japanskt. Inga storverk tyvärr, men hyfsad underhållning är inte helt fel det heller! Vad jag läst:

The Flowers of Evil, av Shūzō Oshimi (11 volymer)

Jag gillade som sagt Oshimis Inside Mari oväntat mycket så jag gav The Flowers of Evil en ny chans efter att förut ha gett upp den. Och jodå, den blev mycket riktigt bättre och mycket mer intressant efter några album. Serien börjar när Takao Kasuga, en ung tonåring en dag mer eller mindre av misstag stjäl klasskamraten Nanako Saekis gymnastikkläder. Sawa Nakamura, en annan klasskamrat, ser dock det hela och tar chansen att utpressa Takao att följa hennes order och det är inga trevliga sådana hon ger: Hon vill tvinga Takao att erkänna inför sig själv (och i förlängning inför alla andra också) att han är pervers.

I början är det mest obehagligt när Sawa tvingar på Takao en roll mer för att Sawa är arg på allt och alla och därför vill att någonting, vad som helst, ska hända för att dämpa hennes tristess och ångest. Takao kämpar emot så gott han kan men vågar inte trotsa henne med tanke på vad alla andra ska tycka om hon avslöjar vad han gjort, och det hela verkar vara en ojämn kamp mellan en mycket timid pojke och en utåtagerande flicka.

Men det visar sig efter hand att även Takao önskar att livet vore annorlunda. Seriens titel kommer givetvis från Baudelaires Les fleurs du mal, en älsklingsbok för alla tonåringar som anser att samhället är sjukt och som vill riva allting, och det är också den bokslukande Takaos favorit. Mer och mer inser han att Sawas inställning är någonting han delar, och att han vill göra sig fri från sitt timida yttre.

En riktigt bra skildrad klassisk tonårsrevolt av samma typ som filmer som Det grymma landet (Badlands) där katastrofen är oundviklig. Men ovanligt nog fortsätter Oshimi även efter denna, och det är nog den delen jag tycker är mest lyckad: Inte helt begriplig, speciellt mot slutet, men mycket intressant att se vad som kommer efter explosionen. Sista kapitlet (efter några som sagt smått obegripliga) är också suveränt, så plus för en bra avslutning!

Hm, märker när jag skriver om serien att jag tycker lite bättre om den nu efteråt; när jag läste den tyckte jag att den var bra men inte i närheten av Inside Mari. Bara så ni vet :-)

Aho-Girl, av Hiroyuki (4 volymer lästa)

Betydligt mer lättviktig är Aho-Girl, en serie om den minst sagt lindrigt begåvade Yoshiko Hanabatake som alltid får bottenbetyg och inte kan lära sig någonting. Det hela är mycket frustrerande för grannpojken Akuru Akutsu som alltsedan de var små har tussats ihop med Yoshiko för att hjälpa henne.

En komedi alltså, men ärligt talat inte så rolig. Yoshiko är för endimensionellt korkad och Akuru är för otrevlig mot henne när han ständigt påpekar hur hon inte förstår någonting. De intressantaste/roligaste karaktärerna är istället alla andra, som Akurus lillasyster som också hon har mycket svårt för skolan men som hela tiden kämpar hårt för att bli bättre till skillnad från Yoshiko som är stolt över sin okunnighet, eller Yoshikos mamma som inte har några hämningar för att försöka få Akuru att gifta sig med Yoshiko och på så sätt inte behöva oroa sig för att försörja sin helt hopplösa dotter i framtiden.

Men nä, det är en alldeles för tunn soppa och att några bipersoner har mer karaktär hjälper inte när huvudpersonerna är så tråkiga. Nästa serie tack!

Highschool of the Dead, skriven av Daisuke Satō’s och tecknad av Shōji Satō (4 volymer lästa)

Den här japanska zombie-serien har jag egentligen nästan ingenting att säga om men alltid kan jag varna någon för att läsa den. Den är egentligen inte dålig, bara hopplöst själlös, med en zombie-epidemi som bryter ut i Japan och snabbt tvingar alla att anpassa sig. Vi får följa några skolungdomar och får givetvis se en ohygglig massa blod, vuxna män som tar chansen att omedelbart grunda apokalyptiska kulter där alla kvinnor tillhör dem, sexiga skarpskyttar (because reasons), osv, osv.

Så ointressant var den att jag gav upp efter fyra volymer trots att det bara finns sju totalt; det är väldigt sällan jag inte avsluter någonting jag börjat läsa så det säger en del om hur uttråkad jag var. Och nu när jag kollar upp serien på nätet innan jag skriver om den ser jag att det inte ens finns ett ordentligt slut eftersom serien lades ner när författaren dog så jag hade inte ens fått veta hur det gick om jag hade fortsatt… Nästa serie tack!

Is This Girl for Real?!, av Tsutomu Mutsuki (8 volymer)

Ok, lite uppåt i kvalitén igen, men bara lite. Titelns ”flicka”, Narumi Kawase, är en vuxen kvinna runt de 30, men emotionellt definitivt ur balans: När serien börjar har hon precis sagt upp sig eftersom hon var orolig för att en kollega eventuellt visste om att hon aldrig varit tillsammans med någon -> impulsiv som hon är flyr hon omedelbart situationen för att slippa jobbiga konfrontationer. Utan jobb och utan bostad hamnar hon tack vare en gammal vän istället hos en familj där mamman jobbar som manga-skapare och den tonåriga sonen hjälper till, och Narumi börjar jobba som kombinerat hembiträde och manga-assistent, utan talang för någondera.

Plotten cirklar runt någonting klart iffy: Narumi blir attraherad Yun, sonen i familjen, och han är en typisk tonåring som inte har någon som helst kontroll över sina känslor. Så ”humorn” är en betydligt äldre och ganska spattig kvinnas kanske-kärlek till en mycket ung man/tonåring som kanske-besvarar den…

Inte  så kul precis, men till skillnad från de två serier närmast över har åtminstone Narumi en personlighet som inte känns alltför klichéartad, och det räddar serien från att jag helt skulle bryta med den. Jag gillar också Yuns föräldrar som också känns uppiggande annorlunda.

Men det är svårt att bortse från den tvivelaktiga plotten, och att det mycket abrupta slutet åtminstone förbättrar allting en smula kan inte hindra mig från en smått icky känsla från serien. Nästa serie tack!

Kamen Teacher, av Tooru Fujisawa (4 volymer)

Ah, lite roligare läsning igen när Fujisawa, mannen bakom den utomordentliga serien GTO, återigen ger sig i kast med Japans skolsystem med underhållande resultat. Här handlar det återigen om en skola där eleverna tappat tilltron till de vuxna, och vad som förändrar situationen är en Kamen Teacher, en lärare som med mycket fysiska metoder löser upp knutarna som fått eleverna att fördriva tiden med att slåss istället för att studera. Det som fungerade i GTO fungerar också här: Fujisawa vet hur man använder fysisk humor på bästa sätt, och han vet hur man skildrar unga män som försöker vara tuffa på ett både ömsint och roligt sätt. Så roligt har jag när jag läser, inte tu tal om annat.

Men tyvärr saknas det som lyfte GTO från sprudlande humor till någonting mera. Här skildrar exempelvis i praktiken bara manliga elever så den där intressanta skärningspunkter mellan macho-killar som samtidigt vill imponera och relatera till de jämnåriga kvinnliga eleverna saknas helt. Och trots några små försök blir inte heller de manliga eleverna så intressanta; de känns mest som de mer anonyma gängmedlemmarna i GTO – The Early Years som huvudsakligen tjänar som kanonmat.

Och samma problem finns med läraren själv som mest känns som en flera snäpp ointressantare kopia på Onizuka själv; den här läraren har inte Onizukas blandning av en inte helt smart men medkännande vuxen och någon som är ännu barnsligare än sina elever. Kort sagt, en Onizuka som är alltför perfekt och därmed vare sig gripande eller lika rolig.

Det är hur tydligt som helst att Fujisawa fastnat i sin alldeles egna nisch av fysiskt våldsamma lärare som humoristisk får icke-fungerade elever att fungera igen, och att han numera gett upp kampen att ta sig ur den. De försök han gjorde med andra serier föll inte väl ut, och efter det har han förutom klonen Kamen Teacher gjort nya serier med Onizuka där den senaste, GTO – Paradise Lost, känns rätt rejält trött och till och med humorn känns plattare. Synd, och: Nästa serie tack!

My Hero Academia, av Kōhei Horikoshi (8 volymer lästa)

Ta Naruto men ersätt ninjor med superhjältar och presto: My Hero Academia! Allt som man kan vänta sig av en typisk shonen-serie:

  • En ung naiv huvudperson, i början slående ur underläge men med oväntad talang som slår alla med häpnad
  • En skola för superhjältar/ninjor/fotbollsspelare/…
  • En utåtagerande skicklig och gapig konkurrent som ogillar huvudpersonen
  • En betydligt mer värdig och kompetent konkurrent med en knepig familjebakgrund
  • Diverse charmiga men aldrig relevanta för handlingen kvinnliga konkurrenter
  • En quirky mentor
  • Hotfulla skurkar som får de unga hjältarna/konkurrenterna att börja samarbeta

Är My Hero Academia bra? Är My Hero Academia dålig? Tja, jag skulle säga att den helt enkelt gör det som den ska, med ingredienserna nämnda ovan. Det är småtrevligt, det är förutsägbart, och det är aldrig överraskande. Det som nog är viktigast i genren är att karaktärerna fungerar och känns intressanta att följa eftersom handlingen är så förutsägbar, och jag skulle säga att My Hero Academia får med tvekan godkänt här. Grundidén är bra med en huvudperson som nästan ensam i världen är utan medfödd superkraft (eller ”quirk”, som det kallas här), men det tar inte många kapitel förrän han känns som vem som helst på skolan. Det skulle behövts fler bipersoner som sticker ut och det är nog det jag saknar mest: Någon/Några karaktärer som verkligen skiner. Här är de flesta alldeles för tydligt mallade för att vara som alla andra shonen-serier. Och alltför många av de manliga eleverna har fått den där kaxiga och sorgligt vanliga spetsiga frisyren vilket gör att de är snudd på omöjliga att hålla isär.

Men jag läste iallafall alla volymer som jag fann, så uselt var det inte. Vi tar en serie till!

Tsuredure Children, av Toshiya Wakabayashi (4 volymer lästa)

Om jag inte riktigt visste varför jag ens nämnde Highschool of the Dead gäller samma sak för den här serien om japanska ungdomars vardagsliv. Trots att jag läste den så sent som förra veckan har jag glömt nästan allt av den. förutom att jag tyckte att det var alldeles för många disparata personer som inte hade med varandra att göra som vi bara fick följa i mycket korta episoder -> jag hade inte en susning om vem som var vem.

Men jag tror ändå att det finns en helt OK serie här, om jag som sagt bara kunde förstå och komma ihåg vem som är intresserad av vem, vem som är ihop med vem, och hur alla ser ut! Så de som är bättre än sånt än jag är kan ge serien en chans och sen berätta för mig om jag borde anstränga mig lite mer.

En serie till, sen lovar jag att det är över!

Interviews with Monster Girls, av Petos (5 volymer lästa)

Yay, lyckad underhållning igen, när vi får följa läraren Tetsuo Takahashi som är fascinerad av såkallade ”demis”, dvs halvt människor, halvt annat, som har börjat dyka upp i befolkningen. När serien börjar har han aldrig träffat någon, men det visar sig snart att det finns flera stycken på skolan: En vampyr, en snökvinna, en dullahan, en succubus (och det skulle inte förvåna mig om fler dyker upp framöver). Och eftersom han är vetenskapligt lagd börjar han intervjua dem om deras vardagsliv.

Det som gör att jag gillar den här serien är den godmodiga och lugna stämningen. Det finns inga konflikter i samhället orsakade av demis, och Tetsuos vänliga inställningen när han får chansen att hjälpa sina udda elever att förstå hur de fungerar och med de problem som följer av att till exempel vara en tonåring som vill umgås med alla andra men samtidigt ha ett huvud som alltid måste bäras omkring, eller oron över att man utan att mena det ska skada någon annan med sin förmåga att kyla ner omgivningen gör läsningen till en stillsam men charmerande läsning.

Jag måste erkänna att jag började läsa serien helt enkelt eftersom det lät som en eventuellt underhållande intrig med demis bland människor, men att serien var bra på ett helt annat sätt än jag väntat mig. Inga stora ord, inga stora känslor, utan helt enkelt trivsamt. Inte ens att en av eleverna blir lite förtjust i Tetsuo känns malplacerat: Hon är tonårsförälskad i sin lärare och han är knappt ens medveten om det, och inte på det klichéartade komiska sättet utan helt enkelt för att han inte tänker i de banorna utan ser sig självt som en mentor/lärare/forskare vars uppdrag är att hjälpa eleverna och samtidigt förstå mer om hur demis fungerar.

Vampyrens syster oroar sig för att Tetsuo bara ser demis som forskningsobjekt och inte som individer

Förstå mig rätt, det är ingen genial serie eller så, men efter lite väl många menlösa och ibland gapiga serier med karaktärer som inte fångade mig alls var det väldigt skönt att läsa någonting lugnare, med personer som är lätta att bry sig om och att tycka om. Så yay för det!

Oooookej, nu får det räcka; undrar om inte det här är mitt längsta inlägg någonsin. Men åtta serier är förstås en hel del, även om det var några som jag hade svårt att komma ihåg vad de handlade om. Och jag kanske, kanske till och med glömt någon av dem jag läste, men i så fall var det garanterat ingenting som var vårt att nämna :-)