Hoppets tid

Spirou - Hoppets tid 1 - omslag

Det här albumet har jag sett fram emot ända sedan jag hörde talas om det för några år sedan: Émile Bravo, mannen bakom Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, det bästa albumet i sviten extraordinära äventyr med Spirou, planerade att fortsätta sin serie. Och inte nog med det, fortsättningen skulle bli ett album på flera hundra sidor! Nu är serien här, eller rättare sagt den första delen av fyra i vad som kallas Hoppets tid; även i Frankrike verkar det som om att vänta på att hela serien blir klar och sedan ge ut en löjligt tjock bok inte skulle vara en bra idé, försäljningsmässigt 😉

Så vad bjuder Bravo på den här gången, efter att så förtjänstfullt ha skildrat Spirou som en ung, godhjärtad men naiv pojke?

Serien tar vid omedelbart efter slutet på den förra, dvs precis innan andra världskriget bryter ut. Spirou fortsätter sina försök att lära sig mer om politik efter att ha lärt känna Kassandra, men det är inte lätt i en omgivning där så gott som alla påverkas av fördomar och propaganda, till och med små barn. Och sen, när kriget bryter ut, blir det värre när till och med personer som Nicke dras med i tidsandan:

Spirou - Hoppets tid 1 - mc

Jag blir lika imponerad den här gången av hur Bravo lyckas ge fullständigt realistiska porträtt av både Spirou och Nicke, inklusive hemska krigsupplevelser när de tar hand om lemlästade och döda soldater, som ändå aldrig känns malplacerade i en klassisk fransk-belgisk humoristisk (för jo, serien är rolig också) äventyrsserie. Samma sak med politiken där det avhandlas kommunism (inklusive stridigheterna apropå hur Sovjetunionens variant ska ses), nazism, katolska kyrkan, scoutrörelsens kluvna inställning till nationalism där man är mot nazismen men ändå på sitt sätt uppskattar dess hyllning av fosterlandet, belgiska befolkningens likaså kluvna inställning till ockupationen eftersom nazisterna i alla fall ”…sköter sig exemplariskt…”.

Med andra ord, det är späckat med tungt innehåll, men Bravo är skicklig på att använda sig av små detaljer för att visa vad som pågår. ”Show, don’t tell” är precis vad han gör när han använder sig av seriemediet i scener som den där Spirou räddar Nicke från att bli nerskjuten på gatan av en nazist, och där en belgisk polis som bevittnar det hela med sitt icke-agerande och några korta enkla repliker ändå ger en fyllig kommentar på ockupationens villkor.

Ok ok, nu låter det allvarligt igen, så det är nog bäst att jag poängterar igen att Bravo så förtjänstfullt lyckas med att väva in humor i det hela. Som här, där Nicke som nyanställd på tidningen Le Soir(Tintins, egentligen Hergés, sejour på Le Soirrefereras till flera gånger i serien) som övertagits av nazistvänliga redaktörer:

Spirou - Hoppets tid 1 - Le Soir

Men även här, i en scen som huvudsaklig verkar avsedd för humorns skull, bygger Bravo vidare på Nickes personlighet. I serien är Nicke visserligen vuxen medan Spirou ännu bara är en tonåring, men de agerar närmast tvärtom: Spirou försöker resonera sig fram till hur man bäst handlar i en komplicerad omvärld, medan Nicke är betydligt mer impulsiv och inte bekymrar sig nämnvärt över det längre perspektivet, och att Le Soir kollaborerar med den nazistiska ockupationsmakten bekymrar honom inte nämnvärt. Nazist är han inte, men han funderar heller inte alltför mycket på vad de egentligen står för. Och med tanke på hur den här första delen slutar anar jag att Nickes personliga utveckling kan stå ännu mer i fokus i nästa del…

Som avslutning kan jag bara säga igen att det här är ett riktigt bra album som man inte alls behöver vara en fan av Spirou för att läsa; som skildring av hur nazismen påverkar några belgare är den suverän, både som underhållning och som tankeväckande läsning. Så läs den, och sen är det bara (Argh!) att vänta på nästa del som ska komma nästa år.

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. En lite lustig sak med fortsättningen på Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung manär att det redan finns en fortsättning, närmare bestämt Yann & Schwartzs svit av Spirou-album där framförallt Operation Fladdermus uttryckligen refererar till händelser i Bravos album, och som också den skildrar Spirou vid tiden av andra världskrigets utbrott men med helt annan handling än Hoppets tid. Så nu har vi alltså ett alternativ-Spirou-album som i sin tur gett upphov till två olika alternativ-alternativ-Spirou-universum. Det börjar bli komplicerat!

PPS. Bravos fortsättning är överlägsen Yann & Schwartzs. Men det har nog redan framgått att jag tycker så 😉