Två tidiga Pratt-serier

Nyss skrev jag om Hugo Pratts The Man from the Great North som visserligen inte var någon fullträff, men jag blev ändå sugen på att läsa lite mer av Pratt som inte var Corto Maltese. Ergo, jag tog och läste två stycken tidiga verk av honom som jag inte läst förut: The Shade (L’Ombra) från 1964, skriven av Alberto Ongare, och The Crimson Sea från 1960, skriven av Fed Baker.

Låt mig börja med den bättre men kanske också mindre intressanta av de två, nämligen den där skuggan. Här har vi en huvudperson som känns mycket typisk för det 60-tal som gav oss James Bond-filmerna: En maskerad huvudperson (med starka drag av Fantomen, Läderlappen, Skuggan, med flera) som rör sig i snofsiga miljöer och som kämpar mot överdrivet löjliga motståndare som använder sig av lika löjligt överdrivna hjälpmedel, som robotarméer och andra underbara maskiner vilka skulle kunnat gjort uppfinnaren till mångmiljardär helt lagligt men som givetvis (med tanke på vilken typ av historia det är) används kriminellt istället. Putslustiga dialoger och ett helt osammanhängande narrativ är självklart inkluderat.

Så inte är det manuset som gör serien intressant, trots ett förord som förtvivlat försöker driva tesen att historierna är mångfacetterade och med djupa insikter som framförs medelst ironi. Några enstaka detaljer är lite roliga, som att alla robotar öven i mycket allvarliga situationer alltid har ansiktsuttryck som mest ser ut som om de här hemma i någon tecknad film från 30-talet, men det hjälper inte i längden när handlingen är så ohyggligt menlös:

Pratts teckningar däremot är mycket roligare att titta på. Här, en handfull år innan Corto Maltese får sin premiär, närmar sig hans svartvita teckningar fulländningen, med självsäkert kolsvarta ytor som inte räds att gömma irrelevanta detaljer, och tomma vita ytor som kontrast. Det som inte riktigt fungerar enligt mig är de mer actioninriktade sekvenserna: Pratt är inte direkt dålig på att skildra rörelse, men eftersom hans personer ofta har en tendens att se en smula stela ut i kroppsspråket när de rör sig snabbt kan det bli lite styltigt, och i den här serien kryllar det förstås av just rörlig action.

Så det är skojigt att se hur bra Pratt är på väg att bli, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det inte finns någon egentlig anledning att läsa serien förutom av intresse för Pratts utveckling: Den ligger mycket nära Corto Maltese i teckningsstil men är samtidigt snäppet sämre på alla punkter, och manuset saknar egenvärde.

Fast jo, robotarnas minspel kan vara värda ett till exempel:

Så till den äldre serien, The Crimson Sea, som är en av en handfull krigsserier som Pratt tecknade för engelska förlag i slutet av 50-talet / början av 60-talet. Här handlar det om en krigsserie av typisk engelsk stil, där engelska soldater under andra världskriget slåss mot de onda tyskarna. Som titeln antyder handlar det här om kriget till havs, och vi får följa två bröder och de livsavgörande beslut de tvingas ta under striderna. Jag kan inte påstå att handlingen i den här serien är ens en gnutta mer originell än i The Shade, men den fungerar åtminstone som berättelse; jag läste den, jag följde med i den, jag kommer ihåg den, medan jag när det gäller The Shade ibland knappt kunde hålla ögonen öppna, och handlingen glömde jag bort så fort jag vände blad i de fåtal fall jag ens kom ihåg vad som pågick under samma sida…

Men givetvis är det intressanta även här Pratts teckningar. Här märks det på en gång att det är en bra bit kvar till Corto, och teckningarna är generellt sett mer osäkra. Men det är också experimenterandet som gör dem roligare att studera än de i The Shade, för här ser det ibland ut som en sida direkt taget från Milton Caniff, en av Pratts uppenbara inspirationskällor, ibland som en sida gjord av den sena Pratt, och ibland som en sida typisk för den mycket speciella stil som engelska massproducerade krigsserier hade.

Caniffs inflytande är dock det tydligaste här, och förutom i miljöer och bakgrunder syns det också mycket i hur människorna ser ut och det är nog det som mest skiljer den här serien från Pratt-serier. Jämför hur människorna ser ut i bilderna från The Shade ovan, där Pratts stil med tydliga ytor av svart och vitt även präglar hur människor ser ut, med sidor som den här där ansiktena (och bakgrunderna med för den delen, som röret+kran t.v. i första bilden som definitivt skulle sett helt annorlunda ut i en sen Pratt-serie, om den ens skulle fått vara med i bild) skulle kunna varit tagna från Caniff (eller åtminstone en Caniff med en lite osäker hand):

Faktum är att jag tyckte det var så intressant att läsa den här krigsserien att jag funderar på att leta upp de andra som Pratt gjorde, och det faktum att några av dem skrevs av den i Skandinavien så välkända Fantomen-författare Donne Avenell gör mig ännu lite nyfiknare :-)

Summa summarum var det väl värt att läsa de här två inte precis fullödiga serierna. Att se Pratts teckningar när de är lite mer omogna gör också att jag så mycket tydligare ser både vilka tecknare han influerades av och de som i sin tur influerades av honom. Under läsningen poppade hela tiden namn på andra tecknare upp eftersom det påminde så mycket om det jag såg: Milton Caniff, Frank Robbins, Paul Grist, Didier Comès, …

The Man From the Great North

En inte helt korrekt överskrift, med tanke på att boken innehåller 1.5 äventyr med 1 man

Ibland händer det sig att en serieskapare blir så intimt förknippad med en av sina serier att alla andra glöms bort. För Hugo Pratt var den serien Corto Maltese, en serie så unisont hyllad av seriekritiker och omtyckt av läsare att hans andra serier sällan nämns, och det är synd eftersom det finns en del godbitar där. Men tyvärr är The Man From the Great North inte en av dem.

The Man From the Great North är en ganska kort sak (48 sidor) och med mycket lite text; det tar 13 sidor innan den första repliken yttras. Handlingen är både trivial och komplicerad: Jesuit Joe, titel- och huvudperson, är en man helt utan skrupler som ömsom mördar, ömsom hjälper de människor han träffar på när han driver fram genom Kanada. Mycket händer på sidorna men det behöver man i sanningens namn inte bry sig om eftersom Joe bara gör vad som faller honom in, och den inställningen kännetecknar också Pratts manus som känns som en improvisation, som om det skrivits i samma stund som han tecknat sidorna.

Seriesida

Ett tag trodde jag att det skulle visa sig finnas någonting mer i historien, när Joe stjäl en mountie-uniform han hittar och sedan spela med när andra tar honom för en kanadensisk polis. Med tanke på att Joe har en fransk pappa och en indiansk mamma och hur rasistiskt indianer behandlades, tillsammans med att Pratt definitivt inte tyckte om de koloniala tankesätten, vore det ju inte förvånande om det skulle visa sig spela en roll i Joes personlighet.

Men inte då; det finns ingenting som tyder på att Joes bakgrund spelar någon roll i seriens handling. Det närmaste det kommer är i en scen där Joe besöker en gammal präst som var den som lärde honom katekesen, men även här känns det mest som om Joes behandling av prästen är nihilism snarare än en protest mot en påtvingad religiös uppfostran.

Man skulle iofs kunna säga att bara det faktum att han har indianska anor och att han klär ut sig till mountie i sig är en kommentar till hur indianerna behandlades, men jag tror nog fortfarande att Pratt enbart såg serien som en chans att teckna det han just då kände för att teckna.

Och det finns ett helt okej, kanske till och med ett bra album, insprängt mellan pärmarna här. Det albumet har visserligen ingen djup handling eller personteckning, men när Pratt tecknar fritt blir det vackert och med en underbar känsla i illustrationerna, och det räcker långt även om det är lite för mycket meningslös action och för lite rena stämningsbilder. Problemet är bara att det albumet, som också är samma album som ursprungligen gavs ut 1980, inte är det album som nu finns tillgängligt på engelska.

The Man From the Great North har nämligen två inslag som ursprungligen saknades, och både två försämrar serien drastiskt:

  • 1984 påbörjade Pratt en uppföljare till serien, men efter ett 20-tal nya sidor avbröts publiceringen, och sen återvände Pratt aldrig till den, och den oavslutade serien ingår i albumet.  De nya sidorna är i samma stil, dvs ordkarga men proppade med action, så ingen förändring där, men tyvärr får vi också en förklaring till hur det första albumet slutade. Varför tyvärr? Det öppna slutet som låter läsarna själv fantisera om vad som egentligen hände är nog det i manuset (om det nu fanns något manus) som jag tyckte bäst om, så att komma med en uttrycklig förklaring av detsamma är enligt mig ett stort misstag.
  • 1991 gjordes en film av serien, och till filmen ombads Pratt göra storyboards. Dessa storyboards utvecklade också historien och förklarade mer av vad som hände, och i den här utgåvan har dessa storyboards lagts in i serien där de kronologiskt passar in. Mer bilder av Pratt låter ju lockande och nog är de spontana teckningarna snygga, men de förstör helt rytmen i serien, både på grund av att stilen är helt annorlunda och för att de klumpigt förklarar alldeles för mycket av vad som pågår. Det kanske fungerade i filmen, men eftersom en styrka i Pratts serier är att de lämnar så mycket till läsaren att fundera på själv förstör de här bara stämningen.

Storyboardsida

Så visst, som Pratt-beundrare är det roligt att även andra serier av Pratt än Corto Maltese översätts, men den här utgåvan har stora problem. Men det blir bättre om man när man läser den helt sonika hoppar över storyboards-sidorna och det andra albumet, för att senare när man läst det ”riktiga albumet” kanske återvända och läsa storyboardsen som sidokommentarer till serien snarare än något som ingår i serien per se, och det andra oavslutade albumet kan man vänta med något år eller två innan man läser, när läsningen av det första albumet hunnit sjunka undan. Enkelt, eller hur? 😉

Tusan!!!

Ingen recension idag utan bara en mycket deprimerad suck och en stilla klagan:

Förut har jag berömt det amerikanska förlaget IDW för deras föredömligt snygga utgåvor av Corto Maltese som de påbörjade förra året. Svartvit, tjockt papper, bra översättning, och riktigt snygga böcker med lika snyggt tryck. Det var så skönt efter att tidigare ha sett så många försök att ge ut serien på något språk jag behärskar misslyckas på ett eller annat sätt.

Men så i våras kom den tredje volymen ut och ve och fasa, trycket var inte alls bra. Eller för att vara precis: Trycket i sig är nog OK, men serierna ser ut som om de någonstans under produktionens gång kopierats med för lös upplösning (kanske under scanning, kanske under editering, eller någon annanstans). Det syns inte omedelbart om man bara ögnar igenom den, men det är omedelbart synligt när man faktiskt läser den. Själv märkte jag ingenting eftersom jag inte läste boken omedelbart när jag fick den.

Men sen, förra veckan, kom den fjärde och då tog jag och läste både nummer 3 & 4, och upptäckte problemet som tydligen inte bara var ett olycksfall med nummer 3 utan istället är det någonting som konsekvent går fel, tydligen, när IDW sätter samman böckerna. Jag har hört av mig till dem för att fråga vad som hänt men har tyvärr inte fått något svar :-(

Det kan förstås vara så att tillräckligt bra förlagor saknas men det tvivlar jag på; jag har andra utgåvor av de här serierna som inte har samma problem (men som istället har andra problem, som jag nämnde i inledningen).

Här är samma ruta scannad av mig med 600 DPI, i lossless PNG-format och inte justerade på något sätt. Ignorera att det vita ser lite grått ut, det är min scanner som gör det och jag brukar justera det efteråt för bilder i recensioner; men man ser ändå att bortsett från problemet med upplösningen så har IDWs jämnare och mörkare svärta.

Först i en utgåva från 1987, utgiven på förlaget NBM:

corto-maltese-nbm

Sen IDWs:

corto-maltese-idw

Beroende på om er webbläsares hantering av bilder (och er skärm) kommer skillnaden vara uppenbar eller inte lika uppenbar, men om ni kollar på bilderna i originalformat (klicka på dem för det) och eventuellt i ett bildhanteringsprogram så syns det tydligt att IDWs bild har stora problem med upplösningen: Ramen runt rutan är inte jämn, strecken som utgör kullerstenarna på gatan likaså, och så vidare. Och på tryckt papper syns det tyvärr lika tydligt :-(

Så för den som vill njuta av klassikern Corto Maltese (och det bör man, episoderna i de hittills utkomna böckerna är fantastisk läsning) på bästa möjliga sätt kan jag inte längre helhjärtat rekommendera IDW; jag själv har nu svårt att läsa dem eftersom den misslyckade kopiering stör mig så mycket. Snyft.

Ett givet köp: Under the Sign of Capricorn

Det är inte för omslagets skull man ska köpa den här boken...

Det är inte för omslagets skull man ska köpa den här boken…

Ett mycket enkelt inlägg idag för alla som kan läsa engelska men inte de andra stora europeiska språken: Köp/Läs det amerikanska förlagets IDWs Under the Sign of Capricorn, den första volymen i vad som avser att bli en komplett utgåva av Hugo Pratts Porto Maltese. Varför? Jo det ska jag tala om:

  • Trycket är fantastiskt bra; efter att ha genomlidit NBMs äldre utgåva av de här tidiga, korta episoderna är det en lisa för själen att se det tjocka pappret och den kompakta svärtan. Även andra Corto-böcker jag har läst har ofta haft problem med framförallt Pratts linjer när de drar åt det tunna hållet, och både papper och trycksvärta spelar en stor roll för läsningen.
  • Formatet är precis som det ska, dvs klassisk europeisk storlek. IDW har också sagt att de ska ge ut böckerna i en alternativ utgåva, ännu större, som jag ett tag funderade på att köpa istället men efter att ha sett och läst den här inser jag att ett större format kanske kan framhäva teckningarna ännu mer men med risk för ett sämre läsvärde (för stora böcker tycker jag kan distrahera, om inte teckningarna från början var avsedda för det).
  • Inte en gnutta färg göre sig besvär på seriesidorna här och IDW har sagt att också de kommande albumen ska hålla sig till det svartvita formatet. Tack för det! Även om färgläggningen av många sentida utgåvor av Porto var godkända av Pratt själv och på sitt sätt var eleganta var det ändå en styggelse, ett helgerån, mot de rena tuschteckningarna i originalutgåvorna.

Så fysiskt är det snudd på perfekt (omslaget är inte helt lyckat tycker jag), och eftersom det här är en av de vackraste serierna jag vet förtjänar den det. Och det säger jag som en som vanligtvis inte är så värst förtjust i artister som arbetar i den här tusch-tunga stilen!

Sen är förstås serierna bra de med; här börjar man inte med Pratts först utgivna bok, Balladen om det salta havet, eftersom den nyligen kom ut i amerikansk utgåva (fruktansvärt massakrerad, men ändå). Ett smart beslut tror jag, det är i de här kortare avsnitten som Corto Maltese finner sin form för gott. Men det har jag skrivit om tidigare, den här gången skriver jag bara för att tipsa om en utsökt utgåva :-)

...utan för insidans

…utan för insidans

M?

En coda blir det idag: Albumet M?, den sista Corto Maltese-boken av Hugo Pratt.

För några år sedan skrev jag lite kort om serien Corto Maltese i allmänhet, men då hade jag inte läst M?. Det tog några år innan jag kom mig för med att leta upp den (det blev den danska utgåvan lånad på Serieteket) men nu är det gjort och läst :-)

Corto Maltese M? - Färg 2

Som jag skrev i det tidigare inlägget varierar böckerna rätt mycket, och M? är en bok av det lugnare slaget. Det finns visserligen rena actionsekvenser men det är inget regelrätt äventyr Corto är ute på, utan istället har han tillsammans med flera av sina tidigare sedda bekanta ute på jakt efter sanningen bakom legenderna om Atlantis och M?. Och det blir tidigt uppenbart att Pratt inte avser någonting så krasst som att världsligt hitta ruinerna efter ett svunnet rike utan istället är det en jakt in i den inre rymden, där skillnaden mellan verklighet och myter inte är så lätt att inse.

M? är en bok fylld av mysticism och filosoferande, men det är en lättsam typ av mysticism. Med det menar jag att det är mysticism av ett slag där världen blir större för att inte säga obegränsad, där allting är möjligt. Jämfört med den blytunga mysticismen i exempelvis Alan Moores Promethea där regler och mönster obönhörligt naglar fast magin lika stenhårt som någonsin naturvetenskapen vår riktiga värld så är Pratts version fjäderlätt och faktiskt riktigt charmig att läsa om, så omysticistiskt lagd som jag ändå är :-)

Corto Maltese M? - Färg 1

De bitvis abstrakta teckningarna, speciellt i början och slutet, känns på samma sätt som om allting flyter och att det är helt upp till mig som människa att se det jag vill se, och uppleva det jag vill uppleva.

Det här är de bra bitarna av M?, när Pratt drar iväg åt de mer extrema hållen. De mindre bra är tyvärr den ”vanliga” handlingen som känns ovanligt torr den här gången. Det är svårt att säga om det är glappet mellan det esoteriska och det jordnära som är för stort (det brukar finnas ett glapp eftersom Corto Maltese alltid varit en blandning av filosofi och äventyr) eller om det kanske är Pratt som tappat lite av sin gnista.

Det som talar för det senare är att även teckningarna är lite sämre än vanligt. De nämnda abstrakta delarna är det inget fel på, men i övrigt känns det som om Pratt slarvat mer än lovligt. Spontant har han alltid tecknat, men i M? får jag första gången känslan av att det är just slarv snarare än spontanitet som ligger bakom de anatomiska konstigheterna och det faktum att personer, inklusive Corto själv, ibland kan vara väldigt svåra att känna igen.

Ett annat problem är att M? är helt oläslig om man inte läst tidigare album. Presentation av gamla karaktärer som Rasputin, Gyllenmun, Steiner, Soledad, Tristan osv uteblir och jag kan bara föreställa mig hur en ny läsare skulle uppfatta boken. Det är givetvis inget fel i sig, men det kan vara bra att veta om man inte läst Corto Maltese förut att M? är ingenting man ska ge sig på i så fall.

Sen måste jag återigen (dvs det är något som känns som om det ofta dyker upp i mina recensioner) få klaga på färgläggningen. Pratt är en av de allra bästa tecknare i svartvitt som funnits, och att färglägga hans serier är en idiotisk idé. Det ska sägas att Corto Maltese på sitt sätt haft tur när den färglagts: Pratt själv levde och kunde vara med och ge input på färgerna, och de ser också ovanligt snygga ut. Det är bara det att det ser så oerhört mycket bättre ut utan färger :-(

Corto Maltese M? - Svartvit 1

Från en italiensk svartvit utgåva; de abstrakta teckningarna kommer mycket bättre till sin rätt när den distraherande färgen saknas.

Corto Maltese M? - Svartvit 2

De kompakta svarta blocken har betydligt större tyngd utan färg. Notera också i ruta 5 hur teckningen av Rasputin har mycket mer liv utan färgklickar i håret och på vägen bakom, och i ruta 6 hur mycket tydligare de indianska målningarna skiljer ut sig från resten av bilden (målningarna förekommer på många sidor och överallt är det mycket mer uppenbart i den svartvita version att Pratt använt helt olika tekniker för de indianska teckningarna jämfört med det övriga).

Så tyvärr är slutsatsen att M? inte är det värdiga slut på Corto Maltese jag hade hoppats på. Det är kanske det svagaste albumet i sviten; värt att läsa för den som läst de tidigare, men det är också allt.