Jason på pilgrimsvandring: On the Camino

Varje år går (eller cyklar / rider på häst/åsna / tar sig fram på annat sätt) hundratusentals människor Jakobsleden, den gamla pilgrimsvägen som slutar i Santiago de Compostela i Spanien. Alla är inte kristna; en del ser det som en spirituell erfarenhet, att helt koppla bort sig från det moderna samhället under några veckor. Men för den som inte har tänkt att spendera sisådär en månad till fots genom Spanien kan man istället uppleva den tillsammans med den norska serieskapare Jason som för att ”fira” sin 50-årsdag gick de 80 milen under 32 dagar, och som sen gjorde en serie om det: On the Camino.

För att vara Jason är det här en ovanlig bok. Vanligtvis brukar hans serier vara skönlitterära och dessutom ofta med fantastiska inslag, men här rör det sig alltså om en helt självbiografisk historia. Men Jason-teckningar handlar det ändå om, där alla människor har sina karakteristiska djurutseende :-) Fast helt utan fantasifulla inslag är det inte. Medan Jason vandrar vandrar också tankarna fritt:

Men mestadels är det ensamma vägar, möten med andra vandrare (där en del av charmen med vandringen är att slumpmässigt återse en del pilgrimer, medan andra bara syns till en enda gång), och den nästan rituella handtvätten av dagens strumpor när man äntligen kommit fram till nästa hostel. Jason vandrar själv, och åtminstone i början känner han sig smått utanför; medan andra vandrare snabbt verkar knyta band till andra sitter han själv vid sidan av:

Jasons serier brukar vara mästerliga i sina understatement, där mycket av humorn och charmen ligger i de små nyanserna och detaljerna. I den här boken som är så annorlunda än hans andra, utan de vanliga fantastiska händelserna skildrade med minimala medel, syns samma sak i hur han redogör för sina skäl till vandringen. Det görs aldrig en stor sak av det men hans mål med vandringen är att bli bättre på att just knyta kontakter med andra och att öppna upp sig inför dem, och faktiskt verkar det fungera: Ytligt sett händer inte mycket i boken, där varje dag är förvillande lik de föregående, men mot slutet tillbringar han onekligen mer tid med andra, och pratar utan att tveka med människor han möter:

On The Camino ger sig i kast med en svår genre: Den självbiografiska boken där ingenting egentligen händer. Med en annan tecknare hade serien kunnat fokusera på de visuella upplevelserna längs El Camino: Naturen, de små byarna, de olika människorna man möter. Men Jasons teckningar är nu en gång för alla inte av typen att de kan imponera med slående naturskildringar osv; han är en tecknare som alltid fokuserat på det lilla, både i gester, mimik och miljö. Därför är det smart av honom att inte heller försöka med det, åtminstone så länge han använder sin vanliga teckningsstil.

Men det gör att skildringen av hans vandring begränsas av dialogen med de han träffar och hans egna tankar och funderingar, och eftersom det inte är fiktion är han också där begränsad. Resultatet är en visserligen bra serie, och intressant att läsa är den också eftersom handlingen är så olik allt annat han gjort sedan han slog igenom, men lika bra som hans andra serier är den inte. Precis som Jasons vandring görs för att han vill bli en öppnare och mer lättillgänglig person skulle detsamma nog behövas för att hans eventuella kommande självbiografiska serier ska bli helt lyckade. Här känns hans livliga fantasi när den ger sig tillkänna i sidor som den första här ovan som ett sätt att distansera sig och inte låta läsaren komma honom alltför nära. Inslagen är roliga och nog några av mina favoriter i boken, men det är också det ett tecken på att jag tycker att Jason (hittills) gör sig bäst i den skönlitterära genren.

Härnäst: Wika eller Omegamän eller en till promenad!

Korta lästips: If You Steal

If You Steal - cover

Ok, idag blir det en bok som jag tror kanske är den bästa serie jag läst i år: Norska Jasons senaste, If You Steal, en samling korta historier utan gemensamt tema. Och vanligtvis föredrar jag att det finns en röd tråd när det gäller antologier/samlingar eftersom det annars lätt blir för ofokuserat och tröttsamt, men den här gången är det alltså inte så. Varför? Jo därför att Jason har en så extremt personlig stil och kynne att det blir den röda tråden, det enkla faktum att Jason står bakom allting. Det kanske låter lite skumt men det är så det känns.

If You Steal - Polly

Polly Wants a Cracker

Vad erbjuds i If You Steal? Tja, ett fascinerande knippe serier, exempelvis:

  • Lorena Velazquez, ren slapstick där en maskerad hjälte som ska rädda en fängslad kvinna tvingas slåss mot i princip alla B, C och D-filmsmonster (och resten av alfabetet med, om så usla filmer finns)  man kan tänka sig
  • Polly Wants a Cracker, ett lakoniskt kriminaldrama som blandar realismen från filmen Le Samourai (en poster med en annan Melville-film skymtar också följdriktigt förbi i bakgrunden) med någonting helt annat
  • Karma Chameleon, en B-skräckis där den gigantiska kameleonten är synnerligen oviktig
If You Steal - surrealism

If You Steal

Men framförallt är det de två verklighetsglidande historierna New Face och den avslutande Nothing som jag tycker gör den här boken till ett mästerverk. Lite vagt om de två eftersom jag inte vill avslöja alltför mycket:

Den förstnämnda är den klassiska historien om mördaren som måste skaffa sig ett nytt ansikte, där Jasons twist på det är någonting som jag skulle säga bara går att göra just i serieformen; i text- eller filmversion skulle det nog kännas klumpigt medan det här bara känns svindlande.

Och sen har vi Nothing, som har sin uppenbara plats i slutet av boken. Fjorton sidor gjorda av en mästare, och en serie som genom sin plats längst bak i den här boken, fylld av mystiska kreatur och ibland oförklarliga händelser, från början känns förvirrande (som många av Jasons serier gör, innan man förstår vart han är på väg) och sen både skrämmande och tragisk, på ett helt annat sätt än vad Jason vanligtvis är. Läs, men först efter att ha läst (och uppskattat, annars blir jag förgrymmad) resten av boken!

If You Steal - Nothing

Nothing

Så sant som det är sagt: Lost Cat

Lost Cat cover

Det är dags för en alldeles sprillans ny bok av norska superstjärnan Jason: Lost Cat, precis som vanligt utgiven på engelska av Fantagraphics i ett mycket trevligt inbundet format. Förutom det ska jag väl också påpeka att det vare sig handlar om svartvitt eller färg den här gången utan istället om gamla hederliga lingonfärgläggningen, dvs svartvitt+en svagt röd nyans.

Precis som vanligt är serien en uppvisning i deadpan-humor; ingen kan som Jason skildra de mest besynnerliga situationer med karaktärer som inte rör en min. Allvarligt eller komiskt så ser det nästan alltid likadant ut och det fungerar väldigt bra, och att det oftast är väldigt lite dialog förstärker bara teckningarnas styrka. Det är fascinerande hur Jason kan teckna långa scener där nästan ingenting händer och med minimala skillnader frammana markant olika känslor; stort allvar/djup tragik/melankoli/humor/allting meningslöshet. Så visst har Lost Cat de vanliga Jason-inslagen som gör den väldigt läsvärd.

Men det var det enkla för i övrigt är jag ärligt talat ganska perplex.

Handlingen är nämligen inte alls sig lik. På ytan är det typiskt Jason: En hårdkokt deckare, en försvunnen katt, utomjordingar. Men för en gångs skull har jag väldigt svårt att förklara vad som verkligen händer. Att historien är komplicerad är ingenting nytt men att det som här är extremt dubbeltydigt (och ibland otydligt) vad det hela gick ut på även efter avslutad läsning är någonting nytt; Jasons intriger brukar lösa upp sig i slutet, åtminstone om jag funderar litegrann. Den här gången är det däremot tji för mig, även efter myckna funderingar och bakåtbläddring.

Lost Cat - Bogart

Så visst är det en ovanligt knepig bok den här gången, men inte alls en dålig. Min känsla är inte frustration utan mera spänning på att snart läsa om den igen och se om bilden klarnar; med tanke på att jag var rätt sjuk när jag läste den första gången kanske oklarheten har mer att göra med min feber än Jason, men jag tror ärligt talat inte det.

Och om det känns lika obegripligt efter ytterligare en eller några genomläsningar kommer jag inte känna mig besviken heller; det är lite av Lynch över Lost Cat och allting behöver faktiskt inte förklaras för att upplevelsen ska bli stor :-)

Athos in America

Det är dags för en ny bok av den norska superstjärnan Jason igen, och som vanligt är det Fantagraphics som står för den amerikanska utgåvan. Det är lite sorgligt att den svenska utgivningen av Jason helt upphört; Optimal kämpade på bra i början, men till slut gick det tydligen inte längre. Engelska går såklart bra, men det känns lite underligt att läsa norska författare på engelska, egentligen…

The Smiling Horse

Hur som, Athos in America: Liksom Low Moon är det här en samling av kortare berättelser; sex stycken närmare bestämt. Och det är bra berättelser; utan tvekan en av de bästa Jason-böckerna på länge. Som vanligt behärskar han den extremt lakoniska, nästan stumma, stilen som han gjort till sitt signum, men den här gången blandas det med episoder där det faktiskt pratas en hel del. Och det ser lika bra ut som det alltid gör, med Huberts färgläggning som grädde på moset. Ju mer jag ser av deras samarbete, desto bättre tycker jag om det. De små variationerna i färgskalan som indikerar olika stämningslägen eller epoker matchar Jasons lika små och subtila antydningar om vad människorna känner i hans teckningar.

Jag har skrivit om Jason rätt många gånger nu så de som redan vet med sig att de gillar honom kommer nog läsa den här boken oavsett vad jag säger, och tvärtom. Men om det fortfarande finns de som tvekar och inte har provat på någon av hans böcker rekommenderar jag verkligen den här. Det finns prov på hans allvarliga sida, som den inledande The Smiling Horse med en ton av grekiskt ödesdrama när huvudpersonen inväntar den oundvikliga hämnden; The Brain That Wouldn’t Virginia Woolf med den typiskt bisarra grundförutsättningen (en galen vetenskapsman försöker hitta en ny kropp till sin flickväns huvud som tjatar på honom om att han måste skynda på) som presenterar på ett alldeles förtjusande vardagligt sätt; So Long, Mary Ann, ett kriminaldrama i noir-ton; Tom Waits on the Moon med en handfull oberoende trådar som knyts ihop mot slutet.

Från titelnovellen

Kort sagt, en förbålt bra bok av Jason som fortsätter bevisa att han är lika bra som han sägs vara :-)

Jason & Vehlmann Team-Up: Isle of 100,000 Graves

Drömteam? Jason är en av de senaste decenniernas mest kritikerrosade europeiska serieskaparna, och Vehlmann har uppmärksammats mer och mer som en ny manusförfattare att hålla ögonen på. Resultatet av deras samarbete finns nu att läsa: Isle of 100,000 Graves, en ruggig liten historia om en ö där man utbildar skarprättare. Eller om man ska vara exakt, en blandning av bödlar och torterare.

Ön blir besökt av Gwenny, en ung flicka som försöker hitta sin försvunne pappa och som i sökandet får nys om ön. Sen följer en ganska typisk Jason-historia med deadpan-humor à la Buster Keaton oavsett vad som händer; bildsekvensen

  1. Någonting orimligt/ohyggligt/känsloladdat händer
  2. En stum serieruta där alla har samma pose som innan
  3. Någon säger någonting i lugn ton

är så vanlig i Jasons serier att den riskerar bli en kliché (men han gör det alltid bra!).

För oavsett Vehlmanns bidrag känns det här mycket mer som en Jason-historia än en Vehlmann-dito. Delvis beror det på att Jasons teckningsstil är så extremt idiosynkratisk; man känner igen hans serier omedelbart, bara man kastar ett getöga på dem. Här och där kan man se tecken på Vehlmann, som att det finns en del sekvenser som är mer groteska och närapå sadistiska än vad Jason vanligtvis är. Det påminner om inslag i Svart tomtebloss, Vehlmanns serie som kom ut på svenska tidigare i år, som också hade delar som kändes som om de lagts till mer för att chockera än för att de egentligen behövdes.

Det är kanske det som är mest synd med Isle of 100,000 Graves: Vehlmann har ansträngt sig till det yttersta (och mestadels lyckats) för att skriva en Jason-serie så som Jason själv skulle kunna ha gjort det, istället för att skriva en Vehlmann-serie. Det har blivit en helt OK Jason-serie, och sådana är alltid värda att läsas, men jag hade tyckt det varit betydligt intressantare att se mer av ett samarbete där slutresultatet varit mer av en syntes där 1+1=3, istället för det som nu blev, dvs 1+1=1.