Ner i kaninhålet: Freesia & GoGo Monster

En dubbeldos manga av två herrar Matsumoto med mycket oroväckande psykologiska under/övertoner blir det idag: Freesia av Jiro M. & GoGo Monster av Taiyo M. (inte släkt). De är egentligen mycket olika, men jag kunde inte låta bli att ta upp dem i par eftersom de båda trots allt handlar om människor som har problem med verklighetsuppfattningen. Först ut den utan tvekan mest psykotiska av dem: Freesia.

Jag har tidigare skrivit om Jiro Matsumotos extremt bisarra Velveteen & Mandala, en serie där regelrätt handling saknades, tillsammans med bakgrund, logik, och förståeliga personer. Men intressant var den! Freesia är nästan lika bisarr, men den här gången finns det faktiskt en handling: Hiroshi Kan? har börjat tappa greppet om sig själv och världen. Efter att ha varit soldat i japanska armén (Japan är här i krig mot en anonym fiende; det känns som ett krig som hållit på för evigt och kommer fortsätta på samma sätt) blir han anställd som proxy för hämndlystna, för Japan har antagit en lag som säger att anhöriga till brottsoffer har rätt att själva eller mha av proxyar döda de kriminella.

Kan? visar sig vara närmast övernaturligt bra på det hela, trots att han egentligen inte förstår vad som pågår runtomkring honom. Han hallucinerar friskt, och förloppet accelererar allteftersom. Det är en obehaglig skildring; egentligen inte för att Matsumoto liksom i V&M frossar i allsköns obehagligheter, utan för att han verkligen lyckas med att skildra hur Kan? tappar all kontakt med verkligheten. Ibland verkar det som om han blir friskare, men icke; han har bara tagit ytterligare ett steg mot vansinnets rand.

Teckningarna är lika bra som i V&M, och kanske till och med snäppet bättre här när de ibland följer med in i Kan?s hallucinationer. Det är inte precis en trevlig serie, men för den som vill söka sig in mot mörkrets hjärta, eller för den delen bara gillar udda serier, är det här ett ypperligt tillfälle. 12 volymer, scanlations enbart för den som vill läsa på engelska.

Och nu, GoGo Monster, en alldeles utsökt bok utgiven av Viz som samlar ihop hela Taiyo Matsumotos (mannen bakom serier som Tekkonkinkreet och No. 5) serie om Yuki Tachibana, en pojke som säger sig kunna se de monster som enligt honom huserar i skolan.

För att börja med utseendet så är Taiyo Matusmoto en av mina favoriter bland japanska serietecknare. Hans No. 5 har stora likheter med Moebius, filtrerat genom japanska ögon, och att den serien inte avslutades på engelska är mycket sorgligt (även om det ser ut som om de avslutande delarna eventuellt kommer publiceras i digitalt format för läsplattor så är det en serie jag absolut helst ser i stort format på papper). Därför är det så mycket roligare att serier som GoGo Monster översätts, för jag kan (tyvärr) knappast tro att den blir en kioskvältare, den suveräna bokdesignen och innehållet till trots.

Om Freesia var en helvetesfärd i storbildsformat så är GoGo Monster istället mer av ett kammarspel. Handlingen utspelar sig enbart på Yukis skola, och förutom Yuki själv är det bara två andra personer som är relevanta för handlingen: Skolans vaktmästare/trädgårdsmästare som är den enda vuxne som förstår sig på Yuki, och Suzuki Makoto, en ny elev på skolan som trots de andra elevernas varningar ändå börjar umgås med Yuki och blir hans vän. Det finns också en till, men det är oklart vem/vad/om han är: En elev som kallas IQ och som alltid har på sig en stor kartong över huvudet så att hans ansikte inte kan ses.

Matsumoto har inga planer på att göra det lätt för läsaren. Den värld av monster som Yuki ser är ingenting som vi någonsin får se, och hur denna andra värld fungerar och relaterar till vår är inte heller någonting som någonsin klargörs. Det enda vi får se är och höra är Yukis mycket knapphändiga förklaringar för vaktmästaren och Suzuki; om det är inbillningar eller inte är upp till mig som läsare att tolka.

Vad jag definitivt kan säga är att det är en kuslig bok. Känslan av att någonting obehagligt nalkas är stark, men om det är någonting från den andra världen eller om det är Yuki som kommer försvinna mentalt in i sin inbillade värld är svårt att säga. Det antyds att Yuki inte vill bli vuxen, och att skräcken för det är det som frammanat sinnesstörningen, men om det verkligen är så är inte säkert.

Och återigen en jämförelse med Freesia: Där denna visade upp Kan?s psykos (för det är inget tvivel om det i den serien) genom att hela världen var vansinnig tillsammans med honom, är det i GoGo istället bara hur Yuki framstår för mig som yttre betraktare som ger mig ledtrådar till vad som pågår i hans inre. Det är plågsamt, för precis som hans vän Suzuki märker jag hur Yuki närmar sig ett vägskäl, där det kommer avgöras hur det går för honom.

Jag måste säga att Gogo Monster såvitt jag kommer ihåg den bästa/kusligaste skildringen jag läst om hur en mental sjukdom växer fram. Det går så gradvis, och det är så svårt för att inte säga omöjligt att stoppa för hans närmaste (Suzuki och vaktmästaren; av Yukis familj syns inga spår). Återigen, om det nu är en sjukdom det handlar om, för det lämnar Matsumoto helt öppet. Och den tolkningen gör inte serien sämre alls :-) Sen är den avslutande tredjedelens hallucinatoriska skildring av Yukis resa in genom den svarta dörren suverän i sin närmast Lynchska stämning och suggestiva teckningar.

Två bra serier, utan tvekan, men personligen tycker jag bäst om GoGo Monster. Freesia är bra men lämnar efter sig en känsla av gråhet, meningslöshet och allmän eländighet, medan Gogo istället lämnar mig visserligen en smula emotionellt urlakad, men ändå full av energi. Köp och läs, med andra ord!

Velveteen & Mandala

Oookej…

Är det någon som kommer ihåg den japanska filmen Efter livet för sisådär 10 år sedan? En drömsk film som utspelar sig i limbo, om hur människor som dött får välja ett enda minne att ta med sig in i evigheten, och hur de som jobbar i limbo hjälper människorna att hitta ett bra minne och som sen också iscensätter det? Om ni gör det, ta känslan från den filmen och blanda upp den med rikliga doser vapen, tonårsflickor med grava problem och mycket naket, och resultat blir någonting som antagligen inte alls påminner om stämningen i Velveteen & Mandala, en ny manga skriven och tecknad av Jiro Matsumoto utgiven på Vertical Inc.

Velveteen och Mandala är två flickor i tonåren som tillbringar det mesta av sin tid i utkanten av staden; attiraljer som hör till de nyligen avlidna släpps med jämna mellanrum ner i området från flygplan, och då och då följer det också med deadizens själva (en ordlek på dead + citizen) som behöver dödas igen för att de verkligen ska förstå att de faktiskt är döda. Någon bakgrund som förklarar det bisarra samhället som Velveteen och Mandala lever i finns inte utan det lämnas upp till läsaren själv att pussla ihop, och eftersom det bara är frågan om en enda bok på dryga 300 sidor är det mycket som är lika obegripligt efter att jag läst boken som innan.

En antydan till förklaring av Velveteen och Mandala själva finns, men egentligen spelar det ingen roll för det här är inte en bok som är ute efter att berätta en historia. Här handlar det istället om att frammana primitiva känslor, må de vara av skräck, äckel eller humor av det mindre subtila slaget, och om att förvirra läsaren. Varje kapitel går egentligen utmärkt att läsa fristående från de andra eftersom det knappast går att tala om en röd tråd som går genom hela boken, och det är kanske så man bäst läser Velveteen & Mandala: Ett kapitel / kväll, som en slags perverterad godnattsaga. För perverterad är nog en ganska bra beskrivning av boken; inte menat som en negativ kritik, bara som en varning att det är en mycket grafisk bok, vad än det grafiska består i.

För att vara en Vertical Inc.-bok är det här en udda fågel. De flesta andra mangorna som man ger ut är alla betydligt mer kontrollerade, med en handling som är enkel och rak (som den eteriska Twin Spica eller den oändligt söta Chi’s Sweet Home), men Velveteen & Mandala är någonting helt annat. Är det en bra serie? Jag är faktiskt inte säker. Det var bitvis fascinerande att läsa den, men å andra sidan är det inte så att jag tycker det är synd att det inte finns fler delar. Slutomdömet för min del är nog att det är en bok som man definitivt kan plocka upp om man känner för någonting annorlunda, men att man inte ska vänta sig ett mästerverk.

PS. Här kan den som är intresserad läsa ett kapitel ur serien; det ger en ganska bra bild av hur serien är, även om just det här kapitlet inte innehåller riktigt lika mycket grafiska scener som en del andra. DS.