Borgia & Moon Face

För en del år sedan skrev jag en kort recension av den första delen av Alejandro Jodorowsky (manus) och Milo Manaras (teckningar) serie om den ökända familjen Borgia. Rubriken var tydlig med vad jag tyckte: Manara & Jodorowskys version av Borgia: Urk. Och bland kommentarerna ställde Jonas Anderson den mycket rimliga frågan varför jag köpte och recenserade en serie av två herrar som jag inte är så förtjust i, och det svar jag gav var att jag skyllde på min Heavy Metal-prenumeration. Och det stämde nog, men nu måste jag nog komma med ett annat svar eftersom jag faktiskt köpt den svenska utgåvan Borgiasom samlar ihop alla fyra delarna i en inbunden bok. Utgiven, precis som han nämnde kanske skulle hända i sin kommentar, av just Jonas Anderson på Albumförlaget :-)

Så: Varför köpa en bok när jag vet att jag säkert kommer ogilla manuset, och med en tecknare som jag tycker är synnerligen irriterande alltsomoftast?

Svaret är ändå teckningarna. Hur jobbig Manara än kan vara med sina identiska kvinnokaraktärer (dvs de som ska vara sexiga (dvs i princip alla i den här serien)) är han ändå riktigt bra på miljöer. Och här med en serie som utspelar sig i ett dekadent Rom får han chansen att briljera med miljöer som Vatikanens imponerande byggnader, Borgias eleganta hem, nunne-kloster (givetvis med mängder av helnakna nunnor), pestläkare, med mera, med mera. Så elegant är det, och den sena Manaras färgteckningar är vådligt eleganta med sin målade stil som ändå inte blir alltför stel, en fälla som många faller i.

Borgia - pest

Så den delen av serien är bra, ibland till och med utmärkt, och det gjorde att jag ändå köpte boken. Plus att jag tycker det är kul att någon ger ut påkostade utgåvor (en liten miss finns i att det ingenstans står vem som översatt serien, konstigt nog) av översatta serier; även om jag helt klart inte har samma smak som Albumförlagets utgivning visat sig ha, men undantag finns förstås, som Viktor Kasparsson-albumen, är det imponerande och i längden nog bra med breddning av serieutbudet i Sverige.

Men jag ska erkänna att manuset gjorde serien bitvis svår för mig att komma igenom. Ju mer jag läser av Jodorowsky, desto mindre tycker jag om honom. Att han gillar att vara utflippad och att chockera behöver inte vara dåligt, säger jag som tycker så mycket om många av Garth Ennisserier. Men hans new age-flum som snabbt tar över även inledningsvis lovande serier som Inkalen och de relaterade Metabaron-serierna är för mig helt ointressant, och hans fixering vid att ”våga” häda mot kyrkan och visa hur jodå, även kyrkans män är perversa, känns för mig som svensk icke-troende smått barnsligt, som det lätt blir när någon vill tala om att han inte på något vis tror på någonting samtidigt som han så tydligt är fixerad vid detsamma.

Borgia - skepp

Det är så många nakna kvinnor i den här boken att jag tänkte ta en bild där det istället är nakna män som står i fokus, närmare bestämt en kardinal till sjöss.

Och nog är det en rejält sunkig inställning till kvinnor som visas upp. Visst kan man säga att historiskt har de utsatts för mycket elände, men med Manaras teckningar där alla kvinnor ser ut som fotomodeller nyss klivna ur duschen för att sedan drabbas av allsköns övergrepp ser det inte ut som ett försök till realism utan det ligger långt långt närmare ren exploatering.

Det bästa med manuset är att jag flera gånger småskrattade för mig själv när handlingen blir parodiskt usel i sin jakt på ”chockerande” inslag. Som den dödssjuka påven som tvingar sig på en nybliven mamma för att amma henne (samtidigt som han beordrar att hennes nyfödda ska kastas till djuren) och att döda barn genom att transferera deras blod till honom. Som den också dödssjuka (tror man) pestsmittade unga kvinnan som omedelbart kläs av och ingående studeras. Som de olydiga unga kvinnorna som sänds till kloster och där kläs av nakna, piskas, och sätts på bygelhäst. Som incest (far/dotter, bror/syster, och kanske något mer jag missade). Som sex framför Kristus och jungfru Maria-statyer i kyrkan.

Borgia - Leonardo

En till med män, närmare bestämt Cesare Borgia som gör en deal med Leonardo da Vinci för att få honom att utveckla nya krigsmaskiner.

Men för den som tycker mer om Jodorowskys intressen är det en typisk serie av honom, och teckningarna är som sagt bra, så för Jodorowsky- och/eller Manara-fansen är det en godbit, helt klart. Dick, inte min kopp te den här läsningen heller, tyvärr.

Sist några ord om en annan Jodorowsky-serie som också nyligen översatts från franskan, den här gången till engelska och med teckningar av François Boucq: Moon Face. Jag tror det blir enklast att jämföra den med Borgiaför nog är det en Jodorowsky-serie alltid!

  • Utgåva: Också en samling av flera album utgiven i en snygg inbunden utgåva.
  • Teckningar: Boucq är inte lika hantverksmässigt skicklig som Manara, men jag har alltid varit svag för honom, framförallt i hans absurda kortare serier där han själv står för manus. Så trevliga teckningar även här, och likaså är det de som är (min) behållning vid läsningen.
  • Manus: Science fiction istället för historia, med en avlägset belägen ö som styrs av ett gift diktatorpar (men med präster som makten bakom tronen). En dag dyker en besynnerlig man upp som gör som han vill och folket följer honom i revolutionen. Historien gör inga försök att teckna intressanta personligheter (som vanligt hos Jodorowsky där människorna är ointressanta i jämförelse med spektaklet runtomkring dem), och är bara 250 sidor infall där konstiga grupperingar poppar upp varje gång handlingen riskerar att tappa farten, och där huvudpersonen Moon Face i princip är en gud eftersom han kan göra precis vad som helst. Kräver handlingen att han ska flyga? Ok, han kan det. Kräver den att någon ger bakgrundsdetaljer för att handlingen ska bli någorlunda begriplig? Ok, han kan bli ett medium. Inga finesser, inga tempobyten, bara en jämn och tröttsam samling lösa infall utan struktur.
  • Våld: Jodå, det finns en hel del här. Men Boucqs teckningar känns inte lika fysiska som Manaras så det blir mer komiskt än obehagligt.
  • Sex: Såklart. Men inte så mycket som hos Manara så nog tror jag att Jodorowsky anpassar manus till tecknare: Manara som gammal porrtecknare får det nakna, Boucq det mer komiska.
  • Bättre? Sämre?: Borgiahar en snäppet intressantare historia, men det säger väldigt lite, och den har åtminstone några försök till tempobyten. Så för den som vill ha någonting allvarligare är Borgiadet bästa valet. Moon Faceär lite roligare, men det är mycket lite, och det räcker inte.

Moon Face - Messias

Med all kritik som jag har mot Jodorowsky ska han ändå ha en eloge för att han hittar bra tecknare att samarbeta med: Moebius, Manara, Boucq är inte precis några klåpare. Men nog skulle de förtjäna bättre manus; till och med Manara har ju gjort några serier med klart intressantare historier, även om det var mycket länge sedan…

 

 

En dassig föreföljare: Before the Incal

Som jag utlovade igår (yay?) en till kort recension av en uppriktigt sagt dålig, för att inte säga usel, serie: Before the Incal, skriven av Jodorowsky och tecknad av Janjetov.

Först en kort bakgrund: Den ursprungliga serien om Inkalen, kallad kort och gott The Incal (om vi håller oss till engelska titlar), har jag skrivit om förut. Det är en framförallt inledningsvis riktigt bra sf-serie av klassiskt europeiskt märke, med underbara teckningar av Moebius. Mot slutet blir det alltför mycket new age-flum och fåniga juveniliteter av Jodorowsky för min smak, men Moebius elegans gör det till en mycket läsvärd serie rakt igenom. Men i och med framgången för serien fick Jodorowsky för sig att skriva fler serier som anknyter till Inkalen, och med tiden har det blivit rätt många. Som dagens bok som handlar om John DiFools liv före det att Inkalen utspelar sig.

Det här var första gången jag läste den här serien. Jag har sett att serien funnits, men tidigare fanns det på engelska bara en horribel utgåva i tidningsformat som liksom den svenska utgåvan av Inkalen drabbats av en förödande trist ”modern” färgläggning, och dessutom mycket okänsligt censurerad där all nakenhet tecknats över. Men nu har alltså Humanoids gett ut alla sex franska albumen i en systerbok till deras tidigare bok The Incal: Samma fysiska format, samma färgbakgrund på omslaget, samma typ av kassett för boken, samma utmärkta idé att bibehålla originalfärgläggningen, samma icke-censur, samma (tyvärr) dyra pris. Så nu eller aldrig borde jag läsa serien.

Från den tidigare engelska utgåvan

Men aldrig hade varit ett bättre val. Som jag nämnde tycker jag att Jodorowsky har en hel del brister som manusförfattare, och här visar han sig från sin sämsta sida. Boken är full med barnsliga detaljer, som om den var skriven med en läsare i åtanke som tycker att det roligaste som finns är plumpa referenser till sex, fekalier och annat. Historien saknar mestadels helt styrsel där första albumet känts som om det skrivits med enda baktanken att så snabbt som möjligt få med minst en referens till varenda person av betydelse i The Incal, medan det sista är ett lika hafsigt försök att plötsligt knyta samman allt som hänt i de sex albumen för att ge en bakgrund till det som senare händer i The Incal. Och eftersom det är uppenbart att The Incal aldrig skrevs med någon större plan i åtanke känns det extremt påklistrat när saker som John DiFools besök hos prostituerade i den senare boken här plötsligt förklaras ha en djupare innebörd.

Om man pratar om andra exempel där man försökt att i efterhand förklara att det som hände i ett tidigare verk egentligen berodde på någonting annat så har vi som ett exempel på hur man gör det bra (i den mån det går; personligen tycker jag att idén är rätt suspekt) Orson Scott Cards böcker om Ender Wiggin. Som ett exempel på en adekvat hantering har vi Isaac Asimovs senare Stiftelse-böcker; problemet med dem är att de känns ganska menlösa, men jag kan inte klaga på hur Asimov fått ihop det rent logiskt. Before the Incal är så mycket mer misslyckad att det är sorgligt. Det hänger inte ihop logiskt, det gör om något den tidigare boken sämre, och inte ens teckningarna är särskilt lyckade.

Janjetovs allra första sida som inte ser så pjåkig ut, men det är antagligen den sida som mest arbete lagts ner på (från franska originalet eftersom min scanner inte är tillräckligt stor för Humanoids engelska utgåva)

För även om Janjetov värvades av Jodorowsky för att den senare tyckte att den tidigares teckningar påminde om Moebius och var drivet gjorda så tycker jag att det snarare är ett problem med likheterna. Vad det känns som är en sämre kopia av Moebius istället för en individuell tecknare med sin egen stil. Moebius linjer är mycket vackra och eleganta; Janjetovs efterapning saknar däremot elegansen, och hans teckningar pendlar också på ett besynnerligt sätt mellan tunnare linjer och mer grova, ibland i samma ruta. Sidorna känns också tunga och otympliga, till skillnad från Moebius som är lätta som luften. Han har också svårt att få John DiFool att se konsistent ut: Ibland är det svårt att känna igen honom från en sida till en annan.

Min känsla är att i början så försöker Janjetov helt enkelt teckna så likt Moebius han bara kan, med tråkigt resultat. Efterhand börjar han slarva och då blir det varken hackat eller malet, med våldsamt växlande kvalitet på linjer och annat. Det blir aldrig riktigt dåligt men heller aldrig riktigt bra, med en stil som aldrig känns helgjuten. Dessutom saknar han Moebius förmåga till intressanta sidkompositioner; alternativt har Jodorowskys manus på den fronten blivit drastiskt sämre sen The Incal. Men The Incal hade utseendet av en typisk Moebius-serie så jag tror nog att Jodorowsky lämnar sånt åt artisten 😉

En senare sida av Janjetov

Så trots en på ytan mycket elegant bok är det här inte någonting jag kan rekommendera egentligen, men om man verkligen vill läsa mer om Inkalen är det här så bra som den här serien någonsin kommer se ut; den elogen måste jag trots allt ge Humanoids Before the Incal.

Söndagstips

Idag blir det bara lite kort om några nya böcker som kan vara värda att titta på om man är intresserad av serier; alla tre generösa till omfånget så de passar bra en lite kulen söndag som den här.

Största möjliga allvar av Gunnar Krantz: Krantz var tidigt ute med att göra realistiska serier i Sverige, men framförallt var han en av de första som lyckades få ut sina serier som album på ”riktigt” i och med att Epix/Medusa gav ut hans som exempelvis Alger och Falska liv. Jag måste erkänna att för egen del var jag måttligt imponerad av framförallt teckningarna som inte precis var lika skickligt gjorda som de andra albumen som Epix/Medusa producerade. Men nuförtiden är jag mer förlåtande, även om jag fortfarande tycker att hans tidigare serier är mer intressanta för deras historiska värde än deras läsvärde. Men sen blev det bättre när hans stil blev lite mer lös och ledig, och manusen inte var riktigt lika gravallvarliga längre. Största möjliga allvar samlar ihop Krantz tidiga serier, dvs de jag kanske inte är mest förtjust i, men det är en snygg bok av en inflytelserik (både som tecknare men också som lärare) svensk serieskapare som kompletterar Optimals utgivning av hans senare serier.

The Incal av Moebius & Jodorowsky: Det var ett tag sen den här utgåvan på förlaget Self Made Hero kom ut, men jag har glömt att tipsa om den förut så det får bli nu istället. När jag skrev en längre recension om serien utgjöt jag mig över hur usel den nya färgläggningen var, och över hur tråkigt det var att det enda sättet att få tag på den gamla färgläggningen var i en limiterad snordyr utgåva på förlaget Humanoids. Den utgåvan är nu ännu snordyrare eftersom den är slut, och den billigare utgåvan i mindre format som Humanoids sen gav ut är nu också slut (med ett snörvligt resultat vad gäller priset om man kan hitta den…). Men gudskelov är det engelska förlaget Self Made Hero lite proffsigare och ser till att hålla sin version i tryck. Det är precis samma innehåll som Humanoids, så jag kan helhjärtat rekommendera boken som en klassisk science fiction-serie i ett elegant utförande.

MetaMaus: Det är nu 25 år sedan den första volymen av Art Spiegelmans Maus kom ut, och för att fira det ger nu Random House ut MetaMaus. Spiegelman berättar om bakgrunden till serien, hur han jobbade med den, reaktionerna när den först kom ut, osv. Det är inget tvivel om att Maus förtjänar uppmärksamheten för det finns ingen serie som gjort lika mycket för seriernas rykte i den engelskspråkiga världen som den. Oavsett vad man själv tycker om Maus så är MetaMaus en fascinerande läsning för det finns få serieskapare som är lika medvetna om hur de arbetar och de val de gör som Spiegelman.

Så, tre förslag på tjocka böcker som man kan bädda ner sig i soffan med en helg som denna; ha så trevligt! :-)

Gammal New Age: Jodorowsky & Moebius

Det har blivit lite gamla franska klassiker i serieväg för min del den senaste tiden. Först var det Madwoman of the Sacred Heart, skriven av Jodorowsky och illustrerad av Moebius, och sedan samma pars mest kända samarbete, Inkalen. De är skrivna med ungefär ett decenniums mellanrum (90- respektive 80-talet), och även om det finns olikheter är det likheterna som är tydligast. Att läsa dem samtidigt är givande; Jodorowskys teman framträder klarare, och det är intressant att se hur Moebius stil förändras. Det lär bli ett rätt långt inlägg, för förutom serierna i sig tänker jag också skriva en del om de olika utgåvor man kan få tag i; framförallt när det gäller Inkalen är det tyvärr en extremt viktigt del.

Låt mig börja med MotSH, den mer okända serien, och Jodorowskys bidrag till serierna. Huvudpersonen, Alan Mangel, är den klassiska extrem-intellektuelle franska akademikern. Han är så övertygad om sin egen förträfflighet att inte ens när hans hustru överger honom under de mest dramatiska (och för honom pinsamma) former funderar han ens en sekund på om hans överteoretiska personlighet egentligen är någonting att skryta med. Men bokens 192 sidor kommer inte lämna honom ifred; om man ville skulle man kunna säga att vad som följer är förnedringsserier, där Mangel ska fås att ta reson och ge upp sitt intellektualiserande.

(Klicka för att se hela sidan, när Mangel blir lite överraskad)

För vad som händer i MotSH är att Johannes Döparen och även Jesus  själv ska återfödas, med Mangel i en av huvudrollerna. Gång på gång tvivlar han på att någonting så bisarrt och anti-intellektuellt som mirakler verkligen finns, och gång på gång inträffar de precis som hans kvinnliga följeslagare utlovat. Varpå Mangel ångrar sig djupt, blir troende, för att sedan återigen falla tillbaka i sina gamla tankefåror. Förnedringsdelen är inte bara det psykiska i hur han aldrig lär sig läxan, utan också en fysisk: Boken igenom lider han av kraftiga diarréanfall när han blir stressad (dvs nästan jämnt); han tvingas fly från polisen tillsammans med personer hans mycket småborgerliga jag är livrädd för, dvs en knarkande utlänning och några sinnessjuka (tror han) kvinnor; han tar chansen till sex så fort han får tillfälle, men oftast under kraftig ångest över om det egentligen är OK (katolsk som han är); han råkar hamna i ett homosexuellt samlag vilket förfasar honom, och än mer det faktum att han gillar det. Osv, osv.

Bortsett från Mangels prövningar är det som sagt kristendomen som står i fokus i boken, rikligt uppblandad med doser av New Age à la Castaneda. I den avslutande delen genomgår han både en kroppslig och själslig återfödelse med hjälp av en shamanliknande sydamerikansk kvinna i en sekvens som påminner mycket om John DiFools mystiska upplevelser med Inkalen, men här är det inom en kristen ramberättelse. För den som blir upprörd över blasfemi finns det gott om saker att bli upprörd över, som den mycket grafiska skildringen av hur den nya jungfru Maria blir med barn och andra godbitar.

Men Jodorowsky är aldrig gravallvarlig och jag läser MotSH mer som en komedi än en seriös historia, och hädelserna har mest känslan av en barnslig förtjusning i att förskräcka de som tar religionen på allvar. Underhållande, javisst, men knappast djupt.

Och det skulle gå precis lika bra att beskriva Inkalen på samma sätt. Det är en längre berättelse med mycket större spelplan, där vi istället för MotSHs begränsade persongalleri och miljöer får lära känna en uppsjö personer och ett helt universum med alla dess samhällen och religioner, där ingenting påminner om vår vardag förutom det faktum att några av huvudpersonerna råkar vara människor. Men den bara halvt seriösa berättartonen är densamma och även förtjusningen i New Age-spiritualitet.

Det som skiljer dem  åt är att Inkalen har en betydligt mer traditionell seriekänsla. De första  fyra albumen (totalt består Inkalen av sex album som Jodorowsky och Moebius gjorde tillsammans) kan utan problem läsas som en klassisk äventyrsserie i sf-miljö, medan MotSH däremot från första stund visar att det handlar om någonting helt annat. Det dröjer fram till den avslutande tredjedelen innan Inkalen helt tas över av filosfi, och enligt mig tappar den då i kvalité.

Jodorowsky är nämligen rätt bra på att få fnurr på ett fartigt äventyr, men som tänkare är han helt utan originalitet och djup. Det blir mest ostringenta flummerier om de fem elementen, själens olika byggstenar, kristaller, och i princip allting som man kan läsa om i godtyckliga böcker som man kan hitta hos exempelvis Vattumannens bokhandel här i Stockholm. Det är mer påtagligt i Inkalen än i MotSH eftersom delarna inte håller ihop lika bra, med de stora skillnaderna mellan början och slutet. Att läsa första albumet i Inkalen och sen jämföra med det sista skorrar rejält falskt; en underhållande deckare har plötsligt blivit ett försök till djup filosofi, och slutet känns minst sagt påklistrat och har en stark känsla av i-brist-på-bättre för att äntligen få till en avslutning.

Min känsla är att Jodorowsky under seriens gång fick lust att göra någonting helt annorlunda och sen tryckte in det i Inkalen, oavsett om det passade eller inte. Det är på intet sätt en katastrof; när John DiFools roll blir mer lika Alan Mangels i det att DiFool upprepade gånger ger upp tron på att den mystiska Inkalen vet vad den håller på med passar det bra med hans yrkesroll, den cyniske privatdeckaren. Men det är likafullt en stor skillnad mellan de första två tredjedelarna och deras anda av anything-goes och den avslutandes med försöken att Berätta Någonting Viktigt. Jodorowsky skulle inte vara Jodorowsky om inte allvaret blandades med fånerier, men jag skulle definitivt ha föredragit att han avslutat som han börjat.

Nog om Jodorowsky för även om han är nog så känd är det här ändå Moebius show i mycket högre grad. Bortsett från Blueberry är det här de två längsta serierna Moebius gjort, och framförallt Inkalen är en nog så viktig anledning till hans berömmelse. Det är en njutning för ögat att se hans teckningar här i de här båda serierna. Varje linje är i det närmaste perfekt, och han gör inte ett enda misstag. I vanliga fall när jag lusläser en serie och studerar teckningarna i detalj brukar jag alltid hitta småfel här och där, med linjer som inte är riktigt som de ska, men Moebius är säkerheten själv. Den spontana känslan i linjerna finns där utan att det någonsin ser galet ut. I båda serierna finns exempel på hur han kan teckna utan att använda några skrafferingar alls och därmed låta ytorna breda ut sig, och mer detaljerat tecknat i en stil som påminner ganska mycket om exempelvis Manaras. Jag misstänker att om Moebius hade lust skulle han kunna teckna precis som Manara, men gudskelov varierar han sig mycket mer.

Generellt sett är MotSH en smula mer realistisk och tecknad med lite tyngre penseldrag, säkerligen medvetet eftersom det är en mer realistiskt sinnad historia (om nu Jodorowsky någonsin kan beskyllas för realism…). Jag tycker det är mer spännande att se Moebius i de mer vildsint fantastirika miljöerna i Inkalen där han kan spela ut hela sitt register av personteckningar, design och formkänsla. Den börjar ganska sansad i en typisk myllrande framtidsstad för att senare förflytta sig ut i rymden med rymdskepp, främmande planeter och varelser, med mera, och Moebius klarar givetvis av det hela med glans.

Både serierna är i färg, och personligen föredrar jag definitivt Inkalens. Den är mer fantasieggande där allting är färglagt på ett sätt som gör att sidan ser maximalt tilltalande ut; vad som är realistiskt eller inte spelar ingen roll. MotSH är mer jordnära och stillsam, m a o anpassad till berättelsen.

För att sammanfatta: Både serierna har gott om våld och sex och flummig filosofi. MotSH har en mer sammanhållen och tajtare historia medan Inkalen spretar åt alla håll, och medan båda har en smula hastiga slut (även Moebius teckningar i slutet av MotSH ser lite stressade och komprimerade ut, som om alltför mycket stoff ska in på alltför få sidor) är MotSHs mer stilenligt. Båda serierna är med rätta moderna klassiker och jag tycker nog att alla serieläsare borde läsa dem. Min favorit är trots den mer ojämna kvalitén det Inkalen som känns mycket mer som en genuin serie; MotSH skulle nog med ganska gott resultat kunnat vara en roman eller en film, men Inkalen är definitivt en serie mer än något annat. Och dessutom gillar jag fartfylld sf så valet är lätt :-)

Men nu över till någonting som definitivt är allvarligare, nämligen olika utgåvor av serierna ifråga…

Först den enklare, nämligen MotSH. Den utgåvan jag just läst är en som kom ut i slutet av förra året, och det är en elegant utgåva utan att vara överdådig. 192 sidor i färg, inbunden, och en storlek snäppet större än en vanlig serietidning. Jag hade kanske hellre sett att man istället hade gått hela vägen upp till det vanliga europeiska seriealbumet men å andra sidan verkar det som om Moebius har tecknat åtminstone de första två albumen (totalt är det tre stycken som ingår) för ett mindre fysiskt format. Linjerna är om något lite för tjocka och framträdande, och om jag jämför med den tidigare amerikanska utgåvan från Dark Horse från 90-talet som var betydligt mindre är jag inte säker på att ett större format verkligen behövs.

Färgläggningen är som tidigare nämnts helt OK utan att briljera; den tidigare utgåvan var i svartvitt och det såg också bra ut. Jag tror jag föredrar den färglagda men det är med ganska liten marginal; en svartvitt komplett utgåva (Dark Horses bok saknar det sista albumet) hade inte heller varit fel för Moebius linjer kommer mer till sin rätt utan färgerna.

Men Inkalen… Det jag skriver härovan baserar sig på den senaste amerikanska utgåvan, liksom MotSH utgiven av Humanoids i slutet av 2010. Det är en så kallad lyxutgåva i en begränsad upplaga om 750 exemplar, i samma fysiska format som den svenska från något år sedan, och givetvis har den trots priset på $100 redan sålt slut. Humanoids har lovat att de ska ge ut serien igen men troligtvis i ett mindre format, någon gång i år. Den enda egentliga invändning jag har mot både MotSH och Inkalen är att textningen är rätt trist i sin opersonliga regelbundenhet, och av någon anledning är det ofta lite väl mycket tom yta mellan texten och kanten av textbubblan.

Varför har jag då uppenbarligen köpt en fransk serie översatt till engelska när den alldeles nyss getts ut översatt till svenska, i ett lika överdådigt format fast till ett klart lägre pris? Ett ord: Färgläggningen.

För den svenska utgåvan har begåvats med den mest förstörande och fasansfulla färgläggning jag skådat. Jag har skrivit om dåliga färgläggningar förut men det här är sju resor värre. Där Alverfolkets nya färger förtog sagostämningen och gjorde serien mycket tråkigare lyckas Inkalens förutom det också med att förstöra Moebius teckningar i sig.

Vad jag menar med det är att det som Moebius är en mästare i, de utsökta linjerna, helt försvinner i den nya komplett okänsliga färgläggningen. Där linjerna förut antydde en liten utbuktning tar nu färgerna över och tonar varenda yta till förbannelse. Antydningar göre sig icke besvär, här ska allt bli så övertydligt det bara går! Instället för att låta linjer och ytor tala har man valt att bara se dem som begränsningar att hålla färgen inom för att sedan försöka skulptera till någonting tredimensionellt med den jävla färgen. Ursäkta för svordomen men det ser helt enkelt för hemskt ut.

Att sedan färgskalan som valts är stålgrå och blaskig och helt utan den lekfullhet som finns i originalet gör det hela än sorgligare. Här hade vi chansen att få en av de stora serieklassikerna på svenska i ett stilfullt utförande, men i stället fick vi en travesti på serier. Jag har sett recensioner som säger typ ”Moebius teckningar är väl OK men inte lika bra som X”, där X är någon som tecknat senare Inkal-relaterade album (Jodorowsky har skrivet ett otal sådana, alla ganska usla), och jag kan inte ens säga att recensenterna har fel: Om man läser den svenska utgåvan så är det en alldeles korrekt slutledning för krocken mellan Moebius cartoon-liknande stil och de horribla färgerna gör att man istället för att se en mästare i arbete får genomlida en ganska medioker artist som försöker teckna stålgrå-realistiskt men misslyckas.

Det goda jag kan säga om den svenska boken är att översättningen av serien är bra. Sen är förstås korrläsningen icke-existerande och det faktum att det är ett samtryck redigerat från Danmark (förlaget Faraos Cigarer är danskt men valde sympatiskt nog att också ge ut boken på svenska) pinsamt tydligt med ett antal danska ord som råkat lämnats här och där. Exempel: första rubriken i förordet är Indledning, följt av avsnitten Jean Giraud, Mœbius, och Doktor Gir og Mister Mœbius, så två fel i de fyra första rubrikerna…

Alltså: En stor eloge till Faraos Cigarer som gav ut den här på ytan vackra boken även på svenska, men tyvärr är det en bok som jag inte kan rekommendera till någon. Att välja den här färgläggningen istället för originalets var så hejdundrande fel att jag inte riktigt vet vad jag ska säga; jag blir bara deprimerande ledsen bara av att tänka på det :-(

PS. Om man vill läsa Inkalen på svenska med dess överlägsna originalfärger så kan man leta upp de nummer av Tung Metall som publicerade den på 80-talet. Tyvärr är trycket inte det bästa och man hann bara med de första fyra albumen men å andra sidan är det då serien är som bäst :-) DS.