Corto Maltese av Canales & Pellejero, försök 2: Equatoria

Corto Maltese - Equatoria - cover

Min läsning av Corto Maltesehar alltid varit diversifierad vad gäller språket: Svenska, danska, eller engelska, beroende på vad som funnits tillgängligt. Men fysiskt format har varit det som gällt, med tanke på att det i en så hög grad handlar om en visuell serie. Nu har jag dock för första gången läst ett för mig nytt Corto Maltese-album digitalt, trots att den finns tillgänglig som ”riktig” bok (närmare bestämt på danska). Skäl: Jag var verkligen inte förtjust i Juan Díaz Canales (manus) & Rubén Pellejeros (teckningar) första försök att ta över Hugo Pratts klassiska serier, i den undermåliga Under midnattssolen. Så det fick bli en engelsk digital utgåva av deras andra bok, Equatoria, istället.

Och jag är väldigt glad över det beslutet, för inte heller Equatoriagjorde mig glad. Det är alltid intressant att se hur just hur försök nummer två artar sig när en känd serie som starkt förknippats med tidigare skapare tas över av andra. Den första tenderar till att bli lite försiktig, där man gärna lägger sig så nära man bara kan till föregångaren för att inte irritera fans (som ofta kan vara rabiata motståndare till alla förändringar), medan nästa bok kan våga ta ut svängarna mer.Men ibland kan det också vara så att extra omsorg läggs ner på den första, med en sjunkande kvalité i fortsättningen. Några serieexempel på hur det gått när nya serieskapare tagit över:

  • Asterix: När Ferri & Conrad tog över serien var det första albumet, Asterix hos pikterna, inte på något sätt originellt, men det var ett klart godkänt försök. I de följande två har vi fått se mer av Conrads egen stil på teckningarna, men tyvärr också mycket mindre genomarbetade manus som bara förlitar sig på trötta efterapningar av tidigare serier.
  • Inkalen: Efter Moebius bitvis svindlade bra teckningar i den ursprungliga hexalogin(där framförallt de inledande albumen var snygga) tog Janjetov över teckningarna med ett riktigt uselt resultat. Här orkade han bara med att anstränga sig i de inledande kapitlen för att sedan förfalla till någonting som mest såg ut som en dålig parodi på Moebius, utan att ersätta dennes stil med någonting eget.
  • Lisa och Sluggo: Bland dagstidningsserierna finns det mängder av exempel, men Lisa och Sluggo är bland de roligare/mest intressanta. Efter Bushmillers död följde en kavalkad av ersättare varav de allra flesta tecknade i en stil som åtminstone till en början låg extremt nära Bushmiller, och alla riktigt usla kopior. Men i år blev Olivia James ansvarig för den och började göra serier som onekligen inspirerats av Bushmiller men som samtidigt är väldigt egna och moderna. Med följd att en del trogna fans (dvs de som anser att Bushmillers version är den enda rätta) avskyr dem men att de hyllats av många andra.
Nancy - Olivia James

Olivia James Lisa och Sluggo

Jag skulle kunna fortsätta länge till och roligt vore det, så jag kanske skulle ägna ett helt inlägg åt hur det går när serier vandrar vidare till nya konstnärer, men nog sagt för nu, och tillbaka till Corto Maltese!

Equatoriaär definitivt en bok där Canales och Pellejero inte känt sig riktigt lika oroliga för hur den ska bemötas efter att Under midnattssolengått relativt bra. Tyvärr har det inte lett till en mer spännande nytolkning av serien utan istället till en serie som fortfarande känns extremt låst vid Hugo Pratts men som är slarvigare hopsatt.

Pellejeros teckningar känns mindre omsorgsfulla, och där jag i den förra boken tyckte det fanns enstaka exempel på konstig anatomi är det vanligare här. Men framförallt är färgläggningen verkligen inte i min smak, med tråkiga, deprimerande och fantasilösa toner och färgval. Mycket konstigt, med tanke på att färgerna i Pellejeros Dieter Lumpenvar helt ok, och Pellejero så vitt jag förstått var ansvarig för dem med. Ett stort obs här dock: Under midnattssolenkunde jag lyckligtvis läsa i svartvitt, och när jag nu kikar på nätet hur färgerna såg ut i den versionen ser det lika illa ut där, så det är mycket möjligt att jag tycker teckningarna blivit sämre eftersom jag tvingades läsa i färg den här gången.

Corto Maltese - Equatoria - stäpp

Min dom: Den här sidan borde ha mycket roligare färger!

Canales manus kan däremot inte gömma sig bakom den typen av teknikaliteter. Historien här med en Corto som söker efter Johannes Prästens (Prester John) spegel är helt utan glöd, och detsamma gäller de reskamrater han plockar upp. Ett stort problem är att det inte finns någon kärna: Miljön har alltid varit central i serien, och det har varit tydligt att Pratt när han placerat sin huvudperson på kartan gjort det för att han ville skildra just den platsen i just den eran. Här har Canales missat poängen och låter istället Corto flyta runt mellan olika miljöer utan att dessa ges en chans att påverka atmosfären. Venedig,  Malta, Alexandria, Zanzibar, Mombasa, Kongo; alla virvlar förbi utan att ge något intryck annat än att ytterligare en plats kan prickas av på en lista över ”exotiska” resmål.

Och de där reskamraterna? Också de personer som ska prickas av. Vi behöver några historiska figurer, så låt oss slänga in Winston Churchill i ett fullständigt meningslöst gästspel. Vi behöver en kvinna som kan ge intrycket av en outtalad och melankolisk och givetvis aldrig seriös eller fullbordad kärleksaffär så vi slänger in Aida ( = Ida Treat) i en roll som inte behövs och där hon inte behöver göra någonting förutom att se vacker och en smula mystisk ut, och hon försvinner utan minsta spår, efterlämnande ett enda Jaha?

Corto Maltese - Equatoria - Churchill

Winston & Aida

Sen att de ledtrådar som leder Corto vidare på sin jakt är minimala och extremt tursamma kan jag ha överseende med; det är inte så viktigt eftersom det inte handlar om att presentera en spännande historia. Idiotiska brister i logiken är värre, som en kidnappning av Aida som det absolut inte finns någon anledning till, med mera liknande Huh?-inslag. Så ungefär lika tajt handling som i en genomsnittlig James Bond-film med Roger Moore, skulle jag säga.

Tyvärr, tyvärr är Equatoriainte ett steg framåt i den nya versionen av Corto Malteseutan snarare en bok som bekräftar och förstärker de problem som syntes redan i Under midnattssolen(alltså, det är på riktigt svårt att stava till den titeln eftersom fingrarna så gärna vill skriva ut titeln från det felstavade svenska omslaget, dvs Under midnatssolen, och nu fick jag äntligen skriva det!). Synd, men så kan det gå!

Corto Maltese: Under midnattssolen

Ok, nu blir det en sån där recension som skulle kunna bli rätt knepig igen, dvs en där jag inte riktigt vet hur jag ska angripa boken… Men jag kan ta och börja med lite bakgrundsfakta: Under midnattssolen är det första nya Corto Maltese-albumet sedan seriens upphovsman Hugo Pratt dog för ungefär 20 år sedan. För manuset står Juan Díaz Canales, mest känd för att ha skrivit Blacksad, och för teckningarna Rubén Pellejero som tidigare tecknat bland annat Dieter Lumpen, en serie som ofta jämförts med just Corto Maltese.

Och vad gäller själva serien så utspelar den sig i Nordamerika, huvudsakligen i de norra delarna där Corto lovat att hjälpa sin döende vän Jack London med att överlämna ett brev till en av Londons bekanta, Waka Yamada, en ex-prostituerad som numera kämpar för kvinnors rättigheter. Och givetvis kryddat med allehanda äventyr, exotiska människor, filosofiska resonemang, och en herrans massa fiskmåsar:

Med andra ord låter det som ett normalt Corto Maltese-album, som de brukade vara när Hugo Pratt gjorde dem.

Det knepiga består i hur jag ska bedöma resultatet. Alternativen är två: Antingen bedömer jag det jämfört med hur Pratts serie såg ut, dvs hur nära Canales/Pellejero lyckas efterlikna originalet, eller så bedömer jag det som en helt egen serie, frikopplad från Pratts förutom att de delar samma huvudperson och persongalleri.

Vanligtvis är det här ett problem, dvs vilket alternativ ska jag anamma? Oftast blir det någonting mittemellan, men jag vet att personligen föredrar jag de friare tolkningarna, med lyckade exempel som alternativ-tolkningarna av Lucky Luke och Spirou. Det är framförallt när serien ifråga är starkt förknippad med sina ursprungliga upphovsmakare som det kan vara svårt att lyckas med rena fortsättningar, som de nya Asterix-albumen som aldrig lyckats frigöra sig från originalet och därför tenderar att bli o-originella (även om Asterix hos pikterna inte var så dum).

Men här är det lättare eftersom Under midnattssolen misslyckas oavsett hur man ser på serien. Canales har definitivt försökt lägga sig så nära Pratt som möjligt, med ett snudd på parodiskt resultat där precis allting som brukar förknippas med Corto Maltese måste med; förutom de redan nämnda detaljerna (som måsarna…) finns också Rasputin med på några sidor, utan att det finns någon anledning därtill, Pandora Groovesnore nämns (och syns nästan) också, och det enda förvånande är att det inte poppar upp några mytologiska kreatur också. Fast de kanske sparades till nästa bok, om det blir någon 😉

Om det varit det enda problemet med manuset hade jag (kanske) kunnat förlåta det, men handlingen är också den helt utan poäng och löjligt komplicerad. Pratt hade förvisso vanan att inte alltid vara glasklar men då handlade det om ett inslag av mysticism, framförallt i de senare albumen. Här är det istället fråga om ett manus där nya personer dyker upp oupphörligen, och innan jag ens förstått vem de är har de oftast dött eller försvunnit igen. Slagsmål med Rasputin, en revolt mot kolonisatörer, tyska spioner, prostituerade som med gevär anfaller en bordell, en boxare med en olycklig kärlek, Jack London, mounties, giljotiner, en karta till en skatt som kan förstöra naturen; lägg därtill att ett Corto Maltese-album också ”måste” innehålla sidor där djupsinnigheter yttras, och ni förstår nog att den här boken är fullständigt proppfull och att läsningen blir otroligt ryckig och oharmonisk.

Det vill säga, Canales är så ivrig att få med allting som funnits i någon tidigare serie med Corto Maltese (well, bortsett från mytologiska inslag, som sagt) för att efterlikna originalet att resultatet blir någonting som är närmast antitesen till Pratts långsamma och stämningsfulla skapelse. Jag kommer inte ihåg i vilken av Epix alla tidningar/böcker det fanns en alldeles utmärkt parodi på Corto Maltese (jag har för mig att någon av Andreasson-bröderna var involverade men jag är inte säker) som jag tror att det skulle varit väldigt nyttigt för Canales om han läst den eftersom Canales bok innehåller precis samma saker som parodin, bortsett från att Canales är gravallvarlig och sprider ut sig över ett helt album istället för några korta sidor.

Pellejero? Jodå, han försöker också lägga sig så nära Pratt han bara kan, med resultatet att det ibland ser (nästan) lika bra ut men att det varje gång han inte träffar rätt omedelbart syns och sticker mig i ögonen. Pratt hade en förmåga att teckna på ett sätt som förenade spontanitet med precision, men Pellejero saknar detsamma med resultatet att det ibland bara ser konstigt ut.  Jag gillade ju Pellejeros teckningar i Dieter Lumpen som definitivt har stora likheter med Pratts stil men som ändå inte var  en ren kopia, och jag hade definitivt föredragit att Pellejero fortsätt på sitt eget spår; här är hans talang bortkastad i ett försök att helt utplåna sig själv för att likna Pratt så mycket som möjligt.

Nog ser Corto en smula underlig ut här t.v.?

Några ord om utgåvan också: Trycket är bra och pappret finfint; jag valde att köpa den något dyrare svartvita utgåvan som dessutom innehåller ett längre förord (som verkligen inte är omistligt) och är något större eftersom jag föredrar Corto Maltese utan färg. Så fysiskt en mycket elegant bok, men eftersom det är förlaget Faraos Cigarer som ligger bakom finns förstås några grova missar i den svenska redigeringen. Förutom dansk text på några ställen i förordet (men aldrig i själva serien, gudskelov!) och en endast halvt översatt engelsk mening har man som syns på första bilden här ovan också misslyckats med att översätta titeln till svenska och istället ”behållt” den danska titeln, Under midnatssolen

Underligt nog är jag ändå glad att den här serien översatts till svenska. Den må vara i grunden usel och med en pinsam redigering, men jag var väldigt nyfiken på att läsa serien och nu har jag alltså gjort det. Och dessutom i en mycket elegant utgåva i svartvitt! Så hatten av för ambitionsnivån att ge ut en så här smal serie i två olika utgåvor på svenska; det är bara synd att serien inte lever upp till det :-/

Blacksad: En hårdkokt katt

Antropomorfiska serier är anatema för en hel del läsare; de tycker att det är konstigt att läsa berättelser där huvudpersonerna av någon för dem obegriplig anledning är tecknade som människoliknande djur istället för människor. Jag har läst kritik av Kellermans Rocky som går ut på precis det, men även exempelvis Barks har jag sett en del gnäll över (typ ”Visserligen är det bra historier, men måste det vara ankor i huvudrollen?”). För att inte tala om Cerebus, serien som innan den gick helt överstyr var en av de absolut bästa som gjorts men där flera kritiker hade svårt för att det var ett jordsvin som hade huvudrollen, i en värld befolkad av vanliga människor.

Själv har jag inget problem med genren; Barks skattar jag högt, och Cerebus med för den delen (innan nämnda katastrofutveckling). För mig låter det ungefär som de som klagar på böcker med alltför fantastiskt innehåll (science fiction, fantasy, sagor,…) eftersom det inte är tillräckligt realistiskt. Djur som agerar som människor har alltid funnits med i våra berättelser så varför skulle de inte göra det i serier också?

Och efter detta lilla försvar för genren tänkte jag nu klaga på att serien Blacksad, skriven av Juan Díaz Canales och tecknad av Juanjo Guarnido, använder sig av djur i huvudrollen. Hittills har fyra album kommit ut på engelska och jag passade på att läsa om allihop i samband med att det senaste albumet, A Silent Hell, kom ut.

Blacksad utspelar sig på 50-talet i ett USA fyllt med skarpt skurna kostymer, jazz, rasism, kriminalitet, undersköna damer och hårda män. Huvudpersonen är givetvis privatdeckare av det smått ruffiga slaget, och fallen han dras in i är komplicerade och sällan med välkammade slut eftersom ingen av de inblandade har helt rent mjöl i påsen. Dyker det upp en man med makt (alltid män, givetvis) kommer han garanterat vara korrupt, och lika osvikligt kommer kvinnorna i hans väg vara av femme fatale-typen.

Att Blacksad är fylld av klichéer är egentligen inget problem eftersom den här slags deckarhistorier ska vara precis såhär så det tänker jag inte kritisera den för; Canales gör ett alldeles utmärkt jobb med att väva ihop de täta historierna. Och Guarnido tecknar riktigt bra, med en bra känsla för framförallt färg (A Silent Hell har en intressant essä av tecknaren själv där han beskriver de problem han ställts inför i samband med miljöskildringen, och ta mig katten om inte de 38 sidorna är nästan intressantare än de 56 sidor som serien består av). Det han möjligen kan kritiseras för är en viss stelhet i ansiktsuttrycken, och det är väl delvis här som mina tvivel har sin grund.

Människa vs Djur (från första albumet)

För när jag läser Blacksad blir jag genuint irriterad på antropomorfin. Inte ofta men då och då, och framförallt när det helt enkelt ser för konstigt ut med djurhuvudena. För mig verkar det som om Guarnido inte har någon fallenhet för att teckna varelser av det här slaget för jag saknar den konsekventa behandlingen av hur mycket drag från djur och hur mycket drag från människor som karaktärerna har. En del ser ut som nästan enbart djur, en del som människor med djurmasker. Ett typexempel är Blacksad själv, en katt, som har en fysik som en välbyggd men inte muskelstinn atlet. Det känns helt fel eftersom katter är slanka och smidiga djur, inte muskulösa (åtminstone inte vanliga huskatter).

Som redan nämnts finns det också personer med mer djuriska drag men albumen igenom blandas de upp med personer som känns som om de kommer från ett annat universum. De vackra och sexiga kvinnorna har till exempel så gott som helt mänskliga drag, förutom en söt liten näsa som tagen från ett gosedjur och öron som en japansk kattflicka, och när de bildar par med till exempel en man med ett huvud som ser ut som en helt realistisk flodhäst blir det bara absurt (och lite trist eftersom det så tydligt anammar den gamla trötta klichén om snygga unga kvinnor + äldre fula män med inflytande). Men det ska sägas att i The Silent Hell har Guarnido fått till balansen bättre, och det är inte lika uppseendeväckande stora skillnader på personerna längre.

Blacksad är en serie med ett bra manus för den som gillar genreverk à la Chinatown och med teckningar som hör hemma bland den klart bättre delen av europeiska äventyrsserier. Men att det är en antropomorfisk serie tillför den här gången ingenting utan det distraherar istället, med en teckningsstil som skulle mått bra av att Guarnido hade spenderat lika mycket tid på att fundera på vilken slags av antropomorfisk serie han skulle göra (bara djurhuvuden à la Rocky eller Omaha? Helt djuriska personer à la Barks?) som han gjort på färgläggningen.

Sol vs Skugga (från A Silent Hell)