Titel på villovägar

Det är lätt att vara uppåt när man är rikast i världen.

 

Visst ryckte du till härom året, när du såg omslaget till Kalle Ankas Pocket 368? Den med titeln Kris? Vilken kris?. ”Va? Har Frederick Forsyth börjat skriva manus till Kalle Anka?” Nej, riktigt så är det inte. Men din fråga är relevant. Låt mig förklara. Vi måste gå några år tillbaka i tiden.

Vintern 1978-1979. I Storbritannien pågår en serie strejker, då regeringen under hösten gick ut med ett besked att inga löneökningar i offentlig sektor fick vara högre än fem procent. Detta följdes upp i den privata sektorn främst av Ford Motors, som jobbade tätt intill offentlig sektor och vill verka föredömliga. Anställda vid Ford gick då ut i strejk, och lyckades genomdriva en 17-procentig lönehöjning. Då gick botten ur. En mängd strejker följde, såväl inom privat som offentlig sektor. Det kom att fortsätta över årsskiftet.

Den 10:e januari 1979 kom premiärministern, James Callaghan, tillbaka till London efter ett möte i Guadeloupe, Västindien. Han höll en improviserad presskonferens på Heathrow, och fick frågan om sin syn på det växande strejkaoset. Han svarade att begreppet kaos fick stå för intervjuaren, och att resten av världen kanske inte delade den synen. Han insåg inte förrän det var försent att det var fel sak att säga.

Callaghan var inte så glad efteråt.

Nästa dag hade The Sun rubriken ”Crisis? What Crisis?” över sin artikel från presskonferensen. Precis som en tidigare premiärminister, Wilson, som hade felciterats med ”Ni har aldrig haft det så här bra!” blev efterdyningarna hårda för Callaghan. Han blev tvungen att utlysa nyval, som Labour förlorade. Margaret Thatcher tog över posten som premiärminister i spetsen för det Konservativa partiet.

”Men”, säger du, ”var det The Sun som uppfann uttrycket? Jag tyckte du sa att det var Frederick Forsyth?” Njae, rubriksättaren på Sun tog en fras som låg i tiden, men för att se exakt var i tiden får vi gå några år bakåt.

I November 1975 släppte det engelska bandet Supertramp sitt fjärde album. Deras tredje, Crime of the Century, hade blivit en stor succe i U.S.A., och gruppen hade nu lite prestationsångest. Väldigt länge hade man ingen titel på albumet. Till slut enades gruppen om titeln ”Crisis? What Crisis?”, då de tyckte att det speglade lite av oron i bandet. Plattan sålde även den bra i U.S.A., och bandet kunde andas ut.

”Jaha”, säger du, ”så Forsyth var med i Supertramp? Det var mer än jag visste!”

Det är alltid Happy Hour i själen!

Nej, riktigt så enkelt är det inte. Rick Davies, sångaren i Supertramp, hittade titeln när han bläddrade igenom en av sina anteckningsböcker där han brukade skriva ner fraser han gillade, som en grund för låttexter eller allmän inspiration. I boken hittade han frasen ”Crisis? What Crisis?”. Och innan du frågar, nej, Frederick Forsyth hade inte varit där och klottrat. Vi får gå några år tillbaka i tiden.

1973 var Rick Davies på bio. Han hade valt att se den nyligen släppta thrillern The Day of the Jackal, som handlar om en lönnmördare som förbereder ett attentat mot Charles de Gaulle, Frankrikes president mellan 1959 och 1969. Från den skrev Davies ned följande replikskifte mellan lönnmördaren och hans flickvän:

Flickvän: I didn’t go out. I just sat waiting for you to call. (Jag gick inte ut. Jag satt bara och väntade på att du skulle ringa.)
Lönnmördare: It was impossible. There was a crisis on. (Det var omöjligt. Det var kris.)
Flickvän: Crisis? What crisis? (Kris? Vilken kris?)
Lönnmördare: Never mind. (Det gör detsamma.)

Och nu börjar vi närma oss Frederick. Vi får gå några år bak i tiden.

Filmen byggde på en roman med samma namn från 1971, The Day of the Jackal. Och det var – du gissade rätt! Frederick Forsyth som skrev den. Meningsutbytet finns inte med i romanen utan tillkom i filmmanuset som skrevs av en herre vid namn Kenneth Ross. Med andra ord var din ursprungliga tanke att Forsyth hade med Kalle Ankas Pocket att göra helt felaktig från början. Nästa gång frågar du mig direkt innan du börjar spekulera, OK? Bra.

Dramatisk som en krypskytt, som talesättet går.

Callaghan-fotot från Flickr-användaren scatterkeir.

Uppsamlingsheat

Dags för några kortare notiser om nyutkomna serier som jag skrivit om tidigare men vill passa på att tipsa om igen så att man inte missar dem :-)

Så först den enda serien på svenska idag, nämligen Egmonts återutgivning av Kalle Ankas Pocket från starten; de är nu framme vid nummer 11 så uppenbarligen säljer de tillräckligt bra. Och glad för det är jag för det här är som jag redan tidigare skrivit om riktigt bra serier som jag kan helhjärtat rekommendera för dem som letar efter barnserier på svenska. Eller för den som jag som läste dem som liten och vill återuppliva bekantskapen med italienska Kalle-serier från 60-talet men som har tappat bort de gamla exemplaren. Karaktärerna är lite annorlunda mot hur de vanligen uppträder i Disney-serier: Joakim är inte alls lika stenrik men istället betydligt mer handlingskraftig, som vore han en sådär tjugo år yngre än annars; Kalle är lite mer av en riktig förälder och vuxen anka (nåja…); och så vidare, med ett persongalleri som överlag känns aningens mer realistiska. Det är annorlunda men mycket bra, som sagt.

De är billiga och med mycket läsning för pengarna och en hög lägstanivå, förutom de inlagda sidorna som gör ett försök att binda ihop de längre serierna; som liten tyckte jag det var något skumt med dem och som vuxen ser jag hur mycket sämre tecknade de är och hur lite tid som lagts ner på att få dem att hänga ihop. Men å andra sidan gör de att varje pocket känns mer som en bok, med en egen identitet, istället för bara en samling med självständiga serier så jag kan inte säga att det nödvändigtvis är en dålig idé…

Vidare till Frankrike i och med att NBM har kommit med en ny del i översättningen av Hubert (manus) och Kerascoëts (teckningar) serie Miss Don’t Touch Me. Den första delen var en av de stora överraskningarna för egen del förra året, med en oväntat stark skildring av den unga Blanche som utan egen förskyllan hamnar på bordellen Pompadour i 20-talets Paris där hon får jobbet som husets mistress. I den första boken fick vi följa hur hon hamnade där i sin jakt på systers mördare, och i den här får vi följa hennes fortsatta öden på Pompadour. Realismen är lika stark som förut; utan att vara snaskiga lyckas Hubert/Kerascoët skildra hur obehaglig situationen är, trots bordellens förfinade yta. Blanche försöker bara överleva men hennes kollegor ogillar henne starkt eftersom hon är jämförelsevis oskadd, trots yrket. När hon sedan verkar ha fångat en rik arvtagares gunst blir trakasserierna etter värre, och Blanches värld raseras.

Vad som är beundransvärt är hur väl Miss Don’t Touch Me undgår att fastna i klichéer, trots miljön handlingen utspelas i. De mycket eleganta och inbjudande teckningarna gör också att jag gång på gång luras att tro att ett (åtminstone någorlunda) lyckligt slut finns inom räckhåll, men icke. Inte ens Blanche själv är fläckfri; hon är på intet vis fördomsfri eller perfekt. Vad hon är är stark: Om någon försöker sätta sig på henne reagerar hon instinktivt och omedelbart, oftast med våldsamma följder. Det som möjligen är negativt med serien är att den riskerar att falla i ”Allt är elände”-fällan, där ingenting bra någonsin händer. Jag kan inte säga att jag vet var serien är på väg efter de första fyra albumen (som vanligt innehåller NBMs utgåva två franska per bok) men jag hoppas att Hubert/Kerascoët har en långsiktig plan.

Och sist men inte minst, utan snarare störst (åtminstone till omfång): Grant Morrison och Frank Quitelys All-Star Superman har nu kommit ut i en Absolute-utgåva, och det finns få serier som bättre förtjänar en liknande lyxutgåva. Jag har sagt det förut och säger det igen: Det här är möjligen den bästa Stålis-serien någonsin, alla kategorier. Morrison/Quitely förstår exakt hur man ska skildra honom, dvs att undvika fåniga strider och liknande, och istället behandla honom som någonting från en saga, en myt. Serien igenom får jag en stark känsla av att det jag läser inte är någonting som utspelas i samma ögonblick utan att jag istället läser en historia nedskriven långt senare om Stålmannens sista dagar, när det som verkligen hände redan har antagit mytiska proportioner och ingen längre vet vad som är sant.

Det är suveränt genomfört av både Morrison och Quitely. Morrison lyckas med att både få med allt av vikt från Stålmannens rika historia i en tolkning som både är följsam mot andra serier men med en definitiv Morrisonsk touch vad gäller karaktärerna, och att lägga till nytt, där framförallt renässanspersonen Quintum är lyckad. Och Quitelys teckningar är sublima, med rikliga doser av sense of wonder när det behövs, och en utsökt skildring av Clark Kents kroppsspråk som här framställs som en något för stor och otymplig person snarare än klumpig av andra skäl. Jamie Grants färgläggning förtjänar också en eloge; de starka färgerna passar perfekt till den här science fiction-sagan.

Härnäst: Vi får se :D

Kalle Ankas Pocket: Den amerikanske italienaren!

När Kalle Anka & C:o i slutet av 50-talet gick över till veckoutgivning började det bli svårt att få det amerikanska originalmaterialet att räcka till. Ett alternativ blev italienska Disneyserier, ty Italien hade haft egen Disneyproduktion allt sedan 1930-talet.
Under 60-talet började de italienska Disneyserierna dyka upp i Sverige. Dessa var ursprungligen hämtade från tidningen Topolino, som i hemlandet publicerades i pocketformat. Detta betydde ett omfattande redigeringsarbete för att serierna skulle passa det svenska serietidningsformatet.

"Kalle Anka som lejonjägare" i Walt Disney's Serier nr 2 1962 var en av de första italienska Disneyserierna i Sverige

För att dessa serier skulle komma till sin rätt krävdes en helt ny utgåva. Den italienska Disneyutgivaren Mondadori hade egentligen själva löst problemet när de började publicera ”I Classici di Walt Disney” år 1957. Det handlade om reprisserier från Topolino som samlades i pocketvolymer om 256 sidor. För att få en sammanhängande handling skapade italienarna en ramberättelse som flätade ihop de olika serieepisoderna.
Tyskarna var de första som anammade de italienska reprisutgåvorna och startade Lustige Taschenbücher hösten 1967. Den första utgåvan byggde på I Classici di Walt Disney nr 22.
Sverige (tillsammans med Norge och Danmark) hakade på sommaren 1968 och gav då ut I Classici di Walt Disney nr 23 med undertiteln ”Il trilione”, på svenska döpt till Tuff till tusen miljarder. Därmed var Kalle Ankas Pocket född!

Pocket nr 1 byggde i allt väsentligt på den italienska förlagan. Ett par amerikanska kortserier fanns med som utfyllnad, i övrigt var det italienskt material alltigenom. Även tryckningen skedde hos Mondadori i Venedig, med vartannat uppslag i färg och vartannat i svart/vitt!
Pocket nr 2 Farbror Joakims skattjakt kom hösten 1968 och hade samma utformning. Förlagan var I Classici di Walt Disney nr 26.

Utgivningen fortsatte sedan med två utgåvor per år. Hösten 1969 utkom Kalle Ankas Pocket nr 4 som skiljde sig en del från sina föregångare. De publicerade episoderna var av något äldre datum och ungefär hälften av innehållet bestod av amerikanska serier!
Bakgrunden var att innehållet baserades på I Classici di Walt Disney nr 10 som utkom redan 1962. Förutom ett par italienska serier innehöll den amerikanska serier som publicerats i Topolino under andra hälften av 50-talet. Upphovsmän var Tony Strobl, Phil de Lara och Carl Barks.
Lite kufiskt är det att se Björnligan m.fl. klampa omkring i gula skor – den italienska färgläggningen användes nämligen vid den svenska publiceringen, oavsett om serierna var amerikanska eller italienska!

 I Sverige hade delar av materialet publicerats i Kalle Anka & C:o i början av 60-talet. Dock hade Barks-äventyret ”Den fantastiska flodfärden” (1957) aldrig gått i Sverige – den serien fick vi s.a.s. på köpet i den här utgåvan!

Materialet är ursprungligen publicerat i artiklarna Kalle Ankas Pocket och Den amerikanske italienaren på min sajt Swecomics.