Linda och Valentin – Ett hyllningsalbum

Linda och Valentin hyllningsalbum - omslag

Det blir inget längre inlägg idag eftersom albumet ifråga, Linda och Valentin – Ett hyllningsalbum, inte är ett ”vanligt” seriealbum utan istället just vad titeln utlovar, dvs en hyllning från diverse serieskapare till Jean-Claude Mézière och Pierre Christins science fiction-serie. Och nog kan det vara trevligt att krypa ihop i en soffa och läsa kärleksfulla pastischer/parodier/varianter av en serie som är en gammal barndomsfavorit, men ärligt talat handlar sådana här böcker sällan om att publicera fantastiska serier utan mer om den där nostalgikänslan, den där känslan av att andra på olika sätt berättar om hur de också gillar samma sak som en själv, så det är svårt att göra någon längre recension som inte bara blir en lång lista à la ”…och sen gör F’Murr sin version av LoV, och sen gör Johan Wanloo sin, och sen…”. Därav det kortfattade inlägget, som jag börjar med en lista av några serier som ingår 😉

Vi får i albumet alltså läsa och se allsköns varianter av Linda och Valentin, till exempel vardagligt humoristiska serier som Guillaume ”Jolly Jumper svarar inte” Bouzards där de två försöker fixa ett motorstopp, kaotiskt-bisarra bidrag som Manu Larcenets (vilket gör mig verkligt nyfiken på hans albumlånga Linda och Valentin-album Jakolassens rustning som är tänkt att dyka upp på svenska endera dagen), bidrag som fokuserar på det grafiska à la gamle Spirou-teckanren José Luis Munuera, och ensidiga teckningar som det fantasieggande omslaget av min stora favorit F’Murr (jag blir alltid på gott humör när jag ser någonting av honom, hur enkelt det än är):

Linda och Valentin hyllningsalbum - F'Murr

Det som gör det här albumet intressantare än vanligtvis för liknande publiceringar är att förutom alla stora namn från den franska seriesfären har man inför utgivningen i Norden också frågat diverse serieskapare härifrån att bidra. Vilket gör att man får chansen att läsa Johan Wanloos Linda och Valentin (i typisk Wanloo-stil), eller för den delen hur det ser ut när de två sekulära rymdtidsagenterna stöter på asaguden Tor i Henning Kure & Peter Madsens tappning. De nordiska inslagen försvarar sina platser väl, och behövs också som kontrast mot en del av originalutgåvans serier som är lite väl pretentiösa (något som också går igen i de alldeles för uppblåsta korta presentationerna av serieskaparna, där de nordiska introduktionerna istället är föredömligt koncisa och upplysande).

Föga förvånande är det alltså ömsom vin, ömsom vatten, och för min del föredrar jag helt klart de serier som försöker berätta sin egen historia, oavsett om det handlar om serien i sig eller om det är ett mini-äventyr med Linda och Valentin; de som bara känns som förtäckt reklam för de egna serierna är de klart tråkigaste (och då menar jag inte som när Jonas Darnell mixar in Herman Hedning på ett kul sätt, utan serier som André Juillards). Men turligt nog finns det betydligt fler av den förstnämnda sorten så jag ger allt en tummen upp åt det här albumet av (oftast) underhållande bagateller avsedda för Linda och Valentin-fansen :-)

Linda och Valentin hyllningsalbum - Madsen

Linda och Valentin – Minnen från framtiden

Översättningen och utgivningen av de reguljära Linda och Valentin-albumen är ju avslutat sen något halvår tillbaka, men det finns fortfarande en del sidomaterial som saknas på svenska. Förra året fick vi Himlavalvets inbyggare, ett fabulerande lexikon om rymdtidagenternas värld, och nu finns alltså Minnen från framtiden också på svenska, ett mer serieinriktat album än det förra. Och faktiskt ett album som jag redan skrivit om när det kom ut på danska, då under titeln Erindringer dra fremtiden :-)

Det handlar alltså om tillbakablickar i form av korta (2-6 sidor) serier om vart och ett av de nio tidigaste Linda och Valentin-albumen, alla kompletterade med en Mézières-målning som också anspelar på serien ifråga. Ibland är det huvudpersonerna som återberättar någonting som hände som inte visades i albumet, ibland är det någon annans minnen vi får följa, ibland är det historier typ ”Vad hände sen med Härskaren från Härskarens fåglar?”. Gemytligt, charmigt, småskoj och definitivt med högt nostalgivärde.

Så precis som Himlavalvets inbyggare är det här en bok som man i princip måste ha läst de refererade albumen för att få ut något av dem, och jag misstänker att en läsare som jag, dvs en som först läste serien som liten, nog är den som får ut mest av den; att flera decennier senare få läsa mer (om än ganska lite mer) om gamla barndomsfavoriter bland serieäventyren är inte det sämsta :-)

Och som den serieläsare jag är föredrar jag den här boken framför Himlavalvets inbyggare (lite konstig svensk titel tycker jag allt, med ordet inbyggare) eftersom det här är ett seriealbum; visst tycker jag det kan vara roligt att nörda ut lite med saker som lexikonet, men jag föredrar alltid riktiga serier!

Sidan 52

Om man läst de tidiga Linda och Valentin-albumen känns Minnen från framtiden som ett rätt givet köp, åtminstone om man inte kräver spänning i sin läsning. Och för den som är intresserad av hur Jean-Claude Mézières & Pierre Christin utvecklats som serieskapare sedan begynnelsen för 50 år sedan är det här en guldgruva där man kan se hur Mézières idag skildrar miljöer och karaktärer från så länge sedan.

Och vill man verkligen gräva ner sig i det sistnämnda finns det också en fransk dokumentär som enbart handlar om hur sidan 52 härovan i boken blir till: L’Histoire de la Page 52. Trailer:

Valerian, eller ska det vara Linda och Valentin…?

Som nog de flesta vet har Linda och Valentin-filmen premiär här i Sverige på onsdag. Jag gillar Luc Besson, åtminstone ibland (Léon / Det femte elementet / Det stora blå är fantastiska, men de där minimoj-filmerna not so much…), men jag måste erkänna att jag är skeptisk inför den här. Besson är ojämn och jag tycker inte att de trailers jag sett varit så lovande (framförallt Valentin framstår som extremt trist i dem), men framförallt beror skepticismen på att jag så sällan gillar överflyttningar från ett medium till ett annat. Det i kombination med att Bessons Adèle-film, också det en tecknad serie från början, inte var bland Bessons bästa gör att jag inte förväntar mig så mycket.

Men det är inte för att komma med vilda gissningar om en film jag inte ens sett ännu som jag skriver idag utan för att nämna att för de som inte läst Linda och Valentin förut finns nu en chans att prova på serien utan att behöva ge sig i kast med ett av samlingsalbumen. Två album, De tusen planeternas rike & Ambassadören som försvann, finns nämligen nu i butik i fristående album.

Som synes ges filmens Valerian-titel stor plats, medan den svenska översättningen av huvudpersonernas namn, Linda och Valentin, får en mer blygsam placering. Vettigt för att locka nya läsare via filmen utan att samtidigt behöva överge de numera klassiska svenska namnen :-)

Och serierna i sig kan man läsa mer om i mina inlägg om samlingsalbumen, närmare bestämt här för planeterna och här för ambassadören. Varde nog sagt om dem att framförallt Ambassadören som försvann är ett utmärkt album att läsa om man inte förut stött på serien; att filmen dessutom till största delen (som jag förstått det) bygger på albumet är ju tur det med. Jag vet heller inte om det var en slump men på mina exemplar var klistermärket med filmreklam på omslagen så att planerna fick det med Valentin medan ambassadören fick det med Linda; också det passande eftersom det första albumet mestadels är Valentins äventyr, medan det senare tveklöst är Lindas :-)

Men förutom serierna innehåller båda albumen också extramaterial med anknytning till filmen. Intervjuer med de som är inblandade, hur filmen gjorts, och så vidare. Olika innehåll i de två albumen så den som vill läsa allt får ta och köpa båda två. Det är inte det allra mest djuplodande innehållet man kan tänka sig men som extraläsning för den som vill veta lite mer om hur filmen och serien skiljer sig åt / liknar varandra fungerar det helt OK.

Som den pessimist jag är vad gäller filmtolkningen så hoppas jag ändå såklart att serien får fler läsare tack vare filmen för det är den värd. Som ny läsare är det nog lite överväldigande att börja läsa sju tjocka böcker om man skulle ge sig i kast med den kompletta utgåvan av serien så därför är det bra att man nu återigen kan köpa enstaka album. Vem vet, om de här två säljer bra kanske fler av albumen dyker upp som fristående utgivningar och det skulle jag gilla: Samlarutgåvor har sin alldeles egna charm, men enstaka album har också det -> jag skulle verkligen inte ha någonting emot att de album som aldrig publicerats fristående på svenska skulle dyka upp, de med 😉

Linda och Valentin: Samlade äventyr 7

Så är den då här, den avslutande samlingen med Pierre Christin & Jean-Claude Mézières science fiction-epos Linda och Valentin. Knappt tre år har gått sedan förlaget Cobolt överraskande började ge ut serier på svenska (på danska har de hållit på längre) med den första boken om Linda och Valentin som en av de första utgåvorna så det får jag nog säga är raskt marscherat!

Vad erbjuds då här i den första av samlingarna där alla album som ingår för första gången presenteras på svenska?

Vid randen av Det stora intet, Stenarnas orden, och Tidsöppnaren bildar tillsammans en enda lång historia om huvudpersonernas jakt på att återfinna Jorden; på grund av diverse förvecklingar i tiden och gudomliga ingripanden är vår planet försvunnen, kanske för evigt, och framförallt Valentin är beredd att göra allt för att återfinna den. Formellt sett är det tre skilda album men i praktiken går de in i varandra som få album tidigare (med undantag av de två tidigare tågtitelalbumen) och därför tänkte jag för en gångs inte skriva om dem en och en eftersom det inte är så mycket mening med det.

Linda och Valentin-albumen har alltid varierat mellan mycket tydliga och raka historier och de mer diffusa, närmast mystiska, och den här gången är det tveklöst det senare som gäller. Hur/Varför Jorden försvunnit förklarades aldrig riktigt tydligt och här, i jakten på densamma, är det också ont om egentliga förklaringar. Ju längre boken pågår desto tydligare blir det att det inte handlar om action, om att slåss mot några onda figurer varpå allt ska lösa sig. Istället är det, för att citera Valentin själv i sitt stora brandtal i serien:

Det här är ingen konflikt mellan ont och gott <…> Det här är en kamp mellan anden och materien, en strid mellan någonting och ingenting, det levande mot det dödsbringande… Det här är en kamp mellan kött och sten och vi är inte rädda för någonting.

Allvarligt värre med andra ord, vilket förstås inte hindrar Linda från att fnissa över de stora orden :-)

För istället för att bara handla om Jordens framtid visar det sig att hela vårt universum är hotat, och för att stoppa undergången måste våra hjältar, well, det är här det blir rätt otydligt/mystiskt men Jordens existens är en förutsättning för att allt ska kunna gå bra.

Till sin hjälp har de också bokstavligen alla de varelser som de träffat på i de tidigare albumen. När jag skrev om samlingen innan denna var jag kritisk mot att alltför många tidigare karaktärer återanvändes istället för att nya utomjordingar presenterades, och samma kritik gäller tyvärr här och i än högre grad. På ett sätt känns det såklart rimligt att alla gamla favoriter får vara med i den stora finalen, men här finns både de som jag inte alls förstår varför de är här (som lemmfolket från Stjärnlös värld som knappast har något att tillföra i en strid av kosmiska dimensioner) och de som definitivt hör hemma här (som alflololerna från Välkommen till Teknorog) men som på grund av utrymmesbrist när så många karaktärer ska trängas ihop på sidorna bara får någon enstaka ruta eller två.

Jag måste nog säga i ärlighetens namn att manuset är rätt skakigt. Det händer både för mycket och för lite och det saknas styrsel i handlingen som är alltför vag i konturerna för min smak. Som alltid finns det bra scener och miljöer, som den inledande där Linda och Valentin befinner sig, som titeln säger, vid randen av Det stora intet, dvs vid randen av det ordnade universum där det längre ut bara finns kaos. Här, i en sjaskig omgivning där allt det oönskade från universums alla civilisationer dumpats, fungerar serien bra, och det introduceras till och med nya karaktärer som inte alls är dumma. Men sen blir läsningen mindre fantasifull (lustig nog samtidigt som perspektivet, med universum själv under hot, öppnar sig) och den nämnda återanvändningen av persongalleriet tar vid.

Teckningarna är mer svårbedömda. Precis som i samlingen innan märks det att Mézières inte har riktigt lika bra kontroll längre, med ibland förvånansvärt oigenkännliga personer (förvisso aldrig hans starkaste sida vilket han också själv nämner i den långa intervjun som inleder den här samlingen) men som kompensation experimenterar han här och där desto mera som här där tekniken istället för hans vanliga stil påminner om hans omslagsillustrationer:

Ömsom vin, ömsom vatten (men man får anstränga sig för att bli full på den här procentsatsen…), men trots det tycker jag att både Christin & Mézières förtjänar beröm för att de faktiskt avslutar sin serie med ett äkta slut, må vara en smula flummigt men flummighet i sann science fiction-anda. Efter det sista albumet här, Tidsöppnaren, har de visserligen gett ut nya böcker som har med Linda och Valentin att göra men huvudhistorien har de inte rört!

Så här avslutningsvis, några ord om vad jag känt själv under läsningen, utspridd över 3 år som den varit: Några år innan Cobolt påbörjade sin återutgivning läste jag alla serierna i ett svep i samband med att den avslutande Tidsöppnaren kom ut på ett för mig förståeligt språk (danska) och då skrev jag också ett inlägg om vad jag tyckte om serien i stort. Generellt sett var jag mer kritisk än vad jag varit i min senare omläsning, och mestadels tror jag det berodde på att läsa alla albumen i ett svep helt enkelt blev lite för mycket Linda och Valentin på en gång. Dessutom gjorde det att de svagare albumen, som de i de två sista samlingalbumen, kändes extra svaga just för att jag precis innan läst de allra bästa. Den här gången, med ett halvår mellan volymerna, har jag lättare att se de kvalitéer som ändå finns även när serien inte är så bra som den kan vara. Tydligast för min del var det nog med albumet Bortom okända gränser som jag förut tyckt varit ett rätt svagt album jämfört med (återigen) tågtitelalbumen som kom precis innan, men den här gången gillade jag verkligen albumet. Fast om ni vill veta mer exakt vad jag tyckte så kan ni ju läsa allt det jag skrivit om samlingsalbumen; sisådär 8000 ord har jag plitat ihop om dem till er förnöjelse :-)

Enda nackdelen med de här samlingsutgåvorna är att vi troligen aldrig kommer att få se individuella albumutgåvor av de senare albumen och därför får vi nöja oss med eleganta omslag som detta som en sida i samlingen istället för som ett eget omslag. Curses!

Linda och Valentin: Samlade äventyr 6

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-omslag

Nu är slutet på Linda och Valentin nära; en samlingsvolym återstår, och redan här i den sjätte och näst sista drar den långa avslutningen igång när jakten på Galaxity, den utopiska värld i framtiden som Valentin kommer ifrån, inleds. Men innan dess är det två andra äventyr som gäller, så låt oss ta de tre albumen i samlingen i turordning :-)

Hotet mot ultralum: Det här var det sista albumet som publicerades på svenska förra gången det begav sig, och det var inte en avslutning på toppen. Liksom i de närmast föregående albumen, framförallt De levande vapnen, finns det ett inslag av politik när en ultrarik kalif livnär sig på förtryckta arbetare som bokstavligen sliter ihjäl sig under utvinningen av ultralum, det ämne som driver stjärnskeppen. Men tyvärr är också bristen på verkligt engagemang i frågan lika tydlig här som tidigare; det känns som om Christin i sitt manus har med de politiska inslagen mest i brist på bättre material. Jag klagade en del på den enkla och osofistikerade politiken i många av de allra tidigaste LoV-albumen, men där kändes det åtminstone genuint.

Det inslag som jag tycker fungerar bäst här är några av scenerna på Point Central, där delar av handlingen utspelar sig. Det är en fascinerande miljö och ett ställe som jag gärna läser mer om. Detsamma gäller karaktärerna Tal och Kistna som också de dyker upp, men deras insatser här är inte långvariga. Synd eftersom deras relation med tanke på händelserna i Bortom okända gränser lär vara mycket komplicerad…

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-hotet-mot-ultralum

Men även Point Central-scenerna irriterar mig en smula. Varför tar jag senare, i sammanfattningen av boken, eftersom irritationsmomentet i fråga också förekommer i de två andra.

Hittebarnet från stjärnorna: Det här albumet är en direkt fortsättning på det föregående, och innebär en uppryckning tycker jag. Dels saknas (den menlösa) politiken, dels verkar det som om Christin & Mézières den här gången enbart inriktar sig på att ha roligt. Resultatet är 50 sidor jakt, med en handling som utspelas under några hektiska timmar utan paus, och med en uppsjö nya besynnerliga utomjordingar, alla nya för läsaren med undantag för de som sågs till i albumet innan.

Det är ingen djup och storslagen handling; om jag jämför med det andra LoV-albumet som också huvudsakligen består av en lång jakt, Ambassadören som försvann, så är det här en mycket enklare historia utan pretentioner förutom att underhålla för stunden. Men farten uppväger en hel del, för här är det fullt ös från första sidan; för en gångs skull saknas en lugnare introduktion innan handlingen kickar igång i och med att albumet börjar in media res, med våra kära huvudpersoner jagade av en mördarkvartett från första sidan:

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-hittebarnet-fran-stjarnorna

Och ett litet extra plus för scenen från filminspelningen (förlåt, cyberkinomax-inspelningen ska det förstås vara!); de känns uppfriskande udda! Jag vet inte om scenen är bra egentligen, men Lindas utstyrsel tillsammans med den synnerligen soppiga handlingen är roligt att läsa om :-)

Genom osäkra tider: Jag skrev att det gemensamma temat i den femte samlingsvolymen var en känsla av osäkerhet efter att Galaxity upphört att existera (tidsreseeffekter…), och här upprepas temat. Redan i Hotet mot ultralum såg vi en Valentin som tröttnat på ett kringflackande liv utan mening, och när chansen att göra någonting åt det dyker upp tvekar han inte: Tillsammans med Linda (som givetvis inte är lika fixerad vid att återfinna/återskapa Galaxity eftersom hon dels inte kommer från den tidseran, dels är en person som inte är lika beroende av fasta former och regler som Valentin) färdas de åter till Jorden i nutid, där den heliga treenigheten som senast sågs till i Hypsis blixtar gör ett nytt försök att återfå kontrollen över Jorden av sina egna egoistiska skäl.

Rent formellt sett är det här nog ett fristående album, men i praktiken är det en prolog till de sista tre albumen som utgör en längre svit om jakten efter Galaxity. Det känns också som ett mellanalbum, utan mycket till egen identitet och med en handling som mest känns som en förevändning för att Valentin ska få ett tips om hur han ska fortsätta sitt sökande. Dessutom är plotten med ett skrupelfritt storföretag som inte skyr några medel för framgång alltför likt det suveräna dubbelalbumet Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos.

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-genom-osakra-tider

Treenigheten tycker jag inte heller är någon av Christins intressantare skapelser; jag misstänker att i ett katolskt land som Frankrike har Christins version av kristendom en starkare laddning, någonting som man kan se också i hur andra franska serier tar upp ämnet religion. För mig, som icke-troende, känns treenigheten, satan och de andra karaktärerna med kristen bakgrund som syns till här som en smått barnslig drift med katolicismen.

Och så några sammanfattande ord, med början i det som irriterade mig i Hotet mot ultralum: Handlingen rör sig som sagt delvis på Point Central, en plats som vi tidigare såg i Ambassadören som försvann. Den framställdes där som en förunderlig plats, med tusentals olika släkten som försökte sig på att leva tillsammans, och vi fick fantasieggande glimtar av några av dessa, som grouboerna och marmakerna. Här är vi nu tillbaka och man skulle kunna hoppas på någonting liknande, men vad vi istället får är några glimtar av grouboer och marmaker…

Detsamma gäller albumet Genom osäkra tider, som också är proppfullt med karaktärer vi redan sett. Förutom de nämnda, dvs treenigheten, får vi också se i princip alla nutida jordlingar som haft en roll att spela förut, oavsett album de först sågs till i (Albert, Sun Rae, Schroeder), och också utomjordingarna är välbekanta, som shingouzerna och Valentins tre medtävlare från Vårdagjämningens hjältar.

Kort sagt, när en serie som Linda och Valentin som gjort sig känd för sitt fantasifulla galleri av konstiga varelser börjar med återvinning av desamma i stor skala är det skäl att bli lite irriterad, IMHO. Ibland kan det vara roligt att återse gamla bekanta, men här blir det alldeles för mycket av den varan.

I övrigt kan jag också säga att Mézières teckningar varierar ovanligt mycket här. Han har aldrig varit den stabilaste tecknaren när det gäller människor, och den trenden fortsätter och till och med förstärks här, där Linda (framförallt) och Valentin ser rätt olika ut från sida till sida. Jag tycker också att trenden med något mindre suggestiva teckningar och färger som synts sedan de nämnda tåg-albumen fortsätter här. På uppsidan finns dock att Mézières också börjar experimentera mera, med betydligt fler sidor där teckningar flyter ut över papprets sidor och inslag av helt andra tekniker för att teckna; om manusen lider brist på nya idéer kan man inte säga detsamma om teckningarna :-)

Samlingsboken som sådan är definitivt en av de svagare, kanske den svagaste, med Hittebarnet från stjärnorna som det starkaste inslaget. Men även om jag bara har läst de nästkommande tre albumen en gång och inte kommer ihåg alltför mycket av dem har jag klart för mig att de innebär ett steg uppåt i kvalitén igen, och det är såklart någonting att se fram emot. Mer Linda och Valentin någon gång i vår, när Cobolts förtjänstfulla utgivning av serien går i hamn!