En liten besvikelse: Mandrake the Magician

Omslaget (något beskuret)

Omslaget (något beskuret)

Mer än 4 år efter att jag beställde den dök samlingen av serien Mandrake the Magician med de första årens helsidessidor från söndagstidningarna till slut upp; jag har ingen aning om varför förlaget Titan blev så försenat, men som sagt, nu existerar boken på riktigt!

Och då är det synd att det visade sig att trots att Lee Falk står för manuset här, precis som i den så gott som samtidigt debuterande Fantomen-serien, så är det här inte alls lika rolig läsning som den sistnämnda. Av Fantomens snärtiga replikföring syns inga spår, och inte heller äventyren som knåpas ihop är långt efter Fantomens vad gäller komplexitet och spänning. Det här är historier där det inte lagts ner mycket krut på att få handlingen att hålla ihop logiskt utan saker och ting händer lite så där hipp som happ.

Jag misstänker att ett skäl är just att det handlar om söndagsversionen av serien: Med en sida/vecka är det mycket svårare att få upp trycket och tempot eftersom det går så pass långt tid mellan publiceringarna att du inte kan ha en alltför komplex handling då en sådan riskerar att läsarna lär få svårt att hänga med i svängarna. Det skulle vara intressant att läsa dagstidningsversionen av serien för att se om det stämmer.

Men det är inte enda orsaken, med tanke på att Fantomens söndagsserie visserligen också den är enklare än dagstidningsversionen men trots det är den rolig att läsa. Tyvärr är det så att Mandrake och hans vapendragare Lothar (de är de enda två återkommande karaktärerna under de här åren) är relativt bleka och ointressanta jämfört med den mystiska Fantomen och den rivigt Diana.

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

Dessutom fungerar Mandrakes magi här som en evig deus ex machina: Alla problem, oavsett vad de är, kan lösas genom att han trollar till det. Här och där står det visserligen att det bara är illusioner, men det är ärligt talat en ren lögn med tanke på sidor där Mandrake och Lothar flyger över höga murar, använder flygande mattor, förvandlar en rasande panter som just ska döda en kvinna till en liten kattunge och så vidare. Han är kort sagt en superhjälte som kan göra exakt vad som helst, dvs om manuset kräver riktigt trolleri så gör han det, och om det kräver att det bara är illusioner så är det det som gäller.

Med andra ord är själva gimmicken med serien, Mandrakes trolleri, uselt definierad och en bluff, vilket gör att serien samtidigt som den lider av liknande problem som många Stålmannen-serier gör (hur får man en spännande handlingen när huvudperson i princip kan lösa alla problem närhelst hen vill?) också har problem eftersom jag som läsare inte från en sida till en annan vet vad han kan göra.

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag kunde inte låta bli att tänka på en annan likaså samtida serie med en superhjälteliknande huvudperson som också led av ett undermåligt manus: Alex Raymonds Blixt Gordon. Den har ofta samma känsla av att sida bara följer på sida, utan tempoväxlingar eller spänning, och med färglösa huvudpersoner. Den hjälps dock upp av Raymonds teckningar som gör att jag kan förlåta en hel del (dock inte allt…), och även om Mandrakes tecknare Phil Davis är bättre än jag trott så är han inte i närheten av lika bra som Raymond (vars stil faktiskt påminner en hel del om Davis).

Det finns mer saker jag skulle kunna skriva om serien, som det besynnerligt repetitiva inslaget att alla äventyr de här första åren har som en detalj ett älskande par som inte får/kan/har tillåtelse att gifta sig men det kirrar Mandrake såklart, med bröllop som följd; jag tror att det var när jag började läsa det fjärde äventyret och en olycklig älskande dök upp som jag först tänkte att nu får väl Falk skärpa sig, han tänker väl inte dra till med paret med problem igen, och så gjorde han det.

Eller hur Lothar skildras, dvs definitivt problematiskt (plus för en färgad person i snudd på huvudroll och för att Mandrake uppenbarligen tycker bra om honom, stort minus för hans mycket karikatyrartade utseende, primitiva språk, och, well, hela hans karaktär!).  Men jag tror det får räcka nu.

Det var intressant att läsa den här serien men ärligt talat bara av historiska skäl och för att det är en serie jag gillade som liten då jag läste betydligt senare episoder av den i Fantomen-tidningen. Nu är min nyfikenhet släckt, så även om Titan skulle börja spotta ur sig volymer i en mycket raskare takt kommer jag knappast köpa några fler :-)

Dynamite får äntligen till det (någorlunda)!

Om man har klagat mycket och ofta på någonting måste man också vara beredd på att peka ut när de/den/det som kritiserats skärpt sig. Case in point: Förlaget Dynamite som jag så gott som alltid när jag läst någonting som de gett ut också varit starkt kritisk mot. Blixt Gordon, Fantomen, The Shadow, Jennifer Blood; listan är lång och skulle kunna varit längre om jag skrivit oftare om skräpet som Dynamite brukar ge ut. Ofta kända karaktärer i hastigt hopsnickrade reboots som alltid sett likadana ut: Ännu mörkare, våldsammare, deprimerande, än förut, och utan att någonsin ge serierna en chans att utvecklas.

Så gissa om vad jag trodde om chanserna för att det skulle finnas någon som helst kvalitet i deras senaste projekt, King, ett namn taget för att fira att syndikatet King Features fyller 100 år i år, och som innebär en drös nya omstarter för ett antal klassiska seriehjältar som getts ut av King?

King's Watch 05 - cover

Början var också typiskt svag: En miniserie om 5 delar med namnet King’s Watch, som skildrar hur Fantomen, Blixt Gordon och Mandrake (alltså gamla Defenders of the Earth-gänget, komplett med diverse medhjälpare) hanterar ett invasionsförsök från Ming. Inte särskilt spännande, stelt tecknat och alldeles för stressigt i berättandet eftersom ungefär 100 sidor inte är mycket att komma med när det ska introduceras en hel hög personer, plus deras bakgrundshistorier eftersom det som alltid när det gäller Dynamite återigen är dags att åtminstone delvis återuppfinna karaktärerna, med många igenkännliga detaljer men också en del nytt.

Men det var inte riktigt lika uselt som det brukar vara. Till exempel var det inte alls lika spekulativt våldsamt, och faktiskt brydde jag mig en liten, liten smula om personerna i serien. Bra, nix, men nästan godkänd underhållning, vilket var oväntat. Fast, även en blind höna…

Och efter miniserien har det nu börjat komma ut tidningar med de separata karaktärerna som alla utspelar sig i världen som den ser ut efter Mings invasionsförsök. och baske mig om de inte är helt OK! Närmare bestämt (några spoilrar följer som avslöjar vad som hände i miniserien men ärligt talat, skippa den och om ni är sugna på att läsa, läs de titlar jag nämner härnäst istället):

Mandrake: Bara ett nummer ute hittills så vi får väl se vad det blir av den här serien, men trevligt var numret att läsa. Vilket inte är så förvånande med tanke på att Roger Langridge står för manus, och hans serier brukar vara genuint trevliga på ett underfundigt sätt. Och underfundig humor är inte precis vad Dynamite brukar publicera, så att säga 😉

King - Mandrake the Magician - Karma

Hur som haver, Mandrake har här efter att i många år hållit sig undan för allmänheten lockats ut ur sin lya, men en dyster grubblare är han inte utan snarare ganska lättsinnig, sina många år på nacken till trots (han är i serien väldigt gammal men ser ung ut på grund av sina magiska krafter). Ren komedi är det inte, Mandrake har drabbats av en del allvarliga motgångar, utan närmast en drama med komiska inslag. Jeremy Treeces ovanliga teckningar bryter också mot hur det brukar se ut i Dynamites tidningar; jag är inte säker på hur bra Treece egentligen är som tecknare, han känns ibland ganska slarvig, men teckningarna är ändå trevliga att titta på och definitivt personliga.

Fantomen: Den allvarligaste av titlarna brottas precis som så gott som alla nya versioner av Fantomen jag läst i amerikansk tappning med hur man ska hantera huvudpersonen, men den gör det på ett rätt finurligt sätt: Istället för att ännu en gång presentera en ny Fantomen som precis ärvt titeln efter sin far är det den här gången Lothar, Mandrakes gamle vän, som efter att den ”riktiga” Fantomen offrat sitt liv i miniserien temporärt tagit sig an rollen tills han lyckas hitta den döda Fantomens avkomma.

King - The Phantom - Pep talk

Det här greppet fungerar faktiskt bra, med en Lothar som jag känner till en smula sen gammalt men som nu får en helt ny roll. De hittills två utkomna numren har återintroducerat organisationen Vråkarna, som Fantomen tillsammans med en moderniserad (och även här, på ett ovanligt bra och fräscht sätt) Guran tar sig an. Allvarlig grundton här med, men även här med tid för lättsamma dialoger och inslag. Tecknaren, Brent Schoonover, har en modern lätt karikerad stil som åtminstone jag tycker är väldigt mycket roligare jämfört med den ack så stela, mer realistiska stilen i den tidigare Fantomen-versionen vi såg hos Dynamite. Klara och tydliga teckningar, men ibland kanske lite väl avsilade så att det ser snudd på för enkelt ut, som om tecknaren inte hade ork att rita mer, men klart godkänt.

Blixt Gordon: Tre nummer hittills, och här har vi en version av gamle Blixt som är mycket avlägsen den tidigare Dynamite-versionen. Lee Ferguson som står för teckningarna är precis som de andra nämnda inte en anhängare av en tung realistisk stil så även här är det rätt få streck gjorda, och jodå, det ser absolut OK ut även om det inte är så värst personligt.

Det som däremot är udda är manuset, skrivet av Ben Acker & Ben Blacker. Uppriktigt sagt har det stora brister; det är väl ofta som jag egentligen inte förstår vad som händer, vem som säger vad, och varför människorna gör som de gör. Men det spelar (nästan) ingen roll för vad manuset har istället är en rejäl dos chutzpah: Zarkov är smartare än någonsin men också vansinnigt skrytsam, Dale bryr sig föga om Blixt och kör sitt eget race, medan Blixt är barnsligt förälskad i Dale men komplett vilsen i hur han ska agera gentemot en vuxen kvinna. Dialogen är blixtrande (även när det är oklart vad som pågår), och handlingen likaså. Här ett typiskt exempel, där Blixt har sagt till drottningen över vattenvärlden Coralia att han tyvärr inte är intresserad av henne eftersom hans hjärta tillhör Dale (som inte bryr sig om det), varpå drottningen dragit slutsatsen att det är bäst att göra sig av med Dale:

Flash Gordon - King - Dale

Jämför med motsvarande scenario som förekom flera gånger i till exempel Alex Raymonds version av Blixt Gordon, där det alltid var Blixt som hjältemodigt klarade upp situationen med något hjältedåd. I den här serien kan han inte hjälpa till (och det antyds tydligt att han knappast skulle klarat av kampen mot Octosakin hursomhelst) utan Dale får fixa kakan. Blixt är kanske en hjälte, men han är en ganska barnslig och tafflig sådan, och hans ”medhjälpare” är betydligt mer kapabla än honom.

OK, jag ska inte överdriva tidningarnas förträfflighet; de är alla underhållande på olika sätt (Mandrake är quirky, Fantomen är underhållande action, och Blixt Gordon är en screwball-komedi) men de är inte precis omistliga mästerverk (även om jag speciellt är svag för Blixt, bristerna till trots). Men jag ville bara ge Dynamite cred när de för en gångs skull satsar lite annorlunda, på mer lättsam och gemytlig underhållning, och dessutom kanske för en gångs skull ger tidningarna chansen att bygga upp sin värld utan att stressa alltför mycket (eftersom alla har en gemensam värld kan de tillsammans bygga på den med detaljer, allteftersom). Så bra jobbat, Dynamite!

PS. Jag bör nog nämna att det finns två till tidningar under samlingsnamnet King: Jungle Jim och Prins Valiant. Men dessa två karaktärer finns inte med i King’s Watch-miniserien och åtminstone vad gäller Valiant så utspelar sig tidningen inte i samma värld som de nämnda tre titlarna. Vilket inte är så konstigt, med tanke på att serien utspelas många århundraden tidigare. Ett nummer har kommit ut av Valiant och det har jag givetvis läst, eftersom jag är ett stort fan av Prins Valiant, och det var inte alltför dumt; jag återkommer med recension av serien när det finns fler nummer. Jungle Jim har jag inte läst så jag har inget att säga om den, förutom att de teckningar jag sett också de är i en stil som inte är Dynamites vanliga :-) DS.

Lee Falk hyllas på bokmässan!

Snart är det dags för Bokmässan i Göteborg. Den som besökte förra årets bokmässa minns säkert att Fantomenföreningen Scandinavian Chapter (of The Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club) då släppte boken ”Fantomen – Från lila vålnad till blågul hjälte”.  På årets bokmässa lanserar föreningen en intressant uppföljare, nämligen ”Lee Falk – Berättaren” (”Lee Falk – Storyteller”).  Boken är en hyllning till skaparen av Fantomen och Mandrake, som i år skulle ha fyllt 100 år. Ett praktverk på 348 sidor innehållande artiklar om Lee Falk och hans arbete, minnen från familj och vänner, en samling intervjuer med Lee Falk, samt foton, illustrationer från serier och bidrag skrivna av Lee Falk själv.
Boken finns till salu i SC:s monter, A02:29.

Söndag 25/9 kommer föreningen att hålla ett föredrag om de båda böckerna och sin verksamhet. Plats: Seriescenen, kl 12.00 – 12.45.
Har du frågor om boken så går det bra att kontakta boken@schapter.org.