My Brother’s Husband

Jag vet inte riktigt hur många japanska serier som leker med könsroller à la Ranma ½ som jag läst men många är det, och homosexuella förhållanden är inte heller så ovanligt att de förekommer. Men det är oftast på ett inte så realistiskt sätt som icke-heterosexualitet skildras, utan istället för de rent humoristiska möjligheterna (Ranma ½) eller som i yaoi där manlig homosexualitet är ett spännande och fantasieggande inslag. Och det är såklart helt okej; allting behöver inte vara på blodigt allvar hela tiden :-)

Men givetvis finns det också andra serier med mer realistiska inslag, som den utmärkta Wandering Son (tyvärr gav Fantagraphics upp efter att bara ha publicerat hälften av volymerna så den som vill läsa resten får antingen läsa någon icke-engelsk utgåva eller leta upp en scanlation) och den självbiografiska My Lesbian Experience with Loneliness (där visserligen huvudpersonens läggning är en bisak, men ändock). Och nyligen dök en till serie upp på engelska där homosexualiteten är huvudtemat: My Brother’s Husband av Gengoroh Tagame.

Yaichi är en ensamstående pappa som en dag får besök av en storvuxen kanadensare som han aldrig tidigare träffat: Mike Flanagan, maken till Yaichis avlidne tvillingbror Ryoji. Mikes besök får Yaichi att fundera över hur han själv behandlade Ryoji efter att den senare berättat att han var homosexuell; själv har Yaichi alltid trott att deras relation inte påverkades av det men när han lär känna Mike bättre och får höra mer om broderns liv i Kanada och vad Mike fått höra börjar han förstå att han nog inte varit så fördomsfri. Brodern blev helt enkelt någon som han inte längre tänkte på, som han försökte att glömma bort och helst inte påminna andra om att han fanns.

Mikes besök blir något av en katarsis för Yaichi, och en möjlighet att gottgöra sitt beteende. Det är inte enkelt för honom, fast som han är i gamla mönster och fördomar:

Yaichis dotter Kana är fascinerad av Mikes hårbevuxna överkropp som hon ser efter att Mike har duschat, och Yaichi blir upprörd; långt senare i serien reflekterar han över varför han reagerade så starkt på Kanas fullständigt naturliga intresse med tanke på att Yaichi själv är hårlös, och över vad det säger om honom själv att han tycker det är självklart att han själv kan gå runt halvnaken runt sin dotter men inte att Mike göt det.

Serien igenom tvingas Yaichi konfronteras med att han tror sig vara helt OK med att hans bror var homosexuell men att han trots det gång på gång i handling visar sig vara betydligt mer kluven. Han har svårt att presentera Mike för grannar och bekanta (han vill våga säga att det var hans bror make men istället säger han att det var en vän till brodern), han får för sig att Mike givetvis kommer bli intresserad av honom, osv.

Den som istället bemöter Mike helt utan fördomar är Kana som bara tycker det är fantastiskt cool att hon har en (ingift) släkting som är från Kanada, och när hon dessutom hör att han var gift med hennes farbror blir hon ännu mer upprymd eftersom det låter så intressant och annorlunda. Så hon frågar honom glatt om vadsomhelst, alltmedan Yaichi tycker det är extremt pinsamt men samtidigt även för honom upplysande. Som när Kana frågar om vem av Mike och Ryoji som var make och vem som var maka, och Mike förklarar (hans förklaring fortsätter några sidor men det viktiga i svaret syns här):

Yaichi funderar senare på kvällen över Mikes svar. Han inser att han liksom Kana utgick från att ett äktenskap är någonting mellan en man och en kvinna, och att det betyder att även Mike & Ryoji följde det mönstret; att det skulle kunnat handla om två likvärdiga individer hade han aldrig tänkt på:

Jag tycker att My Husband’s Brother är en oerhört intressant serie. Den vågar attackera fördomar och problem utan omskrivningar och antydningar (Yaichis reflektioner här ovanför pågår i flera sidor, och att det bland annat handlar om hur det sexuellt fungerar mellan två män där det inte är en som har den ”manliga” rollen och en som har den ”kvinnliga” sägs rakt ut). Yaichi är en i grunden snäll människa vars enda problem är att han aldrig behövt reda ut sina tankar visavi Ryoji; när brodern kommit ut som homosexuell slutade de successivt umgås, och när Ryoji sen flyttade till Kanada kunde han helt förtränga hans existens. Men när Yaichi väl tänkt igenom hur han själv fungerar anstränger han sig hårt för att göra det rätta, även om även fortsättningsvis ibland handlar spontant på ett sätt som han senare inser var fel. Han kommer också över sin motvilja mot fysisk kontakt i allmänhet och med Mike i synnerhet, så när Mike en kväll varit ute och träffat några vänner och kommer hem drucken och melankolisk varpå han kollapsar i Yaichis armar, gråtandes över sin sorg efter Ryoji och drucket förväxlande tvillingbröderna har Yaichi ingenting emot att ge honom den tröstande kram som både två behöver.

Om jag ska ha någon invändning mot serien är det möjligen att den har ett så tydligt syfte, dvs att övertyga om att homosexualitet inte är någonting att oros sig över, och serier med uttalade syften kan lätt bli övertydliga och platta. Men jag tycker att My Husband’s Brother aldrig ramlar i den fällan, trots att Mike är så perfekt som svåger och Kana är så gullig i sin naivitet. Yaichi är den som tillför sältan i vad som skulle kunnat bli ett sockerkalas; han kämpar med sig själv, han kämpar mot andras fördomar (en subplott är hur en av Kanas vänner blir förbjuden av sina föräldrar att besöka henne så länge Mike är gäst i huset, och hur genuint upprörd Yaichi blir), och serien försöker aldrig skönmåla eller svepa under mattan att stora problem fortfarande finns för de som inte uppfyller heteronormen. Så den är en mycket bra blandning av gullighet, komedi och allvar :-)

Som PS, några ord om Gengoroh Tagame och hans teckningar. Der här är Tagames första allåldersserie för tidigare har han enbart gjort mycket grafiska bögporrserier, med muskulöst bulliga huvudpersoner som närmast liknar en japansk version av Tom of Finland. Så att han nu lyckats göra en så lyckad serie för alla åldrar (helt utan sex/nakenhet, btw) har vad jag förstår överraskat många. Men vet man om hans bakgrund kan man definitivt se spår av det i hur männens fysik ser ut , som på den här sidan med en badande Yaichi:

Jag läste en del av Tagames tidigare serier för att se hur de var och låt mig säga som så att sidorna efter den ovanstående skulle fortsatt på ett mycket annorlunda sätt jämfört med hur det fortsätter i My Brother’s Husband 😉

My Lesbian Experience with Loneliness

Med en rejäl trave med serier som jag inte har hunnit läsa ännu, varav de flesta sådana som jag misstänker att jag också kommer vara sugen att skriva om, så var det givetvis en klurig idé att köpa på mig några serier till! Till mitt försvar tyckte jag att jag inte läst några nya japanska serier på ett tag, jag fick korn på några stycken som såg intressanta ut, jag köpte dem, och sen blev det visst så att jag läste dem innan serierna i traven… :-)

My Lesbian Experience with Loneliness är en till utformningen något udda japansk serie, åtminstone vad gäller serier som officiellt översätts till engelska: Relativt kort och avslutad (144 sidor), två-färg istället för svartvitt, ursprungligen en webbserie, och självbiografisk. Den är också en alldeles fantastiskt intressant liten bok som följer Nagata Kabis självutlämnande berättelse om hennes kamp för att bli en självständig individ som kan acceptera sig själv. Självbiografiska webbserier tenderar ofta att vara dag-till-dag-berättelser, men här är det en sammanhängande historia som gäller, och på seriens första sida kastas vi omedelbart in i ett desperat försök av författaren att försöka bli som alla andra, att ha upplevt vad andra gör; resten av serien förklarar varför hon hamnat i den här situationen och vad som händer efteråt:

Två steg framåt, ett steg tillbaka är melodin som gäller när hon slåss mot sociala problem och hur hon ska hantera sina föräldrars förväntningar. Hon får ett jobb på ett bageri men efter några år klarar hon inte längre av att behålla det. Hon har också ett komplicerat förhållande till fysisk närhet: Hon längtar efter någon som vill krama och hålla om henne, men hon har oerhört svårt att själv ta första steget. Inte ens med eskortkvinnan vågar hon själv ta några initiativ; ju starkare hennes längtan efter att våga röra eskorten blir, desto stelare och orörligare blir hon.

Hon fantiserar om en äldre kvinna som liksom en moder håller om henne, hon går till professionell massage föregivande stel rygg/nacke men egentligen vill hon bara att någon rör vid henne, och så vidare. Det är egentligen ingenting sexuellt hon är ute efter; det vill hon visserligen också ha och då är det kvinnor som gäller, men när det gäller kramar går vem som helst bra:

Det är sorgligt att läsa om hennes desperata längtan efter närhet och hur hon försöker finna den, men det är så mycket som gör det näst intill omöjligt: Hennes sociala svårigheter, den eviga pressen att bli lyckad och ”normal” som hennes föräldrar utövar, och givetvis de enorma förväntningarna som blir följden av den långvariga väntan när hon till slut vågar boka tid hos eskortfirman. Det faktum att hon är lesbisk är aldrig någonting som nämns som försvårande i serien, men med tanke på seriens titel anar jag att det ändå också spelar in. Däremot noterar hon att när det gäller sex har hon en väldigt vag föreställning om hur det ska fungera eftersom hon huvudsakligen har lärt sig om sex via serier, och resultatet är att hon konsumerat lådvis med yaoi* (pojke älskar pojke) men det hjälper henne inte alls när hon befinner sig i samma säng som en kvinna. Hon märker också att hon helt missat det som hon upptäcker är det viktigaste med sex, dvs att det handlar om kommunikation; hon hade utgått från att det där med sex är någonting som alla klarar av automatiskt när det väl gäller, men eftersom hon aldrig ens varit i närheten av att vara tillsammans med någon annan har hon ingen aning om hur intimitet egentligen fungerar…

Inte heller när hon äntligen vågar satsa på att göra manga och efter en lång tid lyckas sälja sina första serier professionellt lättar ångesten:

Vem hon själv är och vem hon vill bli är svårt att reda ut, och serien är i långa stycken en dialog som hon för med sig själv, i serieform, och utan det lätta handlaget hade det här kunnat bli en rejält deprimerande historia. Den är förvisso sorglig, men Nagatas humor (som det finns gott om) och självinsikt gör läsningen till ett nöje där jag hela tiden känner för henne och intresserar mig för hur hon resonerar när det gäller att ta sig ur sina problem.Lite konstigt är det onekligen med en självbiografisk serie där det faktum att författaren till slut vågar boka tid med en eskortkvinna (där dessutom besöket i princip blir ett totalt misslyckande) känns som en seger, men så upplever jag det: Att Nagata vågar göra någonting för att bryta sig loss ur det destruktiva mönstret är stort, och det leder också till att hon blir mer säker på vem hon själv är.

My Lesbian Experience with Loneliness är en udda fågel men en mycket förtjusande sådan, och jag är verkligen glad att jag chansade på att köpa den; det borde flera göra tycker jag!

 

*: Stort plus för den korta men väldigt roliga utvikningen om ”the yaoi hole” som dyker upp i serien 😀

Datorer & romantik: 87 Clockers

87-clocker-1-cover

Nodame Cantabile var en japansk serie om klassisk musik som jag var förtjust i när den översattes till engelska för några år sedan; huvudpersonen, Nodame, var en udda fågel i den högstämda världen som de andra klassiska musikerna vistades i, med sin jordnära personlighet och burleska humor. Tyvärr avslutades aldrig den engelska översättningen eftersom förlaget, Del Rey Manga, lades ner för att sedan återuppstå som Kodansha Comics, men Nodame Cantabile-utgivningen tog man inte upp igen. Så för den som vill läsa klart serien får man nöja sig med scanlations där fans har översatt de sista nio albumen.

Och det gjorde jag, varpå jag upptäckte att Tomoko Ninomiyas nya serie, 87 Clockers, också fanns tillgänglig som scanlation. 9 volymer blev det allt som allt innan den avslutades i somras.

87 Clockers är lika delar romantik och extremt datornörderi: Alla huvudpersoner är (eller blir) besatta av extreme computing i form av överklockning. Dvs deras hobby/livsintresse/yrke består i att tävla i vem som kan överklocka en dator bäst så att den får så höga poäng som möjligt i tester av en dators hastighet. Så räkna med sidor fyllda av datortermer, diskussioner om luft- vs vatten- vs flytande kväve-kylning av datorer, och nagelbitande spänning när sida efter sida av datorskärmsteckningar till slut visar en där slutsiffran är högre än någonsin tidigare!

Jo, det känns ofta lite fånigt att läsa den här serien. Överklockningstävlingarna påminner mycket om typiska shōnen-sportserier, med presentationerna av motståndarna och de överdramatiska tävlingarna. Men Ninomiya gör inte shōnen-serier och det är kanske därför som de här delarna av serien inte fungerar så bra; det är inte i närheten av lika rafflande som det är i exempelvis Yowamushi Pedal. Den där extra glöden saknas så tävlingarna i sig blir ganska intetsägande.

Det som är bra är istället shōjo-delarna , dvs relationerna mellan huvudrollsinnehavarna. Mike, geniet på överklockning som är så fokuserad på sig själv att han inte klarar av att ha normala relationer med någon (och inte heller saknar det); Hana, kanske den som kan mest om det hela och som slits mellan Mike och Kanade, violinisten som dras in i överklockningsvärlden eftersom han är kär i henne; Kanade, som känner sig misslyckad som violinist och som människa eftersom han saknar drivkraften att åstadkomma någonting och är rädd för att misslyckas. Bipersonerna är enklare men underhållande de med; Ninomiya är väldigt bra på att med några snabba skisser och repliker fånga karaktärer.

87-clockers-novice

Hana undervisar Kanade i överklockning. Och om ni tycker det är lätt creepy med att Kanade bara intresserar sig för överklockning för att komma närmare Hana så var inte oroliga; Ninomiya är mycket väl medveten om det problemet, och det sopas inte under mattan.

Men serien blir aldrig riktigt helgjuten; relationsdramatiken och överklockningsdramatiken lever skilda liv istället för att förstärka och fördjupa varandra, som motsvarande delar gör i serier som Mitsuri Adachis mästerliga sportserier. Slutet känns också det lätt avslaget; allting rinner ut i sanden för alla inblandade, och den katarsis som det är meningen att Kanade och Hana ska uppnå fungerar inte alls for min del.

Så nio volymer med OK underhållning men alls inte nödvändig läsning, där den största behållning kanske är den att det faktiskt går att göra serier om precis vad som helst i vilken genre som helst, bara man anstränger sig. Och, förstås, gulliga sidor som denna där Finn i det danska laget Andersen & Grieg (oklart vem av dem han är) har ett känsloladdat ögonblick när han inser att hans kollega och kärlek Alan kanske kommer få ett proffsjobb som överklockare i ett annat land:

87-clockers-danmark

My Love Story!!

My Love Story!! - cover

Det har blivit en räcka med svenska recensioner den sista tiden så idag tänkte jag att det kunde vara dags för någonting annat: My Love Story!!, en alldeles underbar romantisk komedi skriven av Kazune Kawahara och tecknad av Aruko, en serie jag haft ögonen på ett tag på grund av de lockande omslagen men som jag inte kom mig för med att ge en chans förrän jag kopplade att författaren Kawahara också låg bakom den trevliga High School Debut som jag skrev om för två år sedan.

My Love Story!! är berättelsen om Takeo Gōda, en ung student som utmärks av att han är ovanligt lång och stark. Eller för att var mer burdus: Hans vänner liknar honom då och då, med rätta, vid en gorilla. Så konventionellt vacker är han inte, men han är desto vänligare, alltid beredd att hjälpa andra. Men eftersom han inte ser ut som någon hjälte får ofta hans mycket vackra bästa vän Makoto Sunakawa ta emot tacken (vilket Makoto alltid protesterar mot, utan att det hjälper).

Kär blir han också ofta, Takeo, men utan att det någonsin besvarats, men så en dag ändras allt: Efter att återigen ha hjälpt en främling i nöd visar det sig att främlingen, en mycket blyg flicka vid namn Rinko Yamato, blivit fascinerad och förälskad i sig räddare. Det tar ett tag innan de båda lyckas uttrycka sina känslor; Rinko för att hon är så blyg, och Takeo eftersom han som alltid utgår ifrån att skälet till att Rinko söker upp honom är för att hon, liksom alla andra, fallit för Makoto. Att Takeo dessutom är ganska usel på att läsa andra människor gör det inte lättare.

My Love Story!! - Misunderstanding

Takeo missuppfattar vem Rinko tänker på

Att jag bedåras av My Love Story!! har väldigt mycket att göra med att det är så genuint sympatiska huvudpersoner:

  • Takeo, navet i berättelsen, är som sagt inte alltid den smartaste men han gör alltid det rätta. När till exempel Rinko blir nervös för att hon tror att en av hans klasskamrater också är intresserad av honom (vilket stämmer) lovar han först omedelbart att han inte ska umgås med henne mer, men när hon senare behöver hjälp håller han på att explodera av återhållen energi innan han inser att han faktiskt måste hjälpa henne; är man så snäll som han är finns inget val.
  • Rinko håller oförbehållsamt på Takeo, trots att omvärlden har lite svårt att förstå hur en så söt flicka kan vara ihop med en så råbarkad kille; så starkt älskar hon honom att hon är helt oförstående till andras förundran eftersom det är så uppenbart hur fantastisk han är. Plus att hon också vet varför hon tycker om honom: I fallet med Takeos klasskamrat säger hon mycket riktigt att han självklart ska hjälpa henne, annars vore han inte den Takeo hon håller kär.
  • Makoto är lika oförbehållsamt på Takeos sida; även om han inte säger det högt på samma sätt som Rinko gör är det tydligt vilket stort värde han sätter på Takeo. Och att han trots sitt tjejtjusarutseende inte varit ihop med någon beror helt simpelt på att han inte gillat att de som förklarat honom sin kärlek också visat hur skrattretande de tyckt det är att han har den ”fula” Takeo som kamrat.

Självklart räcker det inte med att en serie har vänliga huvudpersoner, men ett stort plus är det verkligen att även serieskaparna är så uppenbart förtjusta i Takeo; visst är han långt ifrån de normala kärleksidealen i shojo-serier men han framstår ändå som väldigt attraktiv med sitt stora hjärta och sitt raka ärliga sätt.

Sen är Kawahara också mästerlig när det gäller att få ut humorn i situationerna, som med Rinkos i början förbryllade väninnor som när de första gången träffar Takeo inte kan få ihop hans utseende med Rinkos lyriska beskrivningar (men efter ett tag förstår de ändå varför Rinko charmats av honom). Det är en riktigt rolig serie utan att den någonsin driver med det udda paret Rinko & Takeo; humorn finns i den oförstående omvärldens reaktion, inte i att man som läsare ska tycka att de är löjliga. När det allteftersom visar sig att Rinko inte är ensam om att ha charmats av Takeo (något som Takeo aldrig märkt, trög som han är när det gäller att upptäcka andras kärlek) blir det än tydligare att om serien driver med någonting så är det inte Takeo utan istället klichéerna i andra serier där de åtråvärda männen alltför ofta alla är och ser likadana ut.

My Love Story!! publiceras fortfarande i Japan och den engelska utgivningen är hack i häl. Hittills sju volymer översatta, och jag fick igår mail om att den åttonde nu var på väg hem till mig. Jippi!

My Love Story!! - Thinking

Takeo i vackra tankar

Japanska dramer: A Silent Voice & Orange

Fortfarande lite långt mellan recensionerna här; datortid på fritiden har gått åt till programmering så inläggen här har varit en smula få i några veckor. Men jag har läst serier, bland annat de följande två relationsdramerna från Japan!

Orange av Ichigo Takano

Den här var ett spontanköp från min sida: En riktigt fet liten volym (första samling av två) av någonting som på baksida sades vara science fiction i vardagsmiljö, med fokus på relationer. Jag = såld (gillar små tjocka böcker, gillar sf, gillar mix av vardag och fantastik).

Science fiction-inslaget är rätt minimalt: En dag får den tonåriga Takamiya Naho ett långt brev skrivet av henne själv, tio år i framtiden, som innehåller en beskrivning av vad som kommer att ske på vissa nyckeldatum den närmaste tiden, och en uppmaning: Rädda Naruse Kakeru, en ny elev i klassen.

Givetvis tar hon det hela som ett skämt men efter hand som förutsägelserna i brevet visar sig stämma börjar hon tro på det, och på varningen angående Kakeru. Samtidigt, i serien, får vi också se vad som föranleder att brevet skrivs tio år senare, nämligen en återträff mellan några av eleverna från klassen där de möts vid Kakerus grav, många år efter hans död.

Och vad är det som hänt med Kakeru?

Inte är det någonting dramatiskt à la sf-action utan någonting mycket vardagligare: Kakeru dog i vad som verkade vara en olycka men som egentligen var ett självmord. Så vad Naho måste göra är att försöka hejda självmordet.

Det här är inte en romantisk komedi utan gravallvar med romantiska inslag. Kakerus depression skildras realistiskt; han är inte alltid ledsen och nere utan kan vara glad, liksom de andra, men trots Nahos ansträngningar faller han då och då tillbaka ner i mörkret. Och brevet hjälper inte så mycket för allteftersom Naho försöker undvika de för Kakeru jobbiga situationerna som nämns ändras förstås förutsättningarna, så brevets förutsägelser blir mindre och mindre träffande.

Orange

Dessutom, för det här är som sagt inte en serie som gör uppgiften att stoppa ett självmord till någonting enkelt, någonting som kan undvikas genom att en specifik traumatisk händelse stoppas, förstår Naho att även om hon förstås kan stoppa Kakeru från att begå självmord den specifika dag brevet nämner så hjälper det egentligen inte; det kommer fler dagar och fler gånger då Kakeru når botten.

Ichigo Takano gör det här bra; jag gillar hur han faktiskt tar depression på allvar och som någonting som inte går att lösa på ett enkelt sätt. Hans skildring av vännerna runt Naho och Kakeru är också mycket sympatisk, men inte heller deras reaktioner är okomplicerade.

Och jag uppskattar också att det lilla sf-inslaget (för som sagt är det här mycket mer ett relationsdrama än ett sf-dito) ändå tas på allvar, som beskrivningen av hur förutsägelserna blir mer och mer osäkra, och Nahos känslor när hon inser att Många världar-teorin som förklaring på hur framtiden förändrats pga att hon agerat annorlunda efter att ha läst brevet betyder att oavsett om hon lyckas få Kakeru ut ur depressionen eller inte så kommer han ändå dö i det ”ursprungliga” universat.

Jag hoppas den avslutande andra delen knyter ihop säcken på ett elegant sätt för hittills är Orange en bra läsning. Det finns brister, framförallt kanske att teckningsstilen och en del av handlingen känns lite väl tillrättalagda och alltför typiska för romantiska serier; de delarna känns lite torftiga och platta jämfört med den allvarliga huvudtråden, men bristerna är klart färre än de bra sidorna.

A Silent Voice av Yoshitoki Ōima

Det här är inte heller det en uppsluppen serie, om något är den ännu allvarligare än Orange. Här handlar det om mobbning, och huvudperson är för ovanlighetens skull en mobbare: Shoya Ishida. Eller för att vara exakt, en före detta mobbare som efter att ha mobbat sin nya skolkamrat Shoko Nishimiya och hon därför bytt skola efter bara en kort tid i sin tur blivit utfryst av de andra eleverna och lärarna, trots att de också (inklusive lärarna) behandlat henne illa.

Nu, några år senare, har Ishida gett upp: Han har inga vänner, han vill inte heller ha några eftersom han känner att han inte förtjänar några, och han har därför mer eller mindre bestämt sig för att begå självmord. Men när han stöter ihop med Nishimiya igen bestämmer han sig istället för att försöka att åtminstone delvis kompensera för sina misstag genom att ge Ishida chansen att lära känna klasskamraterna som hon aldrig fick chansen till som liten.

Och det är svårt för Ishida eftersom han själv klippt alla band (eller fått banden klippta), och han helt har gett upp hoppet att själv skaffa vänner. I serien symboliseras det av att så gott som alla personer har ett svart kryss framför ansiktet, en symbol för Ishidas ointresse för dem som individer och deras ointresse för honom. Han har heller inget hopp om att han någonsin ska bli förlåten för det han gjorde; att han vill hjälpa Nishimiya tycker han själv inte på något sätt ursäktar det hela.

A SIlent Voice

Liksom Orange tar A Silent Voice inga snabba genvägar och presenterar inga snabba fixar. Att både Ishida och Nishimiya förr eller senare kommer bryta sig ur sin respektive isolering (inte bara mobbningen har gjort att Nishiyama saknar vänner; hon är också döv vilket gör att tröskeln för att naturligt kommunicera med andra är högre) är måhända givet, men det är en lång och hård kamp för båda två. Kontakterna med de gamla klasskamraterna är inte lätta att ta, med tanke på alla känslor som återigen rörs upp, och det finns fler bland dem som har sina egna problem att hantera.

Likheter har dagens två serier och jag rekommenderar båda för läsning, men A Silent Voice är vassare än Orange (Oranges sf-inslag till trots!): A Silent Voice är mer konsekvent och mer helgjuten, och de smått klichéartade inslagen i Orange saknas. Persongalleriet är utmärkt och välutvecklat, och vägen till att åtminstone må lite bättre är svår och personlig; det finns ingen lösning som fungerar för alla.

Två serier åt det deppiga hållet, indeed, och för den som vill ha någonting mer uppsluppet och fartigt tänkte jag avsluta med att rekommendera en helt annan serie jag läst men som jag väntar med att recensera tills den är avslutad: Jason Shigas Demon. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste en lika ösig och oförutsägbar serie; fantastisk underhållning på i skrivande stund 652 sidor av planerade cirka 750, som slår all Hollywood-action med hästlängder. Jag menar, en serie där följande ruta faktiskt är helt igenom rimlig och strikt logisk med tanke på vad som hänt är någonting alla borde läsa:

Demon - Obstacles