Devilman

En rykande aktuell 45 år gammal japansk serie tänkte jag kunde vara värd några ord: Devilman, Go Nagais klassiska serie, som förärats en ny animeversion med namnet Devilman Crybaby (utmärkt namn!) i tio episoder som precis publicerats av Netflix. Själv hade jag missat att den skulle komma (är mer av en mangaläsare än animetittare) men en av mina systrar tyckte absolut att jag skulle se tv-serien och eftersom vi ofta har samma smak så högg jag in på den:

Och vad tyckte jag om tv-serien? Låt mig säga så här: Den mestadels sansade sajten The Verges artikel om serien hade titeln Devilman Crybaby is Netflix’s horniest, most shockingly violent show yet – and that’s exactly why you should watch it, och det beskriver serien i ett nötskal: Den är våldsam, den innehåller mängder av naket, och den är mycket sevärd. Jag är inte helt säker på om den egentligen är bra i någon slags objektiv mening, men animatören Masaaki Yuasa lyckas med frenetiska teckningar som hela tiden vibrerar och pulserar hålla trycket uppe från första till sista rutan. Och så finns detaljer jag älskar, som animeringen av hur de demon-besatta människorna springer (flera av huvudpersoner tränar friidrott så löpstilen syns ofta till):

Klippet ovan ger ingen rättvisande bild av Devilman Crybaby eftersom det kan verka som om det är en någorlunda vanlig anime vilket det definitivt inte är, men löpstilen ger däremot en fingervisning om att teckningsstilen premierar expressivitet och rörelse snarare än realism och prydlighet.

Men jag ska inte skriva mer om tv-serien specifikt utan istället om vad som blev följden av att jag sett den, nämligen att jag tog och läste originalserien också. Och visst har jag hört talas om Devilman förut men den har inte lockat; jag visste att Go Nagai var något av en klassisk Bad Boy inom den japanska seriebranschen och att Devilman var hans mest kända serie, men det lilla jag sett av den, dvs enstaka bilder och extremt korta beskrivningar av handlingen, gjorde att jag trodde den huvudsakligen var en mix av gigantiska robotar & gigantiska monster och det är inte genrer som jag är så där värst lockad av.

Devilman - Miki

Miki vet hur man tampas med ungdomsligister

Och jo, det visade sig finnas många monster i serien men någon typisk kaiju-serie var det inte. Istället handlar serien om hur Akira Fudo, huvudpersonen, slits mellan sitt mänskliga hjärta och sin demoniska kropp efter att hans barndomsvän Ryo Asuka bett honom om hjälp med att stoppa demonernas krig mot människorna genom att avsiktligt bli besatt av en. Vanligtvis tar demonerna helt över men Akiras empati gör att han vinner den inre striden mot demonen och istället kallar sig en Devilman, en människa i en demons kropp, som ska rädda människorna från demonerna.

Om serien börjar i Akira personliga kamp i det lilla accelerera handlingen sedan för att sluta i ett krig av bokstavligt talat bibliska mått. Utan att avslöja alltför mycket kan jag också nämna att vägen dit kantas av tragedier; det här är inte en hjältesaga utan mer en blandning av Romeo och Julia, Johannes Uppenbarelse och Neon Genesis Evangelion. Och för den delen, mitt i eländet, vardagliga scener som skulle kunna varit tagna ur vardagliga serier från samma tid:

Devilman - Akira human

Precis som den nya tv-serien knakar det en hel del i fogarna i Nagais serie. Han tecknar kantigt och ibland slarvigt, men det är en serie som hela tiden överraskar mig i hur orädd den är när den ger sig i kast med svåra ämnen, och den har scener som fortfarande känns chockerande i sin våldsamhet även för en modern läsare. Den är kanske inte mer grafisk än nyare serier, men blandningen av starka känslor och den fysiska påtagligheten gör att den fortfarande är en stark läsning. Och hur den kändes i början av 70-talet kan jag bara ana, med tanke på hur serierna såg ut då…

Devilman - demon

Det kanske verkar fånigt att jag som sagt inte vill avslöja för mycket av handlingen med tanke på att det är en serie med nästan ett halvt århundrade på nacken, men faktum är att den nya tv-serien är en mycket trogen tolkning som förutom vissa självklara moderniseringar följer Nagais original till punkt och pricka, och eftersom det säkert finns många som kan tänka sig se tv-serien är det nog bäst att jag inte säger mer.

Devilman - Ryo

Förutom en sak: En stor eloge till Nagai för den centrala kärleksrelationen i serien, den som visar sig vara central för hela serien. Udda och modig, och en relation som lyckligtvis behållits i tv-serien, och utan den är jag säker på att Devilman aldrig skulle fått sin klassikerstatus :-)

Summa summarum, en intressant tv-serie som fick mig att läsa en kanske ännu intressantare serie. Den är kort, bara fem volymer, kanske för kort eftersom tempot varierar våldsamt och ibland rusar handlingen iväg så att det känns stressat, men det gör å andra sidan att man kan läsa hela serien i ett svep och ryckas med, trots det ibland skakiga hantverket. Farten och inlevelsen gör läsningen, precis som för den delen detsamma gäller för tv-serien. Läs / Se!

Devilman - horror

Precis som i många andra apokalyptiska skildringar visar sig det människan gör mot sina medmänniskor vara väl så skrämmande som det demonerna/zombierna/vampyrerna/… gör

Billy Bat

Billy Bat inleds i USA under tiden efter andra världskriget med att Kevin Yamagata, en japan-amerikansk serietecknare, står på randen till det stora genombrottet med sin seriekaraktär Billy Bat, en hårdkokt fladdermus-detektiv med stora likheter med Musse Pigg, likheter som kommer växa allteftersom Billy Bat fortsätter. Men en dag frågar någon Yamagata om varför han kopierat en figur som redan finns i Japan, och Yamagata som visserligen vistats i landet som tolk åt amerikanska armén under efterkrigstiden men inte har något inget minne av att ha sett någon fladdermusliknande karaktär förstår ingenting. Men han kan inte låta bli att fundera på det, och bestämmer sig därför för att resa dit och överlämna sin serie åt sin assistent Chuck Culkin. Väl i Japan börjar han nysta i historien och förstår snart att det inte bara handlar om en eventuella kopia av en serie utan någonting mycket viktigare, någonting världsomvälvande…

Jag har taggat det här inlägget med science fiction och det kan nog stämma, men jag kunde nästan lika gärna ha valt taggen fantasy eller skräck för precis som när det gällde Naoki Urasawas 20th Century Boys finns det mesta i Billy Bat. Vad sägs om parallella världar, mystiska krafter som styrt världens utveckling sen begynnelsen, grov rasdiskriminering i USAs sydstater, en konspiration som involverar bland annat Judas Iskariot/Hattori Hanzo/Frans Xavier/Einstein/Hitler/Kennedy-mordet/månlandningen/9/11, profetior, och annat smått och gott? Och då har jag ändå inte ens nämnt Billy Bat själv, seriefiguren som om och om igen uppfinns av olika serietecknare runtom i världen, ofta med olyckliga följder både för tecknaren och omgivningen.

Lee Harvey Oswald

Quiz: Vem är denna historiska karaktär som pratar med Billy? En ledtråd för den som inte känner igen honom är att mannens efternamn och namnet på en av Walt Disneys allra tidigaste figurer är detsamma.

Faktum är att det är lite för mycket av allt i serien. När Urasawa är som bäst får jag gåshud, och den reaktionen kan orsakas både av krypande skräckinslag och för att dittills disparata element plötsligt passar ihop på ett nytt, smart och (antagligen) olycksbådande sätt. I serier som psykothrillern Monster (ursäkta den krattiga recensionen men det var en av mina allra första här på bloggen) och 20th Century Boys förekommer båda delarna, men i Billy Bat är det mer ont om dem. Historien, skriven av Urasawa tillsammans med Takashi Nagasaki, är rejäl och med tuggmotstånd, och människorna vi lär känna är alla intressanta och personliga, även de med historisk bakgrund som här ofta får oväntade roller.

Men det bränner sällan till. Det finns gott om scener och idéer som känns som om de är på väg mot de där allra högsta topparna som finns i de nämnda tidigare Urasawa-serierna när spänningen är vid bristningsgränsen och sen exploderar, men när stämningen här borde vridas åt ett varv till avtar den istället och desarmeras. Det finns riktigt lyckade scener som en våldsamt spännande och obehaglig resa genom USAs sydstater, och en nattlig biltur på väg mot en ödsligt belägen japansk by där någonting otäckt pågår, men det är långt mellan dem. Så vad jag får nöja mig med är istället en skickligt berättad thriller med mycket stämning men där de riktiga höjdpunkterna saknas.

Sydstaterna

Och att serien saknar de där gåshudsframkallande scenerna gör också att jag den här gången störs lite mer av att det finns lite för många lösa trådar här. Jag kan verkligen inte säga att hans andra serier de heller omsorgsfullt knyter ihop handlingen för Urasawas styrka vad gäller intrigen är mer att skriva scener som framkallar starka känslor och att slänga fram fascinerande idéer och tankar snarare än att fullfölja dem, men här där det är längre mellan de där känsloutbrotten syns också bristerna i handlingen desto mer. Plus att jag saknar en förlösande avslutningen för här verkar det som om Urasawa när det är dags för serien att ta slut har ändrat sig om vad serien egentligen handlat om och det skaver en del. Slutet i sig är bra, men jag är tycker inte det passar som slut för just den här serien, typ.

Det som definitivt fungerar här är däremot persongalleriet. Jag tror inte att det finns en enda person i serien här som jag inte är emotionellt involverad i: Jag vill veta hur det går för dem, och blir smått irriterad när jag inser att jag inte kommer få läsa mer om deras historia. Framförallt är det några av de som börjar som bad guys som visar sig vara betydligt mer komplexa än de från början verkade vara som jag är svag för.

En annan sak som jag också gillar är hur Urusawa tecknar västerländska historiska personer här. Som med många Urasawa-serier utspelas stora delar av handlingen utanför Japan men den här gången dyker det också upp kända historiska personer som Einstein, Hitler och Chuck Culkin (en Walt Disney-kopia som har en stor roll i serien). De går alla lätt att känna igen men de ser samtidigt mycket annorlunda ut mot hur jag är van att se dem skildras; som uppvuxen i Sverige har jag sett dem karikeras och avbildas otaliga gånger och alltid av illustratörer med samma kulturella bakgrund, och därför är det fascinerande att se dessa ikoniska personer skildras av någon med en annan bakgrund som har andra idéer om vad som är utmärkande för deras utseende. Och sen gillar jag också Urasawas robusta sätt att rita människor där man verkligen kan känna hur fysiska de är, med tyngd och volym :-)

Billy Bat är helt klart en bra serie, men som det nog framgått var jag också lite besviken på den. Jag väntar mig helt enkelt mer av Urasawa av en serie som den här som känns som om den borde passa honom, med den totala friheten att blanda in vadsomhelst både från fantasin och från verkligheten. Jag skulle säga att grundproblemet för min del är att karaktären Billy Bat själv aldrig klickar, vare sig som seriefigur i serien där det hela tiden sägs att serierna är så fantastiska men sidorna som finns insprängda är rätt så menlösa, eller som symbol för de okända krafter som påverkat mänsklighetens historia. Billy Bat borde vara karismatisk / sardonisk / olycksbådande / ironisk, men han är ingetdera, tyvärr.

Och som slutlig konsumentinformation kan jag nämna att jag läst serien som scanlation eftersom en officiell översättning till engelska saknas. Det kanske dyker upp en inom sinom tid men jag är inte så säker: Dels är serien inte lika vass som Monster/Pluto/20th Century Boys, dels kan det säkert vara lite knepigt med en serie där stora delar handlar om vad som uppenbart är Walt Disney och en seriefigur vars symbol i princip är identisk med Batmans -> två stora internationella bolag (Disney och Warner Brothers) kan ha copyright-invändningar mot serien och i ett land som USA där stämningar står som spön i backen kanske det inte är värt risken att ge ut en serie som knappast skulle bli en storsäljare hur som helt.

Läst på sistone: En massa manga

Efter att den senaste tiden ha läst en hel del europeiska serier & en hel del böcker har jag längtat efter att läsa lite nya (för mig alltså) serier från Japan. Inside Mari för några veckor sedan gav också mersmak, så sista veckan har det nästan uteslutande blivit japanskt. Inga storverk tyvärr, men hyfsad underhållning är inte helt fel det heller! Vad jag läst:

The Flowers of Evil, av Shūzō Oshimi (11 volymer)

Jag gillade som sagt Oshimis Inside Mari oväntat mycket så jag gav The Flowers of Evil en ny chans efter att förut ha gett upp den. Och jodå, den blev mycket riktigt bättre och mycket mer intressant efter några album. Serien börjar när Takao Kasuga, en ung tonåring en dag mer eller mindre av misstag stjäl klasskamraten Nanako Saekis gymnastikkläder. Sawa Nakamura, en annan klasskamrat, ser dock det hela och tar chansen att utpressa Takao att följa hennes order och det är inga trevliga sådana hon ger: Hon vill tvinga Takao att erkänna inför sig själv (och i förlängning inför alla andra också) att han är pervers.

I början är det mest obehagligt när Sawa tvingar på Takao en roll mer för att Sawa är arg på allt och alla och därför vill att någonting, vad som helst, ska hända för att dämpa hennes tristess och ångest. Takao kämpar emot så gott han kan men vågar inte trotsa henne med tanke på vad alla andra ska tycka om hon avslöjar vad han gjort, och det hela verkar vara en ojämn kamp mellan en mycket timid pojke och en utåtagerande flicka.

Men det visar sig efter hand att även Takao önskar att livet vore annorlunda. Seriens titel kommer givetvis från Baudelaires Les fleurs du mal, en älsklingsbok för alla tonåringar som anser att samhället är sjukt och som vill riva allting, och det är också den bokslukande Takaos favorit. Mer och mer inser han att Sawas inställning är någonting han delar, och att han vill göra sig fri från sitt timida yttre.

En riktigt bra skildrad klassisk tonårsrevolt av samma typ som filmer som Det grymma landet (Badlands) där katastrofen är oundviklig. Men ovanligt nog fortsätter Oshimi även efter denna, och det är nog den delen jag tycker är mest lyckad: Inte helt begriplig, speciellt mot slutet, men mycket intressant att se vad som kommer efter explosionen. Sista kapitlet (efter några som sagt smått obegripliga) är också suveränt, så plus för en bra avslutning!

Hm, märker när jag skriver om serien att jag tycker lite bättre om den nu efteråt; när jag läste den tyckte jag att den var bra men inte i närheten av Inside Mari. Bara så ni vet :-)

Aho-Girl, av Hiroyuki (4 volymer lästa)

Betydligt mer lättviktig är Aho-Girl, en serie om den minst sagt lindrigt begåvade Yoshiko Hanabatake som alltid får bottenbetyg och inte kan lära sig någonting. Det hela är mycket frustrerande för grannpojken Akuru Akutsu som alltsedan de var små har tussats ihop med Yoshiko för att hjälpa henne.

En komedi alltså, men ärligt talat inte så rolig. Yoshiko är för endimensionellt korkad och Akuru är för otrevlig mot henne när han ständigt påpekar hur hon inte förstår någonting. De intressantaste/roligaste karaktärerna är istället alla andra, som Akurus lillasyster som också hon har mycket svårt för skolan men som hela tiden kämpar hårt för att bli bättre till skillnad från Yoshiko som är stolt över sin okunnighet, eller Yoshikos mamma som inte har några hämningar för att försöka få Akuru att gifta sig med Yoshiko och på så sätt inte behöva oroa sig för att försörja sin helt hopplösa dotter i framtiden.

Men nä, det är en alldeles för tunn soppa och att några bipersoner har mer karaktär hjälper inte när huvudpersonerna är så tråkiga. Nästa serie tack!

Highschool of the Dead, skriven av Daisuke Satō’s och tecknad av Shōji Satō (4 volymer lästa)

Den här japanska zombie-serien har jag egentligen nästan ingenting att säga om men alltid kan jag varna någon för att läsa den. Den är egentligen inte dålig, bara hopplöst själlös, med en zombie-epidemi som bryter ut i Japan och snabbt tvingar alla att anpassa sig. Vi får följa några skolungdomar och får givetvis se en ohygglig massa blod, vuxna män som tar chansen att omedelbart grunda apokalyptiska kulter där alla kvinnor tillhör dem, sexiga skarpskyttar (because reasons), osv, osv.

Så ointressant var den att jag gav upp efter fyra volymer trots att det bara finns sju totalt; det är väldigt sällan jag inte avsluter någonting jag börjat läsa så det säger en del om hur uttråkad jag var. Och nu när jag kollar upp serien på nätet innan jag skriver om den ser jag att det inte ens finns ett ordentligt slut eftersom serien lades ner när författaren dog så jag hade inte ens fått veta hur det gick om jag hade fortsatt… Nästa serie tack!

Is This Girl for Real?!, av Tsutomu Mutsuki (8 volymer)

Ok, lite uppåt i kvalitén igen, men bara lite. Titelns ”flicka”, Narumi Kawase, är en vuxen kvinna runt de 30, men emotionellt definitivt ur balans: När serien börjar har hon precis sagt upp sig eftersom hon var orolig för att en kollega eventuellt visste om att hon aldrig varit tillsammans med någon -> impulsiv som hon är flyr hon omedelbart situationen för att slippa jobbiga konfrontationer. Utan jobb och utan bostad hamnar hon tack vare en gammal vän istället hos en familj där mamman jobbar som manga-skapare och den tonåriga sonen hjälper till, och Narumi börjar jobba som kombinerat hembiträde och manga-assistent, utan talang för någondera.

Plotten cirklar runt någonting klart iffy: Narumi blir attraherad Yun, sonen i familjen, och han är en typisk tonåring som inte har någon som helst kontroll över sina känslor. Så ”humorn” är en betydligt äldre och ganska spattig kvinnas kanske-kärlek till en mycket ung man/tonåring som kanske-besvarar den…

Inte  så kul precis, men till skillnad från de två serier närmast över har åtminstone Narumi en personlighet som inte känns alltför klichéartad, och det räddar serien från att jag helt skulle bryta med den. Jag gillar också Yuns föräldrar som också känns uppiggande annorlunda.

Men det är svårt att bortse från den tvivelaktiga plotten, och att det mycket abrupta slutet åtminstone förbättrar allting en smula kan inte hindra mig från en smått icky känsla från serien. Nästa serie tack!

Kamen Teacher, av Tooru Fujisawa (4 volymer)

Ah, lite roligare läsning igen när Fujisawa, mannen bakom den utomordentliga serien GTO, återigen ger sig i kast med Japans skolsystem med underhållande resultat. Här handlar det återigen om en skola där eleverna tappat tilltron till de vuxna, och vad som förändrar situationen är en Kamen Teacher, en lärare som med mycket fysiska metoder löser upp knutarna som fått eleverna att fördriva tiden med att slåss istället för att studera. Det som fungerade i GTO fungerar också här: Fujisawa vet hur man använder fysisk humor på bästa sätt, och han vet hur man skildrar unga män som försöker vara tuffa på ett både ömsint och roligt sätt. Så roligt har jag när jag läser, inte tu tal om annat.

Men tyvärr saknas det som lyfte GTO från sprudlande humor till någonting mera. Här skildrar exempelvis i praktiken bara manliga elever så den där intressanta skärningspunkter mellan macho-killar som samtidigt vill imponera och relatera till de jämnåriga kvinnliga eleverna saknas helt. Och trots några små försök blir inte heller de manliga eleverna så intressanta; de känns mest som de mer anonyma gängmedlemmarna i GTO – The Early Years som huvudsakligen tjänar som kanonmat.

Och samma problem finns med läraren själv som mest känns som en flera snäpp ointressantare kopia på Onizuka själv; den här läraren har inte Onizukas blandning av en inte helt smart men medkännande vuxen och någon som är ännu barnsligare än sina elever. Kort sagt, en Onizuka som är alltför perfekt och därmed vare sig gripande eller lika rolig.

Det är hur tydligt som helst att Fujisawa fastnat i sin alldeles egna nisch av fysiskt våldsamma lärare som humoristisk får icke-fungerade elever att fungera igen, och att han numera gett upp kampen att ta sig ur den. De försök han gjorde med andra serier föll inte väl ut, och efter det har han förutom klonen Kamen Teacher gjort nya serier med Onizuka där den senaste, GTO – Paradise Lost, känns rätt rejält trött och till och med humorn känns plattare. Synd, och: Nästa serie tack!

My Hero Academia, av Kōhei Horikoshi (8 volymer lästa)

Ta Naruto men ersätt ninjor med superhjältar och presto: My Hero Academia! Allt som man kan vänta sig av en typisk shonen-serie:

  • En ung naiv huvudperson, i början slående ur underläge men med oväntad talang som slår alla med häpnad
  • En skola för superhjältar/ninjor/fotbollsspelare/…
  • En utåtagerande skicklig och gapig konkurrent som ogillar huvudpersonen
  • En betydligt mer värdig och kompetent konkurrent med en knepig familjebakgrund
  • Diverse charmiga men aldrig relevanta för handlingen kvinnliga konkurrenter
  • En quirky mentor
  • Hotfulla skurkar som får de unga hjältarna/konkurrenterna att börja samarbeta

Är My Hero Academia bra? Är My Hero Academia dålig? Tja, jag skulle säga att den helt enkelt gör det som den ska, med ingredienserna nämnda ovan. Det är småtrevligt, det är förutsägbart, och det är aldrig överraskande. Det som nog är viktigast i genren är att karaktärerna fungerar och känns intressanta att följa eftersom handlingen är så förutsägbar, och jag skulle säga att My Hero Academia får med tvekan godkänt här. Grundidén är bra med en huvudperson som nästan ensam i världen är utan medfödd superkraft (eller ”quirk”, som det kallas här), men det tar inte många kapitel förrän han känns som vem som helst på skolan. Det skulle behövts fler bipersoner som sticker ut och det är nog det jag saknar mest: Någon/Några karaktärer som verkligen skiner. Här är de flesta alldeles för tydligt mallade för att vara som alla andra shonen-serier. Och alltför många av de manliga eleverna har fått den där kaxiga och sorgligt vanliga spetsiga frisyren vilket gör att de är snudd på omöjliga att hålla isär.

Men jag läste iallafall alla volymer som jag fann, så uselt var det inte. Vi tar en serie till!

Tsuredure Children, av Toshiya Wakabayashi (4 volymer lästa)

Om jag inte riktigt visste varför jag ens nämnde Highschool of the Dead gäller samma sak för den här serien om japanska ungdomars vardagsliv. Trots att jag läste den så sent som förra veckan har jag glömt nästan allt av den. förutom att jag tyckte att det var alldeles för många disparata personer som inte hade med varandra att göra som vi bara fick följa i mycket korta episoder -> jag hade inte en susning om vem som var vem.

Men jag tror ändå att det finns en helt OK serie här, om jag som sagt bara kunde förstå och komma ihåg vem som är intresserad av vem, vem som är ihop med vem, och hur alla ser ut! Så de som är bättre än sånt än jag är kan ge serien en chans och sen berätta för mig om jag borde anstränga mig lite mer.

En serie till, sen lovar jag att det är över!

Interviews with Monster Girls, av Petos (5 volymer lästa)

Yay, lyckad underhållning igen, när vi får följa läraren Tetsuo Takahashi som är fascinerad av såkallade ”demis”, dvs halvt människor, halvt annat, som har börjat dyka upp i befolkningen. När serien börjar har han aldrig träffat någon, men det visar sig snart att det finns flera stycken på skolan: En vampyr, en snökvinna, en dullahan, en succubus (och det skulle inte förvåna mig om fler dyker upp framöver). Och eftersom han är vetenskapligt lagd börjar han intervjua dem om deras vardagsliv.

Det som gör att jag gillar den här serien är den godmodiga och lugna stämningen. Det finns inga konflikter i samhället orsakade av demis, och Tetsuos vänliga inställningen när han får chansen att hjälpa sina udda elever att förstå hur de fungerar och med de problem som följer av att till exempel vara en tonåring som vill umgås med alla andra men samtidigt ha ett huvud som alltid måste bäras omkring, eller oron över att man utan att mena det ska skada någon annan med sin förmåga att kyla ner omgivningen gör läsningen till en stillsam men charmerande läsning.

Jag måste erkänna att jag började läsa serien helt enkelt eftersom det lät som en eventuellt underhållande intrig med demis bland människor, men att serien var bra på ett helt annat sätt än jag väntat mig. Inga stora ord, inga stora känslor, utan helt enkelt trivsamt. Inte ens att en av eleverna blir lite förtjust i Tetsuo känns malplacerat: Hon är tonårsförälskad i sin lärare och han är knappt ens medveten om det, och inte på det klichéartade komiska sättet utan helt enkelt för att han inte tänker i de banorna utan ser sig självt som en mentor/lärare/forskare vars uppdrag är att hjälpa eleverna och samtidigt förstå mer om hur demis fungerar.

Vampyrens syster oroar sig för att Tetsuo bara ser demis som forskningsobjekt och inte som individer

Förstå mig rätt, det är ingen genial serie eller så, men efter lite väl många menlösa och ibland gapiga serier med karaktärer som inte fångade mig alls var det väldigt skönt att läsa någonting lugnare, med personer som är lätta att bry sig om och att tycka om. Så yay för det!

Oooookej, nu får det räcka; undrar om inte det här är mitt längsta inlägg någonsin. Men åtta serier är förstås en hel del, även om det var några som jag hade svårt att komma ihåg vad de handlade om. Och jag kanske, kanske till och med glömt någon av dem jag läste, men i så fall var det garanterat ingenting som var vårt att nämna :-)

My Brother’s Husband

Jag vet inte riktigt hur många japanska serier som leker med könsroller à la Ranma ½ som jag läst men många är det, och homosexuella förhållanden är inte heller så ovanligt att de förekommer. Men det är oftast på ett inte så realistiskt sätt som icke-heterosexualitet skildras, utan istället för de rent humoristiska möjligheterna (Ranma ½) eller som i yaoi där manlig homosexualitet är ett spännande och fantasieggande inslag. Och det är såklart helt okej; allting behöver inte vara på blodigt allvar hela tiden :-)

Men givetvis finns det också andra serier med mer realistiska inslag, som den utmärkta Wandering Son (tyvärr gav Fantagraphics upp efter att bara ha publicerat hälften av volymerna så den som vill läsa resten får antingen läsa någon icke-engelsk utgåva eller leta upp en scanlation) och den självbiografiska My Lesbian Experience with Loneliness (där visserligen huvudpersonens läggning är en bisak, men ändock). Och nyligen dök en till serie upp på engelska där homosexualiteten är huvudtemat: My Brother’s Husband av Gengoroh Tagame.

Yaichi är en ensamstående pappa som en dag får besök av en storvuxen kanadensare som han aldrig tidigare träffat: Mike Flanagan, maken till Yaichis avlidne tvillingbror Ryoji. Mikes besök får Yaichi att fundera över hur han själv behandlade Ryoji efter att den senare berättat att han var homosexuell; själv har Yaichi alltid trott att deras relation inte påverkades av det men när han lär känna Mike bättre och får höra mer om broderns liv i Kanada och vad Mike fått höra börjar han förstå att han nog inte varit så fördomsfri. Brodern blev helt enkelt någon som han inte längre tänkte på, som han försökte att glömma bort och helst inte påminna andra om att han fanns.

Mikes besök blir något av en katarsis för Yaichi, och en möjlighet att gottgöra sitt beteende. Det är inte enkelt för honom, fast som han är i gamla mönster och fördomar:

Yaichis dotter Kana är fascinerad av Mikes hårbevuxna överkropp som hon ser efter att Mike har duschat, och Yaichi blir upprörd; långt senare i serien reflekterar han över varför han reagerade så starkt på Kanas fullständigt naturliga intresse med tanke på att Yaichi själv är hårlös, och över vad det säger om honom själv att han tycker det är självklart att han själv kan gå runt halvnaken runt sin dotter men inte att Mike göt det.

Serien igenom tvingas Yaichi konfronteras med att han tror sig vara helt OK med att hans bror var homosexuell men att han trots det gång på gång i handling visar sig vara betydligt mer kluven. Han har svårt att presentera Mike för grannar och bekanta (han vill våga säga att det var hans bror make men istället säger han att det var en vän till brodern), han får för sig att Mike givetvis kommer bli intresserad av honom, osv.

Den som istället bemöter Mike helt utan fördomar är Kana som bara tycker det är fantastiskt cool att hon har en (ingift) släkting som är från Kanada, och när hon dessutom hör att han var gift med hennes farbror blir hon ännu mer upprymd eftersom det låter så intressant och annorlunda. Så hon frågar honom glatt om vadsomhelst, alltmedan Yaichi tycker det är extremt pinsamt men samtidigt även för honom upplysande. Som när Kana frågar om vem av Mike och Ryoji som var make och vem som var maka, och Mike förklarar (hans förklaring fortsätter några sidor men det viktiga i svaret syns här):

Yaichi funderar senare på kvällen över Mikes svar. Han inser att han liksom Kana utgick från att ett äktenskap är någonting mellan en man och en kvinna, och att det betyder att även Mike & Ryoji följde det mönstret; att det skulle kunnat handla om två likvärdiga individer hade han aldrig tänkt på:

Jag tycker att My Husband’s Brother är en oerhört intressant serie. Den vågar attackera fördomar och problem utan omskrivningar och antydningar (Yaichis reflektioner här ovanför pågår i flera sidor, och att det bland annat handlar om hur det sexuellt fungerar mellan två män där det inte är en som har den ”manliga” rollen och en som har den ”kvinnliga” sägs rakt ut). Yaichi är en i grunden snäll människa vars enda problem är att han aldrig behövt reda ut sina tankar visavi Ryoji; när brodern kommit ut som homosexuell slutade de successivt umgås, och när Ryoji sen flyttade till Kanada kunde han helt förtränga hans existens. Men när Yaichi väl tänkt igenom hur han själv fungerar anstränger han sig hårt för att göra det rätta, även om även fortsättningsvis ibland handlar spontant på ett sätt som han senare inser var fel. Han kommer också över sin motvilja mot fysisk kontakt i allmänhet och med Mike i synnerhet, så när Mike en kväll varit ute och träffat några vänner och kommer hem drucken och melankolisk varpå han kollapsar i Yaichis armar, gråtandes över sin sorg efter Ryoji och drucket förväxlande tvillingbröderna har Yaichi ingenting emot att ge honom den tröstande kram som både två behöver.

Om jag ska ha någon invändning mot serien är det möjligen att den har ett så tydligt syfte, dvs att övertyga om att homosexualitet inte är någonting att oros sig över, och serier med uttalade syften kan lätt bli övertydliga och platta. Men jag tycker att My Husband’s Brother aldrig ramlar i den fällan, trots att Mike är så perfekt som svåger och Kana är så gullig i sin naivitet. Yaichi är den som tillför sältan i vad som skulle kunnat bli ett sockerkalas; han kämpar med sig själv, han kämpar mot andras fördomar (en subplott är hur en av Kanas vänner blir förbjuden av sina föräldrar att besöka henne så länge Mike är gäst i huset, och hur genuint upprörd Yaichi blir), och serien försöker aldrig skönmåla eller svepa under mattan att stora problem fortfarande finns för de som inte uppfyller heteronormen. Så den är en mycket bra blandning av gullighet, komedi och allvar :-)

Som PS, några ord om Gengoroh Tagame och hans teckningar. Der här är Tagames första allåldersserie för tidigare har han enbart gjort mycket grafiska bögporrserier, med muskulöst bulliga huvudpersoner som närmast liknar en japansk version av Tom of Finland. Så att han nu lyckats göra en så lyckad serie för alla åldrar (helt utan sex/nakenhet, btw) har vad jag förstår överraskat många. Men vet man om hans bakgrund kan man definitivt se spår av det i hur männens fysik ser ut , som på den här sidan med en badande Yaichi:

Jag läste en del av Tagames tidigare serier för att se hur de var och låt mig säga som så att sidorna efter den ovanstående skulle fortsatt på ett mycket annorlunda sätt jämfört med hur det fortsätter i My Brother’s Husband 😉

My Lesbian Experience with Loneliness

Med en rejäl trave med serier som jag inte har hunnit läsa ännu, varav de flesta sådana som jag misstänker att jag också kommer vara sugen att skriva om, så var det givetvis en klurig idé att köpa på mig några serier till! Till mitt försvar tyckte jag att jag inte läst några nya japanska serier på ett tag, jag fick korn på några stycken som såg intressanta ut, jag köpte dem, och sen blev det visst så att jag läste dem innan serierna i traven… :-)

My Lesbian Experience with Loneliness är en till utformningen något udda japansk serie, åtminstone vad gäller serier som officiellt översätts till engelska: Relativt kort och avslutad (144 sidor), två-färg istället för svartvitt, ursprungligen en webbserie, och självbiografisk. Den är också en alldeles fantastiskt intressant liten bok som följer Nagata Kabis självutlämnande berättelse om hennes kamp för att bli en självständig individ som kan acceptera sig själv. Självbiografiska webbserier tenderar ofta att vara dag-till-dag-berättelser, men här är det en sammanhängande historia som gäller, och på seriens första sida kastas vi omedelbart in i ett desperat försök av författaren att försöka bli som alla andra, att ha upplevt vad andra gör; resten av serien förklarar varför hon hamnat i den här situationen och vad som händer efteråt:

Två steg framåt, ett steg tillbaka är melodin som gäller när hon slåss mot sociala problem och hur hon ska hantera sina föräldrars förväntningar. Hon får ett jobb på ett bageri men efter några år klarar hon inte längre av att behålla det. Hon har också ett komplicerat förhållande till fysisk närhet: Hon längtar efter någon som vill krama och hålla om henne, men hon har oerhört svårt att själv ta första steget. Inte ens med eskortkvinnan vågar hon själv ta några initiativ; ju starkare hennes längtan efter att våga röra eskorten blir, desto stelare och orörligare blir hon.

Hon fantiserar om en äldre kvinna som liksom en moder håller om henne, hon går till professionell massage föregivande stel rygg/nacke men egentligen vill hon bara att någon rör vid henne, och så vidare. Det är egentligen ingenting sexuellt hon är ute efter; det vill hon visserligen också ha och då är det kvinnor som gäller, men när det gäller kramar går vem som helst bra:

Det är sorgligt att läsa om hennes desperata längtan efter närhet och hur hon försöker finna den, men det är så mycket som gör det näst intill omöjligt: Hennes sociala svårigheter, den eviga pressen att bli lyckad och ”normal” som hennes föräldrar utövar, och givetvis de enorma förväntningarna som blir följden av den långvariga väntan när hon till slut vågar boka tid hos eskortfirman. Det faktum att hon är lesbisk är aldrig någonting som nämns som försvårande i serien, men med tanke på seriens titel anar jag att det ändå också spelar in. Däremot noterar hon att när det gäller sex har hon en väldigt vag föreställning om hur det ska fungera eftersom hon huvudsakligen har lärt sig om sex via serier, och resultatet är att hon konsumerat lådvis med yaoi* (pojke älskar pojke) men det hjälper henne inte alls när hon befinner sig i samma säng som en kvinna. Hon märker också att hon helt missat det som hon upptäcker är det viktigaste med sex, dvs att det handlar om kommunikation; hon hade utgått från att det där med sex är någonting som alla klarar av automatiskt när det väl gäller, men eftersom hon aldrig ens varit i närheten av att vara tillsammans med någon annan har hon ingen aning om hur intimitet egentligen fungerar…

Inte heller när hon äntligen vågar satsa på att göra manga och efter en lång tid lyckas sälja sina första serier professionellt lättar ångesten:

Vem hon själv är och vem hon vill bli är svårt att reda ut, och serien är i långa stycken en dialog som hon för med sig själv, i serieform, och utan det lätta handlaget hade det här kunnat bli en rejält deprimerande historia. Den är förvisso sorglig, men Nagatas humor (som det finns gott om) och självinsikt gör läsningen till ett nöje där jag hela tiden känner för henne och intresserar mig för hur hon resonerar när det gäller att ta sig ur sina problem.Lite konstigt är det onekligen med en självbiografisk serie där det faktum att författaren till slut vågar boka tid med en eskortkvinna (där dessutom besöket i princip blir ett totalt misslyckande) känns som en seger, men så upplever jag det: Att Nagata vågar göra någonting för att bryta sig loss ur det destruktiva mönstret är stort, och det leder också till att hon blir mer säker på vem hon själv är.

My Lesbian Experience with Loneliness är en udda fågel men en mycket förtjusande sådan, och jag är verkligen glad att jag chansade på att köpa den; det borde flera göra tycker jag!

 

*: Stort plus för den korta men väldigt roliga utvikningen om ”the yaoi hole” som dyker upp i serien 😀