Linda och Valentin-varianter: Jakolassens rustning & Shingouzlooz Inc.

Dags att skriva några ord om två besläktade album. Ett kom ut sent i våras men av någon anledning var jag sen med att köpa det: Jakolassens rustningav Manu Larcenet, ett album som precis som de i serierna Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke& Ett extraordinärt äventyr med Lucky Luke är en Gör vad du vill-variant av en klassisk fransk serie, närmare bestämt Linda och Valentin. Och det andra fortsätter sviten men finns (ännu?) inte tillgängligt på svenska men väl på engelska: Shingouzlooz Inc.av Wilfrid Lupano (manus) och Mathieu Lauffray (teckningar).

Jag tar och börjar med Jakolassen :-)

Manu Larcenet alltså, mannen bakom serier som Ordinary Victoriesmed sin suveräna skildring av panikångest och depression, men som också gjort rena komediserier som självbiografiska Back to Basics. Kanske inte serier som verkar matcha en frisinnad Linda och Valentin-version, men han har ju också varit inblandad i saker som Dungeonoch Astronauts of the Future, och eftersom jag gillar alla nämnda serierna väldigt mycket var det här en serie jag hade verkligt högt ställda förväntningar på.

Och jag har lustigt nog svårt att säga om förväntningarna infriades eller inte. Jakolassens rustningär riktigt rolig, Larcenets runda och vänliga teckningar är olika trevliga som alltid, men de är också förvånansvärt maffiga när han tillsammans med färgläggaren Jeff Pourquié ger sig på att skildra världsrymdens storhet, som här på den inledande sidan:

Jakolassens rustning - intro

Historien där Linda men framförallt Valentin inte syns till alltför ofta har en huvudperson från Jorden som till det yttre är så långt från en glamorös tidrymdagent man kan komma: En lite smått försupen medelålders fransman vid namn René. Han har  alltid drömt om rymden och nu befinner han sig plötsligt mitt i ett religiöst krig av galaktiska proportioner efter att Linda, Albert och några shingouzer plockat upp honom såsom varande Valentin, vars intellekt av en fiende flyttats till Renés kropp.

René kommer inte ihåg någonting av Valentins minnen men kastar sig helhjärtat in i äventyret, och jag gillar verkligen hur han albumet igenom blandar sin vardagliga personlighet (inklusive delirium tremens-problem eftersom han inte längre får sin dagliga dos franskt vin) med entusiasm över att befinna sig i rymden. Komisk, kosmisk och finurlig är den; en bagatell som underhåller.

Så på det sättet är den vad jag hoppats, med samma humor som jag sett till i Larcenets övriga serier, och jag är ju förtjust i just humorn som många i Dungeon-gänget delar.

Jakolassens rustning - René

Det jag saknar litegrann är däremot de inslag av allvar som finns i hans bästa serier (och för den delen i Dungeonmed). Original-Linda och Valentin blandar högt med lågt, inklusive svindlande science fiction-inslag som i Tåg till Cassiopeja, ta plats/ Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos, och jag skulle gärna sett att Larcenet tagit chansen som genren ger där allting är möjligt, inte bara humor.

Och samma sak gäller också Shingouzlooz Inc.egentligen. Även den är en komedi där shingouzerna trasslar till det för Linda och Valentin när de för en gångs skull försöker sig på ett (någorlunda) hederligt jobb. Att reda ut röran är komplicerat, och att våra hjältar dessutom samtidigt också har ytterligare ett uppdrag som involverar skatteplanering av det mer udda slaget gör det inte lättare.

Återigen är det bra underhållning, med en mer slapstick-betonad humor än Jakolassens rustning, en humor som skulle passa bra i en folkparksrevy (om de nu brukade handla om tidsresor, kvantumfiskar, och AI-skatteplanering). Lauffrays teckningar drar åt det mer realistiska hållet, och han lyckas bra med exempelvis Valentins kroppsspråk när den senare blir mer och mer desperat när han försöker bolla alla olika saker som måste göras.

Shingouzlooz Inc. - Valentin

Men buskishumorn har också en baksida, och jag kan inte säga att jag är helt förtjust i alla sidor med pinupbilder på Linda, och just den subplotten känns lätt sunkig och egentligen helt onödig.

Att säga att båda serierna saknar allvar är inte helt korrekt eftersom det finns sådana inslag i båda serierna, där Jakolassens rustninginnehåller en tydlig kritik av religiös fanatism medan Shingouzlooz Inc.istället tar upp miljöförstöringen som människorna ägnat sig åt. Men ingendera lyckas sammansmälta allvaret med humorn (Jakolassen…är närmast även om den också är mest övertydlig) och jag tror att det kanske varit bäst om man helt skippat allvaret istället.

Sammanfattningsvis är det ändå två serier som jag hade mysigt medan jag läste, med Larcenets bidrag som det charmigaste, så jag skulle inte ha någonting emot fler böcker i sviten. Och då förhoppningsvis av någon serieskapare som vågar satsa lite högre och som gör en lika suveränt skarp tolkning av sitt original som Émile Bravos Spiroueller Matthieu Bonhommes Lucky Luke :-)

Shingouzlooz Inc. - miljö

Kan köpas hos bl.a.:

Livet på landet: Back to Basics

Många självbiografiska serier tenderar att vara varianter på Ångest, ångest är min arvedel; inget fel med det såklart, jag kan verkligen uppskatta den rejäla svärtan hos serieskapare som Åsa Grennvall. Men om det är mindre skickliga upphovspersoner blir det lätt tradigt med alla litanior med sina väl lättköpta poänger. Fast när jag såg att Manu Larcenet gjort en självbiografisk serie (med manushjälp av Jean-Yves Ferri som också skriver de nya Asterix-albumen; det självbiografiska är lite komplicerat, mer nedan) var jag inte det minsta orolig för att läsningen skulle vara tråkig eftersom Larcenet bland annat legat bakom den excellenta serien Ordinary Victories med sin suveräna (om det nu är rätt ord för en så deprimerande företeelse) skildring av panikångest.

Back to Basics (fem album på franska varav hittills fyra översatts till engelska i rask takt så det femte dyker nog upp snart det med) skildrar Manu och hans flickvän Mariettes flytt från storstaden Paris till den lilla byn Ravenelles. Framförallt Manu är inte alls säker på att han kommer att överleva att bo på landet, utan tillgång till storstadens utbud av affärer, kultur och nöje. Fast det är klart, det lokala bageriet och bagerskan som jobbar där kompenserar en smula. Men resten av lokalbefolkningen är svårförståelig: Det är inte bara dialekten som är knepig utan också människorna i sig som inte alls liknar Manus gamla vänner. Ravepartyn är det ont om, men det finns desto fler marknadsdagar för att fira vår vän (och köttproducent) grisen, för att inte tala om kulturkrocken när Manu tillsammans med byalaget ska fälla träd…

Serien var faktiskt lättsammare än jag trodde. Allvarligare inslag finns, som de filosofiska samtalen mellan Manu och ex-borgmästaren (som naken bosatt sig i en trädkoja, som ett modernt pelarhelgon) där Manu funderar över livets mening, över hur han ska klara av att bli pappa när hans egen pappa hade övergivit honom när han var liten, över världens tillstånd, men mestadels är det en humoristisk skildring av en storstadsmänniskas långsamma acceptans och anpassning till ett annat liv.

Faktiskt blir serien bättre ju längre Manu & Mariette bor i sin lilla stuga. I början av serien finns det gott om visserligen roliga men ganska lättköpta poänger där Manus förväntningar på världen krockar mot de andra bybornas, som hans desperata kamp för att lyckas köpa en ny RAM-modul till sin dator i byns butik, men allteftersom blir skämten djupare när de mindre handlar om ytliga skillnader och mer om hur det är att på riktigt ändra sitt liv till ett nytt och bitvis skrämmande sådant. Likaså gillar jag hur personerna de träffar långsamt blir riktiga människor, som den gamla gumman (och jag använder medvetet ordet ”gumma” här eftersom det är så tydligt att det är så hon initialt skildras) Mrs Montemort: I början en person som Manu blir skrämd av på grund av hennes oroväckande kommentarer, men allteftersom inser han att även hon en gång varit ung och då kämpat i motståndsrörelsen mot nazisterna, varpå han får en helt annan respekt för henne (även om hon fortfarande gör honom orolig…).

Just det ja, det var det där med ”självbiografisk serie”: Back to Basics är inte strikt talat helt självbiografisk. Huvudpersonen heter Manu Larssinet, byn Ravenelles är fiktiv, och som sagt är det Ferri som står för manuset. Det något förvirrande upplägget tas också upp i serien som en källa till frustration för Larcenet som är orolig att läsarna inte ska förstå hur det fungerar med en Manu som tecknar historier om en Manu skildrad via Ferris manus, och vilken Manu som avses när Manu i serien diskuterar hur Manu skildras i Manus serie. Och jag misstänker att det moderna pelarhelgonet kanske inte i verkligheten kan flyga heller…

Lika bra som Ordinary Victories är det inte men så är också tanken bakom Back to Basics betydligt enklare: En komedi om hur det kan gå när ett modernt par flyttar ut på landet, och dessutom för första gången blir föräldrar. Däremot är den ett alldeles utmärkt exempel på en bra modern fransk underhållningsserie :-)

PS. I skrivande stund ser jag att det femte och sista albumet nu också finns tillgängligt på engelska; som sagt, det tog inte lång tid för det att dyka upp! DS.