Livet på landet: Back to Basics

Många självbiografiska serier tenderar att vara varianter på Ångest, ångest är min arvedel; inget fel med det såklart, jag kan verkligen uppskatta den rejäla svärtan hos serieskapare som Åsa Grennvall. Men om det är mindre skickliga upphovspersoner blir det lätt tradigt med alla litanior med sina väl lättköpta poänger. Fast när jag såg att Manu Larcenet gjort en självbiografisk serie (med manushjälp av Jean-Yves Ferri som också skriver de nya Asterix-albumen; det självbiografiska är lite komplicerat, mer nedan) var jag inte det minsta orolig för att läsningen skulle vara tråkig eftersom Larcenet bland annat legat bakom den excellenta serien Ordinary Victories med sin suveräna (om det nu är rätt ord för en så deprimerande företeelse) skildring av panikångest.

Back to Basics (fem album på franska varav hittills fyra översatts till engelska i rask takt så det femte dyker nog upp snart det med) skildrar Manu och hans flickvän Mariettes flytt från storstaden Paris till den lilla byn Ravenelles. Framförallt Manu är inte alls säker på att han kommer att överleva att bo på landet, utan tillgång till storstadens utbud av affärer, kultur och nöje. Fast det är klart, det lokala bageriet och bagerskan som jobbar där kompenserar en smula. Men resten av lokalbefolkningen är svårförståelig: Det är inte bara dialekten som är knepig utan också människorna i sig som inte alls liknar Manus gamla vänner. Ravepartyn är det ont om, men det finns desto fler marknadsdagar för att fira vår vän (och köttproducent) grisen, för att inte tala om kulturkrocken när Manu tillsammans med byalaget ska fälla träd…

Serien var faktiskt lättsammare än jag trodde. Allvarligare inslag finns, som de filosofiska samtalen mellan Manu och ex-borgmästaren (som naken bosatt sig i en trädkoja, som ett modernt pelarhelgon) där Manu funderar över livets mening, över hur han ska klara av att bli pappa när hans egen pappa hade övergivit honom när han var liten, över världens tillstånd, men mestadels är det en humoristisk skildring av en storstadsmänniskas långsamma acceptans och anpassning till ett annat liv.

Faktiskt blir serien bättre ju längre Manu & Mariette bor i sin lilla stuga. I början av serien finns det gott om visserligen roliga men ganska lättköpta poänger där Manus förväntningar på världen krockar mot de andra bybornas, som hans desperata kamp för att lyckas köpa en ny RAM-modul till sin dator i byns butik, men allteftersom blir skämten djupare när de mindre handlar om ytliga skillnader och mer om hur det är att på riktigt ändra sitt liv till ett nytt och bitvis skrämmande sådant. Likaså gillar jag hur personerna de träffar långsamt blir riktiga människor, som den gamla gumman (och jag använder medvetet ordet ”gumma” här eftersom det är så tydligt att det är så hon initialt skildras) Mrs Montemort: I början en person som Manu blir skrämd av på grund av hennes oroväckande kommentarer, men allteftersom inser han att även hon en gång varit ung och då kämpat i motståndsrörelsen mot nazisterna, varpå han får en helt annan respekt för henne (även om hon fortfarande gör honom orolig…).

Just det ja, det var det där med ”självbiografisk serie”: Back to Basics är inte strikt talat helt självbiografisk. Huvudpersonen heter Manu Larssinet, byn Ravenelles är fiktiv, och som sagt är det Ferri som står för manuset. Det något förvirrande upplägget tas också upp i serien som en källa till frustration för Larcenet som är orolig att läsarna inte ska förstå hur det fungerar med en Manu som tecknar historier om en Manu skildrad via Ferris manus, och vilken Manu som avses när Manu i serien diskuterar hur Manu skildras i Manus serie. Och jag misstänker att det moderna pelarhelgonet kanske inte i verkligheten kan flyga heller…

Lika bra som Ordinary Victories är det inte men så är också tanken bakom Back to Basics betydligt enklare: En komedi om hur det kan gå när ett modernt par flyttar ut på landet, och dessutom för första gången blir föräldrar. Däremot är den ett alldeles utmärkt exempel på en bra modern fransk underhållningsserie :-)

PS. I skrivande stund ser jag att det femte och sista albumet nu också finns tillgängligt på engelska; som sagt, det tog inte lång tid för det att dyka upp! DS.