Gott och blandat 8: Catching up…

…med en del serier jag redan skrivit om förut. Så inga avslutade serier idag utan bara sådana som fortfarande kommer ut, och som förtjänar en lägesrapport :-)

Saga av Brian K. Vaughan (manus) och Fiona Staples (teckningar)

En stor nackdel med att köpa en serie som den här i de lite lyxigare inbundna utgåvorna är att det blir så långt mellan volymerna. Tre år var det mellan de första två, så den tredje kommer nog vilket år som helst nu. Men det är klart, om man är så långsam som jag med att läsa dem (jag har haft tvåan liggande i mer än ett år innan jag nu läst den) så gör det inte så mycket. Kanske.

Hur som helst, den här underhållande pikaresken fortsätter att vara full av underliga varelser, alla förnämligt illustrerade av Staples som nog är det stora dragplåstret här. Jag menar, när man till och med klarar av att ge personlighet hos personer vars huvuden består av tv-apparater kan man känna sig stolt! Vaughans manus är bra, inte tu tal om annat, men han har alltid haft ett lite torrt/kontrollerat drag i sina serier, oavsett hur fantasifull handlingen är, och jag kan inte låta bli att fantisera om en serie där Staples själv stod för manus :-)

Saga - King Robot

Historien i sig fortsätter att följa Alana och Markos dotter Hazels uppväxt, och alla de som dras in i hennes historia. I början var jag orolig för att serien aldrig skulle komma framåt, med tanke på hur många sidor som spenderades på en ganska kort tid i Hazels unga liv, men i senare nummer drar sig inte Vaughan & Staples för att hoppa framåt några år när inte mycket spektakulärt händer. Så det finns nog goda chanser att serien avslutas någon gång.

Sex Criminals av Matt Fraction (manus) och Chip Zdarsky (teckningar)

Suzie & Jon fortsätter att älska sig fram genom en värld där det visar sig att de inte är ensamma om att få udda superkrafter när de får orgasm. I den senaste samlingen (och ja, jag håller mig till de inbjudna utgåvorna här med så jag har först nu läst nummer 11-20 i och med att den andra sådana kommit ut) träffar de bland annat på Mr Douglas, vars utlösning manifesterar sig som hentai-klichéer, och en del annat smått och gott (?).

Sex Criminals - hentai3

Ju mer jag läser av Sex Criminals, desto tydligare blir det att serien så gott som helt är ett tillfälle för Fraction & Zdarsky att släppa lös de allra uslaste/roligaste skämt de kan som har med sex att göra, och att handlingen i övrigt mest finns till för att ha någonstans att placera skämten. De allvarligare delarna, som Jons psykiska problem, han och Suzies relationsproblem, och Kegelfaces ”sexpolis”, är om jag ska vara ärlig de svagaste inslagen i serien. Fraction & Zdarsky är för skickliga för att jag ska tycka att det är tråkigt att läsa de seriösare sidorna, men det är när det är skämtdags som de verkligen briljerar, som med de underbara omslagen till de två inbundna volymerna. Helt seriöst, om man skaffar den första inbundna omslagen och inte tar sig en titt på vad som finns under omslaget så har man missat något av det bästa med boken :-)

Snotgirl av Bryan Lee O’Malley (manus) och Leslie Hung (teckningar)

Hm, alltid lika trist att avsluta med det svagaste kortet men så blir det idag. För när jag först skrev om serien sa jag att den var försiktigt lovande, med tanke på att O’Malleys andra serier varit så bra, även om de första fem numren av Snotgirl inte var helt klockrena.

Nu har antalet nummer dubblerats, och tyvärr kvarstår svagheterna. Efter två år är det fortfarande nästan helt omöjligt att förstå vad serien handlar om eller vart den är på väg. Lottie Person (Snotgirl) är ofta konfys över vad som pågår och vad som är verkligt, och jag som läsare känner likadant; att läsa Snotgirl känns som att befinna sig i en feberdröm där logiken är oklar och tankarna inbäddade som i bomull. På läsarsidorna skämtar O’Malley och Hung om hur obegriplig serien är och de sidorna är de bästa med serien, men inte blir någonting begripligare av det.

Att vara mystisk och bara antyda hemligheter är en ofta använd och effektiv aptitretare, men efter så här lång tid har min aptit nästan helt försvunnit. Och jag börjar dessutom irritera mig rätt rejält på skildringen av modebloggerskorna i serien. Om jag hade större tilltro än jag har nu om att det kommer finnas en poäng i deras ytlighet och ärligt talat obegripliga förkärlek för att umgås med personer som är egocentrerade, elaka och dryga vore det en annan sak, men nu känns det mer som en nidbild av de här människorna. Och jag tror inte det är meningen att jag ska tycka illa om huvudpersonen men det är svårt att låta bli.

Snotgirl - hotell

Jag kanske ger serien en chans till när det kommit fler nummer, men bara om jag råkar ramla över dem någonstans för mer är den inte värd.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Satellite Sam: Nja…

Satellite Sam 1 - cover

Jag älskar Matt Fractions Sex Criminals, dito hans Hawkeye (som nu är avslutad, men jag väntar med recension tills den tjocka samlingen med alla nummer dyker upp hos mig), så därför hade jag höga förväntningar på Satellite Sam, den femton tidningar långa maxi-serien tecknad av dem gamla räven Howard Chaykin när jag började läsa den; Chaykin har gjort en del riktigt suveräna serier, som American Flagg!, även om det är en del år sedan jag läste någonting riktigt bra från hans penna, så det kändes också intressant.

Men Satellite Sam kändes märkligt menlös. Det är en berättelse som utspelar sig i början av 50-talet och som handlar om tv-serien Satellite Sam, en som det verkar ganska halvdan science fiction-serie. Handlingen tar sin början när skådespelaren som spelar huvudrollen en dag hittas död i ett sjaskigt hotellrum, och eftersom tv-programmen sänds live (dvs det är närmast en direktsänd teater) och han hittas under pågående sändning (hans rollfigur är tänkt att dyka upp först i slutet av dagens episod), måste produktionsbolaget omedelbart måste hitta en ersättare.

I brist på bättre anlitar man sonen till skådespelaren som jobbar som allt-i-allo bakom kulisserna; eftersom han liknar sin far slänger man snabbt in honom i slutet med en lösning på hans utseende som är ett alldeles för trovärdigt exempel på en usel sf-lösning à la Hollywood:

Satellite Sam 1 - första gången

Men det här är inte Hollywood, det är New York, för Hollywood har ännu inte blivit centrum för TV och film. Sonen, som är alkoholiserad och i början inte det minsta intresserad av stjärnrollen, upptäcker att hans pappa verkar ha jobbat på en hemlig plan för att bryta sig loss från bolaget som sänder serien och flytta till Hollywood där han trott att framtiden fanns.

Blanda in en cynisk politiker, halvkriminella poliser, och en tv-serie som hela tiden är på gränsen till att upplösas, inklusive inför live-sändande kameror, och där har ni Satellite Sam. Inte så dum setup, med en manusförfattare som brukar kunna skriva på ett intressant sätt och en tecknare som borde passa för att skildra den här epoken, så vad är det som går fel?

Det största problemet är förstås att jag inte tyckte det var så kul att läsa serien. Precis som de redan nämnda Fraction-serierna är berättartekniken här relativt komplicerad; det är inte samma hopp i tid och rum som i dem men istället är tempot i serien konstant upptrissat, utan andrum. Min gissning är att Fraction velat efterlikna stressen under sändningarna av tv-serien och det lyckad han faktiskt med, men som serieläsning blir det lite för mycket av just stress i läsningen, och det gör att handlingen är rätt svår att följa med i eftersom det saknas lugnare scener där jag ges en chans att bättre förstå vad som pågår.

Men ändå måste jag nog lasta det mesta av kritiken på Chaykin. Det är egentligen inget fel på teckningarna i sig, de ser ut som Chaykin brukar göra, dvs med manliga huvudpersoner som är långa, ståtliga och med mycket välskulpterade ansiktsdrag (ärligt, alla Chaykins manliga huvudpersoner ser ut som om de vore släkt med sina kvadratiska hakor, och de kvinnliga ser alla ut som Betty Page i kantiga 50-talsdresser, må vara i varierande åldrar). Men tillsammans med den komplicerade intrigen gör det att en del av hans personer är alltför knepiga att särskilja, så på ganska många ställen var jag tvungen att gissa vem det var som skildrades i rutan.

Satellite Sam - avsked

Och sen har vi det där med sex + Chaykin… Jag vet att Fraction kan skildra sex på ett alldeles utmärkt sätt (Sex criminals, natch!) men här är det sex à la Chaykin för hela slanten, och jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt att läsa. Samma hårda inställning, samma mycket klichéartade kinkiness, samma opersonliga känsla som i till exempel Chaykins urtrista Black Kiss; när han skildrade sex i American Flagg! var det visserligen också åt det hållet, men där kändes det helt naturligt med tanke på den sensor overload som den serien byggde på. Det syns tydligt på omslagen; bokstavligt talat vartenda omslag har en halvnaken kvinna i utstyrsel som den som ses i exemplet ovan från det första numret, trots att sexinslagen faktiskt inte är så frekventa alls.

Jag har ingen aning om det är Fraction som försökt skriva en Chaykin-serie eller om de här inslagen är Chaykins bidrag till manuset, men de ger inte precis några pluspoäng hos mig :-(

Som slutord är det trots kritiken inte en usel serie. Skildringen av tv-världen i 50-talets New York är genuint intressant, bihandlingen med Eugene Ford och hans fästmö är ett lyckat exempel på hur Fraction kan berätta en historia med hjälp av lösryckta scener och antydningar, men huvudintrigen, med vad den döda pappan egentligen hållit på med, tyckte jag var långtråkig, helt krasst. Så det skulle gå att göra en bra fan edit av den här serien, om man klippte bort allt det dåliga, men jag är rädd att jag inte har tid med det. Men om någon känner för det, yay för hen!

Sex Criminals

Jaha, dags för mig att för första gången skriva om en serie av författaren Matt Fraction, en författare som fått extremt mycket beröm från alla möjliga håll de senaste åren. Själv har jag bara läst hans Hawkeye (recension kommer när den kompletta utgåvan kommer ut senare i år) och dagens bok: Big Hard Sex Criminals som innehåller de första 10 numren av Fraction och Zdarskys (teckningar) serie Sex Criminals.

Big Hard Sex Criminals - cover

Vad innehåller en serie som heter Sex Criminals? Tja, en berättelse om det udda paret Suzie & Jon som var för sig upptäckt att när de får orgasm så bokstavligen stannar tiden för allt och alla utom för dem själva, och de kan därför göra vad de vill utan att någon kan stoppa dem. Det vill säga, tills de blir sexuellt upphetsade igen eftersom tiden då börjar fungera som vanligt igen. En dag stöter de ihop, hamnar i säng, och märker till sin överraskning att de båda två fungerar likadant (turligt nog kommer de samtidigt vilket gör att de märker att de plötsligt har sällskap i sin egen värld). Vad är naturligare än att de planerar att råna några banker när de befinner sig i sin egen värld (av Suzie kallad The Quiet, av Jon Cumworld, taget efter en porrbutik Jon var fascinerad av som tonåring)?

Sex Criminals - Jon

Jon berättar om första gången han upptäckte sin förmåga

Det här låter kanske som någonting alldeles förskräckligt konstlat, kanske i förhoppning om att locka läsare med halvdana snuskigheter, men då lovar jag att jag inte skulle skrivit om serien :-) Några frågor på det?

  1. Innehåller boken sex?
  2. Riktig sex eller bara nedtonad sådan, av omtanke om den känsliga serieläsaren i framförallt USA?
  3. Erotik eller porr?
  4. Förutom sex, är den rolig?
  5. Spännande?
  6. Engagerande?
  7. Vältecknad?
  8. Traditionellt berättad?

Jag är glad att någon frågade!

  1. Jupp, massor av detsamma, både vad gäller Suzie & Jon (tillsammans, ensamma, med andra i tillbakablickar) och de andra personerna som syns till i serien.
  2. Jupp igen; redan från början är serien relativt grafisk även om texten är mer explicit än bilderna (dvs, nakna kroppar ja, dildos osv ja, erigerade riktiga snoppar nej), men i de senare numren är allt med, vilket får mig att misstänka att Fraction/Zdarsky/Image (förlaget) tog det lite lugnare i början, innan läsarna vant sig. Uppfriskande att se i en mainstream-titel från USA, definitivt!
  3. Hmmm, knepig fråga. Den är tveklöst inte spekulativ (dvs, inte spekulativ på det sätt som den mesta porren är) men å andra sidan är den inte fånigt esoterisk när det gäller sex (dvs, sexet är alltid mycket fysiskt). Så den har det bra från båda, och inga av svagheterna. Mesigt svar, jajamensan!
  4. Oh ja, Fraction & Zdarsky vet hur man ska underhålla. Zdarsky proppar rutorna fulla med utmärkt usla ordvitsar (typ när handlingen utspelar sig i en bokaffär och varenda bok är kända verk med förvridna namn som anspelar på sex, typ titlar à la Stranger in a Strange Man och A Tale of Two Titties); faktum är att han är så förtjust i dem att även när posters, reklam mm helt eller delvis skyms av annat i serien så har han ändå ritat dit fullständig text, och allt detta redovisas prydligt i ett appendix i boken. Fraction å sin sida är på lika glatt humör i manuset och utnyttjar till fullo att sex kan vara väldigt komiskt ibland, och även följderna av framförallt Jons obalanserade personlighet.
  5. Jodå; även om serien mestadels är ett komiskt relationsdrama så finns det klassisk spänning här med: Suzie & Jon är inte ensamma, och sexpolisen vill ha ett ord med i spelet också…
  6. Ja, mycket! Hittills har det nog låtit som om Sex Criminals är en ren komedi men det finns en hel del allvar här, exempelvis i skildringen av hur Suzie som ung försöker förstå hur det här med sex egentligen fungerar vilket inte är så lätt när de vuxna helst inte vill prata om det, och framförallt när ingen förstår vad hon menar när hon försöker fråga om hur andra uppfattar det som händer när det känns så där svårförklarligt skönt (som hon tafatt beskriver det), eller i Jon som har en knippe diagnoser som gör honom till en ibland mycket svår person att leva med när han försöker självmedicinera sig.
  7. Mm, jag gillar Zdarskys teckningar, och det rätt mycket. Det är konkreta, påtagliga, och påminner ibland en smula om en modernare och mer slick Eisner i hur det ser ut och i deras kroppsspråk. Lite stelt kan det bli ibland, mimiken är inte alltid den mjukaste, men det är väldigt effektivt och faktiskt mycket personligt; jag tror inte jag skulle ha några problem att känna igen Zdarskys teckningar bland andra. Också ett plus i kanten till färgläggarna Becka K & Christopher Sebela som även de jobbar handfast: I den ”vanliga” världen är det en vilsam platt färgpalett som gäller, i The Quiet/Cumworld är det istället toner, reflektioner och annat.
  8. Nej, och det är kanske här Fractions insats märks som mest. Fraction bryr sig inte alls om hur man ”ska” skriva serier utan låter glatt personerna prata direkt till läsaren, handlingen kan hoppa i tid utan minsta antydning om det för läsaren, tankebubblor finns det gott om (både när personen som tänker dem är med i bildens handling och när hen inte är det), osv. Kort sagt skulle det kunnat blivit ett katastrofalt misslyckande, med tanke på hur lätt det skulle kunnat blivit så att jag ryckts ur handlingen pga det ovanliga tonfallet eller blivit förvirrad pga svårighet att hänga med, men istället blir resultatet att jag har oupphörligt skoj när jag läser :-)
Sex Criminals - Suzie

Suzie försöker få reda på mer om sex med hjälp av skolans tuffingar

Vad mer kan jag säga än att det kändes sällsynt uppfriskande och stimulerande (ja, alltså, intellektuellt, jag lovar!) att läsa Big Hard Sex Criminals, och att jag verkligen håller tummarna för att serien fortsätter att vara lika bångstyrig och ovanlig i det sätt den tilltalar läsaren i framtiden (handlingen är inte avslutad i och med de här tio numren; tvärtom slutar boken mitt i). Mer sånt här, tack!

 

PS. Om ni köper Big Hard Sex Criminals så rekommenderar jag att ni tar av skyddsomslaget för ytterligare ett förträffligt skämt; det har absolut ingenting att göra med innehållet i boken men jag tyckte det var hur roligt som helst med den lätt morbida humorn ^_^ DS.