Paul Joins the Scouts

Paul Joins the Scouts cover

Det är med tvekan jag sätter taggen Biografiska serier på det här inlägget för jag vet faktiskt inte hur pass självbiografiska Michel Rabagliatis serier om Paul är, men förutom att det känns självbiografiskt så står det på baksidan av den nya boken Paul Joins the Scouts att Paul är en ”semi-autobigraphical” karaktär så varför inte? Men egentligen spelar det ingen roll, serien står alldeles förträffligt på egna ben oavsett eventuell sanningshalt :-)

Om man inte läst några av Paul-böckerna kan man egentligen börja med vilken som (det finns sex böcker översatta till engelska, sju på franska); de följer ingen kronologi i utgivningen  utan handlar om olika episoder i Pauls liv: Hans första sommarjobb, en fisketur, hans svärfars död. Teckningarna ser mycket europeiska ut vilket inte är så konstigt eftersom Rabagliati är uppväxt med de franska klassikerna, fransk-kanadensare som han är, och manusen är av de lågmälda slaget med en stor portion värme i.

I PJtS är Paul en ung pojke  och året är 1970, ett år då Kanada drabbades av terroraktioner från FLQ som ville att Quebec skulle bli självständigt. Paul är givetvis inte så intresserad eftersom han är så ung men händelserna glimtar till i bakgrunden och en gång till och ed i förgrunden då en av scoutledarna misstänks för samröre med FLQ. Men i det som skildras i serien är det inga storslagna dramatiska händelser som står i centrum för det gör Paul och hans vänner i scouterna, och vuxenvärldens drama påverkar honom knappast alls. Det viktiga är när nästa nummer av Spirou kommer ut,  hur hans nyväckta intresse för att själv rita serier ska arta sig, hur hans första övernattning med scouterna ska gå, och vad de ska göra på sommarlägret. Det är en rätt idyllisk värld som skildras, med bara små problem, men det är inte det minsta tråkigt att läsa utan väldigt underhållande. För min del misstänker jag att Rabagliati kunde göra en serie om hur Paul går och handlar på stormarknaden och jag skulle tycka det var en trevlig bok att läsa :-)

Paul Joins the Scouts - Asterix

Dock finns det ett problem med boken:

SPOILER—

Jag skriver här ovan att det inte är några dramatiska händelser som står i centrum och det står jag för, trots att i bokens slut alla Pauls närmaste scoutvänner omkommer i en bilkrasch. Olyckan känns besynnerligt malplacerad i boken som fram till dess känts som de andra Paul-böckerna, med huvudsyftet att  skildra en bit av Pauls liv.

Jag har ingen om det jag misstänker stämmer men jag tror att det kan vara det självbiografiska inslaget som spökar här; om det här är någonting Rabagliati var med om som liten så är det förstås svårt för att inte säga omöjligt att inte ta med episoden, men rent litterärt passar den inte in. Kanske hade den gjort det om boken i övrigt hade varit mer medveten om finalen, men det är den alltså inte utan läsningen är precis som de andra Paul-böckerna lugn, småfinurlig och lågmält vardaglig (men med ibland subversiva inslag, som scoutledaren Jean-Claude här). Så tyvärr tycker jag att det som kanske var Rabagliatis anledning att skriva boken gör att den blir sämre. Inte mycket sämre eftersom resan är viktigare än målet i Rabagliatis serier, men ändå.

—SLUT SPOILER

Att en ny Paul-bok kommer ut innebär alltid ett givet köp för mig, oavsett vad den handlar om. Det mindre problemet som nämns härovan är trots allt bara en liten fläck på en serie som liksom alla andra av Rabagliati är högst läsvärd.

Tintin från Quebec & Tintin från England: Paul & Julius Chancer

Båda dagens serier marknadsförs med hjälp av Hergés klassiker: Michel Rabagliatis The Song of Roland är en ny volym i hans svit om Paul som på baksidan utnämns till ”The Tintin of Quebec”, medan Garen Ewings The Rainbow Orchid har en huvudperson som liknas vid ”A British Tintin” på sin baksida. Vad gäller Ewings Julius Chancer är det en inte så dum liknelse, men vad gäller Rabagliatis Paul är det nog mer ett utslag av en någon som drar till med den enda serien hen vet att läsarna känner till…

Hursomhelst, The Song of Roland: Lustigt nog ser jag att jag inte skrivit någonting om Michel Rabagliati här förut. Han har visserligen inte gjort så många serier men han har ändå hållit på i rätt många år nu och hållit en enastående hög kvalitet. Hans böcker har alla handlat om Paul, hans alter ego, som vi fått se växa upp, gifta sig och skaffa familj. Det har varit lågmälda serier om vardagen, tecknat i en elegant stil med en blandning av mjuka linjer och kantig stilisering. Det är en stil som känns mycket europeisk trots Rabagliatis kanadensiska nationalitet, men han är också från den fransk-talande delen och har säkerligen växt upp med de klassiska fransk-belgiska serierna.

För några veckor sedan skrev jag om Berberian & Dupuys Monsieur Jean; det är en serie som har stora likheter med serierna om Paul, både innehållsmässigt och teckningsmässigt. Vilken man föredrar är en smaksak: Monsieur Jean känns en smula mer som fiktion medan Paul drar mer åt det realistiska hållet, men skillnaden är hårfin. Om jag bara får välja en skulle jag ta Monsieur Jean, men jag vill helst läsa båda :-)

Alltnog, The Song of Roland är den hittills längsta boken om Paul, men den här gången får han som titeln antyder (de tidigare böckerna innehåller alla namnet ”Paul” i titeln; originalets franska titel har även den här gången med ”Paul” i titeln men den engelska titeln är IMHO mycket bättre) lämna över huvudrollen till Roland, hans svärfar. När boken börjar är Pauls familj på besök hos svärföräldrarna, och där får han också reda på att Roland har drabbats av cancer.

Resten av boken mixar berättelser om Roland och hans liv med inblickar i hur sjukdomen fortskrider. I början går det långt mellan scenerna och kapitlen anger år som förflutit, men allteftersom blir kapitelnamnen månader för att sedan övergå i dagar, när döden närmar sig. Men det är ingen deprimerande bok; sorglig är den givetvis, men Rolands liv har varit huvudsakligen gott och på samma sätt som Roland (och hans familj) efterhand accepterar sjukdomen som ett naturligt slut på ett långt liv gör jag som läsare samma sak. Sorgen är sorgen över att någon man tycker om inte längre finns kvar, men det är en (om man kan säga så) hälsosam och naturlig sorg.

The Song of Roland är en riktigt bra bok som jag livligt rekommenderar. Den är inte riktigt det mästerverk jag kanske hade trott den skulle vara; jag tycker teckningarna ser lite slarvigare ut än vanligt med en mindre känslig och mer enformig linje (i jämförelse med hur bra de varit tidigare alltså), och bokdesignen känns billigare än de tidigare (i och med den här boken ges Rabagliatis engelska böcker ut av förlaget Conundrum istället för det tidigare Drawn & Quarterly, känt för sin utsökta design). Men det kommer trots det garanterat vara ett av årets bästa engelskspråkiga seriealbum när 2012 ska summeras.

The Rainbow Orchid är någonting helt annat, nämligen en serie som sitt brittiska ursprung till trots skulle passa perfekt i en samling av fransk-belgiska äventyrsserier. Jag har skrivit om den förut men då hade jag bara läst de två första volymerna så jag tänkte att jag skulle skriva lite till nu när jag läst den avslutande tredje delen också.

Mina intryck från tidigare gäller ännu: Garen Ewing är en förbaskat styv serieskapare som framgångsrikt emulerar tidigare artister som Edgar Jacobs och Hergé. Kanske gör han det nästan för bra för när jag läser serien känns det mer som en tidigare okänd serie från Hergé/Jacobs gyllene era än en sprillans ny serie från 2000-talet.

Men bortsett från den kritiken så gör han allt rätt, med ett manus som håller högsta standard hela vägen (och till och med har ett delvis oväntat slut) och teckningar som är precist utförda; allt sprinklat med en lagom dos humor (även om PR-agenten Nathaniel Crumpole kanske står för humorn lite väl många gånger). Det finns ingen anledning till att det inte skulle bli fler album med Julius Chancer i framtiden; serien är definitivt tillräckligt bra för att förtjäna det!