Pre-Popeye: Thimble Theatre

Jag tycker att E C Segar’s ursprungliga version av Popeye/Karl-Alfredär helt genial; den nalkas så sakteliga 100 år nu men är precis lika rolig som någonsin. Tyvärr finns redan allt han gjorde med karaktären redan utgivna av förlaget Fantagraphics i sex högst rekommenderade album; tyvärr (eller vad jag nu ska säga) eftersom det innebär att jag redan läst allt av serien :-/

Men serien som Karl-Alfred (jag kör med svenska namnet på karaktären idag) dök upp i hette Thimble Theatre, och det var först efter att Popeye blivit en sån succé som den bytte namn till just Popeye/Karl-Alfred. Och från Thimble Theatrehade jag tills för en vecka sedan bara läst enstaka exempel, så där fanns en potentiell skattkista för de som älskar Segars Karl-Alfred. Men nu har jag läst en rejäl chunk av den, närmare bestämt tack vare Sunday Press senaste bok:

Thimble Theatre - cover

Här erbjuds ett långt förord som går igenom Segars karriär i serievärlden fram till och med Thimble Theatre, med gott om exempel, för att sedan följas av huvudrätten: Drygt 100 sidor av söndagsversionen av serien, inklusive alla från de två åren precis innan Karl-Alfred poppar upp. Boken avslutas med samma sida som den ovan nämnda Fantagraphics-utgåvan inleds med, så man behöver inte oroa sig för att missa någonting om man är komplettast 😉

Och hur är serien då, utan den karaktär som gjorde den berömd?

Ja, ärligt talat är det lite si och så med kvalitén. Segars tidigare serier som syns till i förordet, innan Thimble Theatre, är inte några höjdare med rätt stela teckningar och de är inte speciellt roliga heller. Någonting som mycket uppriktigt konstateras i texten som inte gör någon hemlighet att det tog lång tid för Segar att lära sig hantverket och att hitta sin egen stil. Thimble Theatrestartade 1919, men söndagssidan började inte förrän 1925 och vid den tiden ser det klart bättre ut (första sidan är med i samlingen). När vi kommer fram till huvuddelen av serierna här, den obrutna sviten från och med mars 1928, ser det mer eller mindre ut som jag minns det från Karl-Alfred-eran: Runda linjer med mycket rörelse, och en långt charmigare känsla än innan.

Eftersom boken är löjligt stor har den inte en chans att få plats i min scanner -> det får bli foton via mobilen istället, så kvalitén är inte precis perfekt. Som konsumentinfo till tidigare Sunday Press-köpare: Den är lika stor som deras Krazy Kat-samling, dvs stor, men inte lika stor som deras Gasoline Alley& Little Nemo.

Så teckningarna har jag inte mycket att invända mot, men när det gäller humorn saknas någonting. Många av skämten känns rejält nattståndna, kanske speciellt de i topper-serienSappo där det alltsom oftast går ut på att Sappos hustru misshandlar honom när han spelat poker fram till sent på natten. Tristaste sortens äktenskaplig ragata-humorn alltså. Men huvudserien är inte mycket bättre, med antingen extremt lama skämt eller skämt som inte åldrats bra de heller, som skämt om hur Ham Gravy ska nästla sig in hos några indianer och börjar prata ”rolig” engelska à la kines istället för à la indian varpå han blir utsparkad ur tipin av hövdingen med repliken ”No like chink Indian – wah!”…

Då och då glimtar det till, framförallt när humorn blir mer fysisk; det märks att Segar är bra på den delen. Och till viss del kan det säkert vara så att problemet ligger på min sida eftersom jag känner igen Segar ack så väl, men ändå syns inte Karl-Alfred till. Men det förklarar inte allt för serien är inte i närheten att vara lika bra som den snart ska bli, och faktum är att den roligaste sidan av alla är den sista, den där Karl-Alfred för första gången syns till i söndagsserien.

Så förstå mig rätt, jag är verkligen genuint glad att Sunday Press gett alla chansen att läsa mer av Segars serier, och att få läsa äldre Thimble Theatre-serier. Men det är fascinerande att inse hur genial just skapelsen Karl-Alfred är. Här strövar Castor (mestadels tillsammans med Ham) runt i amerikanska västern i två år och provar på leta guld, driva en freakshow, jobba som cowboy, stjäla hästar/kor/höns, lura turister, driva en saloon, med mera, med mera; allt saker som borde inbjuda till komedi som borde passat Segar perfekt. Men utan Karl-Alfred (och de andra karaktärerna som kom i hans följd, som den underbara Frasse/Wimpy) känns det platt för Castor fungerar inte alls som ett nav för berättelsen på samma sätt. Senare, som biperson till Karl-Alfred, blir han betydligt roligare, men här är han alldeles för konturlös och utan den personlighet som skulle krävts för att vara huvudperson i en egen serie.

För Segar-fans, ett givet köp; för andra, leta upp Karl-Alfred-erans serier istället.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Karl-Alfred på 90-talet

Popeye 2 - cover

Nu har jag läst klart den andra och avslutande samlingen av Bobby Londons legendomspunna (well, i en del kretsar iallafall, så vitt jag förstått) nytolkning av Popeye/Karl-Alfred, och jag förstår definitivt varför många läsare minns den med glädje (för innehållet) och sorg (för den deprimerande avslutning). För egen del är jag absolut positiv, men kanske inte helt övertygad om dess storhet, så här i efterhand. Varför? Jo det ska jag tala om för er nu :-)

Efter att jag läst den första samlingen skrev jag att jag tyckte den började bli riktigt bra mot slutet, när London övergav ett skämt om dagen-formatet och istället satsade på längre episoder. Det formatet fortsätter här, men det som gör mig lite mer skeptisk nu är att det känns som om episoderna i den här boken istället för att bli bättre och bättre (vilket jag hoppades att de skulle bli, när London vande sig vid formatet) istället tappar fokus rätt så mycket: Handlingen, dvs den simpla frågan Hur ska det gå?, glöms bort och ersätts med skämt som fogas in i den lösa ramen som berättelsen utgör.

Det skulle kunnat fungera bra, men tyvärr är skämten helt krasst inte så roliga, åtminstone inte för mig som läsare idag. Andra kan säkert tycka annorlunda men för mig fungerar de oftast inte; de är alltför hårt knutna till tiden då serien kom ut. Toar som heavy metal-fan, Karl-Alfred som reklamanställd, referenserna till Simpsons mm känns mer konstiga än roliga. Det finns delar som fungerar, som när Karl-Alfred luras skriva på ett kontrakt som gör honom till en reklambyrås egendom och därför tvingas att modernisera sig för att fungera som ikon för barnen (nya kläder, förbud mot pipa, förbud mot att slåss, ett porslinsöga; han ser helt normal ut, hårresande nog), men på det stora hela faller det rätt platt. Inte ens när det blir surrealistiskt som i färden till Jeeps femte dimension (de letar efter en psykolog som kan behandla Jeeps drogproblem) med hjälp av Beatles gula ubåt lyfter det, även om det var lite kul att se Londons version av ubåten och de blåa Meaniesarna.

Serien är kanske inte alltid bra, men överraskande är den!

Serien är kanske inte alltid bra, men överraskande är den!

Varför var den då så uppskattad när den kom ut? Jag tror nog att mycket beror på dels glädjen i att det hände någonting nytt i serien, dels på att de dagsaktuella anspelningarna på George Bush, Saddam Hussein, Ozzy Osbourne med flera fungerade då men nu känns föråldrade. Plus, såklart, att den dramatiska avslutningen på Londons sejour gjorde sitt till: Efter att ha hamnat på tvärs med rättighetsinnehavarna som inte var så förtjusta i Londons drift med Karl-Alfred som reklampelare, det politiska innehållet (självmordsbombare, Palestina/Israel-konflikten, Irak-kriget och annat) så blev det avgörande inslaget den sista episoden där det i USA fruktansvärt känsliga ämnet abort dyker upp; att det bara är ett missförstånd i serien spelar ingen roll, London fick avsked på stående fot, och episoden avslutades aldrig. Förrän nu, då förlaget IDW med Londons bistånd fått tag på avslutningen som alltså finns med i boken.

Sen tycker jag att serien har ett problem till: Londons teckningar är på ytan väldigt nära de klassiska från E C Segar och ofta är de finfina, men han saknar förmågan att ge tyngd, massa, till sina karaktärer. Alltför ofta blir faktiskt rätt svårtolkat; när jag benat ut vad det föreställer kan jag se att det lustigt nog ser ut som en klassisk Karl-Alfred-teckning, men någonting med Londons linjer gör det svårt (åtminstone för mig) att omedelbart se vad som är förgrund, bakgrund, vad som definierar konturer och vad som definierar texturer. Ett inte alltför allvarligt problem, men det gör att jag har rätt svårt att instinktivt tycka om utseendet. Ibland, när London får till det, som i en episod där alla olika version av Karl-Alfreds ärkefiende Brutus/Bluto dyker upp samtidigt (och givetvis bråkar om vem som är värst), ser det strålande ut, men det är alltså ibland…

Allt som allt är jag ändå glad över att ha fått chansen att läsa den här serien. Den är udda, bitvis bisarr, och gjord med stor kärlek till Segars originalserier. Men däremot är den tråkigt nog inte riktigt så bra som utlovat. Fast, underhållande på sitt sätt, javisst!

Popeye - Uppiffad

Karl-Alfred på 80-talet

Popeye by London - cover

Dagens serie var en ren chansning som inköp: IDWs samling av Bobby Londons Popeye/Karl-Alfred-serie från 1986-1989. Jag hade inte läst en endaste liten stripp av serien innan, och visste heller ingenting om den. Det enda jag visste var att det lilla jag sett av Londons andra serier, som hans Dirty Duck och några av hans Air Pirates-bidrag (den ökända underground-serietidningen som skildrade Musse & Mimmis sexliv och som Disney stämde) åtminstone hade varit småintressant. Det, plus ett hopp om att något av E C Segars suveränitet skulle kunnat fångas av London och att IDW väl borde ha något skäl till att ge ut boken fick mig att slå till :-)

Låt mig beskriva hur det kändes att läsa serien:

Första stadiet var en känsla av besvikelse. Visst lyckas London fånga en del av Segars mycket säregna blandning av anarkism/nihilism/humanism/humor men den strikta formen med två rutor / stripp kändes snabbt enformig, och eftersom varje stripp var helt fristående kändes den rätt oengagerande. Innehållet i stripparna fylldes med klassiska Popeye-figurer och situationer men det kändes allra mest som billigt publikfrieri. Teckningarna i sin tur var helt OK men även de kändes som Segar Lite, där det spännande och egensinniga tagits bort.

Första stadiet, en av de bättre stripparna...

Första stadiet, en av de bättre stripparna…

Andra stadiet, efter att ha läst ett drygt års strippar, var mer positivt men på ett ganska udda sätt. Det finns gott om referenser till samtiden, som Twisted Sisters, Oliver North mm, och varje gång en helt vanlig stripp följdes av en där 80-talet trängde sig på kändes det som om det jag läste på samma gång var en Popeye-serie och en parodi på en Popeye-serie, à la MAD. Så mer roande, men kanske inte riktigt på det avsedda sättet.

Popeye by London - Stadie 2

Andra stadiet, en typisk stripp

Tredje stadiet var det som gjorde att jag förstod varför IDW samlat ihop de här serierna. I oktober 1987, ett och ett halvt år efter att han tog över serien, överger nämligen London ett skämt om dagen-upplägget och börjar istället med långa äventyr. I början känns det lite svajigt; det är definitivt flera klasser bättre än tidigare men fortfarande har inte London riktigt fått grepp på hur man ska skriva den här typen av serie. Men allt eftersom blir det bättre och bättre, och dessutom verkar det som om det behövdes längre historier för att London skulle hitta en mer egen ton istället för en bara vara en svag kopia av Segar.

De fria fantasier finns med, men det finns definitivt mycket av London själv här, med politik, miljöförstöring och andra egentligen ganska tunga ämnen men som alla behandlas humoristiskt, även om budskapet är tydligt. Så bra som Segar är det inte men London gör ett ärligt försök med en klassisk humoristisk dagstidningsserie, decennier efter deras storhetstid, och lyckas väl.

Sen är det tydligt att det begränsade formatet gör det svårt att få ett bra flyt eftersom varje strip bara får plats med två rutor där den andra alltid ska ha en rolig knorr vilket gör att rytmen lätt blir enformig med replik A -> rolig replik B, replik A’ -> rolig replik B’, osv. Ibland tar dock London och struntar i det och låter helt sonika två dagsstrippar tillsammans bilda en på fyra rutor vilket öppnar upp fler möjligheter.

Tredje stadiet, intron till en ny episod

Tredje stadiet, intron till en ny episod

Ergo, en serie som till slut blir klart läsvärd trots att det finns gott om strippar som inte precis får mig att ROTFL och definitivt förtjänar att ges ut. En volym till ska komma med resten av Londons serier och den kommer jag att köpa vilket jag inte trodde halvvägs in i den här :-)