Prins Valiant 1963-1964

Idag hade jag egentligen tänkt skriva några ord om The Unavailable Carl Barks, en bok som samlar de av Barks icke-Disney-serier som inte ingår i The Carl Barks Big Book of Barney Bear som kom ut häromåret. Men det visade sig att print-on-demand-processen delvis hade misslyckats med min kopia som därför hade färger som inte höll sig inom linjerna som de skulle, och efter mailväxling med redaktören & Amazon väntar jag nu på ett ersättningsexemplar från Amazon -> det får bli någonting annat jag skriver om.

prins-valiant-cidwic

Allvar

Och eftersom den senaste Prins Valiant-samlingen från Fantagraphics, närmare bestämt nr 14 som täcker åren 1963-1964, också fanns med i samma Amazon-paket får det bli den. För jag skriver så gärna några ord om serien; den är och har i princip alltid varit en av mina absoluta favoriter.

Så, vad händer med prinsen och hans familj under den här tiden, mer än 25 år efter seriens början?

Well, livet rullar på som vanligt skulle jag säga. Dvs vanligt för serien: England utsätts för ett invasionsförsök av saxaren Hengist, Thule för ett dito av en galen viking, Gawain charmar damer, Mordred intrigerar, och Valiant & Aletas äldste son Arn fortsätter att växa upp. Och, givetvis, högvis med romantik; jag skulle säga att serien består av lika delar action, vardagshumor och kärlek, någonting som ibland glöms bort när serien beskrivs som en ren äventyrsserie.

prins-valiant-action

Action

Så manusmässigt känner jag igen mig. Det här är inte toppåren av serien; jag skulle nog säga att de infaller runt slutet av 40-talet när Aleta intar scenen på riktigt, och både romantiken och humorn blommar ut för fullt. Men mycket underhållande är det, och Fosters växlingar mellan månader av allvar följda av månader med lättsamhet gör att det aldrig känns repetitivt eller tråkigt att läsa flera år av en dagstidningsserie i en följd. Sen hjälper det också att serien är skriven som om det är en sagoförtäljare som berättar historien för läsaren; de (små) upprepningar som då och då syns till för att hjälpa en läsare som missat något/några avsnitt i tidningen och som kan kännas lite irriterande i många andra serier känns här aldrig som ett problem eftersom det mest känns som det klassiska stildraget för muntligt berättande med återkommande repetitioner. Dessutom har Foster en finurlig berättarstil som gör att till och med textplattor som återberättar vad som hänt den senaste tiden är underhållande att läsa; de är aldrig bara där för att ge rena fakta utan har alltid instuckna satser som är avsedda att roa läsaren.

prins-valiant-synopsis

Synopsis, men med finess!

Och sen har vi teckningarna som är det som alltid hyllas när det gäller Foster, och visst är även de magnifika (men jag vill verkligen slå ett slag för manusförfattaren Foster; på grund av de iögonfallande illustrationerna är det lätt att missa hur bra manus han skrev): Oavsett vilken stämning som råder på sidan så kastar sig Foster oförväget in i situationen, och han är lika bra på att teckna en hord blodtörstiga vikingar som kastar sig i striden som de grimaser Aleta gör när hennes hår behöver redas ut efter att hon varit ute äventyr i skogen utan att kunna bada på några månader.

Faktum är att sidorna svämmar över av skildringar som egentligen inga andra serietecknare vågar sig på eftersom det som skildras skulle vara för svårt att få till på ett bra sätt. För att inte tala om hur lekande lätt han fyller sidorna med detaljer; inte så att det ser plottrigt ut och överarbetat, utan istället så att det ser ut som om han fångar en realistisk bild av en vardag, inklusive allt som pågår i bakgrunden utan att det har någonting med huvudhandlingen att göra. Hans värld är inte scenen på en teater/film där bara det viktigaste finns med, som ofta är fallet med serier, utan det vi ser är istället scener där våra huvudpersoner har fångats på bild mitt i en värld som rusar på även utan dem. Som följande exempel (liksom de övriga tagna från just bok 14), en liten ruta från sidan 19:e januari 1064, där huvudpersonerna är Aleta + en oönskad uppvaktare, men i bakgrunden ser vi ett par som studerar nyanlända gäster på borggården, några ungdomar som verkar intresserade av vad Aleta + Brecey gör, ett som det ser ut äkta par i livlig diskussion medan de går uppför trappan, en trubadur, någon som upptäckt en vän i en annan grupp, osv, osv. Och det här är ingen ”paradruta” utan bara en högst vanlig ruta i en högst vanlig sida i Prins Valiant-serien. Notera också att alla människor har individuella utseenden, också ett kännemärke för serien:

prins-valiant-minipanorama

Jo, jag är som nog märks löjligt förtjust i den här serien som jag tycker förtjänar en stor läsekrets; sitt rykte till trots är den inte det allra minsta stel eller torr, och de ibland storslagna äventyren är inte allt som serien har att erbjuda, långt därifrån. Just den här volymen har också ett ovanligt trevligt och långt förord om alla serieskapare som har ”lånat” teckningar från Foster, alltifrån välkända exempel som Jack Kirbys The Demon till andra för mig nya, som några av Frank Frazettas illustrationer och Joe Kuberts Tarzan-serier. Roligt att se, framförallt hur varierande tecknarnas personliga stil är men att de trots det kan använda sig av Fosters bildlösningar / teckningar. Stort plus till förordet också för att det helt saknar inslag av självgodhet över att andra tecknare minsann lånade från Foster utan istället är helt för det; att som tecknare (eller för den delen, oavsett vad man jobbar med) inspireras och ibland kopiera andra är ett fantastiskt sätt att lära sig :-)

prins-valiant-sy-barry

Fantomen-tecknaren Sy Barry har också läst Prins Valiant

3 april 1938: Alex Raymond upptäcker Prins Valiant

Idag: Komparativ seriekonst, med fokus på bildlayout och framförallt textens placering. Deltagare: Alex Raymonds Jungle Jim vs Hal Fosters Prins Valiant.

Alex Raymond var en mycket skicklig tecknare men det tog ett tag innan han hittade rätt. När jag senast skrev om hans Blixt Gordon påpekade jag hur han i seriens början tecknade människor så att de såg små och rätt ointressanta ut, innan han började släppa loss mer och lät människorna se ut som i det närmaste övermänniskor, och hur mycket det betydde för en serie där manuset var så undermåligt att det som gör den läsvärd är Raymonds suggestiva illustrationer.

Den reflektionen hade jag efter att ha läst förlaget IDWs första samling med serien. När jag nyligen läste den andra slog det mig att det även här inträffade en förändring till det bättre, och att förändringen den här gången var både mer subtil men samtidigt mycket enkel att tidsbestämma: Den 3:e april 1938 gjorde Raymond en fundamental förändring i hur serien såg ut.

Den här gången tänker jag använda Blixt Gordons topper-serie Jungle Jim* som illustration; att jag valt den är helt enkelt för att den är lättare att scanna eftersom Blixt Gordon-episoderna helt enkelt är för stora för min A4-scanner :-)

Först en typisk sida innan förändringen:

Figurteckningen är redan larger than life, precis som jag skrev om förra gången, men samtidigt är rutorna krampaktigt fyllda med innehåll. Textplattorna/bubblorna tar över och ger ett intryck av en rikligt illustrerad text, och åtminstone mina ögon koncenterar sig nästan uteslutande på läsning snarare än att ta in illustrationerna.

Men sen händer någonting med Raymonds teckningar. Redan veckorna innan 3 april blir layouten av framförallt Jungle Jim lite lösare när Raymond varierar layouten mera. Textmassan är dock fortfarande överväldigande.

3 april 1938:

Insikten som Raymond kommit till är att man faktiskt inte behöver ha vare sig en vit bakgrund till texten eller rama in den. Det är fortfarande mycket text men det är ack så mycket mer inbjudande att läsa. Jämför till exempel ruta två här med ruta 1 i det tidigare exemplet. Här känns det som om det finns mycket luft runt Jim och Lil, medan de tre männen i det andra fallet nästan kvävs under tyngden av textbubblorna som hänger ovanför dem. Att förändringen är ett medvetet val framgår också av att Blixt Gordon samma dag också byter till det nya sättet att inkorporera text.

Det är lite lustigt att steget framåt som Raymond tar här egentligen är ett steg bakåt i seriehistorien; användningen av pratbubblor brukar ju ses som en del av den moderna serien. Men Raymond gör helt rätt: Jungle Jim & Blixt Gordon är båda serier där miljön är allt och handlingen intet, så allting som distraherar från teckningarna ska minimeras.

Slutligen, varför nämner jag Prins Valiant i titeln?

Hal Foster hade tecknat serier långt före 1938, som exempelvis Tarzan. Men 1937 hade Prins Valiant sin premiär, en serie som liksom Blixt Gordon enbart publicerades på söndagar och där teckningarna var det stora dragplåstret. Men Foster satsade redan från början på en serie utan pratbubblor och hade istället oftast all text, inklusive repliker, längst ner i rutan, vilket gjorde att teckningarna själva var utan distraktioner. Ibland placerade han dock in replikerna på andra ställen i rutorna när det passade bättre med designen, som kan ses på det här urklippet från en tidig sida, 8 maj 1937:

Det finns skillnader i Fosters användning av repliker här; till exempel saknas det lilla strecket som Raymond använder för att peka ut den talande, och Fosters språk är fortfarande bokens när han lägger till ”…, exclaims Val hotly.” istället för att repliken får leva sitt eget fria liv. (Jag ska också påpeka att de här tidiga Valiant-sidorna fortfarande har ett rätt styltigt språk; när Foster får bättre flyt i det lite senare blir Prins Valiant den fantastiska serie den var.)

Men jag tror ändå att det är goda odds på att Raymond tagit intryck av Foster här när han insett att man faktiskt inte behöver använda pratbubblor/textplattor på samma sätt som alla andra. Om omständigheterna, dvs teckningarna och utrymmeskraven, kräver det så finns det andra lösningar, och en illustratör som Raymond kommer tids nog hitta dem även om det förstås går lite lättare om det finns någon annan som redan löst samma problem :-)

 

* Topper-serie: En serie som delade sida med huvudserien som fanns för de tidningar som inte ville tillägna huvudserien en hel sida i tidningen.