Hâsib and the Queen of Serpents & Djinn Djinn

En av dagens serier är direkt hämtad från sagosamlingen Tusen och en natt, medan den andra är mer av en saga med tydlig inspiration därifrån, men jag tyckte de passade bra ihop för att recensera tillsammans. Plus att de båda är gjorda av serieskapare jag skrivit om många gånger förut och det gör att jag har lite mindre att skriva eftersom båda gör serier som är så typiska för respektive kreatör att mycket bara skulle bli repetition annars :-)

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - coverFörst ut är fransmannen David B., mest känd för sin självbiografiska serie Epileptisk, en serieskapare som gillar att använda drömmar och andra liknande inslag i sina serier, och vars teckningar med tiden utvecklats i en riktning där sidorna mer ger ett intryck av mönster med tydliga inslag av mayaindiansk konst än av regelrätta serier. Det kan låta avskräckande men ofta fungerar det riktigt bra, framförallt som hans manus är anpassade efter teckningarna som sagorna i hans The Armed Gardens.

Så att han skulle göra en serie med handling tagen från Tusen och en natt är inte precis förvånande. Hâsib & the Queen of Serpents är en av bokens alla sagor i en saga-berättelser, där Scheherazade berättar om Hâsib, en ung man som förrådd av några vänner stängts in i en grotta där han träffar Ormarnas drottning, som i sin tur berättar för honom om kung Bulukiya.

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - Salomon

Berättelsens av fortsätter sedan att bli alltmer intrikat när Bulukiya i sin tur träffar prins Janshah som berättar om vad han varit med om, och i alla berättelsens nivåer dyker ormdrottningen och kung Salomon upp; än som vänner och medhjälpare, än som någonting helt annat. Den drömska stämningen förstärks av Scheherazades då och då uppdykande utsagor om vilken natt det nu är*, av teckningarnas fantasifulla kompositioner, av svårigheten i att hålla reda på vilken nivå av berättelsen man just nu befinner sig på.

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - Scheherazade

Kort sagt är det en utmärkt och förvirrande saga som lämpar sig bäst för de som gillar just gamla sagor från Österlandet, där handlingen/handlingarna (det är som sagt flera berättelser i en) är lättförstådda men där det inte alltid är lika lätt att förstå varför karaktärer handlar som de gör. Den som läst Tusen och en natt, eller för den delen andra gamla berättelser som de isländska sagorna eller den japanska Berättelsen om Genji känner nog igen sig: Vad som är en spännande handling skiljer sig inte mycket idag från igår och enkla känslor som girighet och kärlek är sig tämligen lika, men mer komplicerade saker som vad som är gott/ont/etiskt/oetiskt kan ibland göra en perplex :-)

Djinn Djinn - omslag

Dagens andra bok är från en serieskapare som är väsensskild från David B., nämligen tyske Ralf König med sin serie Djinn Djinnsom nyss kommit ut på danska. Här är det den magiska tekannan som när man putsar den frambringar en djinn som måste lyda putsarens order. Och, inte överraskande för den som läst König förut, är det här inte fråga om en djinn som ger dig rikedom eller dylikt, utan istället en djinn i form av en underskön yngling som både män och kvinnor blir som förhäxade av.

Allt presenterat också här via en ramberättelse, nämligen en arabisk gatuförsäljare som berättar historien om tekannan och om Mufti Abdullah Abba Skakmat, den rättrogne mannen som i en vision ser sig bli beordrad att tvinga alla kvinnor att dölja sig för att inte uppväcka männens lusta, och som sedan som straff av den betydligt mer frisinnade Salmonella, en man med magiska kontakter, förvandlas till den unga adonisen i tekannan som måste tillfredsställa alla kannans ägares önskningar. I sann König-anda är det lite förvirrat i början om han kanske istället inte ska se ut som en betydligt mer grovhuggen, muskulös och hårig man, precis enligt Salmonellas önskemål, men eftersom kannan och dess innehåll är menad som present till Salmonellas faster blir det till slut ett mer klassiskt skönhetsideal som gäller.

Djinn Djinn - man

Hårig man…

Tekannan hamnar sedan givetvis i andras händer med farsartade följder, för att till slut landa i vår tid hos ett gaypar, samtidigt som magin börjar ta slut…

Jag trodde på den här serien eftersom jag gillar König och hans känsla för att humoristiskt skildra relationer, men tyvärr klickar det aldrig riktigt. Det känns oväntat tungrott och platt, trots de sedvanliga stornäsorna och gnabbandet i dialogen. Jag anar att det är själva sagoformen som spökar: Königs styrka är som sagt i hur han skildrar relationer och hur de påverkar människorna, men som jag nämnde ovan är det inte precis relationsskildringen som är Tusen och en natts styrka. I Djinn Djinnär det kul när personer börjar prata med varandra, men så fort sagoinslagen dyker upp kommer humorn helt av sig, och sedan tar det ett tag innan den får upp ångan igen.

Djinn Djinn - yngling

…eller hårlös yngling? Båda är självklart fullt redo för action!

Plus att setupen känns en smula tungrodd och övertydlig den med, med den inskränkte och hämmade Skakmat som får det ”passande” straffet han får. Kanske blir det bättre i del två, om den nu någonsin dyker upp i en översättning jag kan läsa; den här boken utannonserades för många, många år sedan så förlaget Fahrenheit har inte stressat precis 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

*: Jag misstänker att någonting är skumt med Scheherazades numrering av nätterna här, men jag vet inte om det är ett misstag i översättningen, ett misstag av David B., eller (knake troligast) att jag missat någonting. Det skumma är att boken börjar med en textplatta där det står ”When it was the four hundred and twenty second night,…”, för att sedan några sidor senare följas av ”…it was the 483rd night..”, följt av 404th (?!?), 485th, 486th, 487th, …, 498th. Så den där första 422 och senare 404 *borde* vara 482 respektive 484 tycker jag. Om det nu som sagt inte finns någon intrikat anledning till det hela. Mystiskt!

Religiösa samtal och stora näsor: Prototype

Prototype cover

För bara några veckor sedan skrev jag lite allmänt om Ralf König, den utmärkta tyska serieskaparen, och sedan dess har jag läst ett nytt album av honom: Prototype, utgivet på danska av Fahrenheit förlag. Och ett rätt annorlunda album var det, jämfört med det jag läst av honom tidigare.

Först och främst det mest uppenbara, en ytlig skillnad men ändå: Prototype är den första (längre) serie av König i färg som jag sett. Inte för att jag tycker Königs svartvita serier ser tråkiga ut, tvärtom, men färgerna här är vad jag skulle kalla verkligt mysiga. En mycket enkel färgläggning men ack så trevlig att titta på när man jämför med de horrörer som framförallt, men inte enbart, amerikanska mainstream-serier drabbas av idag.

Sen det mindre uppenbara, nämligen manuset: Här är det inte fråga om Königs sedvanliga relationsdramer, eller för den delen skräckfilmsparodier à la Skräckkondomen. Den allra största delen av Prototype har bara två karaktärer i bild, nämligen Adam och ormen i paradiset, dvs Lucifer (Eva dyker upp först mot slutet). De två pratar om allt möjligt, från smått som sex och mat till religion, vetenskap och andra stora frågor, och då och då ger sig Gud in i samtalet men aldrig i bild, bara som en röst från himlen.

Ett exempel på en av serierna:

Prototype 1

 

Prototype 2

 

Prototype 3

De är tre aparta karaktärer man får följa i korta sekvenser på typ 2-3 sidor åt gången. I början är Adam mer än lovligt korkad, men sen sätter Gud igång hjärnan och då blir det lite bättre fart på honom. Fast för säkerhets skull ser Gud till att han inte blir alltför smart eftersom han då kanske slutar sjunga Guds lov dagarna i ända. Överlag framstår Gud som en rätt gnällig och osäker gammal man, som kanske, kanske vill väl men hans stora ömtåliga ego sätter käppar i hjulet för det. Lucifer å sin sida är jordnära och vill bara att Gud ska skärpa sig lite grann och ta ansvar för sin skapelse, och han hjälper också Adam så mycket han kan med dennes spörsmål.

Fast när Adam efter en liten olyckshändelse, delvis uppmuntrad av Lucifer, blir lite smartare än Gud tänkt sig (och definitivt smartare än Gud som som sagt är lite gaggig) så får både Adam och Lucifer passa sig för det uppskattas inte av han däruppe :-)

Det är en underfundig och rolig bok, Prototype. Jag måste säga att danskan var lite knepigare än vanligt, antagligen en kombination av det lite tyngre innehållet i de teologiska diskussionerna (men det finns gott om typisk König-humor här med) och frakturstilen som Gud pratar med, men det tycker jag inte ska avskräcka någon. König har gjort två böcker till som hör ihop med den här, Archetyp (handlar om Noa) och Antityp (handlar om Paulus) som jag hoppas Fahrenheit också tänker översätta. Jag skulle nog säga att Prototype inte är lika omedelbart och allmänt lockande som hans andra serier som exempelvis Den frigjorde mannen som jag själv lånat ut till icke-serieläsare med utmärkt resultat, men den är värd insatsen att läsa. Ju mer jag läser av König desto mer tycker jag om honom!

Bull’s Balls! / Like Rabbits / Roy & Al

Efter den gravallvarliga Irreedemable behövde jag någonting lättsamt så jag plockade fram några serier av en gammal favorit: Ralf König. Och när jag läst dem så plockade jag fram resten av hans böcker och läste dem med för han är svår att sluta läsa när man börjat :-)

Jag hoppas att alla har läst honom; om inte så är det bara att leta upp Den frigjorde mannen, Pretty Baby, Beach Boys, och Slräckkondomen I-II; fem lysande album som getts ut i lika lysande översättning på svenska av Epix. Han gör relationskomedier av allra bästa märke med intressanta personer och dialoger som känns hur naturliga (och roliga!) som helst. Sen kan man läsa de andra albumen som också finns på svenska, som Lysistrate och Jago, som inte är riktigt lika bra men ändå mycket läsvärda.

Så jag tänkte inte skriva någonting om de svenska serierna utan istället några ord om ett par böcker som finns på engelska, som tips för de som liksom jag älskar König och han potatisnäsemänniskor.

Roy & Al cover

Roy & Al är en renodlad komedi om två hundar med samma namn som plötsligt tvingas dela hem eftersom deras hussar blir ett par. König har med hundar i en hel del av sina andra serier men här vänder han på fokuset, och istället för att hundarna har en bakgrundsroll är det här istället de som står i centrum medan människornas liv enbart bildar en plafond som hundarna kommenterar. Roy är en tjock byracka som inte bekymrar sig för någonting, medan Al är en neurotisk rashund som är förtvivlad över all vulgaritet som omger honom sedan hans sofistikerade matte dog och hennes son tog hand om honom. Plus att Al blir vansinnig över alla bögar; själv deklarerar han nogsamt sin heterosexualitet så ofta han kan.

Roy & Al 1

R&A är rolig men hör inte till Königs bästa. Jag saknar någon att bry mig om; när König får till det skrattar jag åt handlingen men jag bryr mig samtidigt om karaktärerna. Här finns inget sånt, bara enkel humor. Så en bra bok (König är aldrig sämre än bra), men ingenting man behöver leta upp.

Like Rabbits cover

Like Rabbits är däremot en bok i samma stil som Den frigjorde mannen et al: Ett samtidsdrama med betoning på humor och relationer. Här får vi läsa om barndomsvännerna Horst och Sigi som en dag blir grannar och återupptar bekantskapen. Horst är ihop med Vera men förhållandet tar slut när hon hittar en porrvideo han köpt i hemlighet, medan Sigi som är nyseparerad lever ett ungkarlsliv även om han kastar längtansfulla blickar på en flyttkarl som hjälpt honom till den nya lägenheten…

Like Rabbits 1

LR är König i klassisk form. Horst är nervös, lätt generad, och lever ett långt ifrån lössläppt liv. Med uppmuntran från Sigi försöker han bli av med sina hämningar men det är inte lätt, trots den underbara bifiguren operadivan Kriemhild Nastrowas inträde på scenen och därmed följande vilda sex. Det är omöjligt att inte sympatisera med honom, tafatt som han är, och det blir riktigt spännande mot slutet när han i allas åsyn måste bestämma sig för hur han ska ha det. LR ger mig den där varma, småmysiga känslan som König är så bra på, när jag läser om hans mycket mänskliga och ömsint skildrar människor.

Bull's Balls cover

Bull’s Balls! är ett skarpare album än LR, även om handlingen är av samma typ. Det man skulle kunna kritisera i LR (och de tidigare nämnda albumen på svenska) är att det sällan känns som om relationsdramatiken är på riktigt allvar. För de inblandade är den det absolut, men den godmodiga tonen gör att det ändå känns säkert att det kommer gå någorlunda bra till slut. I BB! däremot är det glödande passion och kåthet som gäller och ingen småputtrig kärlek.

Den drabbade är Paul som levt ihop med Conrad i flera år när han en dag får syn på en spansk byggnadsarbetare och faller pladask. Oturligt nog för Paul är Ramon inte intresserad av män men Paul kan inte låta bli att inleda en vänskap, med allvarliga följder för hans relation med Conrad. Conrad har sina egna problem med en pianostudent han undervisar men det känns ändå tydligt att det är Pauls problem som är viktigast i boken.

Bull's Balls 1

Egentligen är inte Bull’s Balls! bättre än till exempel LR, men det är kul att läsa en bok som inte på något sätt känns tillrättalagd för känsligare läsare. I de flesta andra av Königs böcker (Skräckkondomen undantaget) sticker han inte på något sätt under stol med att det är bögar det handlar om, och sexskildringarna är mycket grafiska. Men det känns ändå tryggt och säkert på något sätt eftersom böckerna känns så inriktade på humor. Här däremot är det kåtheten och passionen som är viktigare, och det misstänker jag en del kan tycka känns lite mer påträngande. Jag tycker som sagt det är kul när König inte det minsta bryr sig om hur hans serier ska uppfattas av olika läsare (jag tror han försnällar ibland annars).

Tre trevliga böcker där jag framförallt tycker att man ska försöka hitta Like Rabbits & Bull’s Balls!. Det kan vara lite knepigt eftersom förlagen som gett ut dem knappast är speciellt välkända för engelska serier, men det är värt det. En liten varning dock: Trycket i Bull’s Balls! är tyvärr undermåligt, för att inte säga urkasst. Men innehållet är guld värt!

PS. En liten detalj i Königs serier som jag uppskattar är hur han då och då använder sig av en ovanlig teknik vid scenbyten: Istället för att lägga dem så att de sker mellan två sidor lägger han dem istället mitt i sidan, som i sidan från Like Rabbits härovan. Det gör att serierna får sitt alldeles egna tempo jämfört med de flesta andra serier där scenbytena är mycket mer drastiska när jag som läsare också måste flytta blicken till en ny sida. Jag tror kanske inte att Königs teknik alltid är bättre men den är en intressant omväxling när den är så tydligt genomförd som här, inklusive det lilla hundörat på första rutan från den nya scenen som indikerar att nu vänder vi blad, bildligt talat men inte bokstavligt. DS.