En Dylan Dog-trippel: Mellan himmel och helvete / Den förlorade sonen / Tills döden skiljer oss åt

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - omslag

Den svenska utgivningen av den italienska serien om den engelska mardrömsdetektiven Dylan Dog fortsätter träget, och det är dags för mig att göra ett nedslag igen efter att ett paket med några recensionsexemplar dök upp i brevlådan häromdagen med de tre senaste utgåvorna av serien. Närmare bestämt:

Mellan himmel och helvete: Manus Pasquale Ruju, teckningar Nicola Mari

Dylan Dog brukar oftast hålla sig hemma i England men här blir han anlitad av oljeföretaget Shermann Oil som har ett problem: Någonting, oklart vad, har hänt på deras oljeplattform Goliath:

Dylan Dog - Mellan himmel och helvete - Lotte

Inte nog med att oljeplattformen verkar vara i fara; vid tillfället befann sig även VD:n Dwight Shermann där. Så inga medel skys när man samlar ihop en grupp som ska ta sig till plattformen mitt i Nordsjön, inte ens idén att ta med en detektiv som specialiserar sig på det övernaturliga. Enter Dylan Dog, som inte verkar vara den mest lämpade för en så fysiskt krävande insats, och sjösjuk blir han dessutom.

Jag är inte precis en expert på Dylan Dog, men av de serier jag läst är det här den överlägset mest actioninriktade, med dess inslag av tidsinställda bomber, orkaner, och världens öde i vågskålen. Visst finns det psykologisk skräck också, framförallt i hur hotet från en Lovecraft-liknande varelse skildras, men till skillnad från många andra Dylan Dog-serier ligger tonvikten den här gången definitivt på det fysiska planet.

Det är heller aldrig någon tvekan om att hotet den här gången är på riktigt, dvs den känsla av att man aldrig ska känna sig helt säker på att det man ser verkligen existerar i sinnevärlden som finns i en del andra äventyr saknas också här: Vi har ett monster, det måste stoppas, och därmed basta!

Som en som gillar omväxling är det kul att se en annan typ av Dylan Dog-serie som den här. Maris expressiva och dova teckningar drar på ett förtjänstfullt sätt serien åt ett mer mystiskt och suggestivt håll än det egentligen ganska enkla manuset; jämfört med hans tidigare utgivna En seriemördares bekännelser är han här lite mer polerad men ändå personlig.

I längden föredrar jag nog den mer mystiska Dylan Dog med ett innehåll som inte alltid är helt pålitligt vad gäller verklighetsgraden, men som omväxling är Mellan himmel och helvete inte dumt.

Den förlorade sonen

Det här häftet är ett av Ades Medias ”extrahäften”, dvs kortare Dylan Dog-serier som ibland följer med de längre albumen. Och just det här häftet hör helt och hållet ihop med Mellan himmel och helvete: Samma upphovsmän, och den 16 sidor långa berättelsen är en fortsättning på den 4 år äldre serien som tar vid i efterdyningarna.

Eftersom historien är så kort vill jag inte berätta om vad som sker. Varde nog sagt att den här historien känns som en mer traditionell dito, där insatsen inte gäller världens öde utan istället ”bara” en förälders sorg över ett försvunnet barn. Med lite action, förvisso, men ändå 😉

Dylan Dog - Den förlorade sonen - Elke

Tills döden skiljer oss åt: Manus Tiziano Sclavi/Mauro Marcheselli, teckningar Bruno Brindisi

Om det udda med Mellan himmel och helvete var inslagen av action är det udda med Tills döden skiljer oss åt att vi här får träffa en yngre Dylan Dog, innan han började arbeta som mardrömsdetektiv och istället var en vanlig engelsk polisman mitt under de värsta åren av ”The Troubles”, den nordirländska konflikten. I samband med att hans kollega Bobby dödas av en bomb träffar han också irländskan Lillie som han faller pladask för, deras olika bakgrund och åsikter till trots.

Historien som följer lyckas skickligt skildra konflikten utan att dela in motståndarna i enkla fack som gott och ont; många vill kanske väl men när fanatism och hämndlystnad slår till finns inga gränser för vad man anser sig ha rätt att göra, och personer som Dylan Dog eller Lillie är förbrukningsvaror i striden för Det Rätta. För att jämföra med någonting annat från serievärlden känns stora delar av Tills döden skiljer oss åt som någonting Garth Ennis skulle kunnat skriva när han på ett allvarligt sätt skildrar konflikten i Nordirland.

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - Lillie

För min del tycker jag att Tills döden skiljer oss åt är Dylan Dog när den är som bäst: Huvudpersonen är bara ett medel för att berätta historien om någon/t annan/t, den här gången Lillie & Nordirland. Det förment övernaturliga är en krydda som förstärker känslorna, och det tillåter Sclavi (seriens skapare, så det känns helt naturligt att han skrivit den här serien som också fyller i en viktig pusselbit av huvudpersonens bakgrund) att sväva ut i smått hallucinatoriska scener utan att det känns malplacerat.

En gnutta svårförståeligt blir det ibland, framförallt när det känns oklart vad som egentligen händer/hände, men det är också en del av charmen med Dylan Dog: Det är en serie som är tänkt att köpas på impuls och sen läsas varhelst man råkar befinna sig. Och det menar jag som en eloge!

Karolinen Karl Kämpe

Idag blir det några ord om en hårdkokt svensk seriehjälte från historien: Karl Kämpe, en karolin som efter slaget vid Poltava driver runt i Europa och slåss mot allsköns ondska, framförallt av det demoniska slaget. Så om jag ska likna honom vid någon annan karaktär som också synts i seriernas värld får det nog bli Solomon Kane, dock gudskelov utan det surmulna puritanska inslagen 😉

Jag har läst de två serietidningarna som hittills kommit ut, båda finansierade via Kickstarter men som nu också går att beställa i fysiskt format via hemsidan www.karlkampe.se tillsammans med annat Karl Kämpe-relaterat som några noveller (som jag tyvärr inte hunnit läsa), och i digitalt format via de vanliga källorna, allt skrivet av Jörgen Karlsson. Så låt oss ta dem i ordning!

Karl Kämpe Äventyraren 1 – Djävulens kusk

I den här, den första serien med Karl Kämpe, erbjuds vi inte den vanliga introduktionen av en ny karaktär. Istället inleds tidningen med en kortare text om hans bakgrund, och efter serien följer också diverse texter om världen i serien. Och med tanke på att serien är tämligen kort, 12s, skulle jag säga att det är ett bra val; ett vanligt misstag med nya serier är att i sin ambition att bygga upp en värld dröjer det alldeles för länge innan de kommer till skott vilket gör att läsarna (eller för den delen, serieskaparen själv) tappar orken innan historien ens hunnit börja.

Här får vi istället en alldeles lagom dos bakgrundsinfo innan berättelsen börjar, en berättelse som ändå är en mjukstart i all sin enkelhet där Karl Kämpe helt sonika får visa vad han går för när han försöker rädda en ond man från sitt egentligen rättmätiga straff. Inga krusiduller här inte utan bara ett rättframt äventyr, och ett inte alls dumt sådant. Serien får mycket av sin stämning från de rikliga berättartexterna som gör att det närmast känns som en illustrerad novell snarare än någonting som urpsrungligen skrivits som en serie.

Så beroende på smak kan det förstås ses som en nackdel att serien inte låter bilderna berätta, men själv gillar jag att ibland läsa serier som istället vilar på texten. Just den här gången finns det faktiskt också en grafisk fördel: Per Folmers teckningar är kompetenta (om än en smula stela) och i de mer dramatiska utomhusscenerna utnyttjas också det svartvita formatets möjligheter med kontrasterande svarta och vita ytor, men i de inledande inomhusscenerna är det ont om svärta, och då gör de svarta textplattorna sitt till för att väga upp.

En godkänd premiär.

Karl Kämpe äventyraren 2 – Den enda kvinnan/Bryskt uppvaknande

Här i nummer två är tidningen betydligt mer påkostad, med dubbla längden och dessutom i färg. Nya tecknare är det också, och i den första längre serien, Den enda kvinnan, är det Reine Rosenberg som står för dem. Historien är den här gången betydligt mer personlig för Karl Kämpe eftersom han faller pladask för Nadia, titelrollens enda kvinna, men omständigheterna motarbetar honom.

Det är en betydligt mer ambitiös historia och den är kanske lite för ambitiös med tanke på hur lite jag som läsare ännu vet om Kämpe. Stora känslomässiga insatser tenderar att förlora lite av sitt värde om jag som läsare ännu inte lärt känna de inblandade karaktärerna och så är det här eftersom jag innan serien börjar bara kunnat följa Kämpe i en enda kort serie där hans personlighet var helt oväsentlig. Snyggt är det, med teckningar och färgläggning som passar bra ihop, men den där emotionella slagkraften saknas. Jag gillar grundidén i historien och den bibliska bakgrunden men jag tror att just den här serien skulle mått bra av att fått vänta ett tag, tills huvudrollsinnehavarens personlighet hade fyllts ut mer (och för den delen kanske serien också skulle behövt några fler sidor eftersom den är lite väl kortfattade nu). Men å andra sidan behövs just personliga historier för att bredda karaktären så det är en knepig balansgång.

Bryskt uppvaknande är en kortare och enklare historia som fyller i Kämpes bakgrund som soldat. Ifyllnaden är bra men serien känns ändå som den svagaste av de jag läst. Johan Elebrinks teckningar är lite väl avskalade och har en del problem med anatomin (vilket är lite överraskande med tanke på hur drivna hans teckningar var i fanzinet Stormens skugga, må vara att det var tecknat i en helt annan stil), och jag förstår ärligt talat inte varför Irina, huvudantagonisten i historien, agerar som hon gör.

Sammantaget tycker jag det är en kul idé med en seriehjälte tydligt placerad i Sverige och svensk historia; trots undantag som Viktor Kasparsson är det ont om sådana. Kvalitetsmässigt är Karl Kämpe inte riktigt där ännu, iallafall om jag ska jämföra den med helt professionella serier. Men det är en bra start och det är en serie av en typ som kräver mycket material för att man ska kunna bedöma den rättvist, och hittills finns det inte så mycket. Och det behövs lite finjustering av berättarstilen; den där känslan av illustrerad novell med rikliga berättartexter som fungerade bra i Djävulens kusk känns inte riktigt lika lyckad i Den enda kvinnan där istället scenerna helt utan sådana texter är de mest lyckade, och i Bryskt uppvaknande känns de helt malplacerade (vilket nog också beror på att det är serien med de svagaste illustrationerna).

Så jag skulle väl säga att det bästa vore om det kom ut betydligt mer av serien för att ge den en chans både att bygga vidare på världsskapandet och att trimma till seriehantverket. Plätt-lätt!

För de allra minsta: Anna och Frogga

Dags för det senaste albumet i Cosmos Comics utgivning av serier riktade till unga läsare: Anna och Frogga – Vill du ha ett tuggummi?, skriven och tecknad av Anouk Ricard. De tidigare böckerna på förlaget har utgjorts dels av böckerna om Benny Björn med mycket lättlästa teckningar parade med klurig humor för de som just börjat läsa själv, och dels mer klassisk bilderboksliknande serier av Ricardo Liniers med stämningsfulla bilder.

Den här gången är det återigen en serie som får mig att tänka på bilderböcker, och bilderböcker med de allra yngsta barnen som målgrupp. Ta en sida som den här, från titelepisoden:

Teckningarna är gjorda i en stil som många moderna barnböcker anammar, de skulle nästan kunna vara ritade av ett barn själv, och också språket är enkelt och tydligt och lämpar sig utmärkt för högläsning. När jag läser bilderböcker/barnserier högt brukar jag ofta ändra ganska mycket i repliker och beskrivningar, men replikerna här läste jag (nästan) ordagrannt, så pluspoäng till översättaren för de verklighetstrogna replikerna.

Tydlighet är ordningen för dagen här, med extremt rakt berättade historier och illustrationer som är hur lätta som helst att hänga med i, oavsett ålder. Här och där bryts de rena seriesidorna av med hjälp av målade sidor, både rena illustrationer och i serieform, och de är nog de sidorna jag personligen tycker mest om. Inte för att det är någonting fel på de ”vanliga” sidorna, men jag kan inte låta bli att associera linjerna och färgerna till hemskheter som Totte-böckerna som jag utsattes för som liten. Orättvist, för Ricard är mycket mer personlig, men associationen dyker likafullt upp…

Av Cosmos Comics böcker är det här nog den som jag skulle säga mest tydligt riktar sig direkt till barnen. Med det menar jag att för mig som vuxen är den inte lika intressant som till exempel Benny Björn-böckerna; de senare är med sin absurda humor roliga att läsa för mig själv, medan Anna och Frogga är någonting som jag nog bara kommer läsa om det finns någon jag kan läsa den för. Men det är förstås viktigast att en 4-åring tycker om att få den läst, och min försökskanin (4,5 år) var helt klart nöjd :-)

Linda och Valentin – Minnen från framtiden

Översättningen och utgivningen av de reguljära Linda och Valentin-albumen är ju avslutat sen något halvår tillbaka, men det finns fortfarande en del sidomaterial som saknas på svenska. Förra året fick vi Himlavalvets inbyggare, ett fabulerande lexikon om rymdtidagenternas värld, och nu finns alltså Minnen från framtiden också på svenska, ett mer serieinriktat album än det förra. Och faktiskt ett album som jag redan skrivit om när det kom ut på danska, då under titeln Erindringer dra fremtiden :-)

Det handlar alltså om tillbakablickar i form av korta (2-6 sidor) serier om vart och ett av de nio tidigaste Linda och Valentin-albumen, alla kompletterade med en Mézières-målning som också anspelar på serien ifråga. Ibland är det huvudpersonerna som återberättar någonting som hände som inte visades i albumet, ibland är det någon annans minnen vi får följa, ibland är det historier typ ”Vad hände sen med Härskaren från Härskarens fåglar?”. Gemytligt, charmigt, småskoj och definitivt med högt nostalgivärde.

Så precis som Himlavalvets inbyggare är det här en bok som man i princip måste ha läst de refererade albumen för att få ut något av dem, och jag misstänker att en läsare som jag, dvs en som först läste serien som liten, nog är den som får ut mest av den; att flera decennier senare få läsa mer (om än ganska lite mer) om gamla barndomsfavoriter bland serieäventyren är inte det sämsta :-)

Och som den serieläsare jag är föredrar jag den här boken framför Himlavalvets inbyggare (lite konstig svensk titel tycker jag allt, med ordet inbyggare) eftersom det här är ett seriealbum; visst tycker jag det kan vara roligt att nörda ut lite med saker som lexikonet, men jag föredrar alltid riktiga serier!

Sidan 52

Om man läst de tidiga Linda och Valentin-albumen känns Minnen från framtiden som ett rätt givet köp, åtminstone om man inte kräver spänning i sin läsning. Och för den som är intresserad av hur Jean-Claude Mézières & Pierre Christin utvecklats som serieskapare sedan begynnelsen för 50 år sedan är det här en guldgruva där man kan se hur Mézières idag skildrar miljöer och karaktärer från så länge sedan.

Och vill man verkligen gräva ner sig i det sistnämnda finns det också en fransk dokumentär som enbart handlar om hur sidan 52 härovan i boken blir till: L’Histoire de la Page 52. Trailer:

Vuxenpoäng är en myt

Ha, det här var en trevlig överraskning! Jag läste Sarah Andersens Adulthood is a Myth för några månader sedan och tänkte skriva några rader om den men det blev inte av, men nu får jag chansen igen i och med att den kommer ut på svenska med den utmärkt översatta titeln Vuxenpoäng är en myt :-)

Sarah’s Scribbles är originaltiteln på den här webserien där Andersen illustrerar sitt liv. Och precis som titeln säger, det där med att vara vuxen är ingenting som hon känner att hon är, åldern till trots:

Det här är en sån där närmast perfekt självbiografisk webserie: Snabbläst, en bra blandning av rent personliga reflektioner utan egentlig poäng, filosofiska funderingar, och komisk ångest:

Och, mycket viktigt, roligt tecknat och med bra tajming av poängerna som ofta är helt beroende av illustrationen, som den här där Sarahs min och stolta kroppshållning  i slutrutan är det som gör serien.

En väldig massa exempel sidor idag utan mycket text från min sida, men det är för att det här är en av de där serierna där man bara behöver läsa några sidor för att förstå om det är någonting som passar en. Jag skulle kunna skriva om hur hon i förbifarten tar upp saker som vad det innebär att behöva ta ansvar för sitt liv (vuxenpoängen), hur mensen påverkar livet, hur hennes introverta personlighet gör henne obekväm i sociala sammanhang, med mera, med mera. Men jag tror att jag i det här fallet låter hennes teckningar tala för sig själva, kul som de är :-)