MAD: Don Martin 1956-1965

Don Martin alltså, den tecknare som tillsammans med Dave Berg för mig symboliserar tidningen MAD efter att Al Feldstein tog över som redaktör efter Harvey Kurtzman år 1956. Och en tecknare som jag alltid varit ambivalent inför: Som liten knodd läste jag MAD sporadiskt, men Don Martins figurer var så personligt tecknade att jag omedelbart kände igen dem och kom att associera dem med tidningen. På sitt sätt uppskattade jag hans bidrag eftersom de kändes som ”vanliga” serier vilket lättade upp läsningen (det fanns en hel del mer text-tunga inslag som jag tyckte kunde vara jobbiga att läsa som liten), men hans typ av crazy-humor lämnar mig oftast likgiltig.

Med vissa undantag:

Jag kan inte analysera varför jag tycker en del sidor är roliga när de allra flesta resulterar i absolut ingenting när jag läser dem men så var det när jag var liten och så är det fortfarande :-)

Vad jag däremot kan uttala mig säkrare om är att Don Martins inflytande var stort och att jag ser hans inflytande hos många andra senare serietecknare. Och dessutom hur mycket roligare hans serier var än det mesta andra i serietidningsväg, framförallt när det gäller ensidesserier. Av en slump har jag de senaste veckorna plöjt igenom Superman-tidningen från sent 50-tal till sent 60-tal (kanske skriver några ord om dem senare) och i dem finns som utfyllnad en mängd så kallade humorserier, som denna:

Jag lovar, oavsett hur kallsinnig jag ofta känner mig inför Don Martins serier så tycker jag ändå att det är helt överlägsna serier som den ovan… 😉

Men nog om Don Martin i allmänhet, nu några ord om dagens bokutgåva istället!

Boken samlar ihop hans MAD-serier från hans start 1956 och fram till 1965. Nyöversatta, så vitt jag förstår, men det märks inte eftersom översättningen känns tidstypisk så det förslår (på ett positivt sätt) och också med den rätta MAD-andan. Hans utveckling från en typisk för tiden MAD-humor till sin egen mer speciella (som med tiden i sin tur sågs som typisk för MAD) går snabbt, både vad gäller manus (som han med tiden oftare stod för själv) och teckningar.

Två saker sticker ut för mig när jag läste boken, bortsett från vad jag redan skrivit om mina personliga känslor för hans serier:

  1. Hur det trots det absurda innehållet serierna ofta ändå bottnar i urtypiska situationer för enklare humor : Den gnatiga frun, tandläkarbesöket, eller den lätt ekivoka handlingen:
  2. Att namnet Don Martin redan från början sammankopplas med hans serier. Om jag återigen jämför med andra serier från samma tid var det vanligt att serieskaparna inte över huvud taget nämndes med namn, och i de fall de gjorde det var det åtminstone inte som här med hjälp av stora rubriker / ingresser där det uttryckligen trycks på att nu vankas det en serie av just Don Martin och ingen annan. Uppfriskande, och en stor eloge till MAD för att de inte drog sig för att göra sina serieskapare till stjärnor i sin egen rätt!

I övrigt är det som vanligt när det gäller förlaget Cobolt en gedigen bok, med bra papper och trevlig design, och också en del extramaterial där den mest säregna men tyvärr inte med så lyckat resultat är Bud ”Ernie” Graces text som huvudsakligen handlar om hur gräslig Don Martins fru var…

Jag läste boken i stötar med ungefär ett års MAD-serier åt gången, för att inte bränna ut mig och för att kunna uppskatta de serier som fungerade för mig; för större Don Martin-fans blir det kanske sträckläsning som gäller. För min del finns det risk för det senare när det gäller nästa volym med MAD-serieskapare för då utlovas Sergio Aragonés och det ser jag fram emot. Jag kan visserligen inte påstå att hans serier i marginalen på MAD är det bästa han gjort, men jag tycker så innerligt mycket om hans teckningar som är så genuint charmiga :-)

United States of Banana

Ön Puerto Rico befinner sig i ett egendomligt läge vad gäller den politiska statusen: Det tillhör USA men det är inte en fullvärdig delstat, vilket gör att befolkningen har full frihet att bosätta sig i USA men man saknar egen beslutsrätt i alla frågor, och istället har USAs kongress fullmakt att besluta om mycket av öns lagar. FN har av och till ansett att Puerto Rico är en koloni som måste ges självständighet och har uppmuntrat USA att hjälpa till med detta. Samtidigt har flera folkomröstningar hållits där resultaten oftast pekat på att en majoritet av befolkningen föredrar att bli en delstat som alla andra i USA.

Och under tiden har befolkningen minskat pga att de unga flyttar till USA, och ekonomin är i ruiner; så sent som i maj i år begärde Puerto Rico sig själv i konkurs, men typiskt nog för den politiska röran kunde man inte göra det enligt samma lagar som exempelvis staden Detroit gjort det eftersom Puerto Rico inte har självbestämmanderätt utan man var tvungen att invänta en speciell lag från den amerikanske kongressen som tillät detta… Kort sagt är det en röra utan dess like, och en röra där Puerto Rico själv inte har så mycket att säga till om.

Enter: United States of Banana, en surrealistisk serie där alla möjliga och omöjliga personer dyker upp, frammanade av Braschi, den Puerto Rica-födda författaren, och Joakim Lindengren, tecknaren, i tandem; jag har inte läst romanen själv men det är uppenbart att det är en tolkning snarare än en simpel adaption av romanen, med tanke på gästspel av karaktärer som James Fjong och Thor Modéen, typiskt Lindengrenska inslag :-)

Huvudpersoner är Hamlet, Zarathustra (Nietsches version), Giannina Braschi själv, frihetsgudinnan, och Segismundo (på svenska vanligen Sigismund, från Calderóns klassiska pjäs Livet en dröm/La vida es sueño). Den förstnämnda trion är ute efter att befria Segismundo som fängslats av sin onde far (som i pjäsen alltså), men i serien representerar Segismundo Puerto Rico själv: Fängslad och omyndigförklarad, och som aldrig fått chansen/möjligheten att fatta egna beslut om framtiden.

Men så enkel är inte United States of Banana att jag glatt kan förklara handlingen med att Segismundo = Puerto Rico, frihetsgudinnan = USA (tillsammans med Segismundos pappa och Hamlets mamma), Hamlet & Zarathustra = historien & filosofins röst, Braschi = förnuftets röst. Visst skulle man kunna göra en sådan förenklad tolkning men det här är mycket mer kaotiskt och känslomässigt än så: United States of Banana är i grunden en 100 sidor lång anklagelseakt mot USA, inkluderade historiska övergrepp som Vietnamkriget och skenheligheten i USAs uppfattning av sig själv som ofelbart, gynnat av Gud.

Logiskt kyligt är det inte utan det är närmast en stream of consciousness-serie, där associationerna flödar över alla bräddar, men där USA & Puerto Rico är magnetpolerna som handlingen (eller vad man ska kalla de 100 sidorna av bilder och dialog/monolog) förr eller senare dras till igen. Braschi står för textassociationerna, Lindengren för de illustrerade:

Så jag sympatiserar med innehållet, och jag tycker att Lindengrens bidrag är utmärkta; jag föredrar personligen hans mer rent svartvita teckningar än gråskaleditona här, men jag uppskattar skickligheten och fräschheten i idéerna som gör att det hela tiden är kul att titta på sidorna.

Men tyvärr fastnar jag ändå inte för serien. Den surrealistiska handlingen och de fria associationerna blir för mycket för mig. Att läsa serien känns som att tumla runt i en orkan där jag aldrig får ett riktigt fotfäste, och även om sånt kan vara roligt en kortare stund, som en berg-och-dalbana på ett tivoli, känns det för mig i längden alltför ansträngt och paradoxalt nog alltför innehållslöst, där inslagen som skulle kunna gett mer tyngd åt innehållet drunknar i allt brus. Alltför mycket känns som om det saknar mening och bara finns med för att öka förvirringen och osäkerhetskänslan.

Det kan förstås vara så att jag missar alltför mycket eftersom jag inte kan den politiska bakgrunden tillräckligt väl, men oavsett orsaken så hade jag ärligt talat svårt att ta mig igenom serien innan jag ändrade inställning och istället för att läsa den på mitt vanliga sätt, dvs relativt långsamt och eftertänksamt, lät den skölja över mig utan att jag reflekterade under läsningen. Då kunde jag uppskatta framförallt teckningarna för det de gav, och även de små gnistorna av texten som jag tyckte fungerade.

Jag skulle klassificera United States of Banana som ett ståtligt misslyckande: En förnämlig ansats till innehåll med ett anslag modell större, oklanderligt illustrerat, men som läsning alltför artificiell för att få mig att känna för Puerto Ricos sak som den här framförs av Braschi. Men jag är övertygad om att andra läsare kan tycka att jag har uppåt väggarna fel för det här är definitivt en serie där den personliga smaken kommer spela en enormt stor roll i hur man bedömer slutresultatet :-)

Den pratsugna trion träffas

PS. Apropå Puerto Ricos stympade självbestämmanderätt kan jag rekommendera ett avsnitt av en podcast jag följer, Planet Money, som tog upp Puerto Ricos situation för ungefär ett år sedan och som jag då lyssnade på: http://www.npr.org/sections/money/2016/04/01/472733338/episode-693-unpayable DS.

Robny – Vagabonden

Det här var ett väldigt oväntat och trevligt litet album: En spansk serie från 70-talet av Joan Boix om vagabonden Robny som rör sig i samhällets nedre skikt av egen fri vilja efter att ha blivit besviken på samhällets korruption och allmänna elände. Det kanske inte låter så muntert och det är det inte heller, men det är just det som gör albumet till en så angenäma överraskning: Inte ens idag, 40 år senare, är det speciellt vanligt med en huvudperson i en serie som det inte är någonting speciellt med, utan bara en helt vanlig äldre man som gör sitt bästa för att överleva trots svåra omständigheter, och framförallt inte tecknat i den stil som syns här, dvs i en vacker, mycket elegant och mycket professionell dito.

Jag känner inte till Boix sedan tidigare men stilen känns igen från andra spanska tecknare från eran, som exempelvis den fantastiska Esteban Maroto, med en blandning av mycket realistiska teckningar och drömsk layout som jag tycker väldigt mycket om. Tyvärr finns det inte mycket översatt till svenska eller ens engelska av de här spanska serierna, så ett stort tack till Ades förlag som gett ut den här!

Historierna är också till sin uppbyggnad mycket 70-talsaktiga, närmare bestämt känns de som om de skulle kunnat vara tagna ur någon av Warren-förlagets tidningar Eerie, eller Creepy (där också några av de spanska tecknarna från eran publicerades): Anslående teckningar, korta historier med en fokuserad handling à la kortnovell. Här dock handlar det självklart inte om skräckisar utan istället om ett ålderdomshem där de äldre misshandlas, en gammal småbrottslig kamrat till Robny som försöker bli hederlig, en hämndlysten älskarinna; Robny själv är med i periferin, ofta på grund av något tillfälligt jobb som exemplevis nattvakt eller paketutbärare.

Robny, paketbudet

Onekligen har de flesta historierna något mer eller mindre spektakulärt inslag, men stämningen är ändå mycket jordnära och med ett starkt patos för samhällets utstötta. Och som sagt med de här teckningarna blir kontrasten till handlingen stor men lyckad: Personerna må vara slitna men de är inte värdelösa människor, som samhället tycker.

Vi får också veta mer om Robnys bakgrund i några av historierna och det är kanske den svagaste delen av serien; hans upplevelser är onekligen sorgliga men knappast bevis på samhällets uselhet, och jag tycker de inte tillför någonting. Albumet igenom märks spänningen mellan Boix vilja att försöka sig på en ny typ av serie och de existerande traditionerna som kräver en ”spännande” handling och en huvudperson som man ska heja på, så det är inte så konstigt att inte allt i serien känns klockrent nyskapande 😉

Robnys bakgrund

Sammanfattningsvis är Robny – Vagabonden ett utmärkt exempel på ett tidigt spanskt försök att överge de traditionella serieäventyren, och det är väldigt kul att se den på svenska. Albumet är relativt kort och de senare episoderna går helt klart mot mer traditionell handling (jag undrar jag om läsarna inte var redo för alltför mycket socialrealism…), så allt är kanske inte perfekt men jag tycker som sagt mycket om den här teckningsstilen och kombinationen med den ovanliga huvudpersonen känns än i dag fräsch och spännande. Rekommenderas!

Mildh & Fromm

Dags att få upp farten på bloggen här igen (det är fortfarande Zelda som ”stör” recensionsskrivandet..) så jag tänkta lägga upp några korta blänkare i veckan, 1/dag. Med början med actionserien Mildh & Fromm, skriven av Göran Semb och tecknad av Carlos Pedrazzini, en för mig ny serie som jag endast visste om att den fanns på grund av Serieforum där den har en egen tråd :-)

Enklaste sättet att beskriva serien är som en i genren omaka par som blir buddies: Monica Mildh är en relativt ung kvinna som arbetar som privat säkerhetskonsult i en egen firma, men när ett uppdrag kräver en mer fysisk/våldsam insats anställer hon Erik Fromm, en relativt gammal man (framförallt med tanke på hans arbete) som har stor erfarenhet av säkerhetsarbete av det mer ljusskygga slaget. Och om man känner till genren vet man att det innebär en rapp dialog, bitska kommentarer, och en motvillig respekt som växer fram hos de båda. Eller åtminstone hos Erik; Monica är betydligt mer skeptisk till som kompanjon eftersom denne har så lätt att ta till vapen…

Mildh & Fromm – Uppgång… och fall innehåller alla historier (tre) som hittills gjorts med paret och som tidigare publicerats i Fantomen-tidningen; i teorin fristående episoder men i praktiken mycket nära knutna till varandra. Action-genren till trots är det centrala i serien relationen Monica / Erik, och bara för att klargöra det så handlar det alltså definitivt inte om en romantisk sådan (gudskelov, det finns alldeles för många fall av ung kvinna / gammal man faller för varandra redan…) utan mer om en kulturkrock: Erik är luttrad av många år i branschen och är övertygad om att man ibland måste slå till hårt och skoningslöst för att förhindra framtida problem, medan Monica är mer inne på att försöka undvika våld om det går (men om det inte går så är hon beredd på det med). Och eftersom Erik är en smula gammeldags tenderar han också att överreagera när Monica är i fara eftersom han ser det som sin uppgift att skydda henne, även om hon klarar sig fint själv.

Pedrazzinis teckningar fungerar men jag måste säga att det är med nöd och näppe de får godkänt. Han svajar en smula i anatomin men framförallt misslyckas han ofta med att göra läsordningen i pratbubblorna tydlig, som på den här sidan:

Det här exemplet visar tydligt ett av hans stildrag som bidrar till problemet: Pratbubblorna ligger ofta så att de inkräktar på närliggande rutor vilket gör att jag ibland måste kolla efter var pilen pekar för att förstå om jag ska läsa bubblan nu eller senare. Det är lite underligt eftersom han är en så erfaren serietecknare men likafullt finns problemet där; om jag hade tillgängligt det enda andra album av honom som jag har (Par i lusta) skulle jag kolla om samma sak förekommer där, men det albumet har sedan länge förpassats till källarförrådets mörka valv :-)

Manuset är bättre, med en visserligen generisk actionhandling men med en ofta underhållande dialog mellan Monica och Erik. Jag noterar också flera ställen med tysta passager som finns med som stämningsförhöjare men tyvärr faller de på Pedrazzinis teckningar som inte förmår utnyttja dem, och istället blir det bara en smula malplacerade rutor som känns som om de saknar text. Med andra ord, manuset har en del ambitioner som teckningarna inte riktigt matchar.

Det är en ganska kort bok (128s) och den känns i mångt och mycket som första kapitlet i en längre berättelse; utan en framtida fortsättning är slutet rumphugget. Jag ser gärna en fortsättning även om det egentligen inte är en serie av ett slag som jag vanligtvis läser, eftersom det ändå är roligt med en (halv)svensk serie som försöker vara en klassisk actionserie och som lyckas så pass bra som den här.

Sons of Anarchy: Burfåglar

Hm, ett (väldigt) långt tag sedan den senaste recensionen men jag har ett exceptionellt bra skäl: Breath of the Wild, det senaste Zelda-spelet, har sysselsatt mig 100% de senaste veckorna (0k, jag har nog jobbat en del också men det spelar mindre roll…). Löjligt kul, och med min spelstil tar det lååång tid att bli klar med det; varje gång jag tänker att nä, nu ska jag se till att göra någonting så att huvudstoryn går framåt så får jag syn på någonting på vägen som distraherar, och ett tu tre har jag klättrat upp på ett berg/tagit en segelbåt ut till en ablägsen ö/samlat ihop ett antal fågelungar så att de äntligen kan genomföra sin sångträning:

Men! Jag har faktiskt läst en del serier också, i pauserna när min Switch måste ladda batterierna; jag har bara inte hunnit skriva om dem. Nu har jag dock en timme över så då tänkte jag klämma in en liten sådan, närmare bestämt

Sons of Anarchy: Burfåglar

Det här är det andra albumet med karaktärer från TV-serien med samma namn, men precis som det första så är det en fristående berättelse, dvs inte en tecknad serie-version av TV-serien (komplicerat när ordet serie används på så olika sätt, men jag tror nog att det är begripligt :-) ). Handlingen utspelar sig mellan säsong 3 och 4, dvs under den tid som stora delar av motorcykelgänget sitter i fängelse. En gammal skuld som inte betalats leder till att de fängelset måste kämpa för att överleva, och samtidigt kan de bara hjälplösa höra hur det går för deras familjemedlemmar när skuldindrivarna även ger sig på dem…

Så, first things first: Jag har inte sett ett enda avsnitt av TV-serien, men jag har hört en del gott om den (kryddat med varningar om att den är mycket och ibland överdrivet våldsam), så för mig är de här serierna min enda kontakt med berättelsen om SoA. När jag läste de första avsnitten av den första långa serie-episoden i svenska tidningen Hagel (som avsomnade innan den första berättelsen avslutats, men en samling finns på svenska med namnet Sons of Anarchy: Ingen utväg) var jag måttligt imponerad. Det var en alltför lång radda av personer som pliktskyldigt introducerades vilket gjorde att seriens rytm inte fungerade, och eftersom personerna ifråga var för mig okända blev det knepigt att hänga med.

Men här, i den andra längre serie-episoden (det finns en kort historia också som gavs ut mellan de två längre, med en bifigur från TV-serien i huvudrollen, som också ingår i det här nya albumet), tycker jag serien fungerar klart bättre. Det beror delvis på att det är en annan författare, Ed Brisson, som verkar mer inriktad på att skriva en bra serie; den första, skriven av Christopher Golden, kändes mer som ett TV-seriesynopsis som sedan gjorts om till serie. Jag vet att Golden har skrivit högvis med romaner baserade på TV-serier och serier (typ X-Men & Hellboy) och det kanske han gör bra, men seriemediet tycker jag inte han behärskar så bra. Golden envisas med att alldeles för noggrant presentera varje person när den dyker upp med namn och roll, medan Brisson glatt utgår från att det där kommer läsaren själv plocka upp allteftersom vad gäller de viktigare personerna. Så lustigt nog skulle jag säga att Golden är alltför medveten om att det handlar om att flytta en berättelse från ett medium till ett annat och därför överkompenserar, antagligen av omsorg för nya läsare. Dessutom tenderar Goldens upplägg av sidorna också att kännas mer som ett redan existerande TV-avsnitt som nu ges ut som serie, trots att även Goldens serie är en ny historia, inte tidigare sedd på TV.

Sen är det förstås också så att jag nu känner till karaktärerna och miljön bättre vilket gör läsningen roligare. Ett plus också för att det är kul att som den ovetande läsare jag är blir de lite av ett pussel att förstå vad som händer mellan handling i Burfåglar och Ingen utväg eftersom den senare utspelar sig senare (under säsong fem av TV-serien); för mig blir det som att läsa glimtar av en större berättelse som långsamt fylls i. Och jag hoppas att serien också fungerar för läsare som till skillnad från mig sett TV-serien innan, och som därför istället kan läsa serien som ett sätt att fylla i fler detaljer på en redan i princip fullständig karta :-)

Teckningarna av Damian Couceiro (den korta berättelsen som ingår illustrerar av Jesús Hervás) duger skulle jag säga. De försöker efterlikna skådespelarens utseende åtminstone till en viss del ser jag när jag googlar men utan att det känns krystat; det är inte ovanligt att när tecknare försöker efterlikna skådespelare i sådana här serier så blir resultatet misslyckat, där personer med ”verkliga” förebilder ser ut som pappdockor (som i den horribla Doctor Who / ST:TNG-crossovern jag skrev om för några år sedan; brrr!).

Summa summarum tyckte jag klart bättre om den här boken än jag trodde att jag skulle göra när jag började läsa den. En modern actionserie med en TV-serie som förlaga men som klarar av att stå på egna ben, även om säkerligen fans av Sons of Anarchy får ut mer av den än jag. Ett helt godkänt hantverk av Brisson/Couceiro/Hervás, med andra ord :-)