Red Rising – Sons of Ares

Red Rising - Sons of Ares - cover

Idag blir det några ord om en serie (fast lika många om en bok) jag knappast skulle läst om det inte vore för…

Plats: Ritorno (ett café i Stockholm)
Tid: 16 januari 18:30
Anledning: Bokcirkelmöte om Red Rising, första delen i Pierce Browns trilogi med samma namn

Som alltid var det ett trevligt möte, och boken var inte så dum den heller: Solsystemet är kolonialiserat och kontrolleras genom en strikt genomförd hierarki där alla föds in i sin roll, en roll som betecknas med en färg. De som är längst ner i hierarkin är de röda, och högst upp tronar de gyllene som med en järnhand styr. Det är en grym kultur där ingen slipper undan, inklusive de gyllene som gallrar sina egna led för att försöka säkerställa att bara de allra mest lämpade tar sig fram. Men systemet har börjat ruttna inifrån, och gnistan till en revolution föds när Darrow, en av de röda, genom genetisk manipulation (man har länge använt genetiken för att renodla ”raserna”) och hänsynslös kirurgi omvandlar sig till att se ut som en av de gyllene, och som tack vare framgångarna i de strider som utgör gallringsprocessen får chansen till en framskjuten plats i samhället.

Generellt gillade vi boken i cirkeln, även om det ibland var ganska tydligt att Brown läst andra YA-romaner (som jag skulle säga att Red Rising är, även om jag inte tror den marknadsförs som en sådan) som Hungerspelen: En ung person i huvudrollen, institutionaliserat våld där man tvingas att slåss med och ibland även döda vänner om man själv ska överleva, och en rigid samhällsstruktur där vissa lever som gudar, andra som slavar. Brown lyckas bra med den dystopiska delen där Darrow i en nyckelscen i slutet av boken ställs inför valet att ansluta sig till en av två familjer. Den ena styrs av en (för att vara gyllene) hedervärd man som har mycket makt och som skulle bli någon han kan lära sig mycket av, medan den andra istället styrs av en genomkorrupt och ond man som har ännu större makt. Darrow väljer det senare alternativet trots att han vet att det kommer att medföra att han kommer nödgas göra fruktansvärda saker eftersom hans enda mål är revolutionen, kosta vad det kosta vill.

Allt som allt en intressant och medryckande bok, men kanske inte alltför djup, och en som det fanns mycket att diskutera om så den var lyckad som föremål för en bokcirkel :-)

Serieanknytningen är att jag för några dagar sedan råkade få syn på en prequel till trilogin, en miniserie à sex delar som just samlats ihop i ett album: Red Rising – Son of Ares. Text av Brown i samarbete med Rik Hoskin (m a o, Brown är ansvarig för handlingen medan Hoskin gjort en serie av berättelsen) och teckningar av Eli Powell. Så jag blev lite smått nyfiken på att återknyta bekantskapen med Browns värld och, tja, det gjorde jag :-)

I Red Rising – Son of Ares befinner vi oss några år före romanen, så persongalleriet är ett annat. Istället för att någon från de underordnade färgerna har huvudrollen är det istället en av de gyllene som står i centrum, Fitchner au Barca. Men på grund av att han inte ser lika bra och imponerade ut som sina fränder tvingas han kämpa extra hårt för att få deras repsekt och för att över huvud taget överleva. Och någonstans på vägen tar han till sig ett karaktärsdrag som de andra saknar: Empati med de förtryckta.

Red Rising - Sons of Ares - gallring

Gallring pågår

I både den här historien om hur den revolutionära rörelsen grundas och i den senare romanen där revolutionen startar märks det att Brown har studerat både politik och ekonomi. Det är en genomtänkt samhällsskildring, både i hur samhället uppstått och i hur det nu börjar vittra sönder. Så de bitarna håller, men när det kommer till de mer skönlitterära delarna blir det mer si och så med kvalitén. Inte för att det är dåligt, berättelserna är som sagt spännande, men det är inte precis några överraskande saker som händer.

Här, i serien, är den händelse som triggar Fitchner att inte bara vara annorlunda än sina gelikar utan att också organisera en revolutionär rörelse det faktum att han blir kär i en av de röda, med tragiskt slut. I romanen Red Rising är det på liknande sätt Darrows unga frus liknande tragiska öde som får Darrow att bli en revolutionär. Så även om världen Brown skildrar har en hel del fantasifulla inslag är personerna inte riktigt lika intressanta; det här handlar om böcker/serier där handlingen och världsbyggandet är det centrala. Och som sagt, jag tror att man ska närma sig böckerna/serien som om de är YA-litteratur för att man inte ska bli missnöjd med karaktärsskildringen. Personerna fungerar för det de är ämnade till, dvs att man ska tycka om/hata dem, men mycket rill djup har de inte.

Red Rising - Sons of Ares - rött

Och inget fel i det, jag har läst mycket science fiction med liknande starka och svaga sidor som jag tyckt om: Inte fulländad litteratur, men läsvärd när jag känner för ett äventyr :-)

Sen vet jag inte riktigt vad jag ska säga om Powells teckningar. De har en rå energi som passar väl till det lika råa samhället som skildras och vissa sidor tycker jag är lyckade, men sammantaget är de lite för primitiva för att de ska få helt godkänt. Det är snudd på omöjligt att se skillnad på personer av samma färg, och där romanen frammanar en bild av att de gyllene är vackra som grekiska statyer ser de här mer ut som flåbusar vars enda utmärkande egenskap är att de är fysiskt större än andra. När en stor del av poängen är hur genetiskt urval och manipulerande gjort att de olika färgerna också fysiskt ser och agerar mycket olika är det skumt att läsa en serie där det bara är storleken och en tonad hudfärg som skiljer dem åt.

Konsumentinformationen blir: Romanen Red Rising är ett bra äventyr för den som gillar uppror i Dystopia, och jag kommer nog att läsa resten av trilogin någon dag. Men serien Red Rising – Sons of Ares är mer överflödig, förutom för den som vill läsa en sanktionerad berättelse om vad som hände innan romantrilogins början.