Street Fighting Men

Den amerikanska undergroundserien fick sin start på 60-talet, med affischnamn som Robert Crumb, Gilbert Shelton, med flera, och i tidens anda var det mycket hippie-filosofi, drogliberalism och fri kärlek som stod på agendan. Men det fanns också andra politiska strömningar som den hårdföra kommunismen, och givetvis fanns det serietecknare som ideologiskt hörde hemma där snarare i den godmodigare hippie-rörelsen, med Manuel ”Spain” Rodriguez som det mest kända namnet.

Innan jag läste Street Fighting Men, den första volymen av utlovade fem som ska innehålla det bästa av Spain, hade jag mestadels läst enstaka serier av honom. Han har synts till i amerikanska antologi-tidningar som Zap (givetvis) och här i Sverige i Pox (lika givetvis), och jag har försiktigt gillat honom. Dvs jag kan inte säga att jag kommer ihåg enskilda serier men jag kommer ihåg att hans råa svartvita stil med en lika rå handling kunde kännas uppfriskande att läsa; en Jag-skiter-i-allt-känsla som ibland behövs. Men detaljerna fastnade inte så när jag köpte den här boken hoppades jag att jag skulle få en bättre uppfattning om hur Spains serier var, nu när jag kunde läsa mer av honom i ett svep istället för bara enstaka serier.

Men tyvärr visade det sig att den här samlingen inte alls var i min smak. Som den första av fem innehåller den givetvis mycket av hans tidigaste serier, och i Spains fall innebär det att majoriteten av serierna här handlar om Trashman, Spains första stora framgång och en huvudperson som jag tyckte var otroligt ointressant att läsa om:

Trashman utspelar sig i den nära framtiden i en slags kapitalistisk dystopi, och Trashman själv är en rättrogen marxist som kämpar mot kapitalister, poliser, ja egentligen alla som inte har samma åsikt som honom. Han är en agent för den sjätte internationalen som bland annat hjälpt honom utveckla para-vetenskapliga krafter, som hans ”random alert factor” som gör att han ibland kan få goda råd från sprickor i väggar och gator, och att han kan förvandla sig till ett gammalt nummer av East Village Other (en dåtida undergrounds-nyhetstidning i New York).

Tidig Trashman (60-talet)

En ovanlig huvudperson, förvisso, men också en som känns fruktansvärt överspelad i sin naiva dyrkan av Marx och våld, väl kryddat med sex (och jag tänker inte ens ta upp kvinnoskildringen här), och en serie utan handling där det efter ett tag känns som att seriernas enda syfte är att trycka in så mycket våld, sex och icke-reflekterande politik som möjligt i underhållningens namn.

Av texter och intervjuer i boken framgår det att när Spain började med Trashman brydde han sig inte om manuset: Han skrev precis det han kände för just då, utan tanke på att saker skulle hålla ihop vecka efter vecka, eller för den delen ruta för ruta. Och det märks, för de flesta av Trashman-serierna känns lika slumpmässiga som hans random alert factor; det skjuts, det has sex, det skanderas kommunistiska slagord, och det åks bil. Och lastbil. Och framförallt, motorcykel.

Senare Trashman (70-talet)

Det märks rätt tydligt i Trashman att även om Spain var övertygad kommunist som hoppades på en beväpnad revolt så gillade han ändå mer att åka motorcykel. I de senare (och mer sammanhängande) serierna känns den framtida världen mest av allt som en amerikansk variant av Mad Max, med beväpnade krigare i muskelfordon som med gasen i botten försöker ta kål på varandra. Inte för att Trashman någonsin är tungsint propaganda, för jag måste ge Spain elogen att även när de tidiga serierna är som mest politiska finns alltid glimten i ögat där och det bara skulle behövas en minimal förskjutning för att istället bli en parodi på sovjet-kommunistiska hjälteskildringar, men de sista Trashman-serierna överger i princip all politik för att istället handla om bil- och motorcyklar.

Och den senare delen av boken innehåller följdriktigt Spains dokumentära serier om det motorcykelgäng som han tidigt blev medlem i, Road Vultures Motorcycle Club. De här serierna tycker jag mycket bättre om, även om manusen fortfarande är lite för sladdriga för att jag ska bli helt nöjd. Men här finns iallafall riktiga historier, (någorlunda) tydligt berättade, om en helt annan motkultur än den extrema vänstern, och en motkultur som även idag finns kvar, åtminstone som idé. Och Spains brutal-expressionistiska teckningar matchar huvudpersonerna i serien vars ideala tillvaro går ut på att åka fort, supa, ligga och kanske mest av allt, slåss.

Om det verkar lite udda med en person som var övertygad marxist och samtidigt medlem i en motorcykelklubb vars medlemmar gärna prydde sig med hakkors och var ungefär lika politiskt medvetna som sina motorcyklar så tas det upp i bokens texter där det beskrivs hur Spain hoppades uppväcka de andras klasskänsla och få dem att fokusera våldet på överklassen istället för vemhelst man hade lust att puckla på. Men det fungerade aldrig, och Spain fick nöja sig med att vara en medlem bland andra och ha ett rykte om sig som lite udda, den där personen som aldrig slutade skissa, som pratade mycket, men som man alltid kunde lita på att han backade upp en när någon annan började slåss med någon i gänget.

Det är väl lika bra att jag skriver rätt ut det som nog syns mellan raderna här: Jag tycker att Trashman-serierna rätt och slätt är dåliga serier, oavsett det politiska innehållet, men att motorcykelserierna är bättre, om än för ostrukturerade för att vara riktigt bra. Det som fungerar i dem är Spains teckningar och den ärliga skildringen av hur det är/var att vara medlem i motorcykelklubben, med allt det innebar av machokultur och dess följder.

Men jag kan inte låta bli att störa mig på att det ingenstans ens finns en antydan av kritik mot hur klubben, som redan 1968 uppgick i Hells Angels, och dess medlemmar lever. Helt oskyldiga personer misshandlas för minsta provokation eller för den delen bara för att det är kul, minderåriga tjejer utnyttjas (i en av intervjuerna framgår det att Spain en gång sagt till att de andra kanske borde skärpa sig efter att en 14-åring sexuellt utnyttjats av flera medlemmar, men mer än så gjorde han aldrig och det han sa sket de andra ändå i), och det ses som en självklar rättighet att förstöra fridfulla tillställningar som andra motorcykelentusiaster anordnar.

Om Spain varit en regelrätt journalist som enbart varit ute efter att skildra en subkultur så är en objektiv skildring av vad som händer ingenting jag kan klaga på, men här är det istället en otvetydig glorifiering av en destruktiv och i grunden obehaglig subkultur. Det finns delar av den som är förståeliga och försvarbara, som entusiasmen i motorcyklarna och frihetskänslan i att göra vad man vill, men när det som här handlar om en anarki som hela tiden går ut över andra gillar jag det inte.

Och det är egentligen en känsla som finns även i den tidigare Trashman-serien: Trashman är en anarko-marxist, en som kämpar inte för att alla ska få rätt att göra vad de vill, utan för att han och hans vänner ska få göra vad de vill när de instiftar kommunismens lyckorike på Jorden. Så helt utan beröringspunkter är de två halvorna av boken inte. Synd bara att det de har gemensamt är det sämsta från de båda :-/

Jag kanske tar mig en titt på de nästkommande volymerna om de har längre serier av Spain för i den här märker jag tydligt att det är manusen som jag inte tycker håller måttet, men att det känns som om det skulle kunna vara riktigt bra om de vore mer genomtänkta. Hans speciella teckningsstil är inte alls dum; den är inte en stil jag vanligtvis skulle tycka om, men ibland lyckas han verkligen skildra hur coolt och frigörande det kan vara att köra motorcykel och att hämningslöst leva ut sina känslor, och det har sina poänger :-)