Usagi Yojimbo: Fox Hunt

Ny sommar, nytt Usagi Yojimbo-album, närmare bestämt det 25:e i ordningen. Sakai börjar närma sig de riktiga långkörarna nu, med mer än 200 nummer om Usagi som han skrivit och tecknat helt själv. Och fortfarande håller han en mycket hög klass, utan egentliga tecken på avmattning, vilket är oerhört imponerande.

Förra årets album Return of the Black Soul fokuserade på Jei; i årets album Fox Hunt är det inte fråga om en längre historia utan istället en räcka fristående, men om det finns något tema så är det Gen, Usagis vän. Han har dykt upp då och då förut, och till och med haft huvudrollen, men här märks det för första gången att Gen har ett eget liv som utspelar sig parallellt med att vi som läsare vanligtvis följer Usagis äventyr. I en episod får vi följa Gen efter att han och Usagi skiljts åt, i en annan dyker kvinnan Sakura upp, en typisk bifigur med mystisk bakgrund i serien som vanligtvis brukar vara någon som Usagi känner sen tidigare, men här är det istället Gen som vet vem hon är och vad hon håller på med.

Men egentligen finns det inte så mycket att skriva om Usagi Yojimbo: Det här är femte gången jag tar upp serien här på bloggen, och om jag inte lyckats förklara varför det här är en serie man bör läsa redan så kommer jag nog aldrig lyckas. Köp, läs, och beundra Sakai som efter så många år med samma serie fortfarande känns fräsch att uppleva :-)

PS. Det är lite ovanligt att man som Dark Horse ligger efter så långt med Usagi-samlingarna. Fox Hunt innehåller nummer 110-116 av tidningen som utkom redan 2008. I butik finns redan nummer 139, så det finns material för ungefär tre böcker till, men Dark Horse verkar ta det lugnt med utgivningen. Det är lite frustrerande att veta att det finns så mycket Usagi jag ännu inte kan läsa i bokformat, men samtidigt lite skönt att Dark Horse kommer kunna ge ut en årlig Usagi-bok i åtminstone 3 år till, oavsett vad som händer med tidningen. DS.

Usagi Yojimbo: Return of the Black Soul

Alldeles nyss var det årets Groo-album som jag skrev om, och nu är det dags för Groos textningsansvarige Stan Sakais likaledes årliga album: Usagi Yojimbo – Return of the Black Soul. Med andra ord, samuraj-äventyr med antropomorfiska figurer i huvudrollen.

Förra året kom det faktiskt ut två Usagi-album men jag blev lite besviken, framförallt på specialalbumet Yokai men också på en del bakgrundshistorier som inte ville ta slut i Bridge of Tears, bland annat den om demonen Jei. Årets album handlar enbart om denJei och gör det på ett förtjänstfullt sätt; som sig bör när Jei är med är det en mörk historia som Sakai målar upp. En del trådar knyts samman, och de som inte gör det förklaras på ett sätt som gör att jag inte irriterar mig på det. OK, lite diffust, men eftersom boken är sprillans ny och jag verkligen hoppas att alla ger Usagi en chans vill jag inte berätta något om handlingen ;-)

Det jag däremot vill nämna är hur ovanligt lyckad Return of the Black Soul är på att bygga upp en krypande obehaglig stämning; hur mycket jag än tycker om Usagi tror jag aldrig att serien känts lika skrämmande som här. En mycket effektivt berättad ursprungsberättelse om Jei inleder albumet (bortsett från en 6-sidig fristående bagatell), och den följs sedan upp av exorcism, mardrömmar (där Sakai ovanligt nog inte på något vis antyder att det är drömmar förrän efteråt) och annat.  Vanligen i Usagi känns spökhistorierna rätt småmysiga, som något man berättar för varandra när man tältar ungefär. Men Jei är annorlunda, och aldrig mer så än i den här boken; jämfört med alla andra spöken och demoner som paraderat förbi i Usagi är Jei på allvar.

Ett riktigt bra Usagi-album alltså där Sakai fortsätter att utvecklas och provar på nya sätt att berätta en historia, och eftersom jag tycker att till och med de svagare böckerna hör till mina favoriter är det här en given rekommendation. Inte så överraskande kanske med tanke på att jag (nästan) alltid berömmer Sakai när jag får tillfälle!

Diverse gör Hulken: Strange Tales

Arbetsresor följt av påsk -> inga recensioner på ett tag, men nu är jag hemma igen och har hunnit läsa en del. Först ut blir Marvels mini-serie Strange Tales från i fjol som nu finns i samlad form.

För den som inte vet vad det var för en mini-serie så handlade det om att släppa lös indie-artister på Marvels vanliga figurer. Alltså kan man läsa serier som Stan Sakais version av Hulken i samurajernas Japan, James Kochalkas version av Hulken som en något naiv flanör, Peter Bagges version av Hulken som en kvinnotjusare (eller snarare hur kvinnor tjusas av honom för hans animaliska charm), och faktiskt en hel del icke-Hulken också :-)

Med andra ord någonting som påminner mycket om DCs moderna Bizarro-böcker där DCs hjältar istället skämtades med. Ingenting allvarligt, allt är bara på skämt.

Men tyvärr är det inte så roligt, och så gott som alla serierna är bagateller som glöms bort så fort jag läst dem. Visst är det småskoj att se Matt Kindts använda sin teknik från Super Spy i sin serie om Svarta Änkan, eller för den delen Becky Clooan ta sig an Namor, men det blir aldrig något riktigt lyft. Återigen, precis som med DCs böcker saknas det där lilla extra som överraskar; det finns ytterst få serier här som avviker från det jag förväntar mig när jag börjar läsa.

Några få undantag finns där jag kommer ihåg serierna utan att titta i boken. Jasons lilla Spindelmannen-serie känns som om den skulle kunnat varit med i hans böcker där han skildrar masskulturella figurer som Darth Vader. Peter Bagges två långa bidrag (som tecknades för flera år sedan, men bara Spindelmannen-serien publicerades då medan hans Hulk placerades i arkivet) är kanske inte så värst roliga men ändå värda att läsa, om inte annat så för teckningarnas skull, även om det hade blivit bättre serier om Bagge fått ta ut svängarna betydligt mer à la tidiga Hate. Och Kochalka, som är en tecknare som vanligtvis lämnar mig iskall, lyckas faktiskt med en sorts Buster Keaton-humor få mig att le med Hulk vs The Rain.

Men det är alldeles för få sidor för att göra boken köpvärd, och det är typiskt att de serier som jag ändå fastnade för egentligen inte hör hemma i antologin: Jasons bidrag hade kunnat vara kopierat från hans vanliga album, som sagt (men OK, serien är gjord för Strange Tales så den måste nog räknas trots allt); Bagges serier var som sagt gjorda som one-shots i början av 2000-talet; Kochalkas serie publicerades ursprungligen i en underground-bok som drev med Marvels serier.

Ett sant Marvel-fan har nog roligare än jag hade; jag misstänker att en del av anspelningarna går mig förbi. Dessutom känns det lite dyrt med $30 för < 200 sidor, så även om man vill ha boken skulle jag rekommendera att man väntar till i augusti då soft cover-versionen dyker upp.

Härnäst: Kommer slutet på Urasawas Pluto motsvara mina förväntningar? Jag har precis kommit hem med nummer 8 så jag har ingen aning, men lita på att jag kommer läsa den ikväll!