Pre-Popeye: Thimble Theatre

Jag tycker att E C Segar’s ursprungliga version av Popeye/Karl-Alfredär helt genial; den nalkas så sakteliga 100 år nu men är precis lika rolig som någonsin. Tyvärr finns redan allt han gjorde med karaktären redan utgivna av förlaget Fantagraphics i sex högst rekommenderade album; tyvärr (eller vad jag nu ska säga) eftersom det innebär att jag redan läst allt av serien :-/

Men serien som Karl-Alfred (jag kör med svenska namnet på karaktären idag) dök upp i hette Thimble Theatre, och det var först efter att Popeye blivit en sån succé som den bytte namn till just Popeye/Karl-Alfred. Och från Thimble Theatrehade jag tills för en vecka sedan bara läst enstaka exempel, så där fanns en potentiell skattkista för de som älskar Segars Karl-Alfred. Men nu har jag läst en rejäl chunk av den, närmare bestämt tack vare Sunday Press senaste bok:

Thimble Theatre - cover

Här erbjuds ett långt förord som går igenom Segars karriär i serievärlden fram till och med Thimble Theatre, med gott om exempel, för att sedan följas av huvudrätten: Drygt 100 sidor av söndagsversionen av serien, inklusive alla från de två åren precis innan Karl-Alfred poppar upp. Boken avslutas med samma sida som den ovan nämnda Fantagraphics-utgåvan inleds med, så man behöver inte oroa sig för att missa någonting om man är komplettast 😉

Och hur är serien då, utan den karaktär som gjorde den berömd?

Ja, ärligt talat är det lite si och så med kvalitén. Segars tidigare serier som syns till i förordet, innan Thimble Theatre, är inte några höjdare med rätt stela teckningar och de är inte speciellt roliga heller. Någonting som mycket uppriktigt konstateras i texten som inte gör någon hemlighet att det tog lång tid för Segar att lära sig hantverket och att hitta sin egen stil. Thimble Theatrestartade 1919, men söndagssidan började inte förrän 1925 och vid den tiden ser det klart bättre ut (första sidan är med i samlingen). När vi kommer fram till huvuddelen av serierna här, den obrutna sviten från och med mars 1928, ser det mer eller mindre ut som jag minns det från Karl-Alfred-eran: Runda linjer med mycket rörelse, och en långt charmigare känsla än innan.

Eftersom boken är löjligt stor har den inte en chans att få plats i min scanner -> det får bli foton via mobilen istället, så kvalitén är inte precis perfekt. Som konsumentinfo till tidigare Sunday Press-köpare: Den är lika stor som deras Krazy Kat-samling, dvs stor, men inte lika stor som deras Gasoline Alley& Little Nemo.

Så teckningarna har jag inte mycket att invända mot, men när det gäller humorn saknas någonting. Många av skämten känns rejält nattståndna, kanske speciellt de i topper-serienSappo där det alltsom oftast går ut på att Sappos hustru misshandlar honom när han spelat poker fram till sent på natten. Tristaste sortens äktenskaplig ragata-humorn alltså. Men huvudserien är inte mycket bättre, med antingen extremt lama skämt eller skämt som inte åldrats bra de heller, som skämt om hur Ham Gravy ska nästla sig in hos några indianer och börjar prata ”rolig” engelska à la kines istället för à la indian varpå han blir utsparkad ur tipin av hövdingen med repliken ”No like chink Indian – wah!”…

Då och då glimtar det till, framförallt när humorn blir mer fysisk; det märks att Segar är bra på den delen. Och till viss del kan det säkert vara så att problemet ligger på min sida eftersom jag känner igen Segar ack så väl, men ändå syns inte Karl-Alfred till. Men det förklarar inte allt för serien är inte i närheten att vara lika bra som den snart ska bli, och faktum är att den roligaste sidan av alla är den sista, den där Karl-Alfred för första gången syns till i söndagsserien.

Så förstå mig rätt, jag är verkligen genuint glad att Sunday Press gett alla chansen att läsa mer av Segars serier, och att få läsa äldre Thimble Theatre-serier. Men det är fascinerande att inse hur genial just skapelsen Karl-Alfred är. Här strövar Castor (mestadels tillsammans med Ham) runt i amerikanska västern i två år och provar på leta guld, driva en freakshow, jobba som cowboy, stjäla hästar/kor/höns, lura turister, driva en saloon, med mera, med mera; allt saker som borde inbjuda till komedi som borde passat Segar perfekt. Men utan Karl-Alfred (och de andra karaktärerna som kom i hans följd, som den underbara Frasse/Wimpy) känns det platt för Castor fungerar inte alls som ett nav för berättelsen på samma sätt. Senare, som biperson till Karl-Alfred, blir han betydligt roligare, men här är han alldeles för konturlös och utan den personlighet som skulle krävts för att vara huvudperson i en egen serie.

För Segar-fans, ett givet köp; för andra, leta upp Karl-Alfred-erans serier istället.

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

En klassiker i titaniskt format: Krazy Kat

Idag blir det mest konsumentinformation och inte så mycket av en recension. Orsak: Serien ifråga är Krazy Kat, den mest mytomspunna och kritikerrosade serien någonsin, och jag vet faktiskt inte vad jag ska kunna säga om den som inte redan sagts.

Men några små ord ska jag nog kunna komma på, innan konsumentinformationsdelen 😉

Så, Krazy Kat, den oftast givna 1:an i alla listar över bästa serien någonsin. På min egen högst privata lista beror det lite på humöret var den hamnar; när jag är på rätt humör instämmer jag till fullo, men om jag inte känner för Herrimans fantasier kommer den lite längre ner. Om jag däremot skulle bli ombedd att producera en bästa-lista så objektivt som möjligt hamnar den definitivt överst, för den har så många kvalitéer som få andra serier är i närheten av.

Det jag gillar med den (här kommer alltså de små orden) är den otroligt lätta Herrimanska handen; när Krazy Kat är som mest lyckad känns det som om man svävar på små moln när man läser serien. Allt är så lätt, så lätt, och både språket och teckningarna håller mig kvar däruppe. Det är som ett perfekt pussel där bit efter bit läggs på exakt rätt ställe utan att någonsin bli fel. Och sen är den rolig också, förstås, på det där sättet som en del av mina andra favoritserier Yotsuba&! och Beanworld, där det inte är en slutpoäng som är poängen, utan den underbara känslan jag får medan jag läser serien.

Det var väl en härligt oprecis beskrivning av varför jag tycker om Krazy Kat, eller hur? Jag tror det är dags att dra mina råd till seriekonsumenterna nu, innan jag flummar ut alltför mycket…

Den titaniska utgåvan jag nämner i rubriken är den bok jag just har läst, nämligen förlaget Sunday Press Krazy Kat-bok. Jag har nämnt Sunday Press förut i samband med deras andra gigantiska böcker som Little Nemo och Gasoline Alley; Sunday Press idé är att ge ut serierna i det fysiska formatet som de ursprungligen publicerades i. Eftersom till exempel Little Nemo publicerades som helsidor i tidningarna innebär det böcker av det slag som inte får plats i någon rimlig bokhylla och med ett lika titaniskt pris som fysiskt format. Men Little Nemo och Gasoline Alley gör sig verkligen i den här storleken, och jag önskar att Sunday Press hade gett sig på Prins Valiant, Captain Easy och en hel del andra serier också. Så det var omöjligt för mig att undvika deras Krazy Kat-bok när den kom ut förra året, även om jag redan läst alla söndagsserierna tack vare Fantagraphics och Eclipse.

Men jag blev faktiskt besviken, sorgligt nog. Boken är väl så elegant som deras andra, men att läsa Krazy Kat i det här formatet gjorde inte serien det minsta bättre. Det var överraskande för mig eftersom jag både tycker att Herrimans söndagssidor är några av de vackraste som gjorts, och jag brukar tycka om serier i större format. Men trots det märkte jag att det här var en serie som jag precis lika gärna kunde läsa i mindre format, och jag tror att jag förstår varför såhär efteråt.

Det är en serie som fullkomligt sprudlar av fantasi; språket, teckningarna, manusen är alla snudd på övermätta med idéer och uppslag. Så när jag läser den behöver jag inte ett större format, det mindre ger mig redan så mycket att en större sida gör varken från eller till. I fallet med till exempel Little Nemo är teckningarna så oändligt mycket bättre än den uppriktigt tradiga handlingen, och den gör sig verkligen bättre i Sunday Press variant än de andra jag läst. Men Krazy Kat är på ett lustigt sätt för bra för att behöva sån hjälp.

Om man inte läst Krazy Kat förut är det här en excellent bok att börja med, men för den som redan läst serien är det mycket tveksamt om den här också behöver inhandlas. Överraskande, som sagt, men sen är det ju också en serie som gjorde överraskningen till en skön konst :-)