I, René Tardi – Prisoner of War in Stalag IIB

I, René Tardi - cover

Det är ingen nyhet att Jacques Tardi, en av de största bland de franska serieskaparna (och som fyller 72 år idag; grattis!), avskyr krig men att han också är så fascinerad av dem att hans serier ofta utspelar sig under sådana. Vanligtvis har det handlat om första världskriget, med fantastiska men fasaväckande serier som Skyttegravskriget, men idag handlar det om det andra världskriget. Eller för att vara mer precis, om Jacques Tardis far, René Tardi, och hur han genomlevde kriget som krigsfånge i ett tyskt fångläger: Stalag IIB.

René Tardi tillfångatogs tidigt i slaget om Frankrike, och i förorden, ett skrivet av Jacques Tardi och ett av Dominique Grange (gift med Jacques och också hon med en far som hamnade i ett tyskt fångläger), diskuteras hur dessa fångar aldrig setts med blida ögon i Frankrike. De slogs för en armé som förlorade och fick därför inga hyllningar efter befrielsen; dessa reserverades istället för motståndsrörelsen som kriget igenom kämpat mot tyskarna istället för att sitta fängslade. Så ingen ära, inget medkännande, utan istället tystnad blandat med förakt mot dessa ”förlorare”.

Och serien igenom skiner ilskan hos René Tardi igenom. Han är arg på allt och alla: På officerarna i den franska armén som bottenlöst usla i att leda soldater; på soldaterna som är bondlurkar och svikare; på tyska lägersoldater som tvingar dem att flera gånger per dag samlas för en räkning av antalet fångar oavsett väder och trötthet; på de kortspelande fångarna som inte bryr sig om någonting annat; på de krigsfångar som i sin hunger går med på att jobba i lägrets omgivningar för att få mer mat; på sin egen hunger.

Allteftersom blir det tydligt att hans ilska och besvikelse inte på något sätt mildrats av decennierna som passerat, och ilskan gör också att hans berättelse blir smått underlig för mig som läsare när han på ena sidan som nämnts klagar på de många och långa fångräkningarna för att på nästa småskryta om hur fångarna ständigt saboterade dem genom att i smyg flytta på sig för att antalet skulle bli fel, vilket gjorde att räkningen började om. Det hänger inte ihop, och det finns fler liknande saker där två scener ställda mot varandra för en utomstående ser sig som absurda, som ger mig lust att fråga honom om hur han egentligen själv får ihop sina känslor.

Faktum är att jag halvvägs igenom den här boken var lite besviken. Jag väntar mig väldigt mycket av Jacques Tardi, och även om teckningarna var lika suveräna som alltid och historien delvis fängslande så kändes det som om manuset var alltför ostrukturerat, som en oredigerad samling ruskiga anekdoter som det skulle behövts rensas rejält bland. Ta en sida som den här:

I, René Tardi - stück

Vadan diskussion av vad stückbetyder i den sista rutan? Ordet har inte synts till i serien innan dess, och det syns inte till senare heller.

År 1980 bad Jacques Tardi att René skulle skriva ner sina erfarenheter, men det var först 2012 som han kände att han kunde ge sig på att översätta anteckningarna till en serie. Som man kan se i sidan ovan har serien formen av en kontinuerlig monolog där fadern berättar om vad som hände, blandat med frågor/inpass från sonen som syns till som en ung tonåring i bilderna. En finurlig form, där sonens avatar ges rollen av den som å läsarens vägar både själv förtydligar och ber om förtydliganden när det behövs.

Men det visar sig att formen har en större roll än så, och en roll som gjorde att jag mot albumets slut var mer nöjd med serien. Att Jacques Tardi inte rensat bland sin fars anteckningar mer än han gjort utan att han istället låter honom obehindrat prata på har en mening: Dels förstås att ge René chansen att beskriva hur han upplevde allting, utan tillrättalägganden, men dels blir det också tydligt att serien inte bara handlar om ett krig och hur det påverkade det som deltog utan också om Jacques relation till sin far. Redan tidigt i serien nämner sonens avatar att fadern är konstant arg och det upprepas senare vid flera tillfällen, men fadern kommenterar aldrig yttrandet. Överlag är det ofta så att till skillnad från sidan ovan så svarar fadern sällan på sonens frågor; han är så inne i sin egen upplevelse att han ignorerar sonen.

I, René Tardi - disconnect

Att René Tardi är oerhört arg och besviken är inte konstigt och helt förståeligt med tanke på vad han varit med om. Men i sin ilska märker han inte att han också är ologisk i vad han irriterar sig på, som när han närmast föraktfullt kommenterar hur andra fångar tar andra beslut än han själv gör, utan förståelse för deras situation, och att han själv eventuellt skönmålar sin insats antyds också av sidor som den ovan: René kan själv ha varit övertygad om att han saboterade för tyskarna genom att fuska i sitt bokföringsjobb, men det kan mycket väl andra fångar också ha varit avseende deras jobb (och de kan i sin tur ha sett honom som en förrädare som hjälpte tyskarna), men den tanken slår aldrig René.

Men att tanken slagit Jacques Tardi verkar tydligt; mer och mer framstår det i boken som att hans avatars kommentarer och frågor har som egentlig huvuduppgift att komplicera fadern och dennes berättelse, och hur besvikelsen och den uppdämda ilskan har gjort att René slår mot allt och alla, utan urskiljning. Inklusive mot sonen anar jag, med tanke på hur ofta Jacques Tardi påminner om att hans minnen av fadern är att denne ständigt var rasande.

I, René Tardi – Prisoner of War in Stalag IIBär en mycket vacker bok och serie om någonting mycket fult och eländigt. Det är också en bok som inte riktigt är vad den verkar vara i början: Initialt ger den intryck av att vara en ren redovisning av René Tardis liv som krigsfånge, men en fortsättning läsning visar att den minst lika mycket handlar om René Tardis liv efter att han blev fri, trots att det är en René som vi aldrig ser till som läsare men som istället frammanas av på ytan obetydliga små kommentarer och inpass. En mycket bra bok, helt enkelt, och när den avslutande andra delen som skildrar vad som händer efter att Stalag IIB stängs ner i början an 1945 och hur fångarna transporteras vidare kommer ut nästa år ska jag omedelbart läsa den också :-)

Kan köpas hos bl.a.:

Fog Over Tolbiac Bridge

Ser man på :-) Fantagraphics har tydligen inte helt övergett sina översättningar av Jacques Tardis serier som jag började oroa mig för för nu har hans Fog Over Tolbiac Bridge dykt upp. Det är ytterligare en av hans böcker där han gör en serieversion av en fransk deckarroman och den här gången är det Léo Malet som står för originalet där hans karaktär Nestor Burma har huvudrollen, en karaktär som Tardis sedan skildrade i ett flertal senare serier.

Boken utspelar sig i Paris på 50-talet där Nestor Burma arbetar som privatdetektiv när en dag hans förflutna gör sig påmint: En av hans gamla vänner från anarkistperioden hittas mördad, och när Burma börjar gräva i saken visar det sig att flera andra från samma grupp är inblandade i fallet. Lägg därtill en fal kvinna vid namn Bélita med en exotisk bakgrund och att det är i Rive Gauche/Left Bank-miljön (dvs samma miljö som Jasons The Left Bank Gang, några decennier senare) som allting utspelar sig och det är någonting som borde passa Tardi som handen i handsken.

Och visst är Tardis teckningar bra, som alltid frestas jag säga, när han som här får röra sig i miljöer och skildra människor som är relativt slitna och bedagade. Men jag är inte helt förtjust i gråtonerna som jag tycker gör teckningarna en smula mer slätstrukna, och det känns också som om människorna alltför ofta står uppställda i rutorna istället för att de agerar; det är väldigt många bilder där karaktärerna är tecknade antingen rakt framifrån eller exakt i halvprofil.

Paris själv har en stor roll i boken

Manuset är inte heller det bästa, med en deckarhistoria som aldrig lyckas höja sig över klichéerna. I jämförelse med de tre tidigare deckarserierna av Tardi som Fantagraphics översatt, Run Like Crazy, Run Like Hell / Like a Sniper Lining Up His Shot / West Coast Blues, är det här en mycket svagare och mindre originell historia. Dessutom är den mycket plattare berättad: Där de tre tidigare hade en helt egen ton och stämning med sin säregna känsla av rikligt illustrerad roman (på ett bra sätt en mycket litterär känsla) är det här en serie som inte alls har samma djup och som inte inbjuder till egna funderingar, både vad gäller handling och vad gäller hur serier och framförallt adapteringar av romaner ska göras. Här är det en rättfram transferering av en roman till seriemediet, utan speciell finess, som räddas av att Tardi är så bra på att teckna miljöerna serien utspelas i.

När jag först läste serier av Tardi på 80-talet var det serier som de om Adèle Blanc-Sec och för den delen Fog Over Tolbiac Bridge (översatt som Bron i dimman i tidningen Pox) som jag läste. Då var jag måttligt imponerad: Teckningarna hade en charm och var definitivt personliga, men historierna grep aldrig tag i mig. Nuförtiden har jag betydligt högre tankar om Tardi och förut trodde jag att det kanske mest berodde på att jag nu var mer i synk med honom.

Men efter att ha läst Fog Over Tolbiac Bridge börjar jag tro att det är fel och att jag kanske inte har ändrat smak så värst mycket. De tre deckarserier som jag nämnde som riktigt bra härovan är alla skrivna av Jean-Patrick Manchette och är dessutom relativt nya serier av Tardi, och de av hans första världskriget-serier jag tyckt bäst om är också gjorde senare än 80-talet. Så jag misstänker att min förändrade syn på honom beror på att jag föredrar teckningarna av den senare Tardi, även om de äldre också är bra, och att Manchettes romaner antingen är mycket bättre än Malets eller att Tardi är bättre på att serieifiera Manchette. När jag läste Tardi på 80-talet visste jag att han sågs som en av de stora i fransk seriekonst, trots att jag själv inte riktigt såg storheten, och därför har det inte slagit mig förrän nu att han även utvecklats så mycket de sista decennierna. Åtminstone av min smak att döma :-)

Så här såg serien ut på svenska (Pox 1/84)

Folkets röst

Folket röst del 1 - omslag

Idag blir det lite sådär småsorgligt, typ, för jag är en sad panda just nu, och ser inte fram mot att skriva den här recensionen. Varför?

Jo, jag har just läst första delen av Jacques Tardis seriebearbetning av Jean Vautrins roman Folkets röst, en bok jag verkligen trodde mycket på, men tyvärr var den en besvikelse. Varför?

Tja, låt mig först nämna det som är bra, för att inte säga utmärkt: Tardis teckningar är lika fina som alltid; hans stil passar förträffligt väl för Paris småskitiga vardag år 1871, och alla de smått nergångna karaktärer vi får följa under Pariskommunens dagar. Gränder, bordeller, cirkusar, fattiga arbetarhem skildras alla i typisk Tardi-stil, och människorna vi ser ser också ut som de brukar, dvs egentligen rätt grovt karikerade men samtidigt väldigt realistiska.

Bokens fysiska utformning är också tadelfri, med ett mycket inbjudande liggande format, trevligt glansfritt papper, och ett bra tryck. Trots min besvikelse över bristerna (som jag snart kommer till) gillar jag ändå att läsa boken bara för att den känns så skön i händerna och för att Tardis teckningar är så njutbara att titta på.

Men…

Manuset är verkligen inte bra. Trots att det är en historisk epok som är hur intressant som helst finns nästan ingenting av det som jag var nyfiken på med. Av dramatiken som utspelade sig under de månader Pariskommunen fanns till syns mycket lite i bilderna, och istället drabbas jag av ett överflöd av namn på personer som uppenbarligen är involverade i dramat men de är hela tiden någon annanstans.

I Vautrins förord, som ärligt talat är lätt parodiskt i sin högtravande stil och överspända hyllning av Pariskommunen, Tardi och Vautrin själv (och det säger jag som ett extremt stort fan av Tardi) skriver han att han ville ”…berätta om framväxten av ett fantastiskt hopp om social rättvisa, komma tätt inpå broderskapet mellan människor och diskutera kommunarderna utifrån den frihetsivrande inställning som jag har och som Tardi delar.”. Jag skulle väldigt gärna ha läst en berättelse om det som beskrivs, men tyvärr har jag istället läst en alldeles för förvirrande historia om en man som blir förälskad i en prostituerad och försöker rädda henne från det livet, och om en annan man som vill mörda den första på grund av ett mord begånget många år tidigare. Visst utspelas handlingen mot en bakgrund av revolution, men det där broderskapet och det där hoppet om social rättvisa lyser med sin frånvaro.

Folkets röst - jakt2

Och det hade varit helt okej om den historia som finns varit bra, men den handling som finns hoppar fram utan styrsel och utan spänning. Saker och ting händer men det har ingen tyngd, och huvudpersonerna lyckas aldrig intressera mig det minsta. Det är som om Vautrin inte velat berätta mer explicit om Pariskommunens för att inte fastna i en tråkig konventionell historiebeskrivning men samtidigt inte varit tillräckligt intresserad av sina huvudpersoner för att ingjuta liv i dem.

Faktiskt känns handlingen och karaktärerna mest av allt som resultatet av någon som läst de klassiska 1800-talsförfattarna som Balzac, Dickens osv och som bestämt sig för att det är nog så man ska skildra personer om man skriver om 1800-talet, men som inte förstått vad som gör de äldre författarna så bra, vad som gör att de kunde balansera melodramat utan att ramla ner i pekoralet. När Vautrin sedan i sina fiktiva personers liv slänger in den faktiska målaren Gustave Courbet, av en slump bärandes med sig sin mest kända målning, Världens ursprung, målad flera år tidigare, så känns det som amatörernas afton presenterar hur man skriver en historisk roman. Jag vet att Vautrin fått en del litterära pris men det är svårt att förstå varför när jag läser den här boken.

Jag misstänker att Vautrin drabbats av ett vanligt problem för personer som är oerhört fascinerande av någonting: Han tror att alla andra vet lika mycket om detta någonting, och att det därför är helt onödigt att berätta om det, och istället grottar han ner sig i en oengagerande annan historia; att berätta om det som faktiskt händer är bara tråkigt eftersom alla redan vet allting om det, såklart!  Men det gör alltså inte jag, så de redan nämnda rikligt förekommande replikerna där personer nämns utan förklaring till vem de är, varför jag ska bekymra mig om dem, eller varför det dras kanoner kors och tvärs över gatorna blir bara irriterande inslag. Nu har jag läst på en del om Pariskommunen så jag åtminstone vet vem general Lecomte, Thiers och andra är (och vad kanonerna hade för betydelse), men det gör inte serien bättre egentligen, bara en smula mer begriplig.

Så nej, manuset är verkligen inte vad jag hoppades, och det är förstås det största problemet med boken. Men det finns ett till och det är någonting som jag inte hade räknat med: Redigeringen av den svenska utgåvan är inte alls bra, snudd på usel faktiskt.

Det första problemet är att korrekturläsningen verkar ha hoppats över. Det vimlar av stavfel, upprepade ord, och borttappade ord, i så hög grad att det kontinuerligt påverkade min läsning. Det förvärras också av att språket i sig är knöligt och staccato-artat, utan flyt; jag har ingen aning om det är ett medvetet stildrag från Vautrin för att få en gammeldags känsla eller om det beror på en halvdan översättning (jag tror att översättningen åtminstone delvis har skulden, med tanke på en del meningar som ser besynnerliga ut, men jag kan absolut ha fel här), men tillsammans med bristen på korrekturläsning gör det att jag gång på gång måste läsa om en del rutor och ibland hela sidor för att förstå vad som stod där.

Det andra och större problemet är pratbubblorna och hur texten placerats där. Jag har en del bekanta som är betydligt känsligare än jag är för dåliga typsnitt och placering av text och de irriterar sig ofta på saker som jag inte ens noterat eller tyckt varit helt ok/drägligt, men den här gången såg det så uppenbart fel ut gång på gång att jag kände mig tvungen att kontrollera om det möjligen var någonting som förekom redan i originalet, som något slags udda stildrag av Tardi, men så var det inte. Ta följande exempel, från den svenska och den franska utgåvan:

Folket röst - svenska

Folkets röst - franska

Titta på första repliken i första rutan. På franska så går texten på andra raden hela vägen ut till vänster, i den vänstra lilla utbuktningen på bubblan, men på svenska har hela utbuktningen lämnats tom vilket gör att bubblan ser synnerligen egendomlig ut med ett stort tomt område där det dessutom är uppenbart att pratbubblan har utformats just för att det ska finnas text i det området. Exakt samma sak syns i den andra repliken i rutan, i de två replikerna i nästa ruta, och så vidare.

Det ser ärligt talat helt förjordat fult ut, med bisarra tomma fält i var och varannan bubbla; till vänster, till höger, och nedtill (när svenska texten är kortare än den franska har man helt sonika låtit bubblan vara tom längst ner, som i den första repliken i den första rutan, längst ned). Det är förvisso svårt att anpassa en översättning så att det alltid ser bra ut när man har en fix storlek att jobba med, men det måste man göra när det gäller serier, och det blir ännu viktigare när man som Tardi låter pratbubblorna få en ovanligt organisk form istället för bara typ en mjuk oval utan utbuktningar eftersom resultatet annars som här ser iögonfallande slarvigt ut.

Nå, nog nu. Efter denna nedsabling av boken kanske det är förvånande att jag ändå kommer köpa den avslutande andra delen i höst, men jag är nu en gång för alla mycket svag för Tardi, och som sagt är boken mycket trevlig att hålla i och att krypa upp i en soffa med, och också att titta i. Det är när man börjar läsa texten och se texten på sidan som problemen börjar…

Run Like Crazy, Run Like Hell

Run Like Crazy, Run Like Hell - cover

Några år försenad men väl värd väntan: Jacques Tardi sista serieversion av en Jean-Patrick Manchette-roman, Run Like Crazy, Run Like Hell. I tidigare till engelska översatta West Coast Blues och Like a Sniper Lining Up His Shot (suverän titel, eller hur?) har vi fått oss tillgodo hårdkokta berättelser av bästa märke och RLC, RLH fortsätter på samma sätt, med en berättelse som slår an tonen redan på första sidan:

Run Like Crazy, Run Like Hell - intro

Förutom proffsmördaren Thompson (som visar sig vara en sällsynt egendomlig karaktär) får vi läsa om industrimagnaten Michael Hartog, en man som gör vad som helst för att bevara sin makt, Hartogs bortskämda och ignorerade brorson Peter, och den inte helt normala Julie, färskt utsläppt från ett sinnessjukhus för att ta hand om Peter. En explosiv blandning människor som mycket riktigt exploderar; oväntat och brutalt våld är det gott om här, precis som i de tidigare böckerna.

När jag läste den här serien kom jag osökt att tänka på en av mina favoritfilmer de senaste åren (dvs, som jag sett de senaste åren, inte att filmen är från dessa år), Jean-Pierre Melvilles Le Samourai. Samma lakoniska ton, samma plötsliga utbrott av våld som därmed blir någonting nästan naturligt i sin brist på förvarning, samma nonchalanta avfärdande av hur man ”ska” berätta en spännande historia.

Ta en sida som den här:

Run Like Crazy, Run Like Hell - affär

Bifiguren som skjuts, Thompsons magbesvär och skratt, Julies skottskada; Tardi skildrar allt som lika viktigt, och skeendet känns nästan sävligt tack vare de egentligen överflödiga textplattorna. Det brukar sägas att Hergé ville att alla linjer skulle vara lika viktiga och Tardi, en tecknare som påverkats en hel del av Hergé, verkar här tillämpa samma syn på handlingen: Allt är lika viktigt för läsningen, stort som smått. Och det fungerar ypperligt, de här tre böckerna av Tardi & Manchette är bland mina favoriter de senaste åren.

Det kanske låter lite paradoxalt eftersom jag ofta klagar på serier när de saknar känsla för tempo och för hur man får en dynamik i handlingen. Men då är problemet ofta att serierna känns skrikiga, att de hela tiden har gasen i botten vilket gör att till slut känns ingenting intressant längre; uppenbarligen har jag större förståelse när man som här istället snarare bromsar hela tiden. Eller så är det så enkelt att Tardi + Manchette = excellens :-)

Egentligen är det inte så mycket poäng med att recensera RLC, RLH separat efter att redan ha skrivit om de två tidigare böckerna. Styrkorna (många) och svagheterna (?) är desamma, och gillar man en kommer man garanterat gilla de andra också. Själv funderar jag så smått på att leta upp någon av Manchettes romaner för att se hur de står sig utan Tardis bidrag.

Sammanfattningsvis, en renodlad hyllning senast till Preacher, en renodlad hyllning idag igen till Run Like Crazy, Run Like Hell; hoppas det fortsätter så här, med de serier som ligger överst i läshögen nu :-)

Skyttegravskriget

Skyttegravskriget - omslag

Det kändes nästan som ett personligt tema på SIS i år: Svensk utgivning av riktigt bra europeiska serier jag redan recenserat. Som Émile Bravos Spirou-bok, eller dagens likaså suveräna serie: Jacques Tardis Skyttegravskriget som jag skrivit om när den amerikanska utgåvan It Was the War of the Trenches kom ut.

Som med Bravos bok rekommenderar jag att man först läser min äldre recension; här kommer jag ta upp några nya reflektioner efter att ha läst den svenska versionen.

Fyra år efter att ha läst serien första gången är den fortfarande lika förkrossande stark i sin avsky för kriget. De korta berättelserna om olika människoöden i skyttegravarna saknar helt sentimentalitet eller känslomässiga utsmyckningar. Allt är nerskalat till det absolut mest basala. Hatet mot de som startade kriget, och mot de som profiterar på det. Meningslösheten. Avtrubbningen som gör att de mest groteska upplevelser ses som fullständigt normala.

När till exempel en soldat klättrar upp ur sin skyttegrav och går mot sin död utan några stora åthävor eller sista ord behövs inga förklaringar: Skildringen av kriget gör att det på något sätt känns som en helt rimlig och närmast vardaglig reaktion.

Det är en, kort sagt, helvetiskt bra serie, den bästa Tardi-serien jag läst. Första världskriget är ett ämne han återkommer till gång på gång, ända från starten då hans första publicerade bok var Den ödesdigra resan. Alla hans krigsserier är inte lika bra men det märks alltid att det är ett ämne han känner djupt för, och när han som här lyckas i det närmaste perfekt med både manus och teckningar kan jag inte annat än kapitulera som läsare.

Några ord om Placebo Press utgåva: Bra översättning, snygg formgivning, skarpt tryck. Med andra ord, precis som jag skulle ha önskat om jag fått som jag ville. Jag trodde nog inte att Tardi var den troligaste kandidaten för utgivning på svenska, men jag är bara glad att jag hade fel. Och att just den här boken skulle översättas är förstås extra roligt eftersom den är en stor personlig favorit :-)

Skyttegravskriget - Gaspard