Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, måndag 2011 09 19 
Fantagraphics fortsätter att peta ur sig Tardi-album; efter West Coast Blues förförra året är det nu dags för ytterligare en serieversion av en bok skriven av den franske noir-författaren Jean-Patrick Manchette: Like a Sniper Lining Up His Shot.
Personligen är jag ingen större deckarfantast; genren har aldrig riktigt tilltalat mig (med något enstaka undantag), men Tardis deckarserier (det börjar bli en hel del vid det här laget) hör till mina favoriter, oavsett vem som står för manuset. De har alla ett fatalistiskt drag där det känns som om personerna bara hjälplöst kan följa med när handlingen sätter igång, ett stildrag som jag uppskattar. Den ödesbestämda stämningen förstärks också i exempelvis LaSLUHS av att originalromanens tempus har behållits, dvs att handling beskrivs i imperfekt (…, sa han.). Serier utspelar sig nästan alltid i nutid, romaner i dåtid, så när en roman överförs till seriemediet med bibehållet tempus får handlingen ofta något av det obönhörliga av sig; vad som ska hända är redan bestämt, och det enda som återstår är att se det hela utspela sig framför mina ögon. (*)
 (Klicka för större format) Teckningsmässigt fortsätter Tardi på sitt vanliga sätt, med rätt grovt karikerade människor som ändå på något sätt ser djupt realistiska ut. Tardi verkar ha fulländat en stil som går ut på att teckna människor på ett sätt som gör att jag förstår precis hur de skulle se ut om de fanns på riktigt, även om Tardis egen bild inte på något sätt liknar ett foto. Hergé-influenserna syns fortfarande i linjerna, men i Tardis version är linjerna en smula rundare och lite ostadigare, och miljöerna är alla lätt slitna och bara de mest symptomatiska detaljerna finns kvar i bakgrunderna. Det är en mycket effektiv stil som jag själv är lätt förvånad över att jag tycker om så mycket eftersom den kan se rätt tråkig ut; det som gör den så bra är att Tardi är en mästare i att hantera den.
Vad som också visar hur skicklig Tardi är på att hantera seriemediet är det faktum att LaSLUHS gång på gång bryter mot en av de vanligaste reglerna för hur man ska göra serier:
Berätta inte i ord det som utspelar sig i bild.
I LaSLUHS är det snarare regel än undantag att de rikligt förekommande berättartexterna utförligt beskriver det vi ser i bild, men vad som i normala fall skulle vara irriterande är här en integral del av serien som ger den dess speciella karaktär. Speciellt när det gäller omarbetningar av romaner till serier brukar det kännas otympligt och det blir alldeles för uppenbart att det är just en omarbetning, men när jag läser Tardi så känns det aldrig så; det här är en serie, ingenting annat, och att ursprungsmanuset råkar vara en roman är bara en irrelevant detalj.
Jag tänker inte beskriva handlingen utförligt; en styrka i noir-berättelser av den här typen är att som läsare bara följa med i alla svängar som intrigen tar. Varde nog sagt att det handlar om en lönnmördare som bestämt sig för att dra sig tillbaka, men hans f.d. uppdragsgivare är inte nöjda med det beslutet. Det är en mycket våldsam historia om en man som varken är särskilt trevlig eller smart, men resultatet är gripande. En av Tardis allra bästa deckare, utan tvekan!
 (Klicka för större format) (*): Jag borde nog skriva något inlägg om hur det här med tempus-hanteringen fungerar i serier kontra böcker och film, och vad det innebär för läsningen. Det intressanta är hur ett verk som bryter mot det vanliga upplevs, dvs böcker skrivna i presens eller serier/filmer som berättas i imperfekt. När det händer blir känslan ofta mycket speciell, som att en bok känns mer omedelbar eller att en film får den redan omnämnda känslan av fatalism. Men det är en artikel för en annan dag 
Postat av Simon, fredag 2011 03 11 
Trailern dök upp tidigt förra året, filmen hade premiär lite senare, och nu har till slut Luc Bessons filmatisering av Jacques Tardis serieklassiker Adèle Blanc-Sec letat sig till Sverige i form av en DVD-utgåva.  Och eftersom jag verkligen tycker om både Tardi och Besson så är jag glad för det; jag brukar visserligen ha lite svårt med filmatiseringar av serier/böcker men trailern verkade åtminstone lovande 
Så hur fungerade Tardi/Besson-mixen då?
Inte alltför illa skulle jag säga. Serien är en riktigt underhållande soppa med extremt komplicerad intrig (en medveten drift med thrillers) och en underbar atmosfär,med ett mellankrigs-Paris fullkomligt invaderat av diverse mystiska djur och kreatur (läs min recension här). Tardi tar det mesta med en klackspark; Adèle dör men blir återupplivad; mumier blir likaså återupplivade sådär på en höft; en pterodaktyl kläcks från ett gammalt ägg utan egentlig förklaring; osv, osv. Det är inte precis en serie man ska läsa för den spännande handlingen för det finns egentligen inte någon story, bara en massa händelser. Men trevligt är det!
Filmen är i mångt och mycket samma andas barn, och det är när den är som mest spretig den är som bäst. Besson har lagt till en lite tajtare story där det faktiskt finns ett mål för det som händer (Adèles syster behöver hjälp, och det är därför Adèle försöker få hjälp från de gamla mumierna), men de delarna kändes ärligt talat lite påklistrade och för klyschiga. För att jämföra med hans andra filmer skulle jag gärna sett ännu lite mer av uppsluppenheten i Det femte elementet för det här är en film som gör sig bäst som en matinéfilm, inte som ett drama. Karaktärerna är för tunna för att scener som är tänkta att vara känslosamma egentligen ska fungera, även om huvudrollens Louise Bourgoins energi nästan klarar av att lyfta de scenerna också.
För Bourgoin är riktigt bra här. Jag har inte sett henne förut men gillade henne skarpt; hennes fullkomligt självklara självsäkerhet och förmåga att klara av alla möjliga hinder på sin väg är riktigt underhållande att se. De övriga skådespelarna är definitivt dugliga, men deras största förtjänst är hur troget de efterliknar Tardis ganska egendomliga utseenden utan att använda obscent mycket smink, något jag inte trott möjligt. Ett ganska perfekt exempel på hur man kan fånga känslan från ett medium och överföra den till ett annat, utan att slaviskt kopiera
Så ett manus som ibland känns som det är skrivet med vänsterhanden, CGI-effekter som varierar från rätt usla (pterodaktylen) till OK (mumierna), en briljant huvudrollsinnehavare, en Besson som åtminstone ibland visar sig från sitt bästa visuella sida, och en stor portion gott humör = en underhållande film som visserligen inte är i närheten av Bessons bästa som Leon och Det femte elementet, men klart godkänd videounderhållning. Och de som gillar serien behöver inte vara oroliga, det verkar som om Besson också gillar den
Postat av Simon, lördag 2010 04 17 
Fantagraphics fortsätter förtjänstfullt med sin utgivning av Jacques Tardi på engelska, och nu är det dags för ytterligare ett album som inte funnits på svenska tidigare: It Was the War of the Trenches / C’était la guerre de tranchées.
Många av Tardis serier utspelar sig runt tiden för Det Stora Kriget, som Adèle och tillhörande serier men i IWtWofT finns det ingenting som distraherar från skyttegravarnas helvete. Det är en oerhört mörk bild som Tardi presenterar här; inte för att krig någonsin är en trevlig historia, men första världskrigets blandning av moderna vapens förstörelseförmåga och en äldre europeisk tradition av krig som någonting som eliten drog i gång utan större anledning fick till följd ett krig av sällsynt meningslöshet och tragik. Det finns många klassiska böcker som skildrat eländet i skuttgravarna, och Tardis bok ansluter sig till dem; det märks att det här är någonting personligt för honom, och boken är tillägnad hans morfar (farfar? Varför kan inte alla språk skilja på dem, som svenskan…) som deltog.
iIWtWofT har ingen handling i vanlig bemärkelse; det är en bok bestående av kortare historier utan samband med varandra. Historierna själva är inte heller de manusdrivna så man ska inte vänta sig någonting à la ECs krigsserier. Istället är det tranche de vie som erbjuds, med små korta episoder antingen berättade i jagform av en okänd soldat eller av författaren själv. Som passar en så dyster bok som det här är så skildras även de mest hemska skeenden, som att en korsikansk soldat som inte förstår franska trots det blir arkebuserad för att han inte följt order, som någonting alldeles vardagligt; den nämnda scenen är inte ens huvudsaken i historien ifråga utan bara en del av bakgrundsbruset.
Teckningarna är lätta att känna igen som Tardis, i hans vanliga Hergé-influerade stil, men jämfört med till exempel Adèle är det en smula mer realistiskt och dessutom i svart-vitt; teckningarna är utmärkt väl anpassade till det mörkare temat. Misären är obehagligt påträngande och man kan nästan känna fukten och stanken från skyttegravarna. Jag skrev tidigare att Tardis stil är en trevlig stil och det stämmer fortfarande, men när den vardagliga stilen används till att skildra ruttnande lik, inälvor med mera blir kontrasten slående, och krigets absurditet blir tydlig.
Det finns en stor mängd raseri bakom IWtWofT men Tardi lyckas trots det hålla tonen lågmäld: Som läsare går det inte att undvika att bli upprörd, men de flesta soldaterna har redan vant sig vid det oerhörda som sker. Det är inte en bok att läsa om man vill bli på gott humör (läs i så fall Adèle med flera, som visserligen också tar upp temat med krigets fasor men lindar in det i en farttfylld berättelse) men den är mycket läsvärd, och jag är verkligen glad att Fantagraphics satsar på Tardi.
|
|
Senaste kommentarer