Princess Ugg

image

Det blir lite si och så med inläggen såhär på sommaren; lustigt nog läser
jag färre serier när jag är ledig än när jag jobbar. Plus, såklart, att det är lite svårt att koncentrera sig på att skriva när jag gått in i summer mode (dvs slö till max). Men lite läsning blir det, som till exempel det hela ungefär 20 sidor långa första numret av Ted Naifehs nya serie Princess Ugg :-)

Naifeh låg bakom den utmärkta serien Courtney Crimrin plus den första (dvs den bra) boken av Polly and the Pirates, och precis som i dem är det en ung flicka som har huvudrollen här, närmare bestämt Ugg. Hon lever i ett vintrigt kungadöme där den enda uppfostran en prinsessa behöver är att överleva i görligaste mån. Så hon slåss, hon får lära sig att tåla kyla/snö/is, och så vidare; men vad gäller uppfostran à la Disney-prinsessor syns inte ett spår.

Därför går det inte så värst bra när hon plötsligt dyker upp på en skola just för sådana prinsessor, och hon kommer omedelbart på kollisionskurs med den prinsessa som givetvis visar sig vara hennes rumskamrat. Varför hon bestämt sig för att gå på skolan sägs aldrig rent ut; jag misstänker att orsaken kommer visa sig vara viktig för den framtida handlingen.

Teckningarna ser lite annorlunda ut än de gjort tidigare. Framförallt är det färgen som är annorlunda för här är teckningarna redan från början avsedda att färgläggas, så svarta ytor mm saknas. Det ser bra ut men lite ovant; jag var ju väldigt förtjust i Courtney Crumrins svartvita nummer med dess suggestiva stämning. Men kanske kommer den här serien visa sig passa bättre i en lite mindre dov miljö; Crumrin var en egentligen mycket dyster historia om häxkrafter och magi medan den här verkar bli en något rakare berättelse.

image

Fast det är såklart omöjligt att säga hur den här serien kommer utveckla sig, det första numret kickar ju bara igång historien, men med tanke på Naifehs tidigare serier känner jag mig full av förtröstan om att det kommer bli någonting läsvärt. Och, för den delen, att det knappast kommer att bli en enkel fisken-ur-vattnet-berättelse utan allvarliga bottnar om kulturkrocken mellan Ugg och de andra.

Så, en mini-recension, det ypperliga vädret till trots! Och Coming up (hoppas jag): Några ord om den nya tidningen Hagel, ett bra franskt album, och en Adachi-serie (som, utgår jag ifrån, kommer ha inslag av sport, outtalad kärlek, och underfundig humor). Woohoo!

Försämring: Polly and the Pirates – Mystery of the Dragonfish

Polly and the Pirates 2 - Cover

Som en pendang till min förra recension, den om barn/ungdomsserien Astronaut Academy vars andra bok lyfte serien, är dagens bok en recension av den andra boken i en serie för barn/ungdomar som tyvärr är mycket sämre än den första: Polly and the Pirates – Mystery of the Dragonfish, skriven av Ted Naifeh och tecknad av Robbi Rodriguez.

Polly går på en internatskola för flickor eftersom hennes pappa är ambassadör och därför utomlands medan hennes änglalika mamma är död. Tror hon. För i den första boken i serien visar det sig att hennes mamma i verkligheten var Meg Malloy, en legendarisk sjörövarkapten, och att Malloys gamla besättning nu behöver en ny kapten för att hjälpa dem att hitta bytet från de tidigare eskapaderna.

Boken var genuint trevlig att läsa med charmiga teckningar och ett underhållande manus som inte väjde för de mörkare sidorna. Lika bra som Naifehs serie Courtney Crumrin var det inte, men när jag såg att jag helt missat att det kommit en del två redan förra året beställde jag den utan att fundera närmare.

Men jag borde ha kollat in fakta om boken innan. Jag hade säkert beställt den ändå, billig som den är, men kanske hade jag åtminstone reagerat lite på att teckningarna i denna andra del inte längre var gjorde av Naifeh utan av den för mig okända Rodriguez.

Polly and the Pirates 2 - Dans

För tyvärr tyvärr gör teckningarna att jag nästan inte kom igenom serien. Faktiskt var de så distraherande att jag ärligt talat inte kan säga om manuset var bra eller inte; jag kan så att säga inte se igenom teckningarna.

Problemen är många. Ett som (kanske) inte är Rodriguez fel är att de bitvis väldigt tunna linjerna alldeles för ofta släpper och det som blir kvar är ett ”prickigt” streck. Att jag skriver (kanske) beror på att när jag kollar sidorna noggrant verkar det som om trycket egentligen är helt OK och att det istället är tidigare i kedjan som det gått fel. Kanske inscanningen, kanske själva tecknandet (om det är gjort på dator), kanske är det t o m ett medvetet stildrag. Resultat är hursomhelst att det ofta är extremt svårt att se vad som händer och att det ser förtvivlat fult och slarvigt ut.

Det hela blir dessutom värre i och med att Rodriguez är usel på läsdesign. Det är rörigt både vad gäller rutornas placering på sidan men framförallt med utformningen av innehållet; jag kan helt enkelt inte se vad som händer.

När jag nu efteråt bläddrar i boken ser det inte alls så farligt ut utan tvärtom rätt trevligt. Men skenet bedrar: Så fort jag tittar närmare efter så märker jag hur svårt det är att komma igenom sidorna. Jag är fullkomligt övertygad om att Rodriguez kan åstadkomma provsidor som ser utmärkta ut men han kan sorgligt nog inte alls göra serier :-(

Så kontentan av dagens recension är enkel: Undvik Polly and the Pirates – The Mystery of the Dragonfish. Men läs gärna den första delen om ni vill ha lite småmysig underhållning :-)

Polly and the Pirates 2 - Jakt

En stor häxa i det mindre formatet: Courtney Crumrin

Typiskt.

Här går mangaläsaren Momiji och rekommenderar en serie, jag tycker den verkar passa mig, och samma dag som jag läser den och märker att den mycket riktigt var i min smak får jag reda på att den precis lagts ner.

Suck.

Hursomhelst, Courtney Crumrin var det alltså det skulle handla om!

Courtney Crumrin - Bogey

Courtney är småsur, truligt asocial, ensam och olycklig. Hennes familj med två föräldrar av det mindre skärpta slaget är inte mycket att hänga i julgranen, och hennes gamle farbror Aloysius som äger huset de just flyttat in i är inte heller precis en muntergök. Men sen är det ju det där med hans böcker som antyder att världen kanske är intressantare än Courtney trott…

Om nu inte upplägget med en mobbad huvudperson som upptäcker en magisk värld är iögonenfallande originellt så är den stora behållningen i serien Courtney själv det. Jag gillar henne skarpt som personlighet, speciellt att hon fortsätter att vara så negativt inställd till andra utan att egentligen vara elak. Många böcker med unga huvudpersoner har en tendens att följa samma mönster: Utfrusen huvudperson upptäcker att de egentligen inte är hopplösa förlorare utan faktiskt riktigt bra på någonting, och efter diverse övergående problem (typ att hämnas på sina mobbare) hittar de till slut in i gemenskapen.

Courtney hämnas också hon på de som enligt henne förtjänar det, men sen går det inte riktigt som det brukar för Courtney trivs egentligen rätt bra med att vara för sig själv. Hon vill inte känna sig ensam och skulle gärna finna någon hon verkligen kunde lita på, såklart, men en människovän  blir hon nog aldrig även om hon får en smula dåligt samvete för en del av dem hon utsatt för sina kunskaper. Men sympatiskt nog ångrar hon inte alls det allra värsta eftersom offret utan tvekan förtjänade det enligt henne.

Naifehs teckningar är också verkligen trevliga. Personligen föredrar jag de tidigare teckningarna när det är lite mindre polerat och framförallt i svartvitt; de kontrastrika sidorna gör berättelsen ännu kusligare för kuslig är den, definitivt. Färgen som dyker upp i de avslutande tio numren (innan dess består serien av en handfull mini-serier) är inte dålig men den känns lite onödig.

Courtney Crumrin - Color

Vad gäller manuset så är det lite samma sak där med mina preferenser: I början är det hela mer en saga i tonen, inklusive en klassisk sagoberättare, och jag gillar hur de traditionella sagoinslagen bryter av mot Courtneys icke-traditionella personlighet. Efterhand blir det mer av en ”vanlig” berättelse, dvs inte lika mycket av en saga, och då blir serien inte lika udda. Fortfarande bra, men lite mindre mindre egen.

Courtney Crumrin tycker jag vore en perfekt kandidat för att samlas ihop i en enda fet volym; så många sidor serier är det inte trots att den funnits i mer än tio år. Och sen är det ytterligare en i den långa raden av utmärkta serier för barn (dvs som barn skulle ha utbyte av) som nuförtiden finns tillgängliga på engelska men som jag så gärna skulle se på svenska.

Courtney Crumrin - Katt

Courtney, för tillfället i kattskepnad

PS. Ted Naifehs Polly and the Pirates kan jag också rekommendera; inte förrän jag läst klart Courtney Crumrin och googlade Naifeh insåg jag att han skapat den. Jag läste den för något halvår sedan och tyckte om den men inte riktigt tillräckligt mycket för att skriva om den. Läs CC först och om ni vill ha mer Naifeh, plocka upp Polly! DS.