The Forbidden Harbour: Italiensk seriepoesi

Jag har binge-läst digitala serier i helgen, huvudsakligen från det helt digitala förlaget Europe Comics som översätter en förvånansvärd mängd europeiska serier och ofta mycket aktuella sådan; exempelvis dök det senaste Linda och Valentin-albumet (ett sidoalbum gjort av Lugano & Lauffray) upp bara några veckor efter den franska publiceringen. Risken med att läsa så många för mig helt nya och okända serier i ett svep är förstås att det bara blir ett virrvarr av allt, och att det blir svårt att skilja dem åt.

Men två stycken av dem stack ut tack vare sin kvalité och idag ska jag skriva om en av dem: The Forbidden Harbour, en två album (à cirka 160 sidor) lång historia som utspelar sig i början av 1800-talet och som kombinerar engelsk (huvudsakligen) romantisk poesi och segelfartyg, skriven av Teresa Radice och tecknad av Stefano Turconi.

Serien börjar när en ung pojke hittas uppspolad på en strand i närheten av Siam, utan minne förutom att hans namn är Abel och att han kom från ett skepp som förlist. Ett skepp från engelska flottan tar honom med sig till Plymouth, där han tas om hand av de tre föräldralösa döttrarna till en nyligen avliden engelsk kapten.

Mycket mer om handlingen tänker jag inte skriva eftersom jag själv tyckte så mycket om hur serien utvecklade sig, från att jag i början tyckte att det verkade vara en ok äventyrshistoria till att bli någonting mycket djupare och intressantare. Bland de saker som gör Radice & Turconis serie bra finns:

  • Karaktärer som jag initialt såg som bipersoner visar sig vara mycket viktigare och fullödiga människor i sin egen rätt
  • Historien är extremt väl genomtänkt när den längre fram refererar till vad som tidigare skildrats
  • Turconi undviker den alldeles för vanliga klichén att det från utseendet går att utläsa hur en människa är
  • Och apropå Turconi älskar jag hur han tecknar människor som samtidigt har en inbjudande charm men aldrig saknar svärta när så behövs

Men framförallt är det stämningen som är så suverän. Berättelsen tar tid på sig och får andas, och det är där poesin kommer in. För flera av huvudpersonerna är poesin någonting nästan fysiskt närvarande; de läser och citerar de då aktuella poeterna Wordsworth och Coleridge, och utdrag från deras och andras dikter dyker ständigt upp, och även Radices språk blir ibland snudd på lyriskt.

Det här låter kanske som ett givet recept för hur man gör en serie överdrivet pretentiös och ogenomtränglig, men två saker hindrar det:

  • Det mesta av de engelska romantiska poeternas lyrik är rak och enkel, med ett fjäderlätt språk som gör att man ingalunda behöver vara vare sig en expert på poesi eller egentligen förtjust i dikter överhuvudtaget för att uppskatta dem. För egen del är jag definitivt inte en fan av lyrik i allmänhet, men när jag läste litteraturvetenskap på universitetet var det just de engelska romantikerna som stod för den poesi jag gillade. Inte ens Coleridge och hans mer symbolladdade dikt The Rime of the Ancient Mariner som är ständigt närvarande i serien är särskilt svår att förstå sig på, och när han blir en gnutta knepig fortsätter hans språk i sig att vara suggestivt som få andras.
  • Det andra skälet är att det finns en tradition i Italien att med samma lätta hand som de engelska romantikerna behandla tunga och svåra ämnen. Ta en film som Paolo Sorrentinos Den stora skönheten, Oscarsbelönad som bästa utländska film för några år sedan. Om man beskriver handlingen skulle åtminstone jag föreställa mig en övertung pretentiös, tja, smörja, men inte då; istället är det en suveränt rolig film som med absurdism och lättsamhet underhåller från första till sista minuten. The Forbidden Harbour är förvisso inte absurd eller komisk, men romantiken och tragiken tar aldrig över så att det känns krystat eller segt för trots de nämnda rikliga inslagen av dikter och filosoferande finns samtidigt det ytterst vardagliga hela tiden med.

Jag har ärligt talat lite svårt att förklara varför jag tycker så bra om den här serien. Det finns mycket i den som borde göra mig skeptisk, som de smått skissartade teckningarna i svartvitt som var nära att få mig att hoppa över serien (jag är vanligtvis inte så förtjust i sådana), lyriken (dikt-citat har förstört många serier/böcker/filmer…), vissa egenskaper hos några av huvudpersonerna, med mera. Men alla invändningar smälte bort allteftersom jag läste, och Radice lyckas 300 sidor igenom långsamt bygga upp historien till dess crescendo. Ett måhända lugnt sådant rent handlingsmässigt men känslomässigt stegras spänningen hela tiden; exempelvis dröjer det innan lyriken dyker upp. Och med ett närmast perfekt slut är det här kanske min favorit bland alla serier jag läst hittills i år.

Så ett stort tack till Europeiska kommissionen, förutan vilken den här serien nog aldrig hade översatts till engelska! 👏🇪🇺