Monkeybusiness eller släkten är värst!

Vilken är egentligen det vanligaste djuret i serievärlden? Sannolikt är det människans bästa vän hunden. Men bästa vänner gör ju ingen sommar och hunden är i typfallet gullig skämtare (Snobben, Rufus) lojal kompis till huvudperson (Milou, Oskar, Pluto). Och gulliga kompisar är ju inte så spännande. Men om man tittar på vanligt förekommande djur som inte är bussiga – hittar man vår vän apan. Apan kan säkert pretendera på en topplacering i listan över vanligaste populärkulturella djur.

Husdjursapa

Apans vanlighet beror kanske på att släkten är värst; apan påminner ju inte så lite om oss själva och vad kan väl vara mer skrämmande än ofullständiga människodelar som visar hur försvinnande tunn gränsen mellan natur och civilisation är. Apan kan både vara det exotiska och främmande och det inre välbekanta. Men likafullt förskräckliga. Apan med sin delvis afrikanska hemvist kan också spela rollen av antikolonialistisk påminnelse; det förtryckta afrikanska arvet i den europeiska självbilden. Och som sådant än mer skrämmande och hotfullt; det ständigt hotfulla undertryckta som med sin råstyrka ständigt hotar att bryta sina bojor.

Läge alltså att titta på några aprepresentationer. Men vi lämnar alltså bussiga husdjursapor därhän (Johan, Lotta och Jocko!) och börjar istället, som sig bör, med Tintin. I Kongo ser vi hur Tintin räddar Milou undan en skock vilda apor genom att döda en apa och ikläda sig dennes päls. Ett typiskt upphävande av gränserna mellan människa och apa. En annan apbild möter vi i Rackham den rödes skatt där aporna till och med beväpnar sig och beskjuter de inkräktande skattletarna. Men den främsta Tintinapan är förstås gorillan Ranko i Den svarta ön. En apa vars inspiration Hergé hämtat från den då populära filmen King Kong. Och Ranko är verkligen hotfull och läskig där han återfinns på den likaledes läskig övergiven borg i den skotska skärgården. Det är sannerligen en effekt att låta en gorilla ståta som dresserat vaktmonster så långt från sitt naturliga djungelsammanhang. Som den godhjärtade hjälte Tintin är kan han dock med kärlek befria apan från sina elaka ägare. Men samtidigt som Ranko befrias från falskmyntarligan förflyttas han bara till ett annat fångenskap – till ett zoo! Apan är sålunda fortfarande fången, men denna gång legalt.

Hos konkurrenten Spirou möter vi apan företrädesvis i sin naturliga miljö. Spirou är ju en resande reporter och påfallande många resor går till Afrika varför en del apkonfrontation står på dagordningen. I äventyret Gorillan och guldgruvan intar apan som synes en central plats i både titel och på omslag. I äventyret gör Nicke som Tintin och klär ut sig till apa för att komma apflocken närmare. Många skämt utgår från den förvirring som följer på Nickes maskeringskonst, Spirou tar en en riktig apa för Nicke och Nicke för en riktig apa; släktbandets gräns suddas ut.

En allvarligare storpolitisk dimension möter vi i Alix Den svarta järnklon som gestaltar en – för att nu använda ett modernt begrepp – terrorgrupp med smygande mord på agendan. Det visar sig vara en fullt rättmätig vrede från ett ockuperad land och hämnd för en oförrätt som den romerska imperialismen begått. När Alix beger sig till ursprungslandet för att ställa allt till rätta ingår förstås en central handgriplig uppgörelse med en enorm gorilla. Jag läser äventyret som en uppgörelse med det belgiska koloniala arvet och det tillkom i samband med att flera afrikanska kolonier frigjorde sig; belgiska Kongo blev fritt 1960 – ett år efter äventyrets ursprungspublicering.

En annan aspekt av apan i seriekonsten är arvet efter Edgar Allan Poes Mordet på Rue Morgue. Här kan spelar aporna alltså cluedo och är antingen brottslingar eller – förment – oväntade lösningar på gåtfulla mysterier.  (Men numer är nog den oväntade apan snarast en kliché i paritet med tvillingen eller hypnos.) I det allra första äventyret med Clifton, skrivet av Raymond Macherot 1959, försöker den koleriska översten att lösa problemet med hastigt och olustigt försvinnande kassaskåp. Och lösningen stavas förstås dresserade apor. Denna gång med skor och handskar, vilket vi får förmoda förhindrar polisen att matcha fingeravtrycken mot sitt register över kriminella apor. (Om nu någon läsare tycker att jag avslöjar för mycket kan jag säga att lösningen framgår redan av framsidan.)

I Tim och Tommys äventyr Skuggan av en vålnad kastar den ondskefulla apan olycksbådande skuggor över huvudpersonerna och vännen kommissarie Ficshusset. Här är apans relevans för människan än mer uttalat eftersom den paradoxalt nog är osynlig. Apan representerar därmed den ociviliserade delen av människan som som ständigt finns närvarande men som inte (alltid) syns. I Skuggan av en vålnad är dessutom – visar det sig – apan en hämndlysten brottsling som ju i sanning är det civiliserade livets bokstavliga skuggsida. Den eviga konflikten mellan natur och kultur. Graoooow!

Anarchy in the U.K.: Tintin – Breaking Free

Det finns många Tintin-parodier: Tintin i Thailand, Tintin i Irak, osv, osv. Sen finns också Breaking Free från 1989, den mest berömda av alla inofficiella Tintin-versioner, och den absolut intressantaste av de som jag har läst.

Den som står som författare är pseudonymen J. Daniels, men det är innehållet som gjort den känd. Istället för som det brukar vara med parodier av Tintin, där han får besöka nya länder, gärna blandat med sprit, narkotika och sex, är Breaking Free istället en 160-sidig berättelse om anarkism och arbetarrevolt i 80-talets England. Tintin och hans farbror Kapten Haddock ser sig tvungna att göra någonting åt de usla arbetsförhållandena och klassamhället, som gör att arbetarna sliter och offrar livet, alltmedan kapitalisterna och fackföreningarna sitter på sina tjocka ändor och jäser.

För det här är inte en typisk pamflett à la den svenska 70-talsrörelsen som det kanske är lätt att tro, med tanke på beskrivningen. Istället är det någonting mycket mer aggressivt; en bok där huvudpersonen ser det som en självklarhet att anlägga bränder på arbetsplatsen, slå ner de rika stadsborna som är en del av gentrifieringen, och att attackera polisen samtidigt som man skadeglatt skanderar att PC Blakelock inte längre patrullerar, en hänsyftning till det riktiga fallet några år tidigare då den engelska poliskonstapeln PC Blakelock mördades under kravaller i London. De starka känslorna gör det här till en mycket mer fascinerande läsning än om det varit lite allmänna protester, alla eftertänksamma.

Men i Breaking Free är det få eftertankar, det är raseri som gäller. Men lika viktigt för att göra det här till en bok som är läsvärd och inte bara intressant/fascinerande är att den trots känslorna ändå inte gör det lätt för sig. Det är konstanta problem med splittringar; ibland är det någon (som Tintin) som inte förstår varför lesbiska kvinnor ska få vara med i demonstrationerna, ibland är det rasistiska drag som när någon ropar ”Black bastard!” till en mörkhyad polis (det är OK att ropa att man ska mörda svinen, men man ska inte dra in hudfärgen), ibland är det det i bakgrunden påpekade faktumet att Haddock aldrig gör något hemmaarbete som istället hans fru hela tiden får göra. Det ger en realistisk känsla, istället för att det ska kännas alltför tillrättalagt med revoltörer som alla är perfekta.

Politiken som gäller är som sagt anarkism, så därför skildras naturligtvis fackföreningarna som lika stora skurkar som kapitalisterna, och de som försöker sälja kommunistiska tidningar under mötena där man diskuterar hur man ska stoppa svartfötterna måste lämna kvar tidningarna utanför lokalen; personerna är välkomna in, men inte deras politiska agenda. Och eftersom det är anarkism som är målet är det slutliga målet aldrig klart definierat; det som är viktigt är att man inte kan acceptera samhället som det ser ut idag.

Eller idag och idag… Att den här boken skrevs precis i slutet av Thatcher-eran är inte konstigt. Thatcher stred hårt för att stoppa arbetares rätt att strejka, och det är spåren av det som man kan se i Breaking Free. Allting startar med en olovlig strejk; facket vill inte ställa sig bakom strejken eftersom de blivit kuvade och nu går i arbetsgivarnas ledband. När man pratar om serier, anarki och 80-talets England är det svårt att undvika att nämna Alan Moores V for Vendetta. Samma frustration, samma uppgivenhet, samma Fuck You-mentalitet kan man se i den serien. Eller för den delen Grant Morrisons delvis självbiografiska St. Swithin’s Day som också utkom 1989 och där uppgivenhet och Margaret Thatcher spelar stora roller. Det är uppenbart att Thatcher satte sin prägel på hela England under sin tid vid makten, också om man bara tittar på den minimala delen av världen som handlar om serier.

Men hur är det med Tintin då, vad har Hergés seriefigur här att göra egentligen? Återigen till skillnad från de flesta andra Tintin-versionerna är det här inte fråga om Hergés vanliga figurer; av deras personlighetsdrag och inbördes relationer finns ingenting kvar. Tintin är en arg ung man, Haddock en nästan lika arg men något mer behärskad farbror, Milou syns inte till alls, och det övriga personlighetsgalleriet dyker upp titt som tätt men inte med de ursprungliga namnen och ibland med vissa ändringar (som den mörkhyade Dupont-brodern). Figurerna är ofta tagna direkt från något Hergé-album men de är inte kalkerade utan istället avritade, vilket gör att det ser mer amatörmässigt ut men det passar också bättre in i J. Daniels egen teckningsförmåga när han ritar helt själv, för han är onekligen inte så proffsig; med kalkerade teckningar hade det blivit löjligt stora skillnader mellan olika bilder så avritningen var definitivt en bra idé :-)

Det ligger nog rätt mycket jobb bakom att hitta passande ursprungsbilder, som i den första bilden här ovanför där de två sista rutorna egentligen föreställer en Tintin som råkar ut för en nysattack innan han kan slå till en fiende, respektive en smärtsam plåsteravlägsning. Den som verkligen är en Tintin-fantast kan roa sig länge med att försöka komma på varifrån bilderna kommer; jag är ingen expert men jag känner ändå igen mycket här, och ibland är det små små subtila saker som en hand över ett glas. Ett nöje för hela Tintinläsar-familjen!

Om man ska läsa en inofficiell Tintin så är det här ett ypperligt alternativ, med en utmärkt skildring av hur en era som ligger nära vår kunde uppfattas av de som var mest engagerade. Och det är inte enbart en förgången tid för den Tintin man ser i Breaking Free är en Tintin som skulle passa som handen i handsken som medlem i AFA och liknande nutida rörelser.

Ännu en resa till belgiska Kongo

Den kanske mest infekterade debatten i den franskbelgiska serievärlden är säkerligen den om Tintin i Kongo. Med jämna mellanrum poppar den upp i samband med att någon försöker göra en sliten och billig poäng på ett tidstypiskt försvar för den belgiska kolonialismen i Kongo. Jag har redan skrivit om detta album och den problematiken, men nu tänkte jag skriva om två andra belgiska kongoturister från trettiotalet – Tim och Tommy!

Serien med Tim och Tommy (Tif et Tondu) skapades av Fernand Dineur som skrev och tecknade serier från 1938-1948 då Will tog över tecknandet. Med Rosy, och senare Maurice Tillieux,vid manusbordet blev serien en av tidningen Spirous flaggskepp och det hann bli 45 album innan den lades ner i slutet av nittiotalet. På svenska ville det sig aldrig, men serien finns översatt med sex album från både Rosy- och Tilieuxperioden. Själv tycker jag det är en underbart härlig serie som definitivt hör till det roligaste man kan läsa. Och det trots att den egentligen inte är särskilt rolig…

Men under tio års tid tecknades den alltså av sin ursprungliga skapare Dineur. Och liksom Hergé skickade Dineur iväg sina hjältar till belgiska Kongo redan i andra äventyret (1938-39). Och liksom för Tintin blir äventyret en apologetisk historia där de naiva ”svarta” agerar bakgrund mot de vådliga kolonialhjältarnas förehavanden.

Bakgrunden till Tim och Tommys resa till Kongo är en expedition för att fånga några vita djur (sic!) till en djurpark i Belgien. Detta i kamp mot två konkurrerande – tillika västerländska – bolag. De inhemska djuren är tidstypiskt nog föremål för endera skattjakt eller lustjakt. Något annat värde har de förstås inte. Här påminns man om Tintins vilda framfart som storviltsjägare.

Andra gemensamma nämnare mellan Tintins och Tim och Tommys Kongoresor är den mystiska inhemska sekten. I båda fallen i klär sig medicinmän och subversiva infödingar i leoparddräkter. (Och kan säkert spåras till den suggestiva leoparddräkt som lär ha varit omtalad på en kolonialutställning i Bryssel vid den här tiden).  Och typiskt nog är den mystiska sekten något som förpestar också lokalbefolkningens väl och ve, men det är först den koloniala polisen som kan sätta ligan bakom lås och  bom och återställa ordningen. Tack för det liksom.

Den katolska missionären förekommer i båda kongoskildringarna, och medan Tintin själv agerar lärare (och berättar om ”ert land – Belgien”) får vi hos Tim och Tommy en lång föreläsning om hur missionärerna lyckats bygga både skola och civilisation mitt i detta ”barbariska land”. Här kan missionären dessutom underlätta för Tim och Tommy genom att tillhandahålla en ”boy”.

Antagonisten i Tim och Tommy i Kongo är en pygmé, som de förstås först tror är ett barn, som heter Mokoko. Och denna kortvuxne illbatting är till skillnad från Tintins boy Coco alltså elak, men kan mot slutet omvändas till den goda vita sidan efter att Tommy räddat livet på honom. Mokoko har plommonstop och hängselbyxor så att de båda Brysseläventyrarna tar honom för ett barn kan man kanske förstå. Dessutom har Mokoko fått utbildning av en forskare vilket visar på det svåra i att bringa civilisationen till de infödda utan att också föregå med hjältemodiga exempel. Kunskapen kan ju missbrukas.

Tim och Tommy i Kongo är, precis som Tintin i Kongo, ett ovärderligt samtidsvittne för hemmafrontens ursäktande av den belgiska kolonialismen. Och som trettiotalsserie är det ett oerhört rafflande äventyr där författaren inte ryggar för något i en exotisk blandning som knappast lämnar läsaren tid att andas. You can´t beat the belgiska trettiotalsäventyr!

Tintin är en docka!

Den kanske mest emotsedda filmen i serievärlden torde f.n. vara Steven Spielbergs Tintin. (Fans av superhjältar får ursäkta!) Nu har den första officiella trailern publicerats och det är med splittrade känslor man ser den. För det här känns som en film som kan gå precis åt vilket håll som helt; uruselt eller fantastiskt.  För i tidens framstegsoptimistiska filmskapande anda kommer Tintin att kunna ses i 3D och är till stora dela datoranimerad. (Om än med riktiga skådespelare någonstans i botten – det är lite oklart för mig som inte är så intresserad av film.) Av trailern att döma ser figurerna ut som vore de dockor  hämtade ur teveserien om Skrot-Nisse och hans vänner.

Med anledning av detta finns det anledning att erinra om att Tintin trots allt redan figurerat i dockform på vita duken. Det handlar faktiskt om den första filmade versionen av Tintins äventyr (i princip iallafall) och är just en dockfilm; Krabban med guldklorna (1947). Enligt legenden skall denna film endast ha visats en gång och ha stoppats av perfektionisten Hergé eftersom den inte höll måttet. Enligt vissa uppgifter lär Hergé rentav ha stoppat filmen utan att ens ha sett det färdiga resultatet. Bland annat lär det ha varit specialeffekterna som inte föll den gode Georges på läppen, och det är inte utan att man förstår honom – så ser scenerna till havs stundtals ut som ett filmat badkar…

Filmen antog på grund av sin extremt korta tid i rampljuset sedemera mytiska proportioner. Till detta bidrog naturligtvis det faktum att ingen kunde hitta en kopia på filmen varför många hade hört talas om den men ingen sett den. Som av en slump lyckades någon arkivarie femtio år senare hitta en kopia och filmen har nu restaurerats och säljs av Moulinsart på DVD. Tyvärr är den helt på franska och likaledes helt utan text, men å andra sidan ligger filmen extremt nära albumet där varje ruta är filmad ur exakt samma vinkel och med dialogen identiskt. Så även om man liksom jag är rätt risig på franska kan man med fördel ha albumet i knät framför sig. (Så får man en språklektion på köpet!) Den enda skillnaden från albumet är – obegripligt nog – att ökenscenen med beduinernas överfall – saknas. Extra märkligt med tanke på att den scenen av Hergé själv ansågs så central att den förtjänade att bli omslag till äventyret… Men enligt någon uppgift så har det funnits en sådan scen med i ursprungsfilmen (jag sa ju att den antagit mytiska proportioner!), så det är möjligt att scenen försvunnit någonstans.

Just filmversioner av text leder oss ju till det delikata problemet med röster. På svenska har vi fått veta att kapten Haddock är från Göteborg och i den här versionen har Allan Thompson en kraftig engelsk brytning. Vilket iofs inte är helt orimligt med tanke på namnet, men själv har jag av någon anledning aldrig funderat på just denne buses accent. Man får med andra ord alltid nya intryck av den tolkning som en filmversion trots allt är. Ska bli spännande att se hur amerikanen Spielberg tolkat eposet om Tintins äventyr.

Dockfilmen om Tintin är en film som absolut förtjänar en timma av varje serieläsares liv. Kanske att det hjälper om man har någon tintinologisk böjelse för att fullt ut njuta av en svartvit dockteater på franska. Men filmen innehåller en hel del roliga saker, inte minst är det ett exempel på hur en film kan fungera genom att vara en egentligen direkt avspelning av albumet. Man behöver inte skriva om en väl fungerande grundhistoria bara för att det ska bli film. Filmens kanske mest minnesvärda scen är annars en berusad Kapten Haddock som sjunger ett helt strålande nummer balanserande på kajkanten. (En scen som för övrigt ansågs som mycket osedlig för ungdomen då det begav sig.)

Så inför kommande datoranimerade dockor – gå old school och njut av Tintin som kramvänlig tygdocka med linor!

Om konsten att dekonstruera en hjälte

När fan blir gammal blir han religiös. När en serietecknare blir gammal blir han full i fan. Av någon anledning verkar serietecknare med lång erfarenhet av en figur mot slutet av karriären känna ett stort behov att göra upp med sin skapelse. Många serieskapare slutar med att dekonstruera sina huvudpersoner.

För att nu ta några typiska exempel. I det sista publicerade Tintinalbumet fullbordar Hergé den uppgörelse med Tintins äventyrsvärld och äventyrsvärd som påbörjats redan med Tintin i Tibet och Castafiores juveler.  Med Tintin hos gerillan vänds slutligen alla etablerade Tintinkonventioner över ända och kvar står ett i mitt tycke väl cyniskt äventyr. Mest känt är kanske Tintins nya kläder som moderniserats till ett par loafers och tidstypiska v-jeans. Den på sjuttiotalet obligatoriska fårskinnsjackan och fredsmärke sticker också i ögonen på en läsare som uppskattat Tintins traditionella värlsdreportermundering. Men vid sidan av den uppenbara fokusförändring i klädesvalet gör Tintin hos Gerillan upp med alla figurer och inte minst med tilltron till äventyrets själva grundpelare: förutsättningen att ondskan kan bekämpas. Således slutar det sista publicerade Tintinäventyret med en uppgiven cirkelbild där det ena förtrycket (Tapioca) ersatts med det andra (Alcazar).

En annan serieskapare med lång verksamhet knuten till en figur är André Franquin och Spirou. I Franquins sista album – Raffel med Zafir – möter vi en likaledes tydlig uppgörelse med Spiorus grundförutsättningar. Följaktligen letar sig Gaston in i albumet och tvingar Nicke till en uppgiven semester och framförallt återkommer den lysande figuren Zafir i den kanske mest uppenbara uppgörelsen av dem alla: som en jättebaby. Förvandlad till en nappsugande baby i barnvagn och med söt babymössa förvandlas den högteknologiske och mångbottnade skurken till en cynisk bild av äventyret som en poänglös barnslig fars. Lite tråkigt kan jag tycka, för Zafir är en intressant figur som mycket väl skulle kunna förnya Spirouäventyren i en ny rikting istället för att fullkomligt demonteras. Och liksom Tintin hos gerillan förändrade huvudpersonens yttre attribut sker här samma sak; så smygförvandlas Spirous karaktäristiska piccolouniform till en röd jacka och över en vit polotröja och de egensinniga fartvidundren Turbotbilarna ersätts med en tvåsitsig vit Honda.

Också Carl Barks gjorde i slutet av sin karriär upp med sin skapelse Joakim von Anka. Från att ha varit den amerikanska drömmen personifierad och från att ha gestaltat den ärliga affärsmannen som nått toppen genom hårt arbete och en kärlek till sina målsättningar förvandlas von Anka till en historisk relik i en postindustriell tid som inte vet att uppskatta en sann arbetsmoral. Sextiotalets von Anka står visserligen fortfarande för samma värderingar men har istället – liksom sin skapare – fjärmat sig från den samhälleliga moderniseringen. Pengabingen blir inte längre en amerikansk värdering mellan fyra väggar utan något töntitg i otakt med popmusikens tidevarv.

Ännu lite senare skrev Barks manus till Gröngölingsäventyr och då förvandlas von Anka till en skrupulös och girig kapitalist som hotar ekologin och följaktligen själva förutsättningen för livet på jorden. Långt borta är den arbetsamma von Anka som egentligen mer än något annat representerade arbetarklassens värderingar om att göra rätt för sig.

Man kan visserligen förstå att de tre serieskaparna ovan efter mycket lång och trogen tjänst i seriefigurens fabrik till sist tröttnade på de kanske något enahanda äventyren . Men jag kan ändå tycka att det är lite synd för inget av de tre exemplen ovan lyckas bryta tristessen och förnya resp. serie på ett intressant sätt. Istället blir det en trött uppgivenhet och cyniskt försök att själv befria sig från en serie på seriens egen bekostnad. Hade det inte varit lämpligare att helt sonika sluta i tid?