Svartsynt i rymden: The Omega Men – The End is Here

Efter de senaste böckernas mysighet blir det idag någonting helt annat. Och det är inte så förvånande eftersom manusförfattaren är Tom King, mannen bakom den kolsvarta men mästerliga The Vision. Då handlade det om en av Marvels trotjänare i ny tappning, och i The Omega Men – The End is Here handlar det om några DC-figurer: The Omega Men, en grupp utomjordiska hjältar som aldrig gjort mycket väsen av sig försäljningsmässigt, och en av alla Gröna Lyktan-varianter, Kyle Rayner.

Själv har jag bara läst några sidor här och där med The Omega Men (hädanefter TOM) förut och då lämnade de inga minnen efter sig. Men det behövs ingen tidigare kunskap om dem när man läser boken för precis som i The Vision är det här en bok som står helt på egna ben (mestadels iallafall; se sista stycket): TOM är en grupp frihetskämpar/terrorister som för att få uppmärksamhet från galaxen kidnappar Kyle Rayner, en självutnämnd mäklare i kriget mellan TOM och Citadellet (organisationen som har makten på de planeter som TOM kommer ifrån), och avrättar honom i direktsändning för att visa hur allvarliga de är.

Så är TOM terrorister som de verkar vara efter inledningen, eller är de frihetskämpar som fortsättningen snarare antyder? Svaret är komplicerat, och egentligen finns inget svar. Citadellet upprätthåller tveklöst en diktatur, men samtidigt tillhandahåller de en råvara som resten av galaxen anser vara livsnödvändig, medan TOMs mål är försvarligt men medlen att nå dit är betydligt mer diskutabla, och medlemmarnas moral likaså.

Och fångad i det moraliskt grumliga kriget är Kyle Rayner. TOM vill att han ska hjälpa dem att för alla avslöja hur ont Citadellet är, men han kan inte förlika sig med deras likgiltighet över att offra människoliv. Boken igenom kämpas det med vad som är en rimlig kostnad när det enda sättet att stoppa lidande och död är att använda samma mynt, och Kings manus är beundransvärt fritt från pekpinnar när det visar på hur svårt det kan vara att avgöra vad som är rätt och fel, och att bara för att en part har fel behöver inte motståndaren ha rätt.

Manuset innehåller en hel del starka scener och känslor, men den kyliga analysen dominerar. Till skillnad från i The Vision så finns ingen analyserande och kommenterande berättare, men här finns istället analyserande karaktärer som spelar samma roll, som försöker förklara och försvara inför sig själva varför de handlar som de gör:

Båda serierna utmärks av en nästan märkligt distanserande känsla och jag är faktiskt lite förvånad att jag tycker så bra om dem trots det; när jag tänker på det tänker jag att det borde göra mig mindre känslomässigt involverad men så är det inte. Framförallt i The Vision bryr jag mig om karaktärerna som fastnat i en ödesbestämd tragedi, och det blir rejält sorgligt. The Omega Men – The End is Here är inte riktigt lika vass på den fronten eftersom ingen av huvudpersonerna riktigt engagerar mig; det blir mer av en opersonlig sorg över hur tilltrasslad och hemsk situationen är.

Grafiskt är TOM – TEiH mer lössläppt än den klaustrofobiska The Vision, men science fiction-genren och rymdmiljöer till trots finns hålls även här samma strama tyglar i seriesidorna, där 3×3-layouten som den här ovan dominerar (men friare layouter förekommer också när handlingen blir mer action-inriktad):

Huvudsakliga tecknaren Barnaby Bagenda har en stil som tillsammans med Romulo Fajardo Jrs färger passar utmärkt till en science fiction-serie som den här, med en tydlig känsla av utomjordiskt när så behövs, parat med en jordnära inställning till figurteckning, utan de alltför vanliga superhjälteöverdrifterna.

The Omega Men – The End is Here är ytterligare ett bevis på att Tom King är någon man bör hålla ögonen på, även om boken inte är riktigt lika top notch som The Vision. Förutom redan nämnda skillnad vad gäller karaktärernas styrka känns det också som om Kyle Rayners historik som en grön lykta trots allt spelar lite större roll här än vad The Visions som en Avengers-medlem gjorde, och det gör att boken inte har samma helgjutna karaktär. Men bra är den och läsvärd likaså, och jag vill också ge den ett personligt plus för att den känns betydligt mer som en science fiction-serie än som en superhjälte-dito, och jag är ju nu en gång för alla ett mycket större fan av det förstnämnda :-)

Svartsynt i förorten: The Vision

the-vision-1-cover

Det känns alltid lika roligt när jag börjar läsa en serie mer eller mindre av en slump och sen blir överraskad av dess kvalité. Case in point: The Vision, en 12 nummer lång Marvel-tidning skriven av Tom King och tecknad av Gabriel Hernandez Walta, som jag såg någon notis om någonstans (kommer ärligt talat inte ihåg var) som lät tillräckligt intressant för att jag skulle ge den en chans.

För den som liksom jag inte har koll på vem/vad The Vision är så kan man göra det jag gjorde och kolla upp honom/den på Wikipedia men det är egentligen onödigt; det enda man behöver veta är att han är en android med ett psyke delvis kopierat från en riktig människa, och att han av och till varit med i superhjältegruppen The Avengers (inklusive en huvudroll i den senaste filmen om den).

Och egentligen behöver man inte veta det heller för det här är helt enkelt en historia om vad de innebär att vara människa, inklusive våra inbyggda svagheter, och hur The Vision försöker förverkliga det som han uppfattat som det sant mänskliga. Rent konkret betyder det för honom att ingå i ett socialt sammanhang, att vara ”vanlig”, och därför söker han den amerikanska drömmen à la 50-talet: En fru, två barn (en flicka och en pojke, givetvis), en hund, och en villa i förorten.

Med sina resurser tar han en genväg och konstruerar de androider som behövs, där fruns psyke modelleras efter en av hans tidigare kärlekar (oväsentlig bakgrundsinfo: Scarlet Witch; i Marvels universum har The Vision utsatts för radikala förändringar många gånger, så att han då och då varit helt mänsklig är inte så konstigt…) medan barnens är en mix av de två föräldrarnas, allt för att vara så lika mänskliga familjer som det går.

Det här presenteras för läsaren in media res, där vi redan på första sidan får följa familjens första dag i sitt hus i den lilla förorten Cherrydale och ett besök av grannarna Martha & George. Och i samma scen står det också klart att det här inte är en lycklig historia: En allvetande berättare kommenterar fortlöpande vad vi ser på sidan, i en ton som ekar tomt och ödsligt, där scenen avslutas med följande sida:

the-vision-martha-george

Vi är långt ifrån filmernas glättighet, minst sagt.

Vad som sedan följer är berättelsen om vad som leder fram till den slutgiltiga katastrofen; att en sådan är oundviklig får vi också reda på redan i första numret tack vare den redan nämnda berättaren. Och att katastrofen inte är en gigantisk strid mellan superhjältar utan istället en mer personlig sådan är likaså följdriktigt: Superhjälterollen har The Vision full koll på, men hans desperata önskan efter det vanliga livet som han egentligen inte vet hur det ska fungera är dömd på förhand när den konfronteras med det vardagliga livet och, återigen, mänsklig svaghet.

För vad han inte räknat med är att i sin strävan efter att efterlikna människan har han kanske lyckats alltför bra: Hans familj är genuint mänskliga i sina reaktioner och sina känslor, och med tanke på deras icke-mänskliga utseende och förmågor leder det till stora problem. Som när de tonåriga barnen börjar skolan och lär känna de lokala ungdomarna, och alla inblandade reagerar som tonåringar gör, dvs med mycket känslor och inte alltför mycket eftertanke.

Men framförallt är det frun Virginia som drabbas hårt, och det är också hon som är katalysatorn för handlingen. The Vision själv är serien igenom relativt passiv, medan Virginia är den som agerar och som tveklöst är mer mänsklig än vad han är. Samtidigt är hon också som en representant för den klassiska amerikanska hemmafrun, fast i den lilla världen utan möjlighet att vidga vyerna; det finns ett starkt klaustrofobiskt drag i serien med kontrasten mellan The Vision, vars vardag innebär kosmiska strider mot världsomfattande hot (sällan skildrade i serien men ofta refererade till), och Virginias som nästan helt utspelas i hemmet.

the-vision-virginia-victor

Stämningen av 50-tal understryks av Waltas starka teckningar, inklusive de suveräna omslagen. Familjen Vision (så jag antar att mannen ifråga heter Vision Vision, eller möjligen The Vision Vision…) med sitt lätt utomjordiska utseende kontrasterar mot den vardagliga omgivningen, allt understruket av Jordi Bellaires smått kyliga men ändå idylliska färger där Visions starka rosa toner gör det ännu tydligare hur de inte passar in.

Nåja, nog med beröm nu för helt felfri är serien inte. Den allra sista scenen är jag inte helt nöjd med; den känns en smula platt efter den tidigare känslomässiga pressen. Förutom det är det ibland lite förvirrande med de olika berättarrösterna, när det är oklart vem som berättar och när. Det är inget stort problem men några gånger distraherade det mig.

Och The Vision själv påminner allt en hel del om Dr Manhattan från Watchmen, både i utseende (bortsett från färgen, såklart) och i personlighet. Men å andra sidan förstärker det också historien eftersom även Manhattan brottades med liknande frågor, må vara från ett delvis annorlunda perspektiv (Manhattan ser numera det mänskliga som någonting irrelevant, som någonting han inte alls saknar, medan The Vision istället försöker finna vägen tillbaka till det). Dessutom verkar King gilla att ge små blinkningar till andra serier; förutom Watchmen finns en annan tydlig referens till Alan Moores serier i en annan scen mot slutet, och de två barnen genomför en underbar liten scen som vänder upp-och-ner på Karl & Gullans återkommande ”sparka på en amerikansk fotboll”-skämt från Snobben.

Perfekt är den alltså inte men en rejäl positiv överraskning för mig var The Vision. Fokuserad och med en mycket säregen ton är det en serie som jag varmt rekommenderar, och, som sagt, förkunskaper om alla abrovinklar som karaktären varit med om under åren i Marvels serieuniversum krävs inte; det är bara och läsa :-)

the-vision-12-cover