Läst på sistone: En massa manga

Efter att den senaste tiden ha läst en hel del europeiska serier & en hel del böcker har jag längtat efter att läsa lite nya (för mig alltså) serier från Japan. Inside Mari för några veckor sedan gav också mersmak, så sista veckan har det nästan uteslutande blivit japanskt. Inga storverk tyvärr, men hyfsad underhållning är inte helt fel det heller! Vad jag läst:

The Flowers of Evil, av Shūzō Oshimi (11 volymer)

Jag gillade som sagt Oshimis Inside Mari oväntat mycket så jag gav The Flowers of Evil en ny chans efter att förut ha gett upp den. Och jodå, den blev mycket riktigt bättre och mycket mer intressant efter några album. Serien börjar när Takao Kasuga, en ung tonåring en dag mer eller mindre av misstag stjäl klasskamraten Nanako Saekis gymnastikkläder. Sawa Nakamura, en annan klasskamrat, ser dock det hela och tar chansen att utpressa Takao att följa hennes order och det är inga trevliga sådana hon ger: Hon vill tvinga Takao att erkänna inför sig själv (och i förlängning inför alla andra också) att han är pervers.

I början är det mest obehagligt när Sawa tvingar på Takao en roll mer för att Sawa är arg på allt och alla och därför vill att någonting, vad som helst, ska hända för att dämpa hennes tristess och ångest. Takao kämpar emot så gott han kan men vågar inte trotsa henne med tanke på vad alla andra ska tycka om hon avslöjar vad han gjort, och det hela verkar vara en ojämn kamp mellan en mycket timid pojke och en utåtagerande flicka.

Men det visar sig efter hand att även Takao önskar att livet vore annorlunda. Seriens titel kommer givetvis från Baudelaires Les fleurs du mal, en älsklingsbok för alla tonåringar som anser att samhället är sjukt och som vill riva allting, och det är också den bokslukande Takaos favorit. Mer och mer inser han att Sawas inställning är någonting han delar, och att han vill göra sig fri från sitt timida yttre.

En riktigt bra skildrad klassisk tonårsrevolt av samma typ som filmer som Det grymma landet (Badlands) där katastrofen är oundviklig. Men ovanligt nog fortsätter Oshimi även efter denna, och det är nog den delen jag tycker är mest lyckad: Inte helt begriplig, speciellt mot slutet, men mycket intressant att se vad som kommer efter explosionen. Sista kapitlet (efter några som sagt smått obegripliga) är också suveränt, så plus för en bra avslutning!

Hm, märker när jag skriver om serien att jag tycker lite bättre om den nu efteråt; när jag läste den tyckte jag att den var bra men inte i närheten av Inside Mari. Bara så ni vet :-)

Aho-Girl, av Hiroyuki (4 volymer lästa)

Betydligt mer lättviktig är Aho-Girl, en serie om den minst sagt lindrigt begåvade Yoshiko Hanabatake som alltid får bottenbetyg och inte kan lära sig någonting. Det hela är mycket frustrerande för grannpojken Akuru Akutsu som alltsedan de var små har tussats ihop med Yoshiko för att hjälpa henne.

En komedi alltså, men ärligt talat inte så rolig. Yoshiko är för endimensionellt korkad och Akuru är för otrevlig mot henne när han ständigt påpekar hur hon inte förstår någonting. De intressantaste/roligaste karaktärerna är istället alla andra, som Akurus lillasyster som också hon har mycket svårt för skolan men som hela tiden kämpar hårt för att bli bättre till skillnad från Yoshiko som är stolt över sin okunnighet, eller Yoshikos mamma som inte har några hämningar för att försöka få Akuru att gifta sig med Yoshiko och på så sätt inte behöva oroa sig för att försörja sin helt hopplösa dotter i framtiden.

Men nä, det är en alldeles för tunn soppa och att några bipersoner har mer karaktär hjälper inte när huvudpersonerna är så tråkiga. Nästa serie tack!

Highschool of the Dead, skriven av Daisuke Satō’s och tecknad av Shōji Satō (4 volymer lästa)

Den här japanska zombie-serien har jag egentligen nästan ingenting att säga om men alltid kan jag varna någon för att läsa den. Den är egentligen inte dålig, bara hopplöst själlös, med en zombie-epidemi som bryter ut i Japan och snabbt tvingar alla att anpassa sig. Vi får följa några skolungdomar och får givetvis se en ohygglig massa blod, vuxna män som tar chansen att omedelbart grunda apokalyptiska kulter där alla kvinnor tillhör dem, sexiga skarpskyttar (because reasons), osv, osv.

Så ointressant var den att jag gav upp efter fyra volymer trots att det bara finns sju totalt; det är väldigt sällan jag inte avsluter någonting jag börjat läsa så det säger en del om hur uttråkad jag var. Och nu när jag kollar upp serien på nätet innan jag skriver om den ser jag att det inte ens finns ett ordentligt slut eftersom serien lades ner när författaren dog så jag hade inte ens fått veta hur det gick om jag hade fortsatt… Nästa serie tack!

Is This Girl for Real?!, av Tsutomu Mutsuki (8 volymer)

Ok, lite uppåt i kvalitén igen, men bara lite. Titelns ”flicka”, Narumi Kawase, är en vuxen kvinna runt de 30, men emotionellt definitivt ur balans: När serien börjar har hon precis sagt upp sig eftersom hon var orolig för att en kollega eventuellt visste om att hon aldrig varit tillsammans med någon -> impulsiv som hon är flyr hon omedelbart situationen för att slippa jobbiga konfrontationer. Utan jobb och utan bostad hamnar hon tack vare en gammal vän istället hos en familj där mamman jobbar som manga-skapare och den tonåriga sonen hjälper till, och Narumi börjar jobba som kombinerat hembiträde och manga-assistent, utan talang för någondera.

Plotten cirklar runt någonting klart iffy: Narumi blir attraherad Yun, sonen i familjen, och han är en typisk tonåring som inte har någon som helst kontroll över sina känslor. Så ”humorn” är en betydligt äldre och ganska spattig kvinnas kanske-kärlek till en mycket ung man/tonåring som kanske-besvarar den…

Inte  så kul precis, men till skillnad från de två serier närmast över har åtminstone Narumi en personlighet som inte känns alltför klichéartad, och det räddar serien från att jag helt skulle bryta med den. Jag gillar också Yuns föräldrar som också känns uppiggande annorlunda.

Men det är svårt att bortse från den tvivelaktiga plotten, och att det mycket abrupta slutet åtminstone förbättrar allting en smula kan inte hindra mig från en smått icky känsla från serien. Nästa serie tack!

Kamen Teacher, av Tooru Fujisawa (4 volymer)

Ah, lite roligare läsning igen när Fujisawa, mannen bakom den utomordentliga serien GTO, återigen ger sig i kast med Japans skolsystem med underhållande resultat. Här handlar det återigen om en skola där eleverna tappat tilltron till de vuxna, och vad som förändrar situationen är en Kamen Teacher, en lärare som med mycket fysiska metoder löser upp knutarna som fått eleverna att fördriva tiden med att slåss istället för att studera. Det som fungerade i GTO fungerar också här: Fujisawa vet hur man använder fysisk humor på bästa sätt, och han vet hur man skildrar unga män som försöker vara tuffa på ett både ömsint och roligt sätt. Så roligt har jag när jag läser, inte tu tal om annat.

Men tyvärr saknas det som lyfte GTO från sprudlande humor till någonting mera. Här skildrar exempelvis i praktiken bara manliga elever så den där intressanta skärningspunkter mellan macho-killar som samtidigt vill imponera och relatera till de jämnåriga kvinnliga eleverna saknas helt. Och trots några små försök blir inte heller de manliga eleverna så intressanta; de känns mest som de mer anonyma gängmedlemmarna i GTO – The Early Years som huvudsakligen tjänar som kanonmat.

Och samma problem finns med läraren själv som mest känns som en flera snäpp ointressantare kopia på Onizuka själv; den här läraren har inte Onizukas blandning av en inte helt smart men medkännande vuxen och någon som är ännu barnsligare än sina elever. Kort sagt, en Onizuka som är alltför perfekt och därmed vare sig gripande eller lika rolig.

Det är hur tydligt som helst att Fujisawa fastnat i sin alldeles egna nisch av fysiskt våldsamma lärare som humoristisk får icke-fungerade elever att fungera igen, och att han numera gett upp kampen att ta sig ur den. De försök han gjorde med andra serier föll inte väl ut, och efter det har han förutom klonen Kamen Teacher gjort nya serier med Onizuka där den senaste, GTO – Paradise Lost, känns rätt rejält trött och till och med humorn känns plattare. Synd, och: Nästa serie tack!

My Hero Academia, av Kōhei Horikoshi (8 volymer lästa)

Ta Naruto men ersätt ninjor med superhjältar och presto: My Hero Academia! Allt som man kan vänta sig av en typisk shonen-serie:

  • En ung naiv huvudperson, i början slående ur underläge men med oväntad talang som slår alla med häpnad
  • En skola för superhjältar/ninjor/fotbollsspelare/…
  • En utåtagerande skicklig och gapig konkurrent som ogillar huvudpersonen
  • En betydligt mer värdig och kompetent konkurrent med en knepig familjebakgrund
  • Diverse charmiga men aldrig relevanta för handlingen kvinnliga konkurrenter
  • En quirky mentor
  • Hotfulla skurkar som får de unga hjältarna/konkurrenterna att börja samarbeta

Är My Hero Academia bra? Är My Hero Academia dålig? Tja, jag skulle säga att den helt enkelt gör det som den ska, med ingredienserna nämnda ovan. Det är småtrevligt, det är förutsägbart, och det är aldrig överraskande. Det som nog är viktigast i genren är att karaktärerna fungerar och känns intressanta att följa eftersom handlingen är så förutsägbar, och jag skulle säga att My Hero Academia får med tvekan godkänt här. Grundidén är bra med en huvudperson som nästan ensam i världen är utan medfödd superkraft (eller ”quirk”, som det kallas här), men det tar inte många kapitel förrän han känns som vem som helst på skolan. Det skulle behövts fler bipersoner som sticker ut och det är nog det jag saknar mest: Någon/Några karaktärer som verkligen skiner. Här är de flesta alldeles för tydligt mallade för att vara som alla andra shonen-serier. Och alltför många av de manliga eleverna har fått den där kaxiga och sorgligt vanliga spetsiga frisyren vilket gör att de är snudd på omöjliga att hålla isär.

Men jag läste iallafall alla volymer som jag fann, så uselt var det inte. Vi tar en serie till!

Tsuredure Children, av Toshiya Wakabayashi (4 volymer lästa)

Om jag inte riktigt visste varför jag ens nämnde Highschool of the Dead gäller samma sak för den här serien om japanska ungdomars vardagsliv. Trots att jag läste den så sent som förra veckan har jag glömt nästan allt av den. förutom att jag tyckte att det var alldeles för många disparata personer som inte hade med varandra att göra som vi bara fick följa i mycket korta episoder -> jag hade inte en susning om vem som var vem.

Men jag tror ändå att det finns en helt OK serie här, om jag som sagt bara kunde förstå och komma ihåg vem som är intresserad av vem, vem som är ihop med vem, och hur alla ser ut! Så de som är bättre än sånt än jag är kan ge serien en chans och sen berätta för mig om jag borde anstränga mig lite mer.

En serie till, sen lovar jag att det är över!

Interviews with Monster Girls, av Petos (5 volymer lästa)

Yay, lyckad underhållning igen, när vi får följa läraren Tetsuo Takahashi som är fascinerad av såkallade ”demis”, dvs halvt människor, halvt annat, som har börjat dyka upp i befolkningen. När serien börjar har han aldrig träffat någon, men det visar sig snart att det finns flera stycken på skolan: En vampyr, en snökvinna, en dullahan, en succubus (och det skulle inte förvåna mig om fler dyker upp framöver). Och eftersom han är vetenskapligt lagd börjar han intervjua dem om deras vardagsliv.

Det som gör att jag gillar den här serien är den godmodiga och lugna stämningen. Det finns inga konflikter i samhället orsakade av demis, och Tetsuos vänliga inställningen när han får chansen att hjälpa sina udda elever att förstå hur de fungerar och med de problem som följer av att till exempel vara en tonåring som vill umgås med alla andra men samtidigt ha ett huvud som alltid måste bäras omkring, eller oron över att man utan att mena det ska skada någon annan med sin förmåga att kyla ner omgivningen gör läsningen till en stillsam men charmerande läsning.

Jag måste erkänna att jag började läsa serien helt enkelt eftersom det lät som en eventuellt underhållande intrig med demis bland människor, men att serien var bra på ett helt annat sätt än jag väntat mig. Inga stora ord, inga stora känslor, utan helt enkelt trivsamt. Inte ens att en av eleverna blir lite förtjust i Tetsuo känns malplacerat: Hon är tonårsförälskad i sin lärare och han är knappt ens medveten om det, och inte på det klichéartade komiska sättet utan helt enkelt för att han inte tänker i de banorna utan ser sig självt som en mentor/lärare/forskare vars uppdrag är att hjälpa eleverna och samtidigt förstå mer om hur demis fungerar.

Vampyrens syster oroar sig för att Tetsuo bara ser demis som forskningsobjekt och inte som individer

Förstå mig rätt, det är ingen genial serie eller så, men efter lite väl många menlösa och ibland gapiga serier med karaktärer som inte fångade mig alls var det väldigt skönt att läsa någonting lugnare, med personer som är lätta att bry sig om och att tycka om. Så yay för det!

Oooookej, nu får det räcka; undrar om inte det här är mitt längsta inlägg någonsin. Men åtta serier är förstås en hel del, även om det var några som jag hade svårt att komma ihåg vad de handlade om. Och jag kanske, kanske till och med glömt någon av dem jag läste, men i så fall var det garanterat ingenting som var vårt att nämna :-)

Avslutning för tredje gången: GTO – 14 Days in Shonan

GTO - 14 Days in Shonan 9 cover

Snyft!

Det känns som om det var igår Vertical Inc började med sin utgivning av Toru Fujisawas tredje serie om Eikichi Onizuka, lärar-huliganen med det stora hjärta och den lilla hjärnan; GTO – 14 Days in Shonan är 9 album proppfulla med den för GTO typiska blandningen av buskishumor och allvar, med tonåringar som svikits av det vuxna samhället.

Den här gången är Onizuka på tillfällig flykt (14 dagar, närmare bestämt) från skolan där han arbetar som lärare och han bestämmer sig för att återvända till sin tonårsmiljö: Shonan, förorten till Tokyo där den tidigare serien GTO – The Early Years utspelade sig. Där kommer han i kontakt med den vackra (som alltid hoppas Onizuka på att äntligen få till det, istället för att nöja sig med självhjälp) föreståndaren för ett familjehem för ungdomar som av olika anledningar inte kan leva med sina föräldrar.

Jag är oerhört svag för den här serien, precis som jag var för GTO. Om det bara var humorn som hittade rätt så skulle serien vara läsvärd enbart därför för Fujisawa vet precis hur han ska utnyttja Onizukas loser-status när det gäller sex och hans desperata och misslyckade försök att hamna i säng med någon, vem som helst, och hur Onizukas närmast övermänskliga styrka när det kommer till råkurr kan leda till de mest absurda situationer.

GTO - 14 Days in Shonan - Onizuka har problem

Men det som verkligen lyfter GTO är hur hundraprocentigt allvarligt det blir när ungdomarnas problem handlar i fokus, och att humorn aldrig används för att förminska dem. I GTO – 14DiS är problemen allvarligare än någonsin med föräldrar som misshandlat, begått sexuella övergrepp, ignorerat, misshandlat sina barn vilka därför placerats på familjehemmet. Onizuka och föreståndarna får göra sitt allra bästa för att hjälpa barnen; att barnen ibland gör Onizukas jobb nästan omöjligt genom sina sabotageförsök är bara förståeligt eftersom de blivit så svårt svikna förut. Inte för att Onizuka någonsin vacklar i sitt stöd av dem, för det är just hans envishet när det gäller att hjälpa de svaga som gör att han förtjänar epitetet Great Teacher Onizuka, för inte är det hans pedagogiska färdigheter som gör det :-)

Överlag gillar jag hur Fujisawa låter sina ”hjältar” ha stora svagheter också. Onizukas fel är uppenbara, men vi har också personer som översta chefen för familjehemmet här, en liten förkrympt man i övre medelåldern som är fascinerad av militärflyg och gärna går på nattklubbar med (mycket) lättklädda kvinnor och framställs som allmänt löjlig. Dock, när borgmästaren i staden av politiska skäl bestämmer att alla barn ska återförenas med sina föräldrar kämpar han tappert emot det, med sitt liv som insats. Han misslyckas visserligen grundligt men precis som Onizuka har han hjärtat på rätta stället, och det är bara för att hans kropp är svag och inte riktigt lika vansinnig som Onizuka som han inte klarar av det. Barnen är som sagt inte heller några änglar (till exempel försöker några av dem mörda föreståndarinnan bara för att de hatar alla vuxna) men de är lika förtjänta av att få hjälp ändå.

Sen är det förstås roligt att återse några av Onizukas gamla vänner från Shonan i den här serien, men egentligen går den lika bra att läsa för vem som helst, man behöver absolut inte ha läst de tidigare GTO-serierna innan. GTO – 14 Days in Shonan är en ypperlig serie, helt enkelt, som inte påminner om något annat. Förutom andra serier med Onizuka då :-)

GTO - 14 Days in Shonan - Sakurako 1

GTO - 14 Days in Shonan - Sakurako 2

GTO - 14 Days in Shonan - Sakurako 3

Gulliga tonårshuliganer: GTO – The Early Years

Jag trodde inte att jag någonsin skulle få läsa klart Toru Fujisawas GTO – The Early Years, föregångaren till hans serie GTO. Förlaget som gav ut den, Tokyopop, imploderade spektakulärt efter att under många år fullkomligen ha vräkt ut manga av varierande kvalité, och GTO:TEY var ett av offren när utgivningen upphörde. Mycket sorgligt eftersom jag är väldigt svag för GTO i alla dess inkarnationer. Men så tidigt i våras beslöt sig förlaget Vertical Inc oväntat för att ta vid där Tokyopop slutat, och i snabb följd har man nu gett ut de sista 5 tjocka samlingarna av GTO:TEY. Mumsfilibabba!

Jag har skrivit om GTO:TEY förut så bara en mycket kort rekapitulering av vad den handlar om: Eikichi Onizuka och hans bästa vän Ryuji Danma är de hårdaste tonåringarna i Shonan, och tillsammans med sina vänner råkar de oupphörligen i bråk med andra gäng, blir kära (och oftast besvikna; vad gäller Onizuka alltid), och ibland går de till och med i skolan.

Jag har lite svårt att beskriva varför jag tycker om GTO så mycket, men mycket beror nog på att jag tycker att Fujisawa lyckas perfekt med att blanda humor och allvar. Humorinslagen överväger definitivt, men även om de verkligen är roliga (tycker alltså jag, Fujisawas timing passar mig perfekt) så skulle serien vara mycket svagare utan de inslag av allvar som då och då dyker upp. Serien är uppbyggd av tydliga kortare historier som varierar i längd från ungefär tjugo sidor upp till några hundra, och omväxlingen i historiernas stämning är det som gör att jag aldrig tröttnar på att läsa den. Efter något tiotal sidor med ren buskis kan det dyka upp en längre berättelse om verkligen kärlek (den japanska titeln är den mycket passande ungefär Shonans äkta kärleksgäng; djup och äkta kärlek är viktigt för alla personerna här, även om de förstås ofta drabbas av den mycket enklare känslan av extrem kåthet (det senare går aldrig bra…)), eller om en tonåring som inte längre kan erfara känslor och därför ger sig ut på en suicidal jakt på kickar. Eller någonting helt annat, för även om det ibland är variationer på samma teman så är det stora variationer :-)

En föraning om vad GTO kommer handla om: Lärare

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Blandningen av känslor påminner mig om Garth Ennis serier när han är som bäst, som i Hitman, och det är en blandning som jag är synnerligen svag för när den lyckas, som här. Det roliga blir roligare, det emotionella drabbar mig hårdare, när jag som här aldrig riktigt vet vad jag kommer få läsa.

Onizuka demonstrerar sin nästan ninja-artade förmåga att kamouflera sig

Sen ska det sägas att GTO:TEY tar ett tag innan Fujisawa hittar sin stil. De första böckerna har inte riktigt den rätta blandningen och är mer ren slapstick med tuffingar som är så hårda att det inte går att låta bli att dra på smilbanden, men de allvarligare delarna dyker inte upp förrän senare.  Vad gäller teckningarna så är GTO:TEY i början ärligt talat ganska slarvigt tecknad, men i de senare delarna ser de nästan lika bra ut som den senare serien GTO. Det är ingen teckningsstil som jag skulle säga ser inbjudande ut men den är extremt effektiv, och ibland förbluffande känslig när det behövs. Fujisawa största styrka är tveklöst ansiktsuttrycken, men han är också bra på att skildra action på ett tydligt sätt; till skillnad från en hel del andra serier som också de ibland exploderar i slagsmål så är det aldrig svårt i GTO:TEY att följa med i vad som händer. En stor eloge till både Tokyopop och Vertical Inc för översättningarna som känns väldigt bra. Det kan ofta bli lite styltigt när japanska ska översättas till ett indoeuropeiskt språk men här flyter det på väldigt bra, och man har också bemödat sig om att översätta det myller av text i mycket litet format som rutorna är pepprade med.

Om man inte läst Fujisawa förut ska man definitivt börja med GTO; att läsa om Onizukas tonårsår är ingenting man behöver göra för att förstå GTO. Men om man som jag redan läst den och vill ha mer så ska man absolut ta sig en titt på GTO – The Early Years. I början kan det kanske kännas lite motigt med de rätt primitiva teckningarna och ett mindre polerat manus, men ge serien en chans så kommer det visa sig att efter några böcker infinner sig den rätta GTO-känslan, där jag ena minuten ler/skrattar (det händer faktiskt ibland när jag läser GTO att jag skrattar, alldeles för mig själv), ena minuten får en tår i ögonen när kärleken spelar huvudrollen, och ytterligare en annan minut får gåshud över hur cool Onizuka ibland är. För att sen i nästa kapitel skratta åt honom igen när han visar upp sina mindre coola sidor 😀

Smått och gott

Det är dags för ett bland-inlägg igen, med en bunt nylästa serier som det inte riktigt behövs separata inlägg om. Fyra stycken, varav två gjorda av serieskapare jag skrivit om förut medan två var för mig nya (åtminstone nästan…); vi börjar med de senare:

Ojingogo av Matthew Forsythe: Upplockad på bokrean igår blev den här lilla boken utgiven av Ordbilder förlag. Jag har småsneglat på den förut men inte nappat; teckningarna såg nog så trevliga ut men jag är oftast inte så värst förtjust i serier utan text. Men med ett reapris så räknade jag med att teckningarna nog räckte, enbart de :-)

Och efter genomläsningen så kändes det ungefär som jag trott: De mycket charmiga teckningarna är riktigt lyckade med sin blandning av gulligt och läskigt, utförda i en stil som passar mig perfekt. Så jag skulle verkligen vilja tycka mer om den här serien än jag gör, men tyvärr är handlingen (i den mån den finns, det är mycket av fria associationer över den) rätt ointressant. Här och där skymtar något bättre, men så fort jag kände att Nu så, nu blir det bra!, försvann känslan när berättelsen svävade iväg t något annat håll.

Men teckningarna gör ändå boken köpvärd, nu när den finns på rean!

Från episoden Matryoshka

Fish + Chocolate av Kate Brown: Kate Brown är upphovet till nästan…-parentesen härovan; anledningen till det är att hon färglade delar av serien Freakangels som jag skrivit om förut. Vilket var lovande eftersom jag gillade den, så en originalserie av henne utgiven på SelfMadeHero, det engelska förlaget jag också skrivit gillande om tidigare.

F+C är en samling av tre historier som alla handlar om mödrar och deras komplicerande förhållande till sina barn. Och alla tre är tragedier. Och alla tre har rejält osympatiska huvudpersoner som gör att det tragiska inte bekymrar mig alltför mycket. Och alla tre är enkla och alltför grunda berättelser, istället för de djupa personbeskrivningarna som jag tror Brown är ute efter. Med andra ord, rätt trevliga teckningar (och färgläggning!) till trots är det inte några vidare serier det här :-(

Men det finns ett litet hopp. Den sista av de tre, Matryoshka, har faktiskt en huvudperson som känns mer levande än de andra, och hennes bitterhet finns det goda skäl till (de två innan är bara gnällpelle-personer, utan förklaring till varför), och den mer surrealistiska handlingen fungerar också den bättre än de två tidigares alltför uttjatade sagovariationer. Om det hade varit tre berättelser med mer variation och åtminstone av samma kvalité som Matryoshka hade jag varit snällare mot boken, men nu får det vara.

Tesoro av Natsume Ono: Det första jag läste av Ono var not simple, en alldeles utmärkt liten bok. Sen läste jag Ristorante Paradiso som inte var riktigt lika bra, men ändå klart läsvärd. Därtill har jag läst de två böckerna i serien Gente utan att skriva om dem, och de är väl ungefär som RP (vilket inte är konstigt eftersom de delvis delar personuppsättning). Tesoro är däremot en helt annan slags serie, nämare bestämt en samling med korta historier som tidigare publicerats i magasin, som doujinshi eller inte alls.

Det var uppriktigt sagt mer intressant att läsa Tesoro än bra, för det märks att det här är serier gjorda i all hast, och också misstänker jag som övningar för Ono själv. Det är slices of life, som tre små berättelser om bento-lådor, ett äldre pars vardag, och en hel del Italien och mat (de två sista sakerna är uppenbarligen Onos stora intresse, m t p Ristorante Paradiso & Gente). Det intressanta är att se hur Ono provar olika infallsvinklar, men som sagt är det inte alltid så bra. Det är ibland helt omöjligt att avgöra hur gamla personerna i bild är, och då kan det bli synnerligen förvirrande när familjer skildras syns när jag inte vet vem som är förälder till vem.

Designen på boken antyder att det är menat nästan som en skissbok, med brunt bläck på ljust beige (beiget? beigt?) papper  istället för det vanliga svart på vitt, vilket passar bra till de här snabblästa berättelserna. Och i slutet finns mycket riktigt också ett antal sidor med illustrationer. Det är lite lustigt att just Natsume Ono föräras en såpass ovanlig bok men varför inte; hon är definitivt inte den vanligaste typen av mangaskapare vi får se i väst, och SigIkki (förlaget, som Viz ligger bakom) satsar på udda manga snarare än bästsäljare :-)

GTO – 14 Days in Shonan av Toru Fujisawa: Slutligen, första boken i en ny serie av min gamla favorit Toru Fujisawa. Fujisawa är mest känd för GTO, serien om ungdomsbrottslingen Onizukas karriär som stentuff lärare som trots sina obefintliga kunskaper lyckas få sina urspårade elever in på rätt spår igen. Innan GTO var Onizuka huvudperson i Shonan Junai Gumi där hans gängdagar skildras; det är en underhållande serie men inte i närheten av GTOs kvalité. Efter GTO blev det en del ströserier men ingenting som slog, och nu har alltså Fujisawa återigen gett sig på Onizuka i en ny serie som skildrar vad som egentligen hände under 14 dagar då han var borta i GTO-serien. En flashback, begränsad till 14 dagar alltså.

Lite tråkigt är det att Fujisawa känt sig tvungen att satsa på ett beprövat kort, men å andra sidan var GTO bitvis fantastiskt bra (och aldrig sämre än rejält underhållande), och om det första albumet av den här nya serien håller vad det lovar kommer det här också bli bra. Visst är det återanvändning av gamla idéer när Onizuka här flyr undan ovälkommen uppmärksamhet i skolan han undervisar genom att ta semester 14 dagar i sina gamla hemtrakter i Shonan, men det var verkligen trevligt att återse Onizuka i samma strålande form som sist. Och ungdomarna han ska ta hand om här verkar om möjligt må ännu sämre än hans elever gjorde; det är som medhjälpare på ett fosterhem för tonåringar på glid vi får se honom, och redan i det här albumet blir det den typiska blandningen av humor (burlesk, och oftast med Onizuka som måltavla) och allvar (skärande i armar, misshandlande föräldrar) jag är van vid.

(Från en scanlation; det var för svårt att scanna boken utan att helt förstöra den...)

Så till syvende og sist är jag inte ledsen över att GTO dök upp igen, utan bara glad. Att förlaget Vertical Inc. också ska ge ut de resterande böckerna i Shonan Junai Gumi-serien (eller GTO – The Early Years som den kallas i USA) som Tokyopo övergav för några år sedan gör det bara ännu bättre!