Två av Trondheim: Maggie Garrisson & Infinity 8

Lewis Trondheim är en mycket produktiv herre, och det mesta han är inblandad i brukar vara värt att läsa. Så ock dagens två serier där han står för manuset i den ena, Maggie Garrisson, och tillsammans med Zep har han också skrivit den andra, Infinity 8. En kort beskrivning av de båda:

Maggie Garrisson

Det här är en tre album lång berättelse tecknad av Stéphane Oiry om Maggie, en kvinna som precis fått ett nytt jobb som sekreterare till en privatdetektiv. Han visar sig vara tämligen värdelös och Maggie, som gillar att snoka i saker och lägga sig i, börjar själv ta på sig uppdrag. Men det står snart klart att hon tagit sig vatten över huvudet när saker tar en våldsammare vändning.

Maggie Garrisson - undersökning

Maggie Garrisson är en ovanlig deckare, om man ens kan kalla den för det eftersom det mer känns som ett grått vardagsdrama i ett regnigt och kallt England. Jakten på pengar är inte för drömmen om ett bättre liv utan snarare ett sätt att fly den allestädes närvarande tristessen; jag får aldrig intrycket av att någon av personerna ens tillfälligt är glada när de tror sig rika utan bara något mindre missbelåtna (om ens det).

Så en inte helt vanlig serie för den vanligen mer komiskt inriktade Trondheim. Men han känns igen i de små detaljerna, som den följsamma dialogen och hur den stackars huvudpersonen aldrig har kontroll över skeendet och istället hela tiden måste anpassa sig (ett berättarknep som också kan ses i till exempel bröderna Coens filmer). Även Oirys teckningar är mer dystra än de man vanligtvis ser i Trondheims serier.

Infinity 8

Nämnde jag att Trondheim är produktiv? Här har vi en ny serie med ett av hans sedvanligt ambitiösa upplägg: 8 album (som i sin tur alla består av tre serietidningar med cirka 32 sidor), alla med olika tecknare och med olika manusförfattare som han samarbetar med, och såsom varande en sf-serie kan han också leka med tiden, så alla album utspelas samtidigt men inte i samma tid. Dvs, gimmicken är ett rymdskepp, Infinity 8, där kaptenen kan reboota verkligheten men ändå minnas vad som hänt och som därigenom kan välja den optimala versionen. Med vissa begränsningar, som att det bara fungerar 8 timmar åt gången, och att det bara fungerar med ett mindre antal (typ 8) reboots per tidsperiod (så att hen kan hålla alla möjligheter i minnet för att sedan välja en). Problem uppstår under resan, och kaptenens speciella förmåga aktiveras…

Det jag har läst är den första boken, Infinity 8 – Love and Mummies(de översätts först i tidningsformat och sedan i samlade album; bok tvås (Back to the Führer) tidningar har precis börjat komma ut) där Zep, mest känd för sin serie Titeuf, är samarbetspartnern och där Dominique Bertail står för teckningarna. Trondheims humor firar triumfer med alla underliga varelser ombord på skeppet och deras interaktioner, och Bertails eleganta, stilrena teckningar med ett mode som närmast påminner om någonting från Det femte elementetgjorde att jag hade löjligt trevligt med boken.

Infinity 8 - bar

Egentligen är det inget storverk utan mer underhållning för stunden, men som de som läser den här bloggen regelbundet vet så är jag mycket svag för Trondheims speciella humor och hans tajming. Det är också kul att se i båda dagens serier att han kan skriva manus där tecknarna är en smula mer realistiskt sinnade än han själv; framförallt Maggie Garrissonär betydligt mer allvarlig än allt annat jag läst av honom.

Trondheim brukar onekligen spara sina allra bästa manus till de serier han tecknar själv, men dagens två böcker visar att även när han inte är i absolut toppform är han en av de allra bästa manusförfattarna vi har idag i serievärlden, och det är inte så pjåkigt 😉

Infinity 8 - undersökning

 

Poppies of Iraq

Poppies of Iraq är en självbiografisk serie som handlar om Brigitte Findaklys familj,färglagd av henne själv och illustrerad av hennes make Lewis Trondheim. Till skillnad från de flesta självbiografier är det inte fråga om en kronologisk berättelse utan istället får vi följa henne i korta episoder à 1-4 sidor med nedslag som hoppar mellan barndomens Irak, studenttidens Frankrike dit hennes familj flydde, och nutiden när hon med mycket långa mellanrum återser medlemmar av sin släkt igen.

Ett ovanligt och intressant inslag är att Findaklys familj är ortodoxt kristna, och därför ser vi Irak skildrar både inifrån och utifrån samtidigt: Hon är irakiska och längtar hem när familjen flyttat till Frankrike, men samtidigt var hennes familj också hela tiden särbehandlade i hemlandet eftersom den överväldigande majoriteten var muslimer. Så när hon går i skolan får hon gå ut på skolgården och leka när de andra bedriver studier i Koranen:

Allteftersom framtonar en dyster bild av ett land förött av krig och diktatur. I Findaklys barndom fungerar landet, åtminstone någotsånär, och de mesta av hennes minnen är goda. Det finns saker som ter sig besynnerliga och kanske inte helt godartade, men det är först när hon blir äldre som saker verkligen försämras med nyckfulla dekret från regeringen och ökade spänningar inom landet mellan de olika grupperingarna beroende på vem som har makten för stunden.

Familjens flytt till Frankrike är inte heller en mirakelkur. Pappans utbildning till tandläkare godkänns inte i det nya landet och han lyckas aldrig anpassa sig till sin nya omgivning, och Findakly själv längtar som sagt tillbaka till Irak. Men när hon någon enstaka gång lyckas få tillstånd att besöka landet (något som pappan aldrig får och inte heller vågar han åka tillbaka av rädsla för repressalier för att han lämnat landet) märker hon att hon inte längre trivs där heller; tillvaron har blivit farligare med kidnappningar och slumpmässigt våld, och hon kan inte heller som kvinna uppträda på samma sätt som hon förut kunde.

Den sorgliga tonen förstärks också av hennes möten med släktingarna i nuet; ingen av hennes jämnåriga har i längden velat stanna kvar i Irak så de som kunnat har flytt till världens alla länder:

Poppies of Iraq är en i långa stycken intressant serie som skildrar Irak från minoritetens ögon; en minoritet som ofta hade det bra ekonomiskt men som likafullt tidvis haft svårt att passa in i landet. Det är en skildring med mycket hjärta för det är tydligt att Findakly tycker om landet och att hon är sorgsen över vad som skett med det.

Men helt lyckad som serie är boken inte. Jag älskar ju normalt Trondheim och allt han är inblandad i, men den här gången är jag inte säker på att hans teckningar riktigt passar in. Manuset och bilderna lyfter inte varandra; var för sig är de bra, men tillsammans blir det bara 1+1=2 istället för i mer lyckade serier där vi får en trevlig 3:a eller någonting ännu bättre.

Manuset är också lite för opersonligt, trots att varenda sida handlar om Findakly och hennes upplevelser och tankar om Irak. Jag får aldrig riktigt kläm på henne själv, och egentligen är den enda personen med personlighet hennes pappa. Om serien hade handlat om honom hade det räckt, men nu är det menat som en serie om Findakly och hennes familj och då känns det tomt. Bortsett från skildringen av pappan är det sidorna från hennes barndom som jag tycker är klart mest lyckade; där känns det genuint och personligt på riktigt.

Så sammanfattningen får jag nog använda det ord som jag redan använt två gånger om serien igen: Poppies of Iraq är en innehållsmässigt intressant bok med några brister som serie betraktat.

 

Mickey’s Craziest Adventures

501 MICKEY'S CRAZIEST ADVENTURES[DIS].indd

Har ni hört talas om Disney-tidningen Mickey’s Quest från 60-talet, och följetongen Mickey’s Craziest Adventures som publicerades i den, med en sida / nummer?

Inte det?

I så fall kan jag glädja er med att de franska serieskaparna Lewis Trondheim och Nicolas Keramidas precis publicerat ett album i Frankrike med just den serien efter att ha hittat ett antal nummer av den tidigare helt okända tidningen på en loppmarknad. Tyvärr saknas en del nummer så serien är inte helt komplett, men Trondheim & Keramidas tyckte att serien var så bra att att den förtjänade att ges ut ändå…

Med andra ord, en fejkad bakgrund till en fejkad serie, någonting som Trondheims äldre A.L.I.E.E.N. också var ett exempel på, i det fallet en bok som sades ha lämnats på Jorden av okända utomjordingar. Här är det mer begripligt innehåll (A.L.I.E.E.N. var givetvis inte skriven på ett läsbart språk); well, begripligt om man kan franska alltså, men det kan jag åtminstone stava mig igenom :-)

Serien ifråga är av typen fullt ös medvetslös, en serieform som Trondheim behärskar alldeles utmärkt, och handlar om hur Musse Pigg tillsammans med Kalle Anka ger sig ut på jakt efter Svarte Petter och Björnligan som tillsammans stulit farbror Joakims pengar med hjälp av en förminskningsstråle som Oppfinnar-Jocke uppfunnit. Musse jagar Svarte Petter eftersom kommisarie Karlsson bett honom om det, medan stackars Kalle jagar Björnligan eftersom Joakim anser att det är Kalles fel att pengarna stulits och att Kalle därför är återbetalningsskyldiga för Joakims hela förmögenhet.

Tillsammans rusar de sta och under jakten stöter de på diverse övergivna ruinstäder, vilda djur, mytiska folkslag, andra Disney-karaktärer, och så vidare; allt som sagt i ett rasande tempo som blir ännu mer extremt eftersom det som sagt ”saknas” sidor vilket gör att en sida kan avslutas med att Kalle & Musse precis undflytt en Tyrannosaurus Rex med hjälp av pterodaktyl-lift, för att på sidan efter vara på vild flykt undan en rasande mammut. Vad som hände däremellan vet ingen eftersom den sidan aldrig lär hittas. Turligt nog är sidorna dock numrerade i ”original” vilket gör att man kan se själv hur många sidor som hoppats över, vilket gör det lättare att fantisera om vad som hände på dem :-)

Mickey's Craziest Adventures - apor

Humorn är mycket Trondheimsk, med ren slapstick blandad med deadpan, och som jag sagt så många gånger älskar jag resultatet. På grund av att jag måste läsa långsamt och ha ett lexikon tillhands för de ord jag inte förstod blev förstås tempot lite ryckigt vilket är synd eftersom just tajmingen är så viktig när det gäller Trondheim, men det fungerade bra trots det. Och det hjälper att både situationerna och karaktärerna är så välbekanta för mig; det går lätt att gissa vem Kalle menar när han talar om ”Gontran” i samband med att Musse säger att nu måste de ha tur för att kunna undkomma.

Keramidas insats, dvs teckningarna, är också utmärkta, i en underhållande blandning av modern fransk seriestil och italienska Disney-serier (för det är definitivt de italienska serierna som den här boken ligger närmast i stil och humör). Hans linjer har schvung och karaktär, och den spontana stilen gör att variationerna i hur figurerna ser ut känns helt naturligt, också det något som kännetecknar många av de bästa italienska Disney-tecknarna som tar sig stora friheter med plastiken.

Jag hade väldigt trevligt när jag (långsamt!) läste Mickey’s Craziest Adventures, och det är kul att Disney tillåtit den här boken. Konceptet med den bortglömda tidningen och de förlorade sidorna kändes i början lite egendomligt men efter ett tag kändes det som en smått genial idé: Trondheim vet hur man ska mjölka konceptet på komiska effekter, och att den halsbrytande farten blir än mer halsbrytande är också en positiv följd av det. Sen är den fysiska utformningen av boken också extremt inbjudande till läsning, med sin gammeldags färgläggning och ”åldersgulnade” sidor.

Mickey's Craziest Adventures - meteor

Samtidigt som det här albumet gavs ut kom också en till bok i samma serie, dvs nya Disney-serier av uppburna franska serieskapare: Une Mystérieuse Mélodie av Cosey. Jag köpte inte det eftersom jag inte är så svag för Cosey, men igen, en eloge till Disney för det här projektet. Och ännu roligare vore det om serierna skulle komma ut på svenska (eller engelska); Egmont, please? :-)

En liten eftersläntrare: My Son the Killer

Dungeon - My Son the Killer - cover

Woohoo! Ett stort tack till NBM för dagens bok; jag trodde inte de skulle ge ut fler av sidoböckerna i Dungeon-sviten efter att de avslutat huvudsviten för några månader sedan. Men nu har Dungeon Monstres: My Son The Killer kommit ut, en bok som liksom alla NBM-utgåvor innehåller två av original-albumen.

Och ett bra album är det!

Men några små korta ord till ska jag väl mäkta med, trots att jag redan skrivit några tusen sådana om Dungeon :-)

My Son the Killer: I det här albumet, som alltid skrivet av Sfar & Trondheim, den här gången tecknat av Blutch, får vi träffa en mycket ung Marvin och hans mamma när de första gången kommer till storstaden. Där stöter de på Hyacinthe som befinner sig på höjden av sin karriär: Som The Night Shirt kontrollerar han stora delar av den undre världen på nätterna medan han i sin vardagsroll har stort inflytande tack vare sin titel och sin förmögenhet. Givetvis betyder det att intriger vävs som kräver att han undanröjs, och när han får syn på Marvins minifamilj anlitar han dem som livvakter.

Liksom andra Dungeon-album som utspelar sig under den här perioden är det en blandning av humor (mörk sådan) och allvar, tillsammans med en gnutta melankoli, allt mycket suggestivt tecknat av Blutch:

Dungeon - My Son the Killer - Meeting

Att se Marvin som så ung och skildringen av hans mamma lägger ytterligare några pusselbitar till hans karaktär. När vi först får se honom i huvudserien är han vuxen och jobbar för Hyacinthe i hans slott, och han är då en besynnerlig blandning av naivitet, okunnighet om andra människors sinnen, våldsamhet och fredsivrare; i den här boken får vi se hur han började, dvs inte så fridsamt precis :-)

Soldiers of Honor: Den andra episoden i boken, tecknad av Bezian, utspelar sig mot slutet av hela Dungeon-historien. Den är i det närmaste helt fristående, med bara några korta skymtar av Marvin i sin roll som The Dust King som det enda bekanta ansiktet (plus ett kort besök i de extremt otrevliga kaninernas stad, Zedotamaxim), och vi får följa en legosoldat och hans bror i ett synnerligen mörkt moraliskt drama.

Huvudpersonen har en orubblig känsla för vad heder betyder, så när hans bror döms till döden har han inga kval över att själv åta sig rollen av den som leder brodern till hans död. Men slumpen gör att resan till öknen där brodern ska dö blir mer komplicerad än avsett.

Dungeon - Soldiers of Honor - Honor

Det här är tveklöst ett av de mörkare albumen i Dungeon, snudd på Heartbreaker-klass. Det finns inslag av komedi men de är så mörka att jag inte riktigt vet om ”komedi” är rätt ord för det. Världen är cynisk och rå (vilket är som väntat eftersom allt utspelas under The Grand Khans terrorvälde), och huvudpersonen  likaså; hans starka känsla för att följa hederns krav innebär bara att han kan utföra de gräsligaste mord utan minsta dåligt samvete så länge de inte bryter mot de kraven.

Så två inte alls uppsluppna album (även om det första ibland är roligt), både välskrivna och utsökt illustrerade (med Bezian som den en gnutta vassare, med närmast impressionistiska pennstreck), och ett nöje att läsa för mig som Dungeon-fan. Nu finns det bara fyra album kvar som inte översatts till engelska; med tanke på att det här kom ut har jag faktiskt en gnutta hopp om att kanske de också dyker upp. Tummar hålls, hårt!

PS. Har just skrivit klart det här inlägget och kollade in NBMs hemsida och sir man på; nästa år kommer en till bok ut, innehållandes två av de fyra saknade albumen. Yay! DS.

Dungeon: Slutsummering

Dungeon - The End of Dungeon - cover

Jahapp, till slut kom det alltså en avslutning på Lewis Trondheim & Joann Sfars Dungeon (Donjon på franska): I mars förra året (dvs 2014) kom det samtidigt ut två böcker som tillsammans utgör upplösningen på det hela, och som nu getts ut på engelska av NBM i en bok, Dungeon Twilight – The End of Dungeon. Det innebär att i princip alla albumen i huvudserien nu finns på engelska, och även de flesta sidoalbumen, och jag tog chansen att läsa igenom dem alla för att rättvist avnjuta slutet. För det här är en riktigt bra svit av böcker, någonting av det mest underhållande man kan läsa IMHO :-)

Jag har ju skrivit om Dungeon flera gånger förut så jag tänker inte gå in på alltför mycket detaljer utan istället kasta ner några korta reflektioner över hur det känns att läsa de 30 översatta albumen i ett svep, och hur det hela fungerar som en sammanhängande historia. Kronologiskt, dvs ordnat utefter böckernas innehåll.

  • The Early Years: Fem album* om Hyacinthe, senare ägaren av Dungeon, och hans tidiga liv. Humor finns självklart, men generellt sett är de här böckerna allvarliga på ett personligt plan. Vår huvudperson är i början en naiv person som tror att allt går att lösa på ett enkelt sätt så länge man är ärlig, men allteftersom blir han mer cynisk. I det avslutande albumet, när staden han levt i gått under och civilisationen verkar försvunnit, är det lätt att se honom som den okänsliga karaktär han dyker upp som i de senare böckerna. Dungeon - Hyacinthe & AlexandraÄven grafiskt är de här böckerna mörka och fyllda av känslor, med först Christophe Blain och sedan den väl så expressionistiska Christophe Gaultier som ansvarig. Kanske den mest genomgående högkvalitativa delen av Dungeon, utan svaga punkter. Även de sidoalbum som berör den här tiden är mörka i tonen, med Heartbreaker som det mest extrema exemplet på det.
  • Zenith: De första albumen som gavs, men mitt i sviten kronologiskt. Klart mer humorfokuserade även om det finns både sorg och vemod här med. Hyacinthe är med en hel del, men huvudpersoner är ankan Herbert (en i början oduglig medhjälpare, anställd i fängelsehålan) och draken Marvin (med en aldrig riktigt utredd obrottslig lojalitet mot The Keeper). Slapstick, ordekvilibristik, och bisarra bifigurer gör det här till de böcker som det nog är enklast att börja med. Dungeon - HorusMen de två sista böckerna i den här sviten är svagare; de kom ut efter flera års paus och det känns som om Trondheim/Sfars manus lite tappat stunsen, som om de inte klarar av att vara lika lättsinniga längre. Det kanske beror på att de under tiden gjort flera album i The Early Years och Twilight-sviterna och att deras allvarligare ton smittat av sig. Plus att besynnerligt nog Boulets teckningar i de två albumen inte alls passar så bra, och det säger jag som en stor stor beundrare av Boulet i vanliga fall. Också i sidoalbumen är det humor för nästan hela slanten, även om allvarligare inslag finns med här och där.
  • Twilight: Apokalyptisk fantasy med en del humor bjuds i den avslutande serien. Herbert har blivit The Grand Khan och kontrollerar hela planeten Terra Amata med järnhand, alltmedan Marvin, The Dust King, blind väntar på att äntligen få dö. En genomgående känsla av död och nostalgi finns, men också hopp om återfödelse och förnyelse. Så allvarligt, javisst, men känslorna här hoppar vilt mellan förtvivlan, hopp, och ren humor.Dungeon - The Dust King Den utan tvekan mest oförutsägbara sviten där det är så gott som omöjligt att gissa vad för slags album det nästa kommer att vara. Och slutet, dvs de två nya albumen? Jo, det är väldigt lyckat, trots att det var många år sedan det senaste albumet dessförinnan. Closure för alla inblandade, och några små nostalgiska tårar från mig när Herbert och Marvins vänskap (jag håller hela tiden av misstag på att skriva Albert & Herbert istället…) får ett värdigt och passande slut. Kaotiskt värre, både berättat och tecknat, men med tanke på hur stor del kaoset alltid varit av Dungeon är det precis vad jag ville ha. Och här finns några sidoalbum som känns som om de egentligen borde varit en del av huvudsviten, som de två albumen som ingår i Dungeon Monstres: The Dark Lord; utan dem är det definitivt knepigare att hänga med i Twilight.

Varför gillar jag då Dungeon så mycket?

Mestadels beror det på hur underbart befriande Trondheim/Sfar berättar sin historia: Finns det en intressant utvikning att göra, gör den, och om det behövs varför inte spendera ett helt album på den! Jag älskar historier som vinglar åt alla möjliga håll på en gång när författaren ändå hela tiden vet i det stora hela vart allt är på väg. Här, i Dungeon, känns det hela tiden uppenbart att det visst finns en stor och tydlig historia i bakgrunden, men att jag som läsare kanske inte alltid får veta exakt allt som hände och hur. Som exempelvis hur Herbert egentligen blev The Grand Khan och hur/varför han ingick pakten med The Dark Entity och vad som då hände mellan honom och Marvin. Stickrepliker och antydningar finns det gott om, men detaljerna kommer jag aldrig få reda på.

Sen är det humorn; det var det första som lockade mig till serien (det tar ett tag att märka hur väl Trondheim/Sfar behandlar sin stora berättelse). Munhuggandet mellan Herbert och Marvin, de små detaljerna som den fascinerande staden Zedotamaxim, befolkad av arroganta och otrevliga kaniner (Marvin avskyr den när han besöker den i Zenith, och i Twilight nämns det i förbifarten att den temporärt blev helt förstörd av honom senare), teckningarnas finurlighet.

Och sen någonting som märks mer och mer när man läser: Personskildringarna. Hyacinthe är det tydligaste exemplet, med hans förvandling i The Early Years, men även när det gäller Herbert och Marvin är det faktiskt begripligt hur de kan utvecklas till den blodtörstige The Grand Khan och den filosofiske The Dust King. Finkänsligt är det, vilket kanske är oväntat mitt i det kaos och anything goes-mentalitet som annars präglar Dungeon, men egentligen inte med tanke på att både Trondheim och Sfar visat upp samma sak i sina andra serier.

Dungeon - Herbert free

Ganska många ord, men så är det också en ovanligt omfångsrik avslutad serie med europeiska mått mätt. Och en fantastiskt bra sådan, och dessutom en svit böcker som för mig personligen känns som om de verkligen hör samman med den här bloggen: Första året jag bloggade om serier var Dungeon den stora höjdpunkten för min del, en serie som gjorde att jag upptäckte hela l’Association-gänget. Så därför känns det både roligt och lite vemodigt att konstatera att nu är den över, det blir inget mer (förutom eventuella översättningar av de sidoalbum som inte översatts ännu).

Jag kommer att komma ihåg Marvin, framförallt som The Dust King, och hans Tong Deum. Hyacinthe och hans förtvivlade kärlekshistoria med Alexandra. Herberts lättnad i The New Centurions när han bestämt sig för att äntligen frånsäga sig ansvaret för Terra Amata. Nekromantikern Horus och hans besynnerligt komplicerade planer för att lösa alla problem. Och Alexandra, igen, den kanske mest komplexa av alla. Good times, good times!

Dungeon - Finale

 

* Det femte och sista albumet i den här sviten, Sans un bruit, är det enda albumet i huvudserien som inte översatts till engelska och eftersom jag inte tror det kommer hända tragglade jag mig igenom det på franska, så bra tycker jag om serien :-). Som med alla Dungeon-album behöver man inte läsa det här för att hänga med (en poäng med böckerna är att det är stora gap i handlingen mellan böckerna som aldrig redovisas i detalj) men jag rekommenderar ändå att man ska läsa det, om man kan.