Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, tisdag 2011 10 11 
Efter Frank Millers fasansfulla Holy Terror och Mats Jonssons icke-fasansfulla men inte precist uppsluppna Mats kamp kan det behövas någonting lättsamt, och vem är bättre skickad att erbjuda någonting sådant än min stora favorit Lewis Trondheim? Den här gången i form av en barnserie som heter Monster Christmas, utgiven på förlaget Papercutz som också ger ut till exempel Smurf-albumen på engelska.
Monster Christmas är en ovanligt tydligt barn-fokuserad Trondheim-serie. Många av hans andra serier, som några av Dungeon-sviterna, Li’l Santa-böckerna, eller Astronauts of the Future, kan definitivt läsas av barn också, men i Monster Christmas saknas helt alla vinkar till vuxna läsare; här är det barnen som är målgruppen, inga andra. Det märks tydligast i hur serien är berättad: Berättarrösten i serien består uteslutande av textplattor skrivna på ett sätt som ett ganska litet barn skulle återberätta en historia. Ett mycket enkelt språk, presens-tempus, och ett naivt personligt tilltal.
Berättelsen i sig handlar om hur den lilla familjen + deras husdjursmonster Kriss ska fira jul, men det trasslar till sig när de på väg till semestermålet råkar få syn på hur jultomten blir jagad av ett stort monster som ätit upp alla hans renar och nu tänkt sig en liten efterrätt också; sen raglar historien vidare på ett mycket typiskt Trondheim-sätt. För den som läst mycket Trondheim tidigare är det roligt att se hur mycket ett barns berättarstil ”Och sen hände det. Och sen hände det. Och sen hände det.” påminner om hur han själv brukar skriva sina serier; skillnaden här är att eftersom barnen i serien själva berättar vad som händer känns det om något ännu mer slumpmässigt var handlingen ska ta vägen.
 Vad betyder det när mamma börjar packa ens kläder? Det är en kort serie, bara 32 sidor, men den är också precis som jag väntade mig mycket charmig. Trondheims teckningar ser ut som de brukar, men med personer som är en smula gulligare än vanligt (dvs deras kroppar är mindre medan huvudena är lika stora som vanligt; i övrigt är pappan och mamman misstänkt likt hur han brukar rita sig själv + sin fru i sina självbiografiska serier), manuset känns som om han bett sina barn berätta en spännande historia om jultomten och monster som han sedan själv bearbetat, och inte är boken dyr heller. Det finns två till album på franska om den lilla familjen som jag hoppas Papercutz också ger ut; bra barnserier är alltid en bristvara.
Postat av Simon, tisdag 2011 09 13 Dags för lite fler serie-rekommendationer vad gäller pågående utgivningar som man inte bör missa!
 Easy + vän behöver hjälp Captain Easy av Roy Crane: Den andra volymen som samlar söndagssidorna av den här klassiska 30-talsserien kom ut för några månader sedan på Fantagraphics. Samma trevliga innehåll, samma trevliga stora format, samma gudsigförbarme fula omslag. Som jag skrev förra gången är det här inte en serie med moderna historier, men de gör det de ska helt OK: Easy hamnar i knipa, Easy krånglar sig ur knipan, Easy träffar åtminstone någon vacker dam. Det bästa med den är utan tvekan teckningarna; för en gångs skull vill jag rekommendera en serie även till de som kanske inte tycker manuset är sådär himskans intressant för det här är ett perfekt exempel på hur man tecknar en serie.
Little Nothings av Lewis Trondheim: Den fjärde boken av Trondheims serieblogg har precis kommit ut, och den är lika bra som de föregående. Trondheim har blivit några år äldre, han bekymrar sig lite mer för sjukdomar och annat åldersrelaterat, och han är ofta ute på resor i diverse serie-sammanhang. Precis som förut alltså, med en Trondheim som fortsätter att visa att han behärskar alla sorters serier. Och den som vill läsa serien på nätet kan också precis som förut följa den på det amerikanska förlagets hemsida här.
Incognito, skriven av Ed Brubaker och tecknad av Sean Phillips: När Incognito kom ut för två år sedan berömde jag serien för dess lyckade mix av superhjältar och crime. Nu har Brubaker & Phillips skrivit en uppföljare kallad Incognito: Bad Influences och det är fortsatt bra läsning. Brubakers manus är lika proffsigt som alltid (han är nu efter bland annat de här serierna och hans Captain America den stora stjärnan i den här genren) och Phillips teckningar är bra de med i sin relativt tydliga stil men med en passande nött känsla. Han börjar också mer och mer påminna om Dave Gibbons; i slutet av I: BI skulle vissa rutor nästan kunnat vara tagna ur Watchmen, om färgläggningen hade varit mer i Watchmen-stilen.
Det som är lite synd är just det faktum att det här är en fortsättning. Det är alldeles för sällsynt i superhjälte-världen med avslutade serier där man inte behöver ha läst serien i åratal för att förstå vad som händer, och därför gillade jag att Incognito var en ny serie och dessutom avslutad i och med första albumet. Nu är Zack tillbaka och visserligen är det fortfarande intressant att följa hans kamp för att kunna relatera till vanliga människor och ett vanligt liv, men tyvärr är de delarna mer eller mindre en repetition av samma saker från den första boken. Den här delen har dessutom betydligt mer av superhjältar och mindre av crime, och avslutningen är definitivt ett ”Fortsättning följer”-slut. Jag kommer absolut köpa nästa bok också, om det blir en, men jag saknar trots det den rena och fräscha känslan av ett avslutat helt som den förra boken gav.
Många läsvärda serier finns det, och fler kommer ut varje vecka. Tur det 
Postat av Simon, onsdag 2011 06 22 
Bättre än Paying For It alltså, som jag skrev om häromsistens Det är två fundamentalt olika sätt att förhålla sig till hur man gör självbiografiska serier; Brown med sin extremt realistiska och närmast maniskt korrekta stil med vidhänga notapparat, kommentarer från andra om sanningshalten, exakta datum, jämfört med Trondheims snabba associationer, fantasifullhet, och mycket lätta handlag. Ingen av stilarna är i sig överlägsen den andra, men i just det här fallet är det en utklassningsseger för Frankrike över Kanada 
Nåväl, Approximate Continuum Comics: Det är inte precis en överraskning att jag gillar ACC. Sen det första Lewis Trondheim-albumet jag läste (första Dungeon på NBM, tror jag) har jag läst allt jag kommit över av honom, och jag kan med gott samvete säga att han är en av de allra yppersta europeiska (för att inte säga världen) serieskaparna de senaste decennierna, och att han alltid är läsvärd. ACC publicerades ursprungligen i sex serietidningar i Frankrike 1993-4 och är Trondheims seriedagbok över det ett och ett halvt år boken sträcker sig.
Eller seriedagbok: Liksom så många andra av Trondheims serier svajar ACC åt alla möjliga håll, oftast samtidigt, och det visar sig passa lika besynnerligt bra för en självbiografisk serie som för exempelvis hans sword and sorcery-serier. När han får ångest för att han inte ser till att bli en bättre människa kan det yttra sig som en livlig och ofta fysisk diskussion med en stor orm, som ett slagsmål med andra versioner av sig själv, eller för den delen bara med att han sitter och tänker.
Det är väldigt mycket strödda tankar som far runt, snarare än en allvarlig analys av sig själv, och humorn är alltid närvarande. Ibland är det ren slapstick (givetvis mästerligt gjort) som i skildringen av ett L’Association-möte eller en fest i studion som spårar ur.
ACC är inte det enda självbiografiska Trondheim har gjort. På senare år har han haft en serieblogg som översatts till engelska av NBM, som jag har recenserat här förut. Och ACC påminner väldigt mycket om Little Nothings; det är svart-vitt istället för färg, längre episoder (och därmed lite mer grubbel), och en yngre Trondheim mitt i Paris-livet, men känslan är densamma: Små obetydliga känslor och reflektioner, ibland blandade med lite mer allvar.
Sen finns det faktiskt en likhet, trots allt, mellan ACC och Paying For It: ACC har också en sektion där de som är med har fått chansen att kommentera hur de presenteras. Men ACCs kommentarer, huvudsakligen från andra kända tecknare, är inte precis seriösa utan mer typ klagomål över att de skildras som en grävling istället för ett noblare djur osv. Med andra ord, helt i bokens anda!
Som avslutning kan jag bara säga: Det var extremt skönt att läsa en ny Trondheim-bok efter Chester Browns; min hjärna behövde rensas ut, och det finns få som är lika bra på Trondheim på att åstadkomma just det
Postat av Simon, tisdag 2011 05 31 
Den senaste Dungeon-boken på engelska, Heartbreaker, var en nästan chockartat obehaglig historia. Bra, javisst, men långt från den mer lättsamma tonen som är den vanliga i serien. Nu är det dags för den fjärde volymen i Monstres-serien (läs på Wikipedia om hur alla olika Dungeon-serier hänger ihop, det skulle ta för lång tid att beskriva det här), Night of the Ladykiller, och det är en återgång till det lite mer normala, om nu Dungeon någonsin kan kallas normal.
Först ut är just Night of the Ladykiller, en episod som utspelas ungefär samtidigt som tidigare utgivna Innocence Lost och som har trollkarlen Horus i huvudrollen. Han blir anklagad för att ha gjort ett flertal kvinnor med barn, och när han försöker reda ut det hela blir det bara mer komplicerat.
 Night of the Ladykiller Det här är ett utmärkt exempel på hur bra Dungeon kan vara; utan att höra till de bästa albumen är det förbålt underhållande, med en upplösning som är typisk för Trondheim/Sfar i dess egentligen rätt hemska men ändå skrattretande slut. Teckningarna av Vermot-Desroches är också uppenbart hemmahörande i Dungeon-världen; en blandning av gullighet/grymhet/elegans som är svårslagen. Jag har sagt det många gånger redan, men det här gänget med franska serieskapare som leds av Dungeon-författarna Trondheim & Sfar är fantastiskt trevliga bekantskaper, hela bunten, och jag är så glad att åtminstone en del av deras serier blir översatta från franskan
Den andra episoden i boken, Ruckus at the Brewers, är också typisk för de Dungeon-serier som istället helt går in för humorn. Visst finns det en del blod & död här med (det är ju trots allt en fantasy-serie av D&D-typ!) men monstret Grogro är inte någon av de mer mångdimensionella karaktärerna: Grogro får ett (på pappret enkelt) uppdrag, men allt går givetvis åt pipan från första stund, när han får för sig att han ska ta och äta upp en bit av vingen på den fågel som bär honom på väg till staden för sitt uppdrag. Det här är alltså medan han flyger på den, för Grogro är inte det smartaste monstret, som sagt.
 Ruckus at the Brewers (franska originalet): Kaninerna har problem Skoj, såklart, speciellt som den bisarra kaninstaden Zedotamaxim också finns med på ett hörn, allt illustrerat av Yoann (nuförtiden mest känd i som Spirou-tecknare) i en stil som ser ut som en besynnerlig blandning av den vanliga Dungeon-stilen filtrerad genom Simon Bisleys färg- och formsinne. En mycket enkel historia med lika enkel humor, men fruktansvärt effektivt.
Den som redan läst Dungeon vet vad som vankas, och de som ännu inte provat kan jag bara rekommendera att de gör så. De som läst men inte tyckt om Dungeon kan jag bara beklaga, men ni kan trösta er med att nu börjar originalmaterialet ta slut; det som finns kvar räcker bara till 3-4 böcker till innan allt finns på engelska 
Postat av Simon, tisdag 2011 05 24 
Eller som den danska titeln lyder: Panik på Atlanterhavet. Som man kan misstänka är det ytterligare ett album i Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-sviten, och jag blir bara mer och mer ledsen över att de här böckerna inte finns översatta till svenska. De tidigare albumen i samma svit jag läst har alla varit av de allvarligare slaget, men nu när Trondheim står för manus (Fabrice Parme tecknar) blir det ändring på det: Panik på Atlanterhavet är ren slapstick, och en riktigt bra sådan dessutom
För en gångs skull får vi följa Spirou när han jobbar, dvs när han är piccolo. Det är ingen historia som utger sig för att utspela sig när Spirou var ung; alla ”nutida” Spirou-medlemmar finns med, som greve Champignac (som frågar Spirou varför han jobbar som piccolo och får svaret att räkningarna ju måste betalas).  Efter att ha misslyckats på sitt vanliga hotell hamnar Spirou som piccolo på en ny lyxkryssare, utrustad med en ny uppfinning som ska skydda skeppet mot alla faror. Någon som tror att det fungerar som tänkt, med tanke på att Champignac är inblandad?
Historien är typiskt Trondheimsk: En låt-gå-mentalitet i skrivandet som gör att det känns som om historien hittats på allteftersom, men samtidigt med riktigt kluriga vändningar som överraskar eftersom de faktiskt är så genomtänkta, och vid närmare granskning inser man att Trondheims berättelse är mer logisk och finurlig än de allra flesta allvarligare Spirou-albumen. I PiA har vi två olika uppfinningar som tillsammans måste lösa ett liv-och-död-problem, och jag satt faktiskt och funderade på hur det skulle gå till. Jag kom på ett sätt men insåg att det inte skulle fungera, men givetvis hade Trondheim tänkt lite till och visste hur man skulle fixa det. Logiska luckor saknas helt, vilket är precis som i hans andra mer lyckade serier, som i Dungeon- och McConey/Lapinot/Kanino-serierna som alla har logiskt sett tajtare historier än de mesta annat man kan läsa, trots allt kaos och nonsens som pågår
En Trondheim i form alltså, och Parmes teckningar är inte så dumma de heller. De passar för slapstick som här, med sin kantiga men samtidigt charmiga stil som påminner lite om Genndy Tartakovskys animationer i sina bättre stunder. Om jag fått bestämma hade jag nog ändå hellre sett att Trondheim tecknade också, men Parme är en bra ersättare för den här sortens serie.
 Greven är diplomatisk (klicka för större version) Så en helhjärtad rekommendation av Panik på Atlanterhavet från min sida, och eftersom danskan här är lättare att hänga med i än i en del andra serier så tycker jag att alla som gillar Spirou, Trondheim eller bara en genuint rolig serie ska ta och beställa den på någon internetbokhandel. Jag högg min från Adlibris.se men den finns säkert hos andra också. En smula dyr (188:-), men stort format, inbundet, och ett mycket underhållande innehåll gjorde mig glad
|
|
Senaste kommentarer