Usagi Yojimbo – Thieves and Spies

Misstänker det här har varit det längsta mellanrummet mellan inlägg sen jag startade bloggen. Orsak: Semester, helt enkelt, och semi-offline under den, så att skriva recensioner har inte riktigt varit på tapeten.

Men nu är semestern slut (snyft!), och eftersom jag faktiskt har läst en del under tiden så har jag en trave med serier att skriva om. Med tanke på att traven är rätt hög är planen att det blir mini-mini-inlägg, för att komma ifatt.

Med det sagt, till verket!

Usagi Yojimbo – Thieves and Spies är den 30:e samlingen med samurajkaninen och tja, vad ska jag säga? Precis som vanligt är det bra underhållning, proffsigt skrivet och tecknat av Stan Sakai, men det är också ganska förutsägbart; en del storylines har körts ganska mänga gånger numera, och även om Sakai är bra på att hitta variationer skulle jag gärna se lite mer omväxling i manusen.

De historier som fungerar bäst tycker jag är de där Usagi själv inte är i förgrunden utan istället någon från det myller av bifigurer som serien begåvats med. I den här boken tycker jag att den tre kapitel långa The Thief and the Kunoichi är klart bäst: Dels är den lång (vilket är ett format som jag för närvarande tycker passar Sakai bättre än den korta 20-sidiga historien), dels är huvudpoängen med den hur Kitsune och Chizu, två för Usagi-läsare välkända karaktärer, fungerar tillsammans när de nu möts för första gången. Fan-service, javisst, men det är fan-service som fungerar väldigt bra :-)

Usagi Yojimbo - The Thief and the Kunoichi

Tl;dr: Mysig, inte alltför revolutionerande, med ett klart godkänt huvudnummer i The Thief and the Kunoichi.

Usagi Yojimbo: Senso

Usagi Yojimbo - Senso - cover

Sjunde sommaren med den här bloggen, sjunde gången jag anmäler ett Usagi Yojimbo-album just på sommaren. Fast den här gången är det inte ett album i den vanliga utgivningen (det kommer ett sånt också snart, blir kanske en blänkare om det med) utan istället är det miniserien Usagi Yojimbo: Senso som jag läst.

Och vad utmärker den här miniserien från den vanliga serien? Jo:

  • Senso utspelar sig 15 år senare
  • Senso är på en del sätt en avslutning av serien (fast kanske inte; mer om det längre ned)
  • Senso är en mashup: Usagi Yojimbo mixat med H G Wells Världarnas krig, dvs en berättelse om hur marsianerna skickar några skepp till Japan på 1600-talet istället för till England på 1800-talet
  • Senso knyter ihop en mängd trådar som varit oknutna många år nu i Usagi, inklusive en del från seriens allra första tid

Så för en trogen läsare som jag, som läst varenda sida av Usagi (drygt 7000 nu), var det ett nöje att läsa den här serien, men samtidigt en smula oroväckande: Jag har läst om huvudpersonerna så länge att ett slut, ett ”hur det kommer gå”-svar, känns lite underligt! Mer om det, snart, men först lite om serien i allmänhet :-)

Usagi Yojimbo - Senso - Mars Attacks

Usagi har haft sina toppar och dalar (aldrig djupa, snarare inte riktigt lika höga toppar bara), och efter så många sidor har jag ibland saknat en utveckling av karaktärerna. Sakai gör det bra, men i början av serien (dvs de första 1-2000 sidorna) hände det onekligen mer med dem, och efter det har serien övergått till en eminent underhållande serie som i princip kan hålla på i evighet. Jag, som gillar såpainslag i längre serier, har helt enkelt fått inse att det inte finns mycket av dessa längre i Usagi: Den onde lord Hikiji kommer aldrig att avslöjas/besegras, Usagis son Jotaro kommer aldrig mer synas till, Usagi ♡ Tomoe kommer det inte bli någonting med, osv.

Men här, i Senso, river Sakai fördämningarna och låter sig svepas med av historien. Samma sak kunde man se i Space Usagi, en annan förträfflig mini-serie grundad på Usagi, men eftersom den utspelades i framtiden med diverse ättlingar till original-karaktärerna var den mer en Tänk om-historia; här är det ingen avlägsen framtid som gäller utan den nära framtiden, med något äldre versioner av karaktärerna i huvudrollerna. Och precis som i Space Usagi har Sakai inga problem med att bli alldeles underbart överdriven; om det gör serien roligare att läsa, varför inte låta XXX slåss med en YYY (läs serien!)? 😉

Teckningsmässigt brukar jag inte ha så mycket att säga om Usagi-böckerna; Sakai är säker som få andra i hur man gör serier, och hans klara linje är alltid lika trevlig att titta på. Men lite annorlunda är det den här gången på den fronten också: Här och där är det en lösare linje än vanligt, en mer skissartad, som om Sakai även här låtit mer okontrollerade känslor välla fram. Sakai har sorgligt nog råkat ut för en del tragiska saker i sitt personliga liv det senaste året, och jag kan inte låta bli att känna att en del av det återspeglas här, i de starka känslorna i Senso. Det är en ibland ganska underlig blandning av olika stämningar här, med dels den uppsluppna glädjen i de osannolika händelserna, dels de ibland både vemodiga och smått bittra känslorna som visas upp av framförallt Usagi när han tänker på det liv som skulle kunnat varit hans.

Usagi Yojimbo - Senso - Usagi & Tomoe

Men sammanfattningsvis är Senso ändå något av en present till alla fans som liksom jag läst serien länge, en berättelse där allt kan hända. Sen är det en bra serie i övrigt också, men jag tror nog att trogna läsare är de som får ut överlägset mest av den; som ströläsning kommer inte personernas öden att betyda lika mycket som för den som investerat många timmar i serien redan.

Hur var det då, är det här en avslutning av Usagi och hade jag grund för min oro?

Låt mig säga så här, utan att avslöja för mycket om handlingen: Jag skulle tro att det här är så pass mycket closure det kommer bli när det gäller Usagi, om inte Sakai bestämmer sig för att helt sonika avsluta hela serien en dag. Och som avslutning är det inte alls så dumt, även om det känns lite lustigt att en invasion från Mars skulle bli det som knyter ihop säcken. Oväntat, minst sagt! Fast det är lite upp till läsaren om det här ska anses vara ett ”riktigt” slut: Är The Dark Knight Returns ett riktigt slut på Läderlappen/Batman? Är Whatever Happened to the Caped Crusader det? Det beror på hur man uppfattar serien, och samma sak gäller här: Läs den och avgör själv :-)

Usagi Yojimbo x 3

Sommar, sommar, somMAR! Och det betyder som vanligt ett nytt samlingsalbum av Stan Sakais mycket långlivade serie Usagi Yojmbo. Den tjugoåttonde samlingen heter Red Scorpion, och Usagi tar sig här an röverbandet med samma namn. Eller tar sig an; hans vandringar tar honom till området de opererar i och därmed kan han inte undgå att stöta samman med dem.

Förutom dem dyker bland annat Kitsune upp, en av mina favorit-bifigurer som jag alltid gärna ser mer av, och The Lord of the Owls, en kryptisk figur som skymtat till då och då de senaste åren och som säkert förr eller senare kommer stå i centrum. Kanske tillsammans med/motsatt Jei; de två har en del gemensamma egenskaper.

Usagi Yojimbo 134 - Kitsune

Trevligt att läsa är det, men det är inte något av Sakais bästa album. Red Scorpion är inte tillräckligt intressanta som motståndare; de saknar karaktär även om det på slutet blir lite bättre med det. Inte ens det faktum att den avslutande långa historien med rövarna har tre olika parter som intrigerar hjälper, trots att det annars är en plotdevice som jag brukar gilla.

Men kanske är det inte så konstigt att serien känns lite ofokuserad för de senaste åren har Sakai haft en hel del problem i privatlivet på grund av sjukdom. I korthet har hans fru varit sjuk och eftersom deras sjukförsäkring inte täckte allt har de haft det svårt att få tid och pengar att räcka till. Detta problem (och en del andra) är också den direkta orsaken till att det förra veckan dök upp en annan bok med Usagi Yojimbo-anknytning: The Sakai Project.

Boken, liksom de andra av dagens böcker utgiven av Dark Horse, består av ett antal teckningar och målningar som diverse serieskapare gjort med tema Sakai och Usagi. Originalen har auktionerats ut och intäkterna från dessa liksom alla intäkter från boken går till paret Sakai för att hjälpa dem.

Så det är inte frågan om serier här utan om enstaka teckningar, presenterade i stort format och med bra tryck. Jag gillar ju ofta serier med en stark handling så en konstbok av det här slaget är inte något jag normalt skulle köpa, men nu är ju UY en stor favorit och det är för en god sak -> boken införskaffad och genomtittad (”läst” är fel ord här).

Och det var ungefär som jag trodde: Några riktigt trevliga saker, men de allra flesta teckningarna kändes poänglösa. Det senare berodde på olika saker, som att tecknaren bara kunde teckna i sin stil och denna passade dåligt till Usagi (som de som uppenbarligen bara kan teckna cheesecakes och därmed åstadkommit en bild med en Usagi som ser ut som en vanlig människa med ett skumt huvud + en lättklädd kvinna bredvid), eller på att tecknaren helt enkelt inte var så duktig (det är gott om för mig helt okända artister här), eller på att de pressat in sina egna karaktärer och att Usagi (eller vilken av Sakais karaktärer de nu har med) ser malplacerad ut. Det är inte lätt att teckna antropomorfiskt vilket syns tydligt här.

Gabriel Bá

Gabriel Bá

De bra sakerna var nästan alla gjorda av för mig välkända personer som Gabriel Bá, Darwyn Cooke, Carla Speed McNeil och Mike Mignola. Plus de som istället för att förmänskliga Usagi alldeles för mycket istället gjorde honom mycket mer djurisk; i den genren fanns det en hel del småintressant :-)

The Sakai Project ska man nog bara köpa om man verkligen gillar böcker av det här slaget; som vanligt är jag inte så väldigt tänd på serieskapare som gör fristående illustrationer eftersom det är deras serier jag uppskattar, och det är någonting helt annat.

Men 3 x Usagi Yojimbo?

Japp, en till Usagi-titel kom ut alldeles nyss den med: Usagi Yojimbo Color Special 5 – The Artist. Man kan inte säga att färgspecialerna kommer ut särskilt frekvent, med tanke på att det på 25 år bara blivit fem nummer hittills. Precis som de tidigare består den här tidningen av några korta episoder som ursprungligen publicerats i färg utanför den vanliga Usagi-tidningen och någon enstaka längre episod. Den som köper böckerna kommer känna igen en del, men poängen är ju just färgen här, som vanlig gjord av Tom Luth. Färgläggningen är inte spektakulär men nog så trevlig; faktiskt så pass att om Sakai en dag bestämmer sig för att satsa mer på färgserier så kommer jag inte att klaga (som jag ofta gör när svartvita serier färgläggs).

Usagi Yojimbo Color Special 05 - The Artist

Ärligt tror jag faktiskt att den här tidningen med sina 40 sidor var den roligaste av de tre titlarna. Men det kanske inte är så konstigt, en färgspecial med Usagi dyker ju bara upp ungefär vart femte år så… 😉

En uppsjö av Usagi Yojimbo-relaterat material alltså. Min längre semester är slut, det är lite svalare ute, så med lite tur ska det snart bli den vanliga recensionstakten här på bloggen igen. Hoppas jag! :-)

 

PS. En liten reflektion jag hade medan jag läste The Sakai Project var den förkrossande övervikten av manliga artister; en snabb uppskattning ger vid handen att sisådär 97% är män. Jag har ingen aning om boken bara representerar bidragen som kom in, men det var ändå tråkigt att se. DS.

Två små anmälningar

Två böcker som jag vill rekommendera men egentligen inte har så mycket att tilläga om, förutom det jag redan skrivit om serierna förut :)

Usagi Yojimbo Book 27 cover

Först, årets Usagi Yojimbo-samling vid namn A Town Called Hell. Det är bok nummer 27 med Stan Sakais samuraj-kanin och varje år säger jag samma sak (om än med en smula olika formuleringar): Det här är en himla trevlig serie som jag alltid blir lika glad över när en ny samling dyker upp. Titelns stad står för miljön i större delen av årets bok och Usagi blir här inblandad i en maktkamp mellan olika gangsterligor, alltmedan stadens icke-kriminella befolkning inte riktigt vet vad de ska göra. En annan samuraj, Kato, som kan liknas vid en variant på Usagi själv med en gnutta mer cynism komplicerar det hela ytterligare.

Usagi Yojimbo - Teru Teru Bozu

Vad gäller de mer långvariga bihandlingarna gör Jei ett litet gästspel i den kanske mest lyckade historien här, en mycket suggestiv liten rysare. Och sen finns det givetvis några helt fristående berättelser; som vanligt är boken en bra blandning mellan längre och kortare historier som går alldeles utmärkt att läsa även om man aldrig läst en Usagi-serie förut. Att Sakais teckningar är lika bra som alltid behöver jag nog inte nämna heller.

Zelda Sex Out West omslag

Så en helt annan men också mycket läsvärd bok: Zelda – Sex Out West. Det är en nuförtiden ovanlig typ av seriealbum här i Sverige, en helt fristående bok designad och prissatt för att sälja till den stora allmänheten. De flesta seriealbum som ges ut i Sverige är ju annars antingen mer av vanliga böcker (à la Galago/Kartago/Kolik/…) som kostar därefter, eller så ingår de i längre sviter (à la Spirou/manga/…) och betydligt billigare. Men med Lina Neidestams extremt populära Zelda som dragplåster tror jag det absolut kan fungera :-)

Förutom Zelda (med både en längre nytecknad serie om Zelda på musikfestival tillsammans med en del äldre strippar) finns det en del andra serieskapare med i albumet. Jag är alltid väldigt svag för Frida Ulvegrens serier så plus för att den är med, och Loka Kanarp innebär också garanterad underhållning. Allt som allt är det här ett bra sommaralbum som passar perfekt att köpa som underhållning för alla, dvs ett seriealbum av ett slag jag skulle vilja se mycket mer av. Överraskande att det kom ut, billigt att köpa, så jag håller tummarna för att Egmont vågar sig på fler liknande experiment 😀

Zelda Sex Out West - Intro

Två till rekommendationer: Traitors of the Earth & The Singles Theory

Ett till inlägg med några kortare rekommendationer av nyutkomna serier; idag handlar det om nya böcker med serier jag skrivit om förut.

Traitors of the Earth är det årliga Usagi Yojimbo-albumet, en serie jag skrivit om upprepade gånger. Snart lär Stan Sakai slå amerikanskt rekord i flest nummer av samma serie gjord av samma person (Dave Sim’s Cerebus höll på längre, och kanske någon annan serie jag glömt) men kvalitén består, den ansenliga mängden serier till trots. Visst är det ofta fråga om variationer på teman vi sett förut, men det är bra variationer och Sakais rättframma sätt att göra serier på är mycket behagligt att läsa. Precis som påpekas i förordet till årets bok (skrivet av Walter Simonson) är Usagi Yojimbo på många sätt en gammeldags berättad serie med tankebubblor, berättarplattor och ljudeffekter, men istället för att kännas passé ger det snarare ett intryck av en klassisker. Usagi Yojimbo är tidlös; den passar precis lika bra att läsa idag som den skulle gjort för årtionden sedan.

Kitsune har stulit någonting hon inte borde

Efter detta beröm ska jag nog passa på att tillägga att Traitors of the Earth inte riktigt når upp till 2010 års Return of the Black Soul, men att den är snäppet bättre än förra årets Fox Hunt. Kitsune, en av mina favoritkaraktärer, är med i flera av serierna den här gången, och det små kortare historierna som Sakai gör så bra finns det också ovanligt gott om. Men ärligt talat har Usagi nu hållit en pålitlig kvalité i 25 år så det kanske jag inte behöver påpeka längre :-)

The Singles Theory är en samling korta historier med Monsieur Jean i huvudrollen, serieskaparparet Philippe Dupuy & Charles Berberians protagonist. Jag har skrivit mycket kort om Dupuy & Berberian förut; då nämnde jag att förlaget Drawn & Quarterly har gett ut en Monsieur Jean-bok och publicerat ytterligare serier i sin antologititel och att jag hoppades att fler böcker skulle komma. Och visst dök The Singles Theory upp, men förlaget var en överraskning: Istället för Drawn & Quarterly är det Humanoids som står bakom. Förvånande eftersom de tidigare mestadels fokuserat på franska serier av det enklare slaget, med glassiga illustrationer utan mycket innehåll, medan Monsieur Jean är en ytterst lågmäld serie.

The Singles Theory ingår inte i den vanliga Monsieur Jean-sviten utan publicerades ursprungligen som ett fristående album. För den som läst de andra serierna innebär det att serien utspelas när Jean är singel, och att hans vän Felix ofta intar huvudrollen. Och när Felix är med blir det gott om diskussioner om relationer och allehanda teorier, inklusive Felix teori om singlar och varför de inte kan bli ihop med andra singlar som gett albumet dess namn.

Det är förstås löjligt elegant tecknat och manuset är precis lika bra det med, med ett flyt i dialogen som är få förunnat. Om jag inte glömt bort något storverk skulle jag säga att det här är det bästa till engelska översatta albumet hittills i år, och jag tvivlar på att det kommer dyka upp något som petar ner det från tronen (fast om det kommer någon ny engelsk Yotsuba&!-bok i år så…).