Satania

Mer franskt, och den här gången från för bloggen gamla bekanta serieskapare: Teamet Fabien Vehlmann & Kerascoët som tillsammans gjorde serien Svart tomtebloss är tillbaka, nu med det till engelska översatta albumet Satania.

En ung man vid namn Christopher försvinner efter att en olycka inträffat när han spelunkat i sin jakt på en mytisk underjordisk civilisation som hans mamma talat om. Hans syster Charlotte vägrar tro på att han är död och ordnar i sin tur en expedition som ger sig ner i grottan för att finna honom, och vi får följa deras som det visar sig helvetiska resa neråt.

Låt mig börja med det som är bra:

  • Kerascoëts teckningar är som alltid när tecknarparet Marie Pommepuy och Sébastien Cosset suveräna. De är bra på alla typer av serier, men när det som här handlar om suggestiva miljöer och fantastiska händelser är de i sitt esse. Vad de också demonstrerar här är att de även behärskar en explosivt expressiv färgläggning; i serier som Skönheten var färgerna enkla och rena, i Svart tomtebloss var det mjuka akvarellfärger, och här är det återigen akvarellfärger men av det mycket vildsinta slaget. Och japp, det ser riktigt riktigt bra ut. Att huvudpersonerna sen alla är tydliga individer (ingen risk att ta fel på person här inte) och att varelserna är både skrämmande och imponerande egenartat skildrade, även när det handlar om ”traditionella” mytiska diton är inte ett dugg överraskande :-)

  • Vehlmanns manus har också sina poänger när det gäller att hitta på miljöer och väsen som Kerascoët sedan så förtjänstfullt illustrerar. Jag vet i och för sig inte vem som designar vad, men visst ska Vehlmann ha sin del av berömmet för framförallt miljöerna i albumets andra halva.
  • Vi får visserligen läsa den här serien flera år efter det franska originalet, men å andra sidan presenteras hela berättelsen i en avslutad bok istället för som i Frankrike i två volymer. En berättelse som den här gör sig enligt mig klart bättre som ett avslutat helt; att bara läsa första halvan skulle känts rumphugget.

Men det finns tyvärr också ett stort problem med serien och det felet är helt och hållet Vehlmanns: Manuset är, för att inte skräda orden, inte bra. Alls.

Först och främst finns det flera hål i berättelsen, och det i viktiga delar. Och här kommer spoilers; för att hoppa över dem, fortsätt läsa efter nästa bild; ni får helt enkelt tro mig när jag säger att Vehlmanns manus slarvar rejält i detaljerna 😉

.

.

.

.

.

Det värsta slarvet är att hela förutsättningen för historien, nämligen moderns berättelse, visar sig inte existera. Hon har berättat att djupt nere i Jordens inre finns helvetet, dvs någonstans där djävlar och demoner existerar, vilket i serien visar sig stämma precis. Men det avslöjas också att hon fantiserade ihop det hela utan någonting som tydde på att det skulle vara sant när hon hamnade på ett psykiatriskt sjukhus. I serien kommenteras det osannolika i exakt en pratbubbla där det liknas med hur Christofer Columbus trodde sig ha landstigit i Indien när det istället var i Amerika….

En annan detalj är hur en av personerna som följer med i expeditionen avviker från de andra när de i första halvan stöter på en mänsklig civilisation, innan de trängt alltför djupt ner. Att han inte följer med längre ner nämns men sen glöms han helt sonika bort, utan vidare kommentarer, och det känns klart snopet eftersom serien ganska tydligt antyder att han kommer dyka upp igen.

Eller för den delen civilisationen själv; hela episoden som utspelar sig där känns meningslös. När medlemmarna i expeditionen blir tillfångatagna tror de att de befinner sig i en riktig knipa, men sen släpps de loss och de styrande i staden berättar att deras plan när de lämnade ytan var att grunda ett Utopia under marken. Hela tiden väntar jag på hur det ska visa sig vara en chimär, men det enda som nämns är en kommentar i bakgrunden om hur ont det verkar vara om kvinnor, och sen var det ingenting mer med det. Poängen med besöket? Ingen, bara sidutfyllnad.

Men egentligen är det andra saker än manus-slarv som gör att jag i det stora hela inte gillar Vehlmanns manus, och det är de brister som hans serier brukar ha: Han är dålig på att få flyt i berättelser och att berätta en sammanhållen historia, och han är alldeles för het på att slänga in våld (inklusive sexualiserat sådant) utan att det känns som om berättelsen kräver det. Det syntes i Alone, det syntes i Svart tomtebloss, och det syns i Satania.

Låt mig göra en liknelse som slog oss när jag åt middag ikväll med en kompis och vi kom in på Vehlmanns manus: Han påminner mycket om Mark Millar, engelsmannen som ibland har bra idéer till serier men är betydligt sämre på att genomföra dem. Båda vill uppenbart göra serier ”för vuxna”, båda är ambitiösa, men de har också fått för sig att det innebär att de måste chockera och överraska läsaren för överraskningens egen skull.

De skriver som fans snarare än författare, fans som längtat efter att äntligen få visa världen att serier med gulliga och charmiga teckningar (Vehlmann) eller superhjältar (Millar) visst kan innehålla både hinkvis med blod och naket. Första gången/gångerna man läser någonting av dem kan det känns fräscht (well, typ) och annorlunda, men sen känns det istället bara unket och förutsägbart. Båda har gjort serier som är värda att läsa, men alldeles för ofta faller de tillbaka i sina alltför väl upptrampade spår.

För att det inte ska råda någon tvekan gillade jag ändå Satania, men det är nästan helt Kerascoëts förtjänst. Vehlmanns bidrag är ett av hans sämre manus och det gör mig faktiskt mer irriterad nu när jag skriver om det eftersom jag då inser hur lusigt det är; en del serier blir bättre i efterhand när jag tänker på dem, en del sämre, och Satania ansluter sig tyvärr till de senare. Så läs den utan att tänka för mycket på handlingen och njut istället av Kerascoëts linjer, färger och fantasi.

Tro mig när jag säger att den här sidan är mycket mer imponerande när den fyller ett helt uppslag i boken än som en ganska liten bild här på bloggen :-)

Nu i butik: Marsipulamis vrede

Marsupilamis vrede - omslag

Det var inte meningen från början att det nya Spirou-albumet skulle vara med bland infon om aktuella serier som just nu finns i butik att köpa, men, tja, jag såg den på Pressbyrån igår och köpte den så… :-)

Alltnog, Marsupilamis vrede är alltså nummer 54 (i Sverige) i den ”ordinarie” Spirou-utgivningen, dvs de album som inte är en del av Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av…-sviten som i teorien är helt fristående böcker. Men den skillnaden är rätt diffus numera, med tanke på att det både i Marsupilamis vrede och i de tidigare albumen av Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar) glatt refereras till händelser i specialalbumen. Så det är nog bäst att inte fundera alltför mycket på skillnaderna.

Och det behövs verkligen inte för Vehlmann/Yoann fortsätter att skriva bra underhållning, och jag gillar att de nu också vågar (får?) använda sig fritt av persongalleriet från Spirou: Nickes kontor med Gaston och de andra, den alltid villige men aldrig lyckosamma kontraktsskrivaren direktör Gyllenhammar, och nu alltså även den tidigare Spirou-tecknaren André Franquins mest kända tillskott till serien: Marsupilami.

Marsupilamis vrede - Direktör Gyllenhammar

Marsupilamis vrede skiljer sig rätt markant i sin handling från de senaste albumen som fokuserat på action och äventyr. Här är det istället fokus på relationer och känslor, med en Nicke som är frustrerad över att Spirou inte tar Nickes jobb på allvar, men framförallt ett drama med på ena sidan Spirou & Nicke och på den andra marsupilami (svårt val här om jag ska skriva med stor eller liten bokstav, med tanke på att det handlar om den specifika marsupilami som vi sett tidigare i serien och som aldrig fått ett eget namn…).

Marsupilamis vrede - MarsupilamiJag vill inte avslöja för mycket om handlingen men jag kan säga att Vehlmann får till en trovärdig förklaring på varför inte marsupilami synts till i serien på många år, och att förklaringen dessutom gör de starka känslorna begripliga.

Faktum är att det här är ett av de allvarligare Spirou-albumen jag läst, inklusive special-albumen,  och att den seriösa tonen känns fullkomligt naturlig med tanke på vad som hänt/händer. Sen är albumet också väldigt roligt; Vehlmann balanserar mellan allvar och komik på det hittills mest lyckade sättet av alla Spirou-serier han skrivit, ordinarie som speciella böcker.

Så om ni någonsin gillat Spirou, köp det här albumet. Det är billigt, det är en smula längre än de senaste varit, det är känslomässigt väldigt tillfredställande, och Yoann fortsätter att teckna bra, framförallt suggestiva scener. Och, som sagt, räkna inte med en enklare historia jämfört med special-albumen för det är det inte :-)

Skatten i Alexandria

Skatten i Alexandria - omslag

Jahapp, ser man på, ännu ett Spirou-album på svenska. Eftersom det är Egmont som stor för utgivningen är det förstås den ”vanliga” Spirou-serien som fått påfyllning (de två (!) andra svenska förlagen som ger ut Spirou har hand om andra varianter av Spirou): Skatten i Alexandria heter album nr 53, och det är återigen Vehlmann som står för manuset och Yoann för teckningarna.

Nu, i och med parets fjärde album i sviten, känns det som om de funnit sin egen bekväma form, efter de mer experimenterande tre föregående:

  • Teckningar av Yoann i en modern fransk stil. Runda linjer och en mer suggestiv färgläggning än de tidigare tecknarna (Munuera hade också en modern stil men av en annan typ, och han avpolletterades snabbt från serien efter dålig försäljning).
  • Huvudkaraktärer som ser ut och uppträder en smula vuxnare än förut. Både Spirou och Nicke är inte längre de unga individerna som kämpar mot en vuxnare omvärld från förr, de ser lite resligare ut och de resonerar på ett annat sätt. Att sen Spirou i det här albumet mest har på sig sin gamla klassiska piccolo-uniform förklaras den här gången av yttre omständigheter :-)
  • En mer realistisk värld. I förra albumet, I Vipers klor, tyckte jag att de realistiska inslagen kändes malplacerade, men den här gången när de är ännu tydligare tycker jag att de fungerar mycket bättre.
  • Ett avspänt förhållande till seriens klassiska status. Jag har redan nämnt Spirous kläder, men här dyker också upp inslag från Franquins period, där exempelvis Gaston skymtar förbi, Tome/Janrys maffiaboss Vito, och från nya tider, som personer från Vehlmann/Yoanns eget special-album De förstenade jättarna. Det känns inte som tillkämpade inslag, bara som en sympatisk påminnelse om att personerna har en historia, de har varit med länge.
  • En handling som egentligen är mycket traditionell, precis som Vehlmanns manus brukar vara. Skattjakten i det här albumet skulle kunnat hänt i vilken som helst av de tidigare erorna egentligen; det är detaljerna och personskildringen som känns modernare.
  • Humor som fungerar bäst när den händer i små stickspår, som Spips kommentarer och plötsliga avbrott i handlingen som krypskyttens förtvivlan här.

Skatten i Alexandria - exposition

Så att läsa Skatten i Alexandria kändes gemytligt, en avkopplande stund med några gamla kompisar som fräschat till sig. Jag saknar kanske lite av det vildvuxna i deras första ordinarie album, Zarkonerna anfaller, men Skatten i Alexandria är ändå betydligt mer helgjutet. Och som sagt, plus till Vehlmann/Yoann för att inslagen från det krigsdrabbade afrikanska landet Aswana fungerar, och till och med lyckas ge en mycket förkortad men ärlig bakgrund till eländet.

Och sen ser jag fram mot nästa album, det ska bli spännande att se var det tar vägen med tanke på avslutningen av det här 😉

Last Days of an Immortal

Last Days of An Immortal - cover

Jamen äntligen fick Fabien Vehlmann till en fullträff! Efter en mängd Spirou-album, smånoveller om kriminell brittisk överklass, en fransk monsterjagande markis, hemskheter i sagoskogen, samarbete med Jason, och häromsistens en svartsynt efter katastrofen-serie, alla serier som haft sin poänger och varierat från helt OK till bra så kan jag till slut reservationslöst rekommendera en serie av honom: Last Days of an Immortal, med teckningar av Gwen de Bonneval (manusansvarig för William and the Lost Spirit).

LDofI är en cerebral science fiction-serie om ungefär 150 sidor, utgiven på förlaget Arachaia. Elijah är en filosofi-polis vars uppdrag går ut på att försöka medla mellan och förstå sig på alla de förunderliga utomjordiska raserna som finns i universum. Uppdragen kan variera från rättframma av typen ”Varför dödade X Y?” till mer esoteriska där uppdragen är oerhört vagt formulerade eftersom ingen ännu ens förstår om varelserna ifråga är intelligenta och varför de i så fall betett/beter sig som de gör.

Det centrala uppdraget i boken är ett av de senare slagen där två eventuellt intelligenta raser på en planet ser ut att vara på kollisionskurs. Elijah ger sig i kast med uppdraget som efterhand slukar mer och mer av hans uppmärksamhet, i så hög grad att alla Elijah samarbetar; människor kan nämligen backa upp sig själva och backuperna, kallade ekon,  har fristående liv och kroppar så vid behov kan flera versioner av samma individ finnas till samtidigt.

Last Days of An Immortal - Merge

Därav titelns referens till odödlighet för med kontinuerliga backuper finns det ingen begränsing för livslängden. Vad titelns sista dagar handlar de om ett filosofiskt dilemma för Elijah själv: Nackdelen med att använda ekon är att när ett eko införlivas med originalet så får visserligen den individ som finns kvar tillgång till bådas minnen av vad de gjort när de var fristående, men tyvärr försvinner också en del gamla minnen. Så för Elijah är frågeställningen om garantin om odödlighet egentligen är värd det, med tanke på priset.

Det är en ytterst lågmäld serie som framför sin historia utan yviga gester där det mesta av handlingen skildras via dialoger och resonemang mellan Elijah och kollegor, Elijah och svårförståeliga icke-människor, och givetvis mellan Elijah och Elijah. Det som Vehlmann lyckas så bra med här är skildringen av varelser så fjärran från oss; inte bara utomjordingarna utan även människorna tänker och resonerar drastiskt annorlunda i och med det samhälle som är möjligt tack vare ekona och annan teknologi.

Med andra ord är LDoaI alldeles excellent science fiction, science fiction av det slag som jag intresserar sig för hur teknologi förändrar människorna, och hur andra tankemönster än de mänskliga kan vara konstruerade. Att Vehlmann också lyckats skapa en komplex huvudperson, både känslomässigt och intellektuellt, gör bara serien ännu bättre.

Sen är också Gwen de Bonnevals bidrag utmärkt, gjord i gråskala och med mycket avskalade och ibland nästan schematiska teckningar. Känslan när jag ser teckningarna är desamma som när jag läser texten: Det här handlar om ett intellektuellt dilemma som trots Elijahs starka känslor ändå hanteras på ett svalt och kalkylerande sätt.

Last Days of an Immortal var en riktigt stor positiv överraskning för min del. Jag hade vant mig vid att Vehlmann var en kompetent manusförfattare som alltid var värd att läsa men inte mycket mer än så. Men här har han som sagt lyckats till 100%; det är en serie jag kommer minnas. Inte för att förringa de Bonnevals insats, hennes teckningar har definitivt en stor del seriens känsla, men det var Vehlmann som stod för det rejält oväntade här :-)

Last Days of An Immortal - Worries

PS. Jupp, Elijah ser ut som Jean-Luc Picard; inte bara på grund av (bristen på) frisyr, men också för att hans kläder ser ut som precis de slags trikåer som alla i Starfleet verkar älska att klä sig i. Och inga protester från mig, Picards utstrålning är ju också känslomänniskan med ett lite kyligt yttre. Plus att han såklart är den bästa Star Trek-kaptenen! DS.

Lite euro-scanlations 2: Alone

Alone 1 - cover

I mini-serien om nyare euro-scanlations handlar det idag om serien Alone: Hittills sju översatta album skrivan av Fabien Vehlmann (bland annat nuförtiden ansvarig för manus till Spirou) och tecknade av Bruno Gazzotti.

Alone är ett bidrag till den klassiska genren Efter katastrofen. När den börjar är det en vanlig kväll i en fransk stad, med barn som läser läxor, trakasseras av jämnåriga, äter middag. Dagen efter är allt förändrat: Alla vuxna är försvunna och bara barn finns kvar. Men inte heller alla barn är kvar, det är bara en bråkdel som rör sig i den övergivna staden. De hittar varandra, tar hand om de riktigt små barnen som inte kan klara sig själva, och försöker förstå vad som hänt och om det finns andra överlevande kvar på andra ställen i världen.

I förra inlägget skrev jag om hur serien A Little Temptation överraskade mig när den plötsligt blev en mycket mörkare serie än jag trott. Samma sak gäller Alone men kanske i ännu högre grad eftersom den tar så pass lång tid på sig att mörkna. De första albumen är precis vad man kan vänta sig av en sådan här serie. Gruppen av barn vi får följa drabbas av inre slitningar där några försöker upprätthålla ett vanligt liv i förhoppningen att allt snart kommer bli som vanligt igen, medan andra är övertygande om att det aldrig kommer att ske och att de måste förbereda sig på ett liv i den värld de nu lever i.

Alone - Allvar

Visst finns det små detaljer som gör historien lite personligare än en del andra i genren, som den lilla mycket unga pojken som först är överlycklig eftersom han kan få precis alla leksaker han kan tänka sig men som blir mer och mer deprimerad, oavsett hur många saker han samlar på sig, men överlag följer serien det utstakade mönstret. Inklusive mötet med en annan och större grupp barn som leds av en karismatisk pojke, en pojke som visar sig vara en tyrann med blodig smak. Men jag kan inte säga mig att jag var särskilt engagerad i serien. Den var proffsigt skriven som alltid när Vehlmann svarar för manus, men också inte särskilt originell eller personlig, vilket också är rätt typiskt för honom. Gazzottis teckningar är likaså typiska för europeiska allåldersserier; det mest originella med dem var nog att serien var lite mörkare och mer realistisk i sin handling än serier med det här utseendet brukar vara.

Men så händer det: Serien tar en (för mig) mycket oväntad och mer tragisk vändning som gör att den rör sig bort från Efter katastrofen-genren och mot mer originella genrer när det femte albumet avslutar den första arcen av serien. Om jag ska vara helt krass gör det förstås inte serien bättre i sig; sidorna jag läst är samma sidor. Men det gör serien mer originell och mer gripande, och det gör mig definitivt mer nyfiken på vad som kommer hända i fortsättningen.

Jag är inte alls säker på att Vehlmann kommer lyckas fortsätta hålla mitt intresse vid liv om serien håller på alltför länge, men för tillfället är jag väldigt nyfiken på vad som kommer hända. Sju album finns i scanlation, det åttonde finns redan på franska och kommer förhoppningsvis översättas snart det med. Alone är inget mästerverk men jag blir alltid glad när någonting jag läser lyckas överraska; det händer inte ofta så för min del är det ett stort plus :-)

Alone - Haj

 

PS. Googlade lite nu innan jag postade det här och ser att engelska Cinebook har utannonserat att de kommer ge ut Alone, med första albumet nu i vår. Bara så ni vet! DS.