Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, tisdag 2011 07 12 
Drömteam? Jason är en av de senaste decenniernas mest kritikerrosade europeiska serieskaparna, och Vehlmann har uppmärksammats mer och mer som en ny manusförfattare att hålla ögonen på. Resultatet av deras samarbete finns nu att läsa: Isle of 100,000 Graves, en ruggig liten historia om en ö där man utbildar skarprättare. Eller om man ska vara exakt, en blandning av bödlar och torterare.
Ön blir besökt av Gwenny, en ung flicka som försöker hitta sin försvunne pappa och som i sökandet får nys om ön. Sen följer en ganska typisk Jason-historia med deadpan-humor à la Buster Keaton oavsett vad som händer; bildsekvensen
- Någonting orimligt/ohyggligt/känsloladdat händer
- En stum serieruta där alla har samma pose som innan
- Någon säger någonting i lugn ton
är så vanlig i Jasons serier att den riskerar bli en kliché (men han gör det alltid bra!).
För oavsett Vehlmanns bidrag känns det här mycket mer som en Jason-historia än en Vehlmann-dito. Delvis beror det på att Jasons teckningsstil är så extremt idiosynkratisk; man känner igen hans serier omedelbart, bara man kastar ett getöga på dem. Här och där kan man se tecken på Vehlmann, som att det finns en del sekvenser som är mer groteska och närapå sadistiska än vad Jason vanligtvis är. Det påminner om inslag i Svart tomtebloss, Vehlmanns serie som kom ut på svenska tidigare i år, som också hade delar som kändes som om de lagts till mer för att chockera än för att de egentligen behövdes.
Det är kanske det som är mest synd med Isle of 100,000 Graves: Vehlmann har ansträngt sig till det yttersta (och mestadels lyckats) för att skriva en Jason-serie så som Jason själv skulle kunna ha gjort det, istället för att skriva en Vehlmann-serie. Det har blivit en helt OK Jason-serie, och sådana är alltid värda att läsas, men jag hade tyckt det varit betydligt intressantare att se mer av ett samarbete där slutresultatet varit mer av en syntes där 1+1=3, istället för det som nu blev, dvs 1+1=1.
Postat av Simon, fredag 2011 05 20 
Förlaget Epix ger ut bra moderna serier igen, och jag kan bara säga Halleluja! Något enstaka album här och där har de klämt ur sig, men lagom till SPX fick de ut flera på en gång. Ett av dem var den sorgligt försenade Lille prinsen-boken som jag redan hunnit köpa och läsa på engelska, men Svart tomtebloss, skriven av Fabian Vehlmann tillsammans med Marie Pommepuy (ena halvan av tecknarparet Kerascoët) och tecknad av just Kerascoët, var ny för mig. Vehlmann skriver bland annat Spirou nuförtiden, och Kerascoët har jag berömt tidigare för bland annat deras Miss Don’t Touch Me-böcker.
Svart tomtebloss är för att fatta mig kort en fullständigt ohygglig historia, tecknad med all den charm och gullighet som Kerascoët kan uppbringa. Ohygglig i bemärkelsen att det som händer är ohyggligt, inte att serien är ohyggligt dålig alltså  Utan att någonsin förklara var de kommer ifrån (även om det starkt antyds att de hör hemma i en död flickas fantasivärld) får vi följa ett antal småväsen när de försöker överleva i den skog de oväntat hamnat i. Huvudpersonen Aurora gör sitt bästa för att hjälpa de andra och lära känna skogsdjuren men till ingen nytta: Mat är det brist på, men ond bråd död och svikna löften finns i överflöd.
Teckningarna är som sagt precis så bra som man kan önska sig, med akvarellfärger som ibland påminner om Elsa Beskows illustrationer och med de typiska intagande figurteckningarna som så många moderna franska serietecknare anammat (som till exempel Sfar, Blain, med flera).
Men manuset har jag lite svårare för. Det är inte direkt dåligt, men det blir för mycket frosseri i hur illa det kan gå och för lite annat. Det finns en grundhistoria om kärlek och individualitet med Aurora i huvudrollen som jag tycker är intressant, men Vehlmann tappar tråden i mitten av boken då det bara känns som en variation på Tio små negerpojkar/indianpojkar/cyklister/soldatpojkar. Mot slutet tas Aurora-tråden upp igen, men då känns det nästan lite påklistrat eftersom det var så länge sen den sist berördes.
Men trots det vill jag rekommendera den här serien. Teckningarna är suveräna, och historien är med sina brister ändå värd att läsa. Och sen gillar jag ju brytningen mellan manus och illustrationer (råhet kontra gullighet) när den fungerar som i den här nattsvarta sagan. Så köp den, och sen kanske Epix fortsätter med sin comeback i det lilla 
Postat av Simon, söndag 2010 11 21 
Tyvärr verkar det som om Sverige inte kommer att få se albumen som ingår i serien Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, böckerna av diverse serieskapare som får göra sin egen version av Spirou, precis som de känner för. Men vi får iallafall läsa Zarkonerna anfaller, det första vanliga Spirou-albumet av teamet Yoann/Vehlmann, som fick chansen att ta över serien efter sin mycket lyckade De förstenade jättarna (som jag redan skrivit om).
Precis som i den tidigare serien lyckas Yoann/Vehlmann utmärkt med att modernisera Spirou utan att det känns krystat, och resultatet är ett bra exempel på hur en klassisk fransk-belgisk serie kan fortsätta utvecklas när nya krafter tar över. Jag var väl en av de få som gillade Morvan/Munueras version, men medan den gick åt det mer spektakulära och sf-artade hållet har istället Yoann/Vehlmann valt att bli en gnutta mer realistiska.
I fråga om hur personerna i serien skildras alltså; handlingen är minst lika fantastisk som något tidigare album, när Zafirs planer orsakar en katastrof i Champignacs omgivningar med mutationer och allehanda skumma varelser som följd. En del gamla bekantskaper dyker upp (som Spirous gamla pickolokostym) och en del nya (som Lena och Astrid, de svenska elektronik/mekanik-ingenjörerna), i en mycket trevlig blandning.
Men för att återgå till personskildringen så är det alltså några betydligt mer vuxna Spirou och Nicke vi får möta här, och det fungerar alldeles utmärkt till, exempel när Spirou blir upprörd över hur obetänksamma forskare kan ställa till det; han kunde visserligen bli arg förut, men här känns det som om det plötsligt är på allvar. Zafir är också han den moraliskt komplicerade och inte uppenbart gode/onde person jag föredrar, och jag uppskattade hur grevens likheter med honom betonades.
 (Klicka för större format) Det är givetvis inte så att en realistisk serie à la Yoann/Vehlmanns Spirou automatiskt är bättre än en mer komisk à la Franquins, men det är roligt som omväxling efter åratal av mestadels trötta kopior av Franquin. En del grus i maskineriet finns det (Spips deltagande känns lite yxiga, men det har jag å andra sidan nästan alltid tyckt när han är med), men det ska bli kul att se hur de hanterar Spirou nu när de faktiskt är ansvariga för serien i fortsättningen
|
|
Senaste kommentarer