Men alltså, sluta nu: Violine & Dread Mac Farlane

Sluta med den överdrivna nakenheten i en del fransk-belgiska serier, alltså. Som i dagens två serier, båda tillgängliga på engelska via scanlations: Dread Mac Farlane, skriven och tecknad av Marion Poinsot, och Violine, skriven av Tronchet och Fabrice Tarrin, där den senare också tecknar tillsammans med Jean-Marc Krings. Teckningsstilen tilltalade mig, och manusen visade sig inte vara alltför dumma de heller, men ack-ack-ack vad irriterande det var med den onödiga nakenheten. Givetvis enbart vad gäller de kvinnliga huvudrollsinnehaverskorna; att det är en kvinna bakom den ena serien och män bakom den andra spelar ingen roll.

Låt mig börja med den större syndaren, nämligen Poinsot och Dread Mac Farlane. Idén bakom serien är inte alls dum: Dread är en ung tjej som efter att hennes styvfader försökt döda henne istället blir räddad till Peter Pans ö, där hon lever tillsammans med de förlorade barnen och slåss mot Kapten Krok och hans mannar. Men till skillnad från pojkarna blir hon äldre, och när boken tar sin början bestämmer hon sig för att gå i sin riktiga pappas fotspår och bli pirat, med mål att befria slavar. Därför ansluter hon till Kapten Krok, men det går inte riktigt som hon tänkt sig. Krok försöker tvinga henne att förråda Peter Pan, men hon vägrar. Historien är igång, och ganska snart rör sig handlingen bort från Ingenstans och tillbaka till verkligheten, när Dread tillsammans med Kroks pirater ger sig av för att söka andra äventyr.

Det är en bitvis riktigt intressant historia, där framförallt Krok utvecklas till en intressant karaktär. Poinsot är inte heller överdrivet gullig, trots att teckningar drar åt det hållet. Allt som allt en serie som jag gärna läser slutet på (jag har bara läst de första fyra volymerna av fem), om det nu inte vore för det där inslagen…

För Dread envisas med att bära skjortor som blir genomskinliga när de blir våta (händer oförklarligt ofta), alternativt dräkter där brösten ramlar ur. Och det som gör det ännu lite värre är att det känns som om hon är mycket ung. Jag vet att det är skillnad på en tecknad figur och en verklig, men som det är nu känns det som att Poinsot sviker Dread som karaktär, och att sedan Krok är såpass mycket äldre än hon gör inte det hela bättre. Poinsot lyckas nästan att få serien till att handla om det omaka förhållandet mellan de två, men det intressanta växelspelet mellan dem saboteras av att teckningarna ser så förbaskat spekulativa ut. Tyvärr.

Till nästa serie istället!

Violine är egentligen bättre både teckningsmässigt och manusmässigt än Dread Mac Farlane. Hon är en figur från tidningen Spirou och det finns hittills fem album av serien, varav jag läst de två första. Handlingen är något besynnerlig, framförallt i början, där vi träffar på Violine när hon börjar i skolan. Skolan är lite egen, men det är ingenting mot Violines hem som är svårbeskrivligt i sin blandning av gammeldags uppfostran parat med ultramodernitet (tänk er en mycket strikt konservativ mamma som använder maskiner för påklädning / tvätt av Violine själv), med både butlers och tjänsterobotar i hushållet. Violine själv är inte heller en vanlig flicka, för om hon tittar in i någons ögon kan hon läsa deras tankar.

Inledningsvis famlar sig handlingen fram, med diverse äventyr på skolan, men sen blir det istället en skildring av Violines jakt på sin far; en jakt som tar henne till Afrika dit hon tror att han begett sig. Handlingen blir aldrig vad man skulle kalla rättfram, men den gungar ändå framåt på ett trevligt sätt. Och teckningarna är extremt schvung-fulla; ett typiskt exempel på en riktigt bra fransk-belgisk serie.

Men…

Ung som hon är åker även Violines kläder av lite väl ofta. Det är inte i närheten av lika uppenbart onödigt som i fallet Dread Mac Farlane, men det känns ändå skumt att det är så himla nödvändigt att hon alltid ska visas upp naken när det är tvättdags hemma (och någon enstaka gång till). Man skulle visserligen kunna hävda att det bara understryker hennes mammas opersonliga uppfostran men jag vet inte jag, jag tycker inte riktigt det känns så. Och med tanke på Den Unge Spirous sexfixering med lika unga huvudpersoner som här så kan jag inte utesluta att det är med flit.

Men till Violine-seriens försvar hade jag läst Dread Mac Farlane precis innan, och när jag då läste en serie till om en ung flicka som försöker hitta sin okända far medelst en resa till Afrika och som också hade en tendens att bli av med kläderna hipp som happ, så jag kan absolut ha haft förutfattade meningar!

Två inte oävna serier, där framförallt Violine var en frisk fläkt, men också med skavanker som kändes som om de hade kunnat undvikas hur lätt som helst. Men visst, Dread Mac Farlane sålde säkert bättre med de inslagen i serien så jag kan förstå de ekonomiska skälen till att ha med dem. Om de bara hade varit bättre integrerade istället för att som nu kännas påklistrade så hade jag inte varit lika sur, jag lovar 😉