En modern superhjälte-klassiker: The Authority

Jag har skrivit om manusförfattaren Warren Ellis flera gånger förut; han är ytterst produktiv, vilket betyder att han skriver alldeles för många serier som inte har någon större poäng. Men då och då får han till det, och då kan det bli riktigt bra. Bland hans allra bästa serier har jag tidigare skrivit om Planetary och Transmetropolitan, men det finns en till äldre serie av honom jag hittills inte nämnt: The Authority.

The Authority är egentligen en uppföljare till Ellis tidigare serie Stormwatch, men det finns ingen anledning för en ny läsare att leta upp Stormwatch-serien som inte är i närheten av lika intressant som The Authority. Ta till exempel Jenny Sparks, ledaren från gruppen. När hon dyker upp i Stormwatch är hon bara en helt vanlig superhjälte med kraften att manipulera elektricitet och som det verkar evig ungdom. I förbifarten nämner hon att en man hon var tillsammans med ett kort tag skämtsamt kallat henne ”The spirit of the 20th century”. Men i The Authority har hon transformerats till att verkligen vara precis detta, dvs hon och det 20e århundradet är intimt förknippade, och att hon kan kontrollera elektriciteten beror på att århundradet utan tvekan kan kallas för elektricitetens. På samma sätt är det med de andra i gruppen som går från att vara några superhjältar bland alla andra till att bli något som mer påminner om gudar. Och då menar jag gudar typ asagudarna eller den grekiska mytologin, där de är ungefär som människor men med mycket större tyngd och symbolisk innebörd.

Dessutom startar The Authority om från scratch så man behöver heller ingen bakgrundshistoria för att förstå vad som händer: När serien börjar har superhjältegruppen precis bildats under ledning av Jenny Sparks, och man har bestämt sig för att verkligen ställa världen tillrätta. Inga fåniga strider med superskurkar eller annat tjafs för här gäller det att förändra världen! Det innebär att avsätta (eller ibland avrätta) diktatorer, slänga ut ockupationsmakter (som Kina från Tibet), och i allmänhet stoppa utsugningen av fattiga och svaga. Det är givetvis inte så populärt hos maktinnehavarna men det skiter de i; att USAs president säger att han inte tänker tillåta det betyder ju ingenting när man har typ Stålmannen på sin sida.

Det är egentligen inte en så värst unik premiss för en superhjälteserie nuförtiden, men Ellis gör det annorlunda än de andra tolkningarna av temat jag sett:

  • Han håller sig strikt till temat, vilket innebär att förutom den allra första episodens klonade superarmé (som enkelt utplånas) finns det inga andra med superkrafter som blandar sig i. Att The Authority kan göra vad de själva vill med Jorden är absolut, och det gör att dynamiken i serien känns fräsch. Inga superskurkar och annat bjafs göra sig besvär.
  • Huvudpersonerna är oupphörligt förundrade över vad de gör; de har inte förlorat sin sense of wonder som så gott som alla andra superhjältar man läser om. Här kan någon även om han/hon riskerar döden ibland ändå säga att det här är fantastiskt, det som de gör och det som händer. Precis samma känsla finns också i Planetary och det är någonting jag saknar i de flesta andra superhjälteserier: Den blaserade inställningen är frustrerande och tråkig.

De här två dragen gör att det är bra mycket roligare att läsa The Authority än det mesta andra serier i genren; känslan av att vad som helst kan hända är en frisk fläkt. Tecknaren Bryan Hitch gör också en storartad insats; framförallt den andra längre episoden där Jorden invaderas av en parallell värld där utomjordingar ingick förbund med några europeiska stormakter under renässansen är extremt trevlig att titta på.

Men ingen glädje varar beständigt och efter bara 12 nummer av tidningen gick Ellis & Hitch vidare. På teckningssidan ersattes Hitch av Frank Quitely, en av de allra yppersta superhjältetecknarna, och hans illustrationer är lika bra här som någonsin. Men på manussidan tog Mark Millar över, en av de allra värsta författarna jag vet, och han drog snabbt ner serien med sina sedvanligt usla och deprimerande historier. Omedelbart dyker typiska superskurkar upp och det blir nu förkrossande trista superstrider. Amerikanska armén visar sig ha ett eget superhjälteprogram, lett av ett ont geni à la dr Gargunza/dr Sivana/Lex Luthor. Och precis som alltid när det gäller Millar ska han försöka visa hur vuxen han är genom att gödsla flitigt med rått våld och förnedrande sex. Det är lätt att i början bli förledd av Quitelys eleganta teckningar, men efter ett litet tag märker man att jodå, det är den gamle vanlige Millar som visar upp sig här. Tyvärr.

The Authority är inte riktigt lika lyckad som de allra bästa av Ellis serier (Planetary & Transmetropolitan), därtill är den lite för lättviktig. Men den är mycket underhållande, och om man är intresserad av hur Warren Ellis utvecklats som manusförfattare bör man läsa Stormwatch också som börjar som en helt vanlig superhjälteserie men långsamt förvandlas till någonting annat, med The Authority som slutpunkt.

Skälet till att jag skriver om serien just nu är att jag till slut fått tag på den första volymen av Absolute-utgåvan av serien, dvs böckerna i mycket större format och tryckt på betydligt bättre papper än i de vanliga utgåvorna. Sorgligt nog är den här volymen som samlar ihop alla Ellis nummer sen länge slut på förlaget och inga nytryck är planerade; det är tragiskt att en så här bra serie bara finns tillgänglig på halvdant papper och med murriga färger för den förtjänar så mycket mer. Den andra volymen som samlar ihop Millars version är betydligt lättare att hitta och mycket billigare, men jag tror det är uppenbart vilken jag tycker man ska satsa på :-)

Warren Ellis en masse: Down, Mek, Red, Reload, Tokyo Storm Warning, Global Frequency

En till bunt med serier av en och samma författare; efter Mitsuru Adachi tänkte jag dra igenom ett antal mini-serier av Warren Ellis. Ingen av dem är lika bra som Transmetropolitan eller Planetary, men de är å andra sidan helt OK underhållning för stunden och inte ens i närheten av hans sämsta serier, som Blackgas, och en av dem är till och med lite bättre än bara OK underhållning. Men nog med introduktion, dags att beskriva serierna!

Down: En polis med talang för att överleva blir indragen i ett undercover-uppdrag som innebär att hon för att undvika att bli avslöjad tvingas längre och längre ner i kriminaliteten. Resultat: Hon slaktar både kriminella och poliser. Teckningarna av Tony Harris fungerar bra utan att glänsa.

Mek: I den nära framtiden kan man göra om sig till nästan vad som helst, och de som går längst väjer inte för den svarta marknaden där man kan få tag på allsköns vapen som kan byggas in i kroppen. Grundaren av subkulturen Sarissa Leon är oroad av vad hon egentligen har skapat och ger sig ner på gatunivån igen.Resultat: Hon slaktar de som förvridit hennes ursprungsidé. Tecknaren är den här gången Steve Rolston som jag aldrig hört talas om förut men som klarar sig fint här med sin icke-realistiska stil.

Red: När CIA får en ny chef bestämmer han sig för att göra sig av med en gammal pensionerad agent som vet för mycket. Men agenten Paul Moses är svår att göra sig av med, och istället attackerar han CIA som inte låtit honom leva ifred. Resultat: Han slaktar hela CIA. Liksom Steve Rolston har Cully Hamner en stil som drar åt cartoony och som jag tycker är trevlig att titta på.

Reload: Nära framtiden igen, och en specialist på lönnmord tränad av USAs regering börjar tänka själv istället för att bara göra som hon blir tillsagd. Resultat: Hon slaktar förvånansvärt få, men å andra sidan gör hon av med bl.a. USAs president. Förvånansvärt nog är det Paul Gulacy som står för en blek insats vad gäller tecknandet; han kan mycket bättre än i den här kompetent tecknade men tråkiga serien.

Tokyo Storm Warning: Ellis does mecha. USA släpper en atombomb på Tokyo i slutet av andra världskriget, med resultatet (?) att gigantiska robotar och monster då och då dyker upp runt Tokyo. Amerikanskan Zoe Flynn får chansen att manövrera en av robotarna. Resultat: Som i alla japanska monsterfilmer slaktas stora delar av Tokyos befolkning när monster och robotar drabbar samman. Mycket trista teckningar av James Raiz, helt utan personlighet.

Pust och pes. Som jag hoppas framgår av genomgången av de här serierna är det ren action som gäller, med avsevärda mängder dödande som resultat. Att säga att en av dem är bättre än en annan är verkligen bara en fråga om tycke och smak för Ellis verkar ha ansträngt sig ungefär lika mycket (eller lite) när han skrivit dem. Själv märkte jag att det var teckningarna som gjorde att jag tyckte om dem eller inte; Meks teckningar gillade jag mest och Tokyo Storm Warnings minst, och det var också precis vad jag tyckte om serierna. Ellis skrivandes på rutin, kort och gott, och som så ofta när han skriver med huvudsakligen kvinnliga huvudpersoner.

Men en serie har jag ännu inte nämnt: Global Frequency. Den skiljer sig från de andra på flera sätt: Den är betydligt längre (12 nummer jämfört med 3-4 för de andra), olika tecknare för varje nummer, och en Ellis som försöker sig på någonting mer seriöst (och lyckas).

Titeln kommer från en organisation som Miranda Zero har skapat, som är en global hjälporganisation som undsätter människor i nöd, oavsett orsak. Varje nummer beskriver en operation, och det är undantagslöst fall som kräver omedelbara insatser. Att läsa Global Frequency är en adrenalinkick; det är alltid så bråttom att det inte ens finns tid för en exposition i vanlig mening. Läsaren slungas mitt in i handlingen från första rutan, och bakgrunden till operationen får man sig till livs medan den pågår (om man har tur, för ibland hinns den inte med överhuvudtaget).

Lustigt nog gör upplägget att historien blir mycket intressantare här än i de tidigare nämnda miniserierna, trots att de var mycket mer tydligt upplagda: En introduktion, presentation av bakgrund och karaktärer, och först sen slaktande. I Global Frequency måste jag själv försöka fylla i detaljerna om organisationen allteftersom numren avslöjar mer, och som vanligt visar det sig att den mer gradvisa informationen gör att jag engagerar mig mycket mer i läsningen.

Sen gör teckningarna sitt till också. Tecknare som David Lloyd, Jon J Muth och Steve Dillon gör att det känns fräscht rakt igenom; tolv nummer var nog precis lagom för att jag inte skulle hinna tröttna på det enkla men mycket väl genomförda konceptet. Fullt ös, på ett sätt som av  någon anledning påminde mig om den tyska filmen Lola Rennt.

Jag skulle rekommendera att man läser Global Frequency om man känner för någonting energiskt, och om man sen behöver lite mer men enklare underhållning i exempelvis en hängmatta kan man absolut prova på någon av de övriga serierna också, om Ellis-behovet inte är släckt.

Godbitar från Ellis

Tyvärr inga nya sådana för de som redan läst det mesta av honom, men jag har iallafall läst två riktigt bra serier skrivna av Warren Ellis den sista tiden: Planetary och Transmetropolitan. Min ursäkt för att inte ha läst dem tidigare är:

  • Vad gäller Planetary väntade jag på den andra Absolute-samlingen som innehåller den avslutande halvan (den som läser den här bloggen någorlunda regelbundet vet hur svag jag är för storformats-serier); jag har inte ens tjuvtittat på nätet för att se vad som skulle hända här vilket var svårt ibland
  • Transmetropolitan har på något besynnerligt sätt aldrig registrerats som en intressant serie för mig. Skamligt nog tror jag i efterhand att det är för att jag blivit påverkad av Metropol, Ted McKeevers serie med ett likartat namn, och jag tycker McKeever är mycket tråkig -> Transmetropolitan har dragits med i serier jag inte tittat närmare på. Men min vän Sandra pratade sig varm för den, jag kollade lite noggrannare, och hej vad fel jag haft!

Låt oss ta de båda kronologiskt, dvs börja med Transmetropolitan (tecknad av Darick Robertson): Nära framtiden-sf, ett samhälle nästan utan gränser, och definitivt utan fungerande samhällsstrukturer. Infallsvinkeln som Ellis väljer är en befriande ovanlig sådan, nämligen en huvudperson som är en journalist i Hunter S Thompsons anda. Spider Jerusalem är rå i käften, oändligt egocentrerad, utlevande, med ett brinnande hat mot politiker och andra som korrupta medborgare som utnyttjar sin makt. Energin hos Spider är fenomenal, och han slår hårt mot alla som förtjänar det (inte bara de makthungriga). I långa stycken är det Ellis själv som skriver via Spiders penna; flera nummer av tidningen består av Spiders krönikor skickligt illustrerade av Robertson. Majoriteten av numren är förstås mer normala episoder (om man nu kan kalla något av det Spider gör för normalt), men avbrotten som krönikorna innebär ger serien en del av dess särart. Och för den som inte läst Transmetropolitan måste jag också påpeka att den är riktigt rolig, med oftast Spider och hans assisstenter i huvudrollen, trots det ofta tunga innehållet.

Teckningarna av Robertson är lika energiska och jävlar anamma-fyllda som manuset. Minspel och kroppsspråk är perfekt fångade här, och en del av äran ska nog också tuschare och färgläggare ha, för jämfört med Robertsons insatser i hans och Garth Ennis serie The Boys är det här mycket bättre. Lekfullheten här saknas helt i den senare serien, och det är synd.

Kort och gott är Transmetropolitan en serie som gjorde mig på väldigt gott humör efter att (äntligen!) ha läst den; rekommenderas starkt!

Planetary är en annan best, utan tvekan. Uppsluppenheten hos Transmetropolitan saknas helt på ytan; här är det den hemliga världshistorien som ska berättas. Arkeologerna som gräver fram den leds av Elijah Snow, en man född 1:a januari 1900 som levt med seklet sen det började. Allsköns skönlitterära figurer som Sherlock Holmes, Doc Savage, The Spider med flera skymtar förbi på ett sätt som först kan påminna om Alan Moores The League of Extraordinary Gentlemen, men Ellis är inte ute efter samma sak som Moore. Ellis är ute efter att diskutera fiktionen i sig, och efterhand blir Snows kamp mot Fantastiska Fyran mer och mer betydelselös. Jag vill egentligen inte skriva så mycket mer om handlingen eftersom så mycket av njutningen med serien är att själv få upptäcka var den är på väg (jag skrev lite mer om den i samband med den första boken här). Slutet kan kanske uppfattas som en liten antiklimax efter den extremt långa väntan (det avslutande numret av tidningen var flera år försenat) men jag håller inte med om det; istället ansluter det elegant till hur serien i stort utvecklade sig under de 27 numren.

I samband med den första boken berömde jag också John Cassadays teckningar, och det är bara att fortsätta med det. Förutom Frank Quitely kan jag inte komma på någon superhjälte-tecknare verksam i USA som passar bättre för det stora formatet än Cassaday; redan i normal storlek kan han teckna så att man verkligen känner hur fantastiska miljöerna är, och med den större storleken här blir det än bättre.

Jag var kritisk mot Ellis serie Blackgas som jag läste häromsistens, men ibland får han verkligen till det. Som i Transmetropolitan och Planetary som trots att de är så olika på ytan ändå delar draget att de båda vältrar sig i hur fantastisk världen kan vara, hur illa det än ser ut ibland.

En obehaglig bagatell: Blackgas

Warren Ellis är en smula knepig. Han har skrivit några riktigt bra saker (som Planetary och Transmetropolitan) men också alltför stora mängder rent skräp. Som Blackgas, en zombie-serie i två delar som jag hade oturen att läsa häromveckan.

För några månader sedan skrev jag om Garth Ennis försök att skriva om våra lunkande släktingar, och beklagade mig över att han lyckats så dåligt. Crossed saknade originalitet och var en helt meningslös serie; liksom Blackgas är förlaget bakom det hela Avatar Press, något som bådar illa i sig. Riktigt så dålig som Crossed är inte Blackgas, men på sitt sätt var den trots det mer frustrerande att läsa eftersom den framförallt i början hade en del inslag som gjorde att mina förväntningar steg.

För det börjar bra: Huvudpersonerna Tyler och Soo är på besök hos Tylers familj, som bor på en ö med en del säregna drag. Det finns gott om kufar, som familjen Doolan som skulle passa bra i en splatterfilm även utan zombier, och några av Tylers mer underliga gamla lärare dyker också upp. Så när den riktiga historien drar igång hoppades jag på att få se hur det hela skulle arta sig, speciellt när det visade sig att istället för de gamla vanliga zombierna var det här frågan om en svart gas som gör att människorna som inandas den (eller som får i sig kroppsvätskor från en smittad, t ex genom bett) behärskas helt av de våldsamma inslagen i sitt underjag. En ganska bra idé, och jag räknade med att jag skulle få se vad det skulle leda till för de som drabbats.

Men hej vad jag bedrog mig. Istället är varenda smittad den andra lik: Allt blir en enda extrem sadistisk våldsorgie, där det enda Ellis försöker åstadkomma är att övertumfa sig själv i groteskerier. All uppbyggnad med olika karaktärer, alla möjligheter med grundidén, är som bortblåsta, och har ersatts av våld (och våldsporr) av sunkigaste slaget. Och när teckningarna sen ser lika men- och könlösa ut som om det är Barbie och Ken på nya äventyr blir läsvärdet bra nära noll; innan serien tappade bort sig själv tyckte jag visserligen inte att Fiumaras illustrationer var mer än bara uthärdliga, men att skildra de handlingar som Ellis sen ger sig på kräver en helt annan känsla än vad Fiumara förmår åstadkomma. Inte för att serien skulle blivit bra bara för att en annan, mer passande, tecknare skulle varit inblandad, men det hade kanske gjort serien läsbar. Nu var det bra nära att jag inte läste klart den, trots att de två volymerna är tunna (3 32-sidiga tidningar var).

Många zombie-serier finns det; tyvärr envisas Avatar Press med att ge ut riktigt usla versioner på temat.