Joss Whedons Astonishing X-Men

Länge sen sist, men så kan det gå i sommarens soliga (nåja) dagar!

Dagens övning är en tung kloss: 672 sidor mutanter som samlar ihop Joss Whedon (manus) och John Cassadays (teckningar) 25 nummer av tidningen Astonishing X-Men. Det är en direkt uppföljare till Grant Morrison och Frank Quitelys version av mutanterna, och det är nog huvudskälet till att jag också läste Whedon/Cassadays version: M&Qs New X-Men är en av mina absoluta favoriter vad gäller superhjälteserier, trots att jag egentligen inte hade läst några X-Men-serier innan dess. Morrison lyckades med konststycket att presentera huvudfigurerna på ett begripligt sätt, utan att någonsin förlita sig på tidigare kunskaper för att kunna njuta av serien, och Quitely är helt enkelt den kanske allra bästa superhjältetecknaren just nu. M&Q gick efter New X-Men-sejouren vidare till att skriva All-Star Superman, en serie som jag skrivit om flera gånger här eftersom den är en av de allra bästa serierna som gjorts någonsin, alla kategorier.

Alltnog, hur klarar då W&C att följa i M&Qs fotspår?

Inte alls illa skulle jag säga. Det är en rejält berättad historia man får sig till livs, dvs inte så mycket tjafs med aldrig avklarade delintriger och annat utan istället rakt berättade äventyr, och den som gillar Whedons dialog (som är en stor del av charmen i hans Buffy) får rikliga doser av densamma. Och Cassaday är också en mycket skicklig tecknare, vilket han visat även i serier som Planetary. Här fortsätter han på M&Qs inslagna väg med widescreen-serier även visuellt, med rikliga mängder serierutor som täcker hela bredden av sidan. Så det är definitivt en serie som de som gillar någondera av Whedon/Cassaday/X-Men bör läsa.

Men den är inte perfekt, och på en del sätt når den inte alls upp till M&Qs höjder. Det största problemet är att Whedon är en X-Men-fan ut i fingerspetsarna. Det i sig gör förstås ingenting, men vad det får till följd är att en hel del av seriens värde bygger på att läsaren redan har en relation till serien. Typexempel är återkomst av en X-Men-karaktär som är menad att vara en känslomässig höjdpunkt, men scenen faller platt till marken för den som inte läst serien i åratal (för att inte säga decennier): Det inte finns någon som helst uppbyggnad av varför just den Colossus uppdykande skulle vara så omvälvande så det finns ingen anledning att jag skulle bry mig om det (eftersom jag som sagt inte läst de tidigare serierna med karaktären).

Liknande saker förekommer flitigt, och det är intressant att jämföra med Morrisons sätt att presentera sina karaktärer. I hans första nummer dyker två fiender till X-Men upp: Cassandra Nova (en slags psyk-tvilling till professor Xavier) och Sentinels (robotar programmerade för att utplåna alla mutanter). När jag läste serien hade jag ingen aning om huruvida de var nya påhitt av Morrison eller gamla, och det spelade ingen roll eftersom Morrison nogsamt såg till att presentera dem båda för mig som läsare. Och, vilket är viktigt, Morrison vet att det är skillnad på vad läsaren vet och vad X-Men själva vet: Nova var en helt nytt påhitt av Morrison, så hon presenteras givetvis så både för mig som serieläsare och för karaktärerna i serien, medan Sentinels som funnits med länge givetvis är en självklarhet för karaktärerna och därför inte presenteras internt i serien (karaktärerna utgår från att alla vet vad Sentinels är när de pratar om den) men serien är skriven så att jag som nytillkommen läsare ges en chans att förstå vad det är fråga om.

Kort sagt, Morrison skriver serien på ett sätt som visar att han är medveten om skillnaden mellan mig som läsare och en X-man, medan Whedon skriver som om det inte är någon egentlig skillnad mellan de två (bortsett från gener och diverse superkrafter).

Beroende på läsaren behöver förstås Whedons sätt att skriva inte vara någon nackdel, även om det råkar vara det för just mig, men det fanartade sättet att förhålla sig till serien leder också till att han ibland skriver lite slarvigt; han utgår från att läsarna kan fylla i eventuella luckor i historien. Och det är symptomatiskt att i den här samlingen finns en kort rekapitulation i början av boken av de gamla X-serier som man behöver ha koll på för att förstå innebörden i det som händer (dvs det är inte nödvändigt för att hänga med i historien, men nödvändigt för att man ska förstå varför det som händer är viktigt), medan M&Q-samlingen istället hade med Morrisons presentation av sina idéer för Marvel om hur han tänkte sig skriva en serie som skulle kunna locka alla de som sett X-Men-filmerna och tyckt om den, utan att ha läst serien tidigare.

Hm, det här blev mer än ”Jämför Whedon och Morrison”-kommentar än en recension. Så i den andan ska jag också säga att Whedon lyckas med en del saker bättre än Morrison; framförallt är Whedons avslutning bättre. Medan Morrisons var lite av sanden-utrinnande, med en klart bättre start än slut, är Whedons tvärtom. De första episoderna är lite hafsiga och saknar ibland fokus, men när han i slutet koncentrerar sig på framförallt Kitty Pryde blir det en riktigt bra slutkläm, som dessutom passar Cassaday vars stora styrka är anslående scenarios snarare än människor.

En underhållande lunta till bok för den som vill ha god förströelse alltså, med en del brister som jag inte tycker ska avskräcka någon från att läsa den om man kan uppskatta en traditionell superhjälteserie.

Manara gör superhjältar: X-Women

Ja, vad ska man säga? När jag senast skrev om Manara i samband med hans serie om släkten Borgia (manus av Jodorowsky) så var jag inte så vänlig; det är en usel serie där den enda förmildrande omständigheten är en del av Manaras miljö-teckningar. Och här har vi nu en serie med manus av gamle Marvel-klassikern Chris Claremont som skildrar några av de kvinnliga mutanterna på en semester som givetvis blir avbruten av diverse skurkar med superkrafter & onda planer.

Resultaten är tyvärr en soppa. Jag hade lite förhoppningar om att de skulle kunna bli ett intressant resultat med mixen av Claremont och Manara; urtypen för amerikanskt serieförfattande blandat med en mycket europeisk tecknare skulle kunna bli någonting mycket annorlunda.

Men istället lockar de fram det sämsta från varandra. Claremonts manus är helt utan spänning eller finess, med alldeles för tydliga drag av ”Nu är det dags för lite Kitty Pryde” för att se till att alla får sin andel av tiden, och alla karaktärer verkar ha identiska personligheter. Det inbördes gnabbet är bara långtråkigt, och skurkarnas planer är lika löjliga som i en Bond-film.

(Klicka för större format)

Manara å sin sida visar också upp sina dåliga sidor, med kvinnor som förutom håret är karbonkopior av varandra, och de bitvis eleganta miljöskildringarna i Borgia-serien saknas helt.

Men det är som sagt i Claremont & Manaras samspel de allra största bristerna finns. Claremonts manus har uppenbara scener som bara finns där för att ge Manara tillfälle att visa upp kvinnorna i så utmanande poser som möjligt (det är skrattretande hur mycket konstlade situationer de handlar i, och kläder som nästan ramlar av), och de scenerna gör att historien helt tappar farten. Manara å sin sida visar att han är helt oförmögen att skildra människor i rörelse (vilket givetvis är förödande för en actiontitel, även om det är ganska ont om action här): När Manara skildrar någon som springer/faller/slåss ser det ut som om personen ifråga står framför en fotograf som ständigt ropar ”Håll posen några sekunder till!”; istället för en ögonblicksbild av en rörelse får vi någon som poserar för att ge sken av att röra sig.

Efter denna sågning måste jag erkänna att jag skrattade till flera gånger när jag läste serien. Olyckligtvis var orsaken alltid en eller annan fånig scen som mest av allt påminde mig spelen i Dead or Alive-serien, som formellt sett är ett fighting-spel men egentligen är till för att visa upp digitala bilder av nästan nakna kvinnor (med uppföljare som Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball där man helt slopat förevändningen av fighting). Så ett visst kalkonvärde finns, men det är allt; om man vill läsa serier av Claremont eller Manara finns det många bättre alternativ (antagligen vadsomhelst annat de gjort).

(Klicka för större format)