De svarta hostiornas herre

Det är dags för vad som åtminstone för mig känns som avslutningen på Yann/Schwartzs version av Spirou i och med utgivningen av De svarta hostiornas herre, ett album som tar vid omedelbart där det föregående, Leopardkvinnan, avslutades (vilket i sin tur var en fortsättning på Operation Fladdermus): Spirou, Nicke och deras nyfunna bekantskap Aniota reser till Belgiska Kongo för att lämna tillbaka en statyett till dess rättmätiga ägare, leopardkvinnorna i Urugondolo-regionen. Men de möter motstånd; landet befinner sig i en komplicerad politisk situation med rebeller som slåss mot kolonialmakten Belgien, och landets invånare befinner sig på olika sidor i kampen (eller som leopardkvinnorna, inte på någondera sidan).

Så exotiska miljöer, magi, kristna missionärer, korrupta rebeller bidrar alla till att det här känns som ett klassiskt pojkboksäventyr. Och, tyvärr, med klassiskt menar jag här inte bara de bra delarna hos sådana böcker (fart, spänning, och i det här fallet snygga teckningar), utan också alltför många av de dåliga :-/ Yanns manus är säkerligen medveten om riskerna med att låta albumet utspela sig under den koloniala tiden i Kongo-Kinshasa (fortsättningsvis Kongo) och månar om att undvika fällorna, men jag tycker inte att han lyckas så bra.

Som exempel finns Aniota med och hon är en tveklöst modern kvinna och bra skildrad tycker jag; hennes splittrade känslor inför å ena sidan livet i Belgien där hon växt upp och å andra sidan det i Kongo där hennes äldre släkting lever fångar Yann upp fint. Men sen har vi förstås alla invånarna i Kongo där klichéerna kryper fram, med leopardkvinnor som visserligen skildras i huvudsak sympatiskt men som liksom titelns hostiornas herre styrs av tro på och utövandet av magi, och rebellerna som är enklaste sortens nidbilder över potentiella militärdiktatorer. Kontentan för min del är att den enda kongolesen som skildras som en helgjuten person är just Aniota och i viss mån den lilla gatupojken Youma, dvs den enda av dem som redan tidigare lämnat Kongo (Aniota) och den enda av dem som medvetet flyr därifrån (Youma). Visst, det kan förstås vara en slump, men det känns lite unket att om du är framåt, om du är modern, om du vill leva ett fullödigt liv, då lämnar du Kongo och flyttar till Belgien…

Rebeller

Och jo, det påverkar onekligen att just Belgiens kolonialvälde i Kongo var ett av de absolut förskräckligaste, framförallt under de år kung Leopold II personligen ”ägde” landet. Att kungen skymtar till som staty i Leopoldville är säkert realistiskt, men det gör också att åtminstone jag återigen påminns om den faktiska bakgrunden till Belgiens närvaro i landet när jag läser, och att den bakgrunden helt lämnas därhän i albumet. Ingenting negativt om kolonialiseringen syns till (förutom möjligen indirekt sådan, typ korrupta byråkrater, men rebellerna framstår ändå som ett ännu värre alternativ), och när även den kristne missionären får en slags hjälteroll känns det inte alls bra.

Trots dessa klagomål och trots att Yann fortfarande är rätt svag vad gäller att få sitt manus att hålla ihop (Audrey-skildringen i de tre albumen är ett utmärkt exempel på det; varje gång hon nämns eller är med i handlingen känns det krystat) gillar jag ändå både det här albumet och de två tidigare. Tillsammans, som tre album som ger en alternativ version av Spirou och Nicke, fungerar de bättre än som enstaka album. Och som jag sagt tidigare är Yann betydligt bättre på enstaka mindre scener än handlingen i stort, och de är lika bra här som någonsin tidigare; framförallt gillar jag hur relationen mellan Spirou och Nicke långsamt växer fram på ett naturligt sätt, men också scener som de med de golemliknande monstren är bra.

Schwartz teckningar är också ett stort plus, och de har bara blivit bättre med tiden. I Operation Fladdermus kändes han som en skicklig men något osjälvständig imitatör av tidigare tecknare, men nu känns han som om han litar mer på sig själv och sin version av Spirou. Visst finns det fortfarande stora likheter med andra men nu skulle jag säga att hans teckningarna snarare är ”inspirerade av” än ”imiterande”.

Slutomdöme: Politiskt ett misslyckande, kanske mest för att politiken  huvudsakligen saknas när Spirou hamnar i ett sammanhang där jag tycker politiken nog måste åtminstone nämnas, men att läsa serien enbart ur en politisk aspekt vore orättvist. Teckningsmässigt är det en framgång, och manuset är ojämnt men har definitivt poänger som gör det värt att läsas, framförallt av Spirou-fans.

Leopardkvinnor

Leopardkvinnan

Spirou - Leopardkvinnan - omslag

Leopardkvinnan är en direkt fortsättning på förra årets Operation Fladdermus: Samma serieskapare (Yann står för manus, Oliver Schwartz för teckningarna), samma miljö (Belgien på 40-talet), och en fortsättning på historien är det också, med många referenser till det tidigare albumet. Lite konstigt egentligen när jag tänker närmare på det eftersom sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av … var tänkt att ge diverse serieskapare möjligheten att göra sin egen version av Spirou, utan att behöva tänka på kontinuitet och dylikt, men nu har Yann & Schwartz alltså gjort två volymer med en utlovad tredje, De svarta hostiornas herre, som ska ta vid där Leopardkvinnan slutar. Om man därtill lägger att Émile Bravos Porträtt av hjälten som en oskuldsfull ung man i praktiken också hör till sviten börjar det mer likna en alternativ version av Spirou istället för en engångshändelse.

Men eftersom jag haft trevligt när jag läst böckerna tänker jag inte klaga :-)

Så, med den lilla bakgrundsdiskussionen, vad är Leopardkvinnan för en serie?

Andra världskriget har slutat, och trots den bitvis lyckade insatsen för motståndsrörelsen har det inte gått bra för Spirou. I brist på bättre jobbar han återigen som piccolo på hotell Moustic men han gör ett uselt jobb; kriget och minnena av flickan Audrey har satt sina spår, och han dränker sina sorger med hjälp av sprit. Så när en av hotellets gäster, en gammal storviltjägare, överfalls av en kvinna utklädd i leopardpäls och Spirou av en slump blir indragen är det bara till det bättre eftersom det ger honom chansen att fokusera på någonting annat.

Spirou - Leopardkvinnan - alkohol

En inte helt lycklig Spirou på väg att dras in i ett nytt äventyr

Plotten i Leopardkvinnan är inte den starkaste; efter att ha läst en hel del serier där Yann stått för manus skulle jag säga att det är ungefär som väntat. Hans historier känns ofta lite hattiga, med lösryckta scener som placeras i rad utan riktigt flyt. Däremot är han bättre på dialog, så jag tror man ska läsa hans serier mer för just dialogerna och enstaka scener snarare än för en spännande historia (det dramatiska omslaget till trots, i det här fallet). Och jag tycker definitivt det här albumet är mer lyckat än Operation Fladdermus; mixen av skämt och allvar känns betydligt bättre balanserad här.

Schwartz bidrag är precis som i Operation Fladdermus alldeles utmärkt, med teckningar som påminner både om de riktigt gamla Spirou-albumen men också mer moderna tecknare som Yves Chaland (hans Freddie Lombard är svår att inte associera till) eller för den delen än mer stiliserade tecknare som Daniel Torres och Francesc Capdevila/Max. Så, mycket trevliga illustrationer tycker jag, och dessutom i en som vanligt excellent fysisk förpackning!

Ett äventyr med Spirou och Nicke av … fortsätter att underhålla; jag gillar verkligen den här bokserien, och även om Leopardkvinnan inte är den bästa boken i serien (det tycker jag redan nämnda Porträtt av hjälten… och Lewis Trondheim Panique en Atlantique, tyvärr inte på svenska, är) så befinner den sig i mittskiktet. Helt okej underhållning skulle jag säga, och om man gillat de tidigare böckerna ska man absolut ta och kolla in den här också.

Spirou - Leopardkvinnan - de Beauvoir

Våra hjältar stöter på ett berömt författarpar i Paris

Härnäst (kanske, kan bli någonting annat emellan): En annan klassisk serie anammar samma idé som Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, och den gör det med ett mycket lyckat resultat :-)

Operation Fladdermus

Ser man på, förlaget Cobolt fortsätter att ge ut special-böckerna om Spirou; jag var väldigt glad när de gav ut Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man förra året eftersom jag tycker det är kanske det bästa i hela sviten, men jag måste erkänna att jag kände mig osäker på om det skulle sälja tillräckligt för att det skulle komma flera. Men:

(Något beskuret pga att boken är större än min scanner)

(Omslaget något beskuret pga att boken är större än min scanner)

Så, vad handlar Operation Fladdermus om? Tja, om nu inte omslaget är tydligt nog så kan jag meddela att albumet är en (fristående, manusförfattaren Yann och tecknaren Schwartz har haft fria händer att göra vad de vill) fortsättning på Porträtt av hjälten…, åtminstone i den bemärkelsen att den Spirou och den Nicke vi får se här känns som några få år äldre versioner av dem vi såg tidigare.

Spirou är inte längre lika naiv; han arbetar fortfarande som piccolo på samma hotell som numera är tyskt högkvarter i det ockuperade Belgien, men han gör det för att kunna spionera på tyskarna och hjälpa motståndsrörelsen. Ung är han och inte alltid helt eftertänksam, men han nu tydligt tagit ställning jämfört med den yngre versionen som ännu inte bildat sig några egna uppfattningar om världen.

Nicke i sin tur är mer öppen med sitt motstånd mot tyskarna, och är därför mycket misstänksam mot sin tidigare vän Spirou eftersom denna verkar vara en kollaboratör. Han har inte gått med i motståndsrörelsen, men när en allierad pilot dyker upp på hans rum ser han det som sin självklara plikt att hjälpa denne.

Jag skrev om den här boken för fem år sedan, efter ha läst den på danska, och jag var inte så imponerad. Nu, efter ha läst den igen, har jag ändrat mig?

Nja, en smula. Det som gör boken intressantare den här gången är helt enkelt att de svenska översättningarna har gjorts i rätt ordning, så att jag nu har Porträtt av hjälten… som en bakgrund/introduktion till OperationFladdermus. Det gjorde att den här läsningen inte kändes lika lösryckt som förra gången, vilket är ett klart plus. Spirou och Nicke utvecklas över de två böckerna, även om de inte ändras så mycket i den här enskilda boken.

Men jag tycker fortfarande att den inte håller ihop, manusmässigt. De mycket allvarliga delarna, som judeförföljelsen, nazisternas tortyrmetoder, och den stenhårda och obönhörliga behandlingen av misstänkta kollaboratörer tycker jag skär sig alltför mycket mot småskämten, den rätt meningslösa skildringen av tyskan Schickengrüber som blir Nickes älskarinna, den lättsamma stämningen i vissa scener. Det går att blanda allvar och komedi (jag menar, jag älskar ju vissa av Garth Ennis serier som blandar lika vilt), men jag tycker helt enkelt inte att Yann klarar av det, med resultatet att jag omväxlande irriterar mig på saker som känns betydelselösa och saker som känns som tillagda för at ge albumet en känsla av tyngd, av allvar.

Så de delarna tycker jag ungefär lika mycket om som förra gången. Men en sak jag inte tog upp i min förra recension var att i mina invändningar mot Yanns manus glömde jag att säga att Schwartz teckningar däremot är tveklöst godkända, i sin blandning av tidiga Spirou-serier och en mer modern sensibilitet. Och det samma gäller presentationen av boken: Den ser och känns mycket trevlig att läsa och att hålla i handen, och det är inte oviktigt när det gäller ett visuellt medium som serier 😉

Ett typiskt metaskämt i boken; just Tintin är med på flera plan i serien, både som här med inslag från serien och som ett diskussionsämne för karaktärerna som läser Tintin och har åsikter om Hergés eventuella samarbete med nazisterna

Ett typiskt metaskämt i boken; just Tintin är med på flera plan i serien, både som här med inslag från serien och som ett diskussionsämne för karaktärerna som läser Tintin och har åsikter om Hergés eventuella samarbete med nazisterna

Slutomdömet blir att köp först Porträtt av hjälten…, och sen, om du vill läsa mer i en liknande miljö, läs den här. Och är du fortfarande sugen på mer så kan du precis som jag gör hoppas att översättningarna fortsätter, och med lite tur blir nästa bok La Femme Léopard, det senaste albumet i sviten, med samma skapar-par som här och med en handling som tar vid 1946, året efter krigets slut. Den finns på danska men jag har inte köpt det eftersom jag optimistiskt väntar på en svensk utgåva istället :-)

Basil & Victoria – London Guttersnipes

Basil & Victoria - cover

Den här boken borde vara mycket bättre än den är:

  • Upplägget är alldeles utmärkt. I de fem albumen (här hopsamlade och översatta till engelska i en volym av Humanoids) får vi följa Basil och Victoria, två gatungar i London under andra halvan av 1800-talet. Livet de lever är hårt och hemskt; Yann (manus) och Edith (teckningar) väjer inte för vad det innebar att leva på gatan under den här epoken. Våld (Victoria är konstant beredd att ta till sin kniv när det behövs), svält, smuts är vardagen, för att inte tala om alla vuxna som på alla möjliga sätt gärna utnyttjar de utsatta barnen. Så en rik flora av möjligheter till bra historier finns, även med tanke på att målgruppen för serien är barn. Fast jag hade nog gärna sett att Yann inte slängt in små gästspel av precis alla personer som förknippas med 1800-talets London, som Jack the Ripper, Holmes & Watson, Dickens, …
  • Ediths teckningar är finfina. I de tre första albumen, ritade 1990-1995, är stilen murrig både färgmässigt (mycket skitigt brunt och grått) och linjemässigt, med en del användande av kolstift eller liknande, medan de två avslutande, ritade 2006-2007,  är gjorda i en klarare stil med rena färger och tydligare linjer. Charmant är det hela tiden, utan att någonsin teckningarna blir för gulliga vilket skulle kunna förta för mycket av den realistiska miljön. Riktigt bra!
  • Humanoids utgåva är finfin den med. Jag gillar de här tjocka samlingarna där man samlar ihop allt av en serie; mycket att läsa och relativt billigt är det också. Det är en väldigt inbjudande bok det här, en som jag verkligen fick lust att läsa bara av att titta på och hålla i.

Men den håller alltså inte, så vad är det som felas?

90-tal

90-tal

Helt enkelt är det så att Yann inte är en särskilt bra manusförfattare. Jag har skrivit om honom förr och med tiden har hans brister blivit väldigt tydliga för mig. Den första serien av honom som jag skrev om var en av de alternativa Spirou-historierna och när jag läste den gillade jag den, men det var nog mer för att det var roligt att läsa en så pass udda Spirou-serie (när jag senare läste Èmile Bravos Spirou och såg hur mycket Yann snott från den föll den ännu lite mer i min aktning).

Sen har jag också läst en hel del av hans The Unspeakables och den relaterade The White Tigress som även de borde varit roligare än de är, med en serie i Spirou-stil men med vuxnare innehåll, men som aldrig blir mer än en rätt opersonlig och förvirrad serie med alltför mycket våld och trist sex i en bedrägligt snygg klädsel. Och häromsistens läste jag hans pseudo-dokumentär om några klassiska franska serietecknare på odyssé i USA, Gringos Locos, där återigen miljön och upplägget var långt intressantare än det faktiska resultatet.

Yann är bra på att hitta tecknare och likaså på uppslag och idéer till miljöer, men han är inget vidare på att utnyttja dem. Hans serier saknar flyt: Förut trodde jag att det kanske var översättningarna som gjorde att jag ofta blev lite förvirrad när jag läste hans serier och att de kändes hackiga (i och med att jag läste dem på danska som jag är sisådär på eller i engelska scanlations gjorda av fans) men nuförtiden känner jag mig rätt säker på att det bara är så att han är dålig på att berätta en historia på ett förståeligt sätt och så att jag bryr mig om dem han skriver om.

Jag vill väldigt gärna tycka om Basil & Victoria – London Guttersnipes och jag tycker nog faktiskt bäst om den av de serier jag läst av Yann. Men förtjänsten är till mycket stor del Ediths, även om Yann också bidrar en del med att ha förlagt serien till en mycket intressant era och dessutom vågar framställa huvudpersoner som inte precis så trevliga (inte så konstigt med tanke på deras bakgrund, men de är nästan för elaka för att jag ska vilja läsa om dem) och deras omgivning som riktigt ruskig (med barnprostitution med mera). Fast till slut måste jag säga det igen: Yann är en rätt dålig manusförfattare, tyvärr :-/

00-tal

00-tal

Legendarer på resa: Gringos Locos

Gringos Locos omslag

Dagens serie Gringos Locos är en rätt dålig serie, men den är ändå en smula intressant att läsa för inbitna serieläsare. Paret Schwartz/Yann, teckningar respektive manus, har tidigare bland annat gjort ett Spirou-album men den här gången är det en dokumentär-serie: Gringos Locos skildrar hur serieskaparna Jijé (inte så känd i Sverige men jobbade bland annat med tidiga Spirou och Jaktfalkarna), Morris (Lucky Luke) och Franquin (Spirou, Gaston) bestämmer sig för resa till USA.

Planen är att söka jobb på hos Disney eftersom de tror att det är där seriernas framtid ligger men de får tji;  tiden är några år efter andra världskriget och Disney håller precis på att skära ner på personalen. Så istället luffar de runt, tillsammans med Jijés familj som också följt med. De försörjer sig på diverse jobb, inklusive att skicka nya seriesidor tillbaka till Frankrike med Spirou, Lucky Luke och annat. Franquin och Morris är mer av slackers medan Jijé har en familj att se efter, inklusive barn som ska gå i skolan, och därför blir de mer bofasta.

Gringos Locos - Teckning

(Den danska utgåvan är elegant och fysiskt ganska stor så min scanner klarar bara halvsidor…)

Serien själv är egentligen bara en samling anekdoter infogade i den lösa ramen som resan innebär som Yann har samlat ihop med hjälp av intervjuer och från det som tidigare skrivits om resan. Låt mig säga så här: Om det inte varit för att personerna i serien själva vore kända för sitt serieskapandet skulle den här serien aldrig gjorts för anekdoterna är inte speciellt spännande. Miljön, efterkrigstidens USA och Mexiko, är faktiskt intressantare än någonsin personerna är.

Vad gäller skildringen av människorna bakom kändisskapet så blir det aldrig riktigt djupt; precis som i Schwartz/Yanns Operation Flagermus fungerar inte blandningen av allvar/humor. När exempelvis Morris skildras som deprimerad av tanken på att han för all framtid kanske kommer teckna Lucky Luke görs det just ingenting med det. Det skulle kunna vara intressant att gräva mer i, med tanke på att det var just det som hände, men istället framställs det mest som en lustig episod eftersom vi som läsare vet att han fastnade i den serien.

Schwartz teckningar är lättast att beskriva som trevliga i sin en smula kantiga version av en typiskt fransk-belgisk skola. Ingenting att upphetsas av men samtidigt väldigt kompetent och avkopplande att se.

Gringos Locos är definitivt bara en serie för seriefans; andra lär mest undra varför man skulle läsa just den här reseskildringen framför alla andra som tänkas kan. En udda detalj också som jag vill nämna: Redan på försättsbladet finns en text som är en enda lång brasklapp om att alla inte håller med om att seriens skildring av tecknarnas resa är sanningsenlig. Detta följs upp i ett långt efterord med dels en intervju med Yann om hur han samlat information om resan, dels en lång artikel inklusive en intervju med en av Jijés söner som handlar om hur felaktigt Yann uppfattat allt som hände. Det är ganska bisarrt att läsa en föregivet dokumentär serie där så mycket av det omkringliggande materialet i boken handlar om hur lögnaktig dokumentären är. Mycket underligt, på min ära!

Gringos Locos - Drive-In