Två av Trondheim: Maggie Garrisson & Infinity 8

Lewis Trondheim är en mycket produktiv herre, och det mesta han är inblandad i brukar vara värt att läsa. Så ock dagens två serier där han står för manuset i den ena, Maggie Garrisson, och tillsammans med Zep har han också skrivit den andra, Infinity 8. En kort beskrivning av de båda:

Maggie Garrisson

Det här är en tre album lång berättelse tecknad av Stéphane Oiry om Maggie, en kvinna som precis fått ett nytt jobb som sekreterare till en privatdetektiv. Han visar sig vara tämligen värdelös och Maggie, som gillar att snoka i saker och lägga sig i, börjar själv ta på sig uppdrag. Men det står snart klart att hon tagit sig vatten över huvudet när saker tar en våldsammare vändning.

Maggie Garrisson - undersökning

Maggie Garrisson är en ovanlig deckare, om man ens kan kalla den för det eftersom det mer känns som ett grått vardagsdrama i ett regnigt och kallt England. Jakten på pengar är inte för drömmen om ett bättre liv utan snarare ett sätt att fly den allestädes närvarande tristessen; jag får aldrig intrycket av att någon av personerna ens tillfälligt är glada när de tror sig rika utan bara något mindre missbelåtna (om ens det).

Så en inte helt vanlig serie för den vanligen mer komiskt inriktade Trondheim. Men han känns igen i de små detaljerna, som den följsamma dialogen och hur den stackars huvudpersonen aldrig har kontroll över skeendet och istället hela tiden måste anpassa sig (ett berättarknep som också kan ses i till exempel bröderna Coens filmer). Även Oirys teckningar är mer dystra än de man vanligtvis ser i Trondheims serier.

Infinity 8

Nämnde jag att Trondheim är produktiv? Här har vi en ny serie med ett av hans sedvanligt ambitiösa upplägg: 8 album (som i sin tur alla består av tre serietidningar med cirka 32 sidor), alla med olika tecknare och med olika manusförfattare som han samarbetar med, och såsom varande en sf-serie kan han också leka med tiden, så alla album utspelas samtidigt men inte i samma tid. Dvs, gimmicken är ett rymdskepp, Infinity 8, där kaptenen kan reboota verkligheten men ändå minnas vad som hänt och som därigenom kan välja den optimala versionen. Med vissa begränsningar, som att det bara fungerar 8 timmar åt gången, och att det bara fungerar med ett mindre antal (typ 8) reboots per tidsperiod (så att hen kan hålla alla möjligheter i minnet för att sedan välja en). Problem uppstår under resan, och kaptenens speciella förmåga aktiveras…

Det jag har läst är den första boken, Infinity 8 – Love and Mummies(de översätts först i tidningsformat och sedan i samlade album; bok tvås (Back to the Führer) tidningar har precis börjat komma ut) där Zep, mest känd för sin serie Titeuf, är samarbetspartnern och där Dominique Bertail står för teckningarna. Trondheims humor firar triumfer med alla underliga varelser ombord på skeppet och deras interaktioner, och Bertails eleganta, stilrena teckningar med ett mode som närmast påminner om någonting från Det femte elementetgjorde att jag hade löjligt trevligt med boken.

Infinity 8 - bar

Egentligen är det inget storverk utan mer underhållning för stunden, men som de som läser den här bloggen regelbundet vet så är jag mycket svag för Trondheims speciella humor och hans tajming. Det är också kul att se i båda dagens serier att han kan skriva manus där tecknarna är en smula mer realistiskt sinnade än han själv; framförallt Maggie Garrissonär betydligt mer allvarlig än allt annat jag läst av honom.

Trondheim brukar onekligen spara sina allra bästa manus till de serier han tecknar själv, men dagens två böcker visar att även när han inte är i absolut toppform är han en av de allra bästa manusförfattarna vi har idag i serievärlden, och det är inte så pjåkigt 😉

Infinity 8 - undersökning

 

Hipp som hopp i historien: Tidsresenärerna

Det har blivit en del barnserier på sista tiden, och idag är det dags för ett till: Tidsresenärerna av Stan & Vince & Zep, utgivet på Albumförlaget som tidigare satsat mest på serier för äldre läsare. Upplägget är ett som verkar vara typiskt för nyare franska skämtserier med korta episoder på några sidor styck där andra exempel är böckerna om Lou! och Mamette (som jag snart ska recensera). Jag gillar det eftersom ensides-skämt kan bli tröttsamt i längden och albumlånga episoder kräver mycket av manuset för att det inte ska bli långrandigt eller ofokuserat (där t ex Trondheim är ett lysande exempel på hur man kan göra det bra) medan det här formatet känns som det är lättare att lyckas med :-)

Och Tidsresenärerna har valt rätt att lägga upp serien på det här sättet. De små berättelserna om syskonen Adele och Marvin som en dag kommer över en liten grunka som de kan resa i tid och rum med framförs med gott humör och utan krusiduller. De vanligaste tidsreseklichéerna får vi givetvis läsa, som den där när någon åker tillbaka i tiden för att rätta till någonting som hänt och väl där visar det sig att tidsresan är det som orsakar problemet, men det här är en serie för barn och någon gång ska vara den första man utsätts för den här abrovinkeln, och varför inte låta Tidsresenärerna stå för den introduktionen? Dinosaurier och romartiden är självklara mål, plus en hel del epoker som känns mycket franska, som Napoleon-eran och år 50 f. Kr. :-)

Stan och Vinces teckningar har också ett modernt utseende med en färgläggning som påminner om modern tecknad film och en figurteckning där man kan se spå av både Franquin, Hergé och Trondheim. Och just nu kom jag på vad det verkligen liknar: Mads Eriksens serie M, ytterligare en modern humorserie även om just den görs för publicering i dagstidningar istället för i albumformat.

Men Tidsresenärerna skulle inte förstås inte vara så mycket att ha om den inte var rolig; varken teckningar eller modern utformning skulle räcka långt om humorn föll platt. Jag måste erkänna att jag var osäker på vad jag skulle tycka innan jag började läsa eftersom jag märkt att min smak inte riktigt matchar utgivningen på Albumförlaget (med Uppskovet och böckerna om Viktor Kasparsson som lysande undantag).

Och visst är några av historierna sådär men det är självklart att inte allt kan vara guld, fast oftast är det roligt. Faktum är att jag då och då blev verkligt glatt överraskad av att det både var en bra slutpoäng och att den var bra framförd eftersom jag vet med mig att jag ofta kan vara nästan överkritisk när jag tycker att en poäng slarvas bort. Dessutom är även de mindre bra historier fartigt berättat med en fin kemi mellan syskonen så allt hänger inte på en bra knorr, och jag skulle tro att det bara kommer bli bättre när jag läst fler album och lärt känna dem bättre.

Det är kanske inte lika hög klass som exempelvis redan nämnda Trondheims barnserier eller Lou! (de är å andra sidan alldeles fantastiskt bra så det är en hård jämförelse) men uppriktigt sagt kan det aldrig finnas för många kompetenta underhållande serier tänkte för barn, säg typ 10 år plus/minus.

Tidsresenärerna är en bok som breddar Albumförlagets utgivning på ett utmärkt sätt. Fler bra serier för barn på svenska, tack!