Nu i butik: Bästis

Just nu finns det tre tidningar ute i butikerna som har ett, tycker jag, lite intressantare innehåll än vanligt. Inte nödvändigtvis bättre, men intressantare :-) Och det tyckte jag kunde vara värt några korta ord!

Först ut: Serien Bästis av Kenneth Larsen som är gästserien i Pondus maj-nummer. Kenneth Larsen är mannen bakom skräckserien Nio år som jag köpte på SiS häromveckan och berömde. Bästis är dock någonting helt annat, nämligen en burlesk komediserie om de två barndomsvännerna Marthe och Kenneth (självbiografiskt måhända? 😉 ), och en serie som passar förträffligt i Pondus med sin härligt vulgära stil, parat med väldigt roliga teckningar. Det är någonting med framförallt de illmariga ögonen och munnarna som gör mig på gott humör; en liten detalj kanske men ack så lyckad.

image

Från seriens hemsida, http://www.serienbastis.se

Faktum är att jag köpte en samling med Bästis-serier redan på SiS, men jag skrev ingenting om den då eftersom samlingen hade några år på nacken så jag prioriterade de nyare serierna. Den samlingen innehöll längre episoder, medan de som finns i Pondus är i klassiskt dagsstrippformat istället, och Larsen behärskar både stilarna lika bra.

Det verkar som om Kenneth Larsen är en talang (eller, mer än en talang med tanke på hur fullödiga serierna varit) att hålla ögonen på. Jag läser väldigt gärna mer av honom i Pondus; Bästis känns som gjuten för tidningen, och andra serier av honom också för den delen. Så tummen upp för den här aktuella tidningen!

En liten besvikelse: Mandrake the Magician

Omslaget (något beskuret)

Omslaget (något beskuret)

Mer än 4 år efter att jag beställde den dök samlingen av serien Mandrake the Magician med de första årens helsidessidor från söndagstidningarna till slut upp; jag har ingen aning om varför förlaget Titan blev så försenat, men som sagt, nu existerar boken på riktigt!

Och då är det synd att det visade sig att trots att Lee Falk står för manuset här, precis som i den så gott som samtidigt debuterande Fantomen-serien, så är det här inte alls lika rolig läsning som den sistnämnda. Av Fantomens snärtiga replikföring syns inga spår, och inte heller äventyren som knåpas ihop är långt efter Fantomens vad gäller komplexitet och spänning. Det här är historier där det inte lagts ner mycket krut på att få handlingen att hålla ihop logiskt utan saker och ting händer lite så där hipp som happ.

Jag misstänker att ett skäl är just att det handlar om söndagsversionen av serien: Med en sida/vecka är det mycket svårare att få upp trycket och tempot eftersom det går så pass långt tid mellan publiceringarna att du inte kan ha en alltför komplex handling då en sådan riskerar att läsarna lär få svårt att hänga med i svängarna. Det skulle vara intressant att läsa dagstidningsversionen av serien för att se om det stämmer.

Men det är inte enda orsaken, med tanke på att Fantomens söndagsserie visserligen också den är enklare än dagstidningsversionen men trots det är den rolig att läsa. Tyvärr är det så att Mandrake och hans vapendragare Lothar (de är de enda två återkommande karaktärerna under de här åren) är relativt bleka och ointressanta jämfört med den mystiska Fantomen och den rivigt Diana.

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

Dessutom fungerar Mandrakes magi här som en evig deus ex machina: Alla problem, oavsett vad de är, kan lösas genom att han trollar till det. Här och där står det visserligen att det bara är illusioner, men det är ärligt talat en ren lögn med tanke på sidor där Mandrake och Lothar flyger över höga murar, använder flygande mattor, förvandlar en rasande panter som just ska döda en kvinna till en liten kattunge och så vidare. Han är kort sagt en superhjälte som kan göra exakt vad som helst, dvs om manuset kräver riktigt trolleri så gör han det, och om det kräver att det bara är illusioner så är det det som gäller.

Med andra ord är själva gimmicken med serien, Mandrakes trolleri, uselt definierad och en bluff, vilket gör att serien samtidigt som den lider av liknande problem som många Stålmannen-serier gör (hur får man en spännande handlingen när huvudperson i princip kan lösa alla problem närhelst hen vill?) också har problem eftersom jag som läsare inte från en sida till en annan vet vad han kan göra.

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag kunde inte låta bli att tänka på en annan likaså samtida serie med en superhjälteliknande huvudperson som också led av ett undermåligt manus: Alex Raymonds Blixt Gordon. Den har ofta samma känsla av att sida bara följer på sida, utan tempoväxlingar eller spänning, och med färglösa huvudpersoner. Den hjälps dock upp av Raymonds teckningar som gör att jag kan förlåta en hel del (dock inte allt…), och även om Mandrakes tecknare Phil Davis är bättre än jag trott så är han inte i närheten av lika bra som Raymond (vars stil faktiskt påminner en hel del om Davis).

Det finns mer saker jag skulle kunna skriva om serien, som det besynnerligt repetitiva inslaget att alla äventyr de här första åren har som en detalj ett älskande par som inte får/kan/har tillåtelse att gifta sig men det kirrar Mandrake såklart, med bröllop som följd; jag tror att det var när jag började läsa det fjärde äventyret och en olycklig älskande dök upp som jag först tänkte att nu får väl Falk skärpa sig, han tänker väl inte dra till med paret med problem igen, och så gjorde han det.

Eller hur Lothar skildras, dvs definitivt problematiskt (plus för en färgad person i snudd på huvudroll och för att Mandrake uppenbarligen tycker bra om honom, stort minus för hans mycket karikatyrartade utseende, primitiva språk, och, well, hela hans karaktär!).  Men jag tror det får räcka nu.

Det var intressant att läsa den här serien men ärligt talat bara av historiska skäl och för att det är en serie jag gillade som liten då jag läste betydligt senare episoder av den i Fantomen-tidningen. Nu är min nyfikenhet släckt, så även om Titan skulle börja spotta ur sig volymer i en mycket raskare takt kommer jag knappast köpa några fler :-)

Jannah

Jannah - omslag

Svensk science fiction har onekligen blivit vanligare men det känns ändå som om det är långt mellan gångerna jag läser någonting där det svenska ursprunget är tydligt; det vanliga är att det skulle kunnat varit SF från vilket land som helst och att det svenska ursprunget mest är en obetydlig detalj.

Därför är det skoj att läsa en serie som Jannah – Sista året på Jorden, första delen i en science fiction-serie gjord av Frida Ulvengren och Johan Jergner-Ekervik (jag tror att det är ett samarbete både vad gäller teckningar och manus). Att det är Sverige, må vara ett framtida sådant, som skildras känns som en viktig del och inte bara som en detalj.

Vi får följa några människors liv, och varför de börjar lockas av tanken på att emigrera till planeten Jannah, en planet de inte vet mycket om förutom att där kanske man kan få chansen till ett nytt liv. Några av dem är helt enkelt inte nöjda med sitt nuvarande liv, medan andra snarast behöver fly från sina problem. Med andra ord, de är som utvandrare varit i alla tider: De önskar sig ett bättre liv.

Och medan några av dem redan bor och arbetar i rymden bor några kvar i Sverige, på landsbygden eller i stan, och det är här igenkänningsfaktorn dyker upp, framförallt i de lantligare scenerna: Även i framtiden känns Sverige igen, med de smått dystra granskogarna, och människorna som inte precis brinner av lust att dela med sig av sina känslor.

Jannah - vardag

Så ett stort plus för miljön och personskildringarna, och för ambitionsnivån med den relativt stora gruppen huvudpersoner som alla ska presenteras och ges en personlighet, och en historia som både ska fungera som science fiction och som berättelsen om det nya landet. Givetvis hade inte heller blivit ett plus om det inte hade lyckats men det har man, åtminstone så långt som den här delen sträcker sig; när en av personerna på slutsidorna försvinner ur historien kände jag att jag kommer sakna hen, så mycket hade jag redan börjat relatera till denna.

Teckningarna är vad skulle kalla jordnära, med en färgskala som får mig att tänka på Jan Lööfs Ville, en av de få tidigare svenska sf-serierna, och det kan nog vara en orsak till att jag gillar den. Och för den delen, att det finns så få föregångare gör också att jag associerar till den :-) Men även mer klassiska sf-motiv har den rätta rymdkänslan och utan det hade det här varit en svagare serie, absolut!

Jannah - rymden

Mer tänkte jag inte skriva idag; jag lär skriva mer om Jannah när serien är avslutad. En lovande start är det, så även om det såklart inte finns några garantier vad gäller fortsättningen så tror jag nog att det här kommer bli riktigt bra, när krutröken lagt sig. Redan nämnda Ville, min gamla personliga favorit Spindlarnas rike (sorgligt nog oavslutad), men sen kommer jag inte på några fler högkvalitativa sf-serier med den här genuint svenska stämningen. Kul!

SIS 2016: Fler fanzin

Idag: Fyra fanzin från SIS utan skräck, ett ren humor, tre mer om relationer (men också de med en hel del humor).

Baguettelimbo av Olof Eneroth: Gillar du humor med våldsamma känslor angående mat? Då kan det här fanzinet vara någonting för dig, med tio sidors desperat jakt på baguetter till lunch, när det hemska inträffat att de är slut i cafeterian. Och när någonting sådant händer finns det förstås ingenting annat att göra än att försöka överlista de onda anslagen mot baguetteälskaren Mirko.

Baguettelimbo

En bagatell, javisst, men en rolig en, med ett tydligt släktskap med en del manga där liknande fixeringar vid obetydliga saker också används humoristiskt. Men utan att därför kännas som en i mängden halvdana manga-inspirerade serier för här är det snarare någon som förstår kärnan istället för ytan; teckningarna har schvung och egen stil.

En liten kritik dock: Jag tror jag skulle föredragit serien på svenska. Jag förstår att det är lockande att skriva på engelska eftersom man då mångdubblar de potentiella läsarna, men det kommer ofta på bekostnad av språket. Här är det inga direkta fel i texten, men det flyter inte på riktigt så bra som det skulle kunna.

Snö, vitt som papper av Stef Gaines: Ett gammalt fanzine som jag inte köpt förrän nu, med en julkalenderserie från 2011 med korta serier om serietecknaren Linus och hans lika serieinvolverade vänner. Som alltid med Gaines serier är det alltid lika trevligt att läsa eftersom de har så bra seriekänsla, dvs det här är en person som verkligen vet att teckna serier är någonting helt annorlunda än att illustrera en historia.

Snö, vitt som papper

Linus har råkat ut för någonting som Prinsen också gjort…

Med ett vinjettformat som det här så är det givetvis ingen djup och involverande historia som presenteras, men jag hinner ändå lära känna personerna så pass mycket att de får en egen personlighet och att både de allvarliga och de roliga sidorna fungerar. Plus, att det här skymtar förbi karaktärer från andra av hennes serier, som Prinsen från fjolårets bok Björnen & Prinsen gör det förstås enklare att relatera till dem :-)

Det första ragget av My Palm: Och apropå den länkade recensionen av fanzin från förra årets SIS köpte jag också i år ett vad jag misstänker är självbiografiskt fanzin av My Palm.  Jag tycket mycket om Den bästa vänskapen så att köpa Det första ragget var självklart!

Som titeln utlovar handlar det den här gången alltså inte om ett existerande förhållande utan istället om tiden innan: Hur i #%&/%&€ ska man bete sig egentligen när man i början är osäker på hur man över huvud taget ska visa att man är eller inte är intresserad av någon annan, om man dessutom har lite dåligt självförtroende och inte vill göra någon ledsen?

Ett inte så enkelt problem, men om det är jobbigt att försöka lösa själv så kan man istället roas av det här fanzinet som presenterar problemet i all sin komplexitet och inneboende humor, som skräcken för SMS ifall det är någon som man gett sitt telefonnummer till för att vara snäll men som man verkligen inte är det minsta intresserad av.

Det första ragget

Jag säger ungefär som jag gjorde förra året: Energiskt, personligt och underhållande, och det är så fanzin ska vara :-)

Kontroll av Elias Ericson: Ett lite skamligt erkännande: Jag har inte läst Elias Ericsons Åror som kom ut för några år sedan. Delvis beror det nog på att jag sällan har samma smak som bokens förlag Galago och därför inte följer deras utgivning alltför noggrant, men det kan jag inte skylla på i det här fallet eftersom jag både vet att boken finns och att jag tror att jag skulle tycka om den. Med andra ord, det har helt enkelt inte blivit av :-/

Men nu har jag åtminstone läst ett sprillans nytt fanzin av honom och mycket riktigt passade det min smak. Här är det inte en lång historia som gäller utan istället ett sammelsurium av enstaka illustrationer och serier från en ruta till flera sidor långa. Det finns alltid en risk att det kan kännas rörigt med en sån blandning men inte den här gången: Allt känns som om det hör ihop eftersom de alla delar samma syfte: Att visa upp Elias Ericson och hans känslor för världen.

Som han själv skriver på första sidan:

Triggervarning för ångest, alkohol och grafisk självskada.

Och det stämmer fint det; allt som utlovats ingår, men om det var allt skulle det nog ha blivit lite tradigt i längden med tanke på att fanzinet är relativt tjockt. Här finns också glädje, som i Bra saker i Elias liv, och liksom i My Palms serier en stor dos energi.

Kontroll

Faran med självbiografiska serier av det här slaget är att det blir för mycket av introverta känslor som nog kan vara en slags katarsis för tecknaren men som kanske inte är lika intressanta för läsaren. Men här undviks faran: Allt är inte elände, formatet varierar från sida till sida (och variationen lättar upp), och framförallt finns det också självanalys, resonemang om varifrån känslorna kommer och varför de yttrar sig som de gör. Allt tillsammans gör att känslan när jag läst tidningen är att det var en mycket intressant resa och en inblick i hur en annan människa fungerar och tänker.

Och därmed är det nog slut med fanzinrecensionerna från årets SIS (förutom Li Österbergs Agnosis som jag tänkte ta när jag läst klart hennes bok Ljusförgörerskan); som tidigare sagt blev det inte lika många fanzin i år pga vädret. Som alltid tycker jag att min mycket kaotiska metod att köpa fanzin, dvs att gå runt bland borden och se om någonting fångar mitt intresse, verkar fungera finfint eftersom jag nästan alltid gillar det jag läser. Fast helt felfri är metoden inte: Jag misstänker att jag nog missat en del bra saker, i år som alla år. Men med lite tur får jag syn på missade godbitar nästa år i stället :-)

SiS 2016: Fanzin à la skräck

Argh, nästan två veckor sedan senaste inlägget! Jag har ingen ursäkt, förutom att 40 avsnitt av Gravity Falls (förträfflig underhållning) och 12 romaner av MaryJanice Davidson (dito) kommit emellan :-)

Hur som haver, SiS 2016! Som alltid var det väldigt trevligt att strosa runt på festivalen, även om jag den här gången bara var där på lördagen; vädret var så fint att jag kände att jag var tvungen att åka ut på landet till söndagen. Så det blev lite färre inköpta fanzin mm, och jag har pga ovannämnda orsaker inte hunnit läsa dem förrän nu. Men det gör eventuellt inte så mycket eftersom jag köper fanzin som jag tycker verkar intressanta när jag tittar i dem, och ibland innebär det att de kan vara flera år gamla eftersom jag missat dem förut…

Nåja, till verket, och jag startar med tre stycken skräckisar idag:

Psalm 666 av Dennis Gustafsson: Viktor Kasparsson slår till igen, med ett hela 4 sidor långt äventyr 😉 Det här är mest ett kuriosum eftersom serien redan publicerats i boken Vinterbrand, men där handlar det om en senare omtecknad version, lite mer polerad i stilen jämfört med den här tidigare varianten. Hur som helst, Viktor Kasparsson är en alltid lika läsvärd serie, till och med i det här minimala formatet. Och det känns nog som om jag nästan föredrar stilen här, fast det kan förstås ha att göra med att ett mysigt litet fanzin känns mer passande för den korta berättelsen än en singelsida i ett större format gör!

Viktor Kasparsson - Psalm 666

I väntan på tåget / Västerås nästa (inte helt säker på titeln) av Nelly Karlsson: En tecknare som jag recenserade redan förra året, då jag läste hennes Polarnatt. Då skrev jag att jag borde ha köpt fler av hennes fanzin, men givetvis hade jag glömt det i år så att jag köpte Västerås nästa var enbart för att den såg trevlig ut; det var först nu när jag kollade upp om jag nämnt henne förut som jag såg att det hade jag visst gjort…

Det här är också en kort berättelse, om Lidija som medan hon står på perrongen och väntar på tåget mot Västerås pratar i mobilen. Precis som med Polarnatt gillar jag teckningarna här; fokuserade och proffsiga, inklusive textningen (som det ofta är lite si och så med i många fanzin), och mycket rörelse, framförallt med tanke på att det huvudsakligen är ett telefonsamtal som skildras.

I väntan på tåget

Historien är enkel och kanske inte direkt överraskande, och känns mest som någonting att hänga upp teckningarna på. Godkänt, men Polarnatt kändes mer personlig i tonen. Jag borde verkligen ha tittat igenom hennes andra fanzin bättre (om de fanns några); jag får hoppas att jag får chansen igen 2017 :-)

Nio år av Kenneth Larsen: Uppenbarligen var mitt öde i år att köpa mycket korta skräckberättelser; I väntan på tåget är med sina 9 sidor den klart längsta av dem. Men det är såklart hur man använder sig av sidorna som är det viktigaste, och Kenneth Larsen använder sina 6 sidor (well, fanzinet har 12 sidor, men varannan är helt svart) förnämligt  i den här rysaren.

Nio år

Med det begränsade utrymmet gäller det att berätta effektivt och det gör han; de tomma svarta sidorna gör att lästakten går ner, och de stämningsfulla teckningarna som utnyttjar kontrasterna i det svartvita formatet alldeles utmärkt inbjuder också till en läsning där man stannar till på varje ruta. Med andra ord, rytmen i serien känns helt rätt, och det är någonting som är svårt att få till. Här resulterar det i någonting som närmast känns som en känsla av overklighet, nästan poetisk. Högsta fanzin-betyg, helt enkelt!

Så, tre bra fanzin, med Nio år som höjdpunkten. Härnäst: Fler fanzin, men utan skräckinslag. Om man nu inte räknar svår ångest och pinsamma situationer som skräck förstås!