Dreaming Eagles

Well, alla serier jag läser under sommaren kan inte vara intressanta; ibland visar det sig att det jag läst kanske inte varit dåligt men definitivt inte så intresseväckande att jag har så mycket att säga om den. Men hey, då kan jag istället spendera några meningar på varför jag inte har så mycket att säga om serien istället :-)

Case in point (det verkar bli många engelska stickord idag tydligen): Dreaming Eagles, en andra världskriget-historia skriven av Garth Ennis och tecknad av Simon Coleby.

Serien handlar om den första afrikan-amerikanska flygenheten och hur piloterna i den bemöttes av resten av armén och av samhället. Ramhandlingen utspelas under 60-talet när Lee, son till piloten Reggie Atkinson och en anhängare av Martin Luther King Jr, i en klassisk tonårsrevolt anklagar fadern för att inte förstå hur det är att utsättas för rasism eftersom fadern åtminstone fick slåss mot nazisterna. Varpå Reggie berättar hur det egentligen var att som de första afrikan-amerikanska stridspiloterna utkämpa ett krig på två fronter: Mot Tysklands nazister och mot fördomar på hemmaplan.

Ennis har nu skrivit så många krigsserier att jag tror han skulle kunna skriva en serie som Dreaming Eagles i sömnen. Och han gör det bra; i genren klassiska krigsserier finns det nog ingen nutida serieförfattare som är bättre, även om han förvisso är ganska ensam i genren 😉

Problemet är mest att det känns förgrymmat bekant: Andra världskriget, den tyska överlägsenhet vad gäller stridsmaterielet i början, undvikandet av svart/vit moral, de kompetent realistiska teckningarna utan egen personlighet (även om Ennis har haft en del klart svagare illustratörer än Coleby, framförallt i de senare kapitlen av hans War Stories-serie). Och, tyvärr, lika bekant är avsaknaden av den Enniska humorn för när Ennis skriver seriösa serier om krig är det 100% gravallvar som gäller.

Att läsa Dreaming Eagles känns precis på samma sätt som att läsa vilken som helt av Ennis andra serier med samma tema: Skickligt skrivet på alla sätt (yttre handling, karaktärer, osv) men i längden alltför enahanda, och även om han är snitsig på att introducera karaktärer tenderar de att bli symboler snarare än individer eftersom seriernas korthet, tillsammans med att han också vill berätta någonting viktigt om Krig, gör att de inte hinner växa till sig. Det gör att åtminstone jag också känner att det blir för lättviktigt. Jag tycker att Ennis kommer mest till sin rätt när han verkligen tar sig tid med att följa sina karaktärer under lång tid, som i Preacher, Hitman, och i viss mån The Punisher och The Boys.

Faktum är att alla de sistnämnda serierna känns som tungviktare i jämförelse med Ennis krigsserier, trots att efter en beskrivning av dem nog de flesta skulle tro motsatsen (jag menar, hur kan man gissa att en serie som innehåller akvatiska zombie-djur slår hårdare än en som Dreaming Eagles?). Därför skulle jag gärna se att Ennis gav sig i kast med någonting mer substantiellt igen, det är ändå en del år sedan han sist skrev någonting som var längre än sisådär sex nummer. Om det blir en krigsserie så gärna för mig, så länge han ger karaktärerna tid att andas och utvecklas istället för att fastna i ytterligare en ”Krig är dåligt men de kan också ge människor möjlighet att visa upp sin medmänsklighet/omänsklighet”-berättelse à la Ennis.

The Flintstones på 2010-talet

Alltså, ibland känner jag mig helt oförstående inför en del seriekritiker. Nyss skrev jag om The Art of Charlie Chan Hock Chye, en kritikerrosad bok av Sonny Liew men som jag själv tyckte inte helt levde upp till hyllningarna. Men oförstående var jag inte; det som jag tyckte inte riktigt höll i Liews bok kan jag absolut förstå att andra kanske inte håller med mig om. Så inga problem där inte, bara olika smaker.

Men sen har vi dagens serie, närmare bestämt The Flintstones i sin nya inkarnation, skriven av Mark Russell och tecknad av Steve Pugh. Sen den startade sommaren 2016 har artiklar om serien och hur bra den är med sin knivskarpa samhällssatir blandat med gripande handling envisats med att poppa upp i mitt sociala flöde, så till slut accepterade jag tanken att en Familjen Flinta-serie faktiskt skulle kunna vara bra, hur osannolikt den än låter, och har därför nu läst den i hängmattan.

Med ett komplett oförstående som resultat alltså. För det här var verkligen inte särskilt roligt och den där knivskarpa satiren lyste också med sin frånvaro. Låt oss börja med den s.k. humorn:

De rena skämten som finns består mestadels av precis det som var tänkt att vara roligt i den gamla tv-serien, det vill säga att det är höjden av humor med saker som att HR-avdelningen i stenbrottet där Fred Flinta jobbar heter Hominid Resources och att man spelar bowling med ihoprullade bältdjur istället för bowlingbollar. I början är det lite småkul med absurdismen i situationer som den med bowlingen, men det tar slut ungefär samtidigt som jag läst klart det första numret. Efter det känns det bara meningslöst med stenåldersmiljön och jag bryr mig inte ens om när serien inte ens försöker ha en stenåldersförklaring till saker som platt-tv med flera moderna tekniska apparater…

Och satiren är tungfotad och lika subtil som klubba i huvudet. Ämnen som tas upp är rasism, outsourcing, krig och annat smått och ont, och om jag som läsare inte skulle förstå ”analysen” så finns en hjälpsam utomjording på plats som fortlöpande rapporterar hem om vad som händer i Bedrock. Jag sympatiserar med mycket av det som sägs i serien men det gör tyvärr inte läsningen roligare :-/

Helt saknas inte positiva inslag. Varje nummer är en avslutad historia och det är någonting som jag uppskattar emellanåt, eftersom det gör att nya läsare inte behöver ha läst åratal av serien för att förstå vad som pågår. Risken är att karaktärerna blir platta eftersom det är knepigare att bygga upp dem i så korta episoder och den fällan går The Flintstones i; efter tolv nummer vet jag inte mer om Fred än att han är en samvetsöm människa, och att Wilma skulle vilja bli konstnär. Barnen har jag inte en susning om vad är för ena!

Ibland fungerar också humorn, framförallt när alla människorna i Bedrock envisas med att köpa hushållsdjur trots att de inte fungerar, typ en bläckfisk för att diska som istället försöker strypa ägaren.

Men det bästa med serien är hushållsdjurens hemliga liv. De funderar över livets mening: Är jag för evigt dömd att suga upp skräp via snabeln (elefant-dammsugaren) / slås närmast medvetslös av bowlingkäglorna (bältdjurs-bollen) / … Människorna behandlar dem som apparater så om någon inte längre fungerar så bra slänger man den och köper en ny, utan minsta omtanke; de tragiska följderna när ett djur mister en vän från en dag till en annan och ersätts av ett nytt djur går människorna helt förbi. De sorgliga sidorna med djuren är faktiskt gripande på riktigt, även om de hela tiden känns malplacerade eftersom resten av tidningen har en så annorlunda ton.

Dock, som sagt, på det stora hela fungerar The Flintstones inte alls för mig. Russells manus lämnar mig oftast komplett likgiltig, och Pugh teckningar är funktionella men inte speciellt upphetsande i sin kvasi-realistiska stil. Så när jag för några veckor sedan fick reda på att det tolfte numret också var det sista eftersom tidningen nu läggs ner blev jag vare sig förvånad eller ledsen. Även om vad man tycker är bra/dålig humor är högst personligt och det uppenbarligen finns de som tycker annorlunda än jag har jag lite svårt att förstå målgruppen för tidningen: En samhällssatir som nog är mest begriplig för vuxna paketerad i en tidning baserad på en tv-serie som i dag mest ses som något för barn, tecknat i en stil långt från tv-serien.

The Art of Charlie Chan Hock Chye

Att ta med serier att läsa till landet brukar för min del innebära två slags serier: Digitala serier på paddan, och tjocka böcker i ryggsäcken; ”vanliga” album känns som om de oftast är för snabblästa för att de ska vara värda att ta med. Därav inlägg som det om Stålmannens 50/60-tal (digitalt) och Guy Delisles Hostage (tjock). Och nu är det dags för en till recension av ett sånt där härligt tjockt och ambitiöst album: Sonny Liews The Art of Charlie Chan Hock Chye.

Chye presenterar sig själv

Boken presenterar historien om Charlie Chan Hock Chye, Singapores största och mest välkända serietecknare, men det är en mockumentär; Chye har aldrig funnits och allt i boken, dvs serieutdrag, skisser, fotografier, tidningsutdrag, är fejk och skapat av Liew själv. Det är styvt gjort av Liew och väldigt övertygande presenterat, även om Chyes serier är lite för bra för att vara sanna: Han inspireras av en uppsjö välkända internationella serieskapare och inspireras av dem att göra liknande serier, så vi får se Chyes tidiga manga-liknande försök à la Tezuka, krigsserier med Kurtzman EC-serier som förebild, avancerade färgserier som Frank Hampson Dan Dare i brittiska Eagle, superhjälteserier av 60-talets Marvel-modell, superhjälteserier som Frank Millers The Dark Knight Returns, med flera, med flera. Kort sagt, en blixttur genom seriemediets utveckling de senaste halvseklet.

Men viktigare än det seriehistoriska inslagen är de historiska. Alla Chyes serier har ett gemensamt tema: Singapores politiska historia för dagen, eller närmare bestämt Chyes reaktioner på politiken. Det är en turbulent tid med frigörelsen från det brittiska imperiet, självständigheten, den kortvariga unionen med Malaysia, och förändringen från en brittisk koloni till en modern stadsstat. Internpolitiken är likaså intensiv och bitvis brutal, med striden mellan de mer revolutionära och de mer försiktiga singaporianska frihetssträvarna.

Osamu Tezuka à la Chye

Chyes hjärta ligger tveklöst hos revolutionärerna, men eftersom de går förlorade ur striden får också Chye problem: Hans serier, som superhjälteserin Roachman om en sanitetsarbetare som blir biten av en kackerlacka och som en följd får dennes ”superkrafter” (extremt stark, kan klättra på väggar, osv), visar alltför tydligt var hans sympatier ligger när Roachman kämpar för de svaga i samhället, och allteftersom medieklimatet hårdnar blir det problem med att publicera serien.

Liknande problem drabbar Chyes andra försök; han är aldrig riktigt i synk med samhället runt honom, och hans serier för avancerade för de tilltänkta läsarna. Chyes liv är på många sätt tragiskt: Han är ett geni men får egentligen inte ut någonting av det, vare sig långvariga uppskattade serier eller ekonomisk framgång, och på det personliga planet blir det aldrig någonting av hans minimala försök att skaffa en familj.

En rent ”självbiografisk” sida; det här är nog de delar av boken jag gillar mest, dvs där jag helt simpelt läser en berättelse om ett seriefan i Singapore. Den vane serieläsaren lär känna igen den Harvey Kurtzman-inspirerade HEY-bubblan.

Och här ligger nog mycket av mina problem med boken. På många sätt är den suverän, med Liews finurliga manus och mycket skickliga teckningar, och den genomgång av Singapores historia som presenteras är rafflande och synnerligen läsvärd. Men som en fristående bok har den problem.

Först och främst har jag svårt att se poängen med det mockumentära inslaget. Det tillför ingenting, och gör istället läsningen osäker för min del; om allt vad gäller Chye är fejk, vad är då fejk vad gäller den politiska historien? Eftersom det är så uppenbart att det Liew mest av allt vill göra är att berätta sin version av Singapores moderna historia känns hela det mockumentära som en gimmick, någonting att sälja in boken med, snarare än någonting som behövs för att berättelsen ska bli maximalt effektiv.

Om Chye hade varit en mer fullödigt beskriven person hade jag kanske tyckt annorlunda, men tyvärr förblir han vag i konturerna boken igenom. De små antydningarna om hans privata liv som finns känns rudimentära och pliktskyldiga snarare än subtila, så att jag aldrig känner att jag grips av den melankoli som infinner sig hos honom när han slutligen besöker San Diego Comicon och inser att han är en person utan naturlig hemvist; han älskar seriemediet men kärleken är inte besvarad.

Grundproblemet är att de två olika trådarna, dvs Chyes liv som en stor konstnär som aldrig får till det och Singapores historia istället för att förstärka varandra istället distraherar från varandra, med resultatet att båda berättelserna blir lidande. Om det historiska inslaget tonats ner och Chyes serier varit mindre uppenbart politisk laddade (för det politiska inslaget i dem är extremt tydligt, som att många figurer i Chyes Pogo-kopia bokstavligen heter samma saker som de riktiga politikerna) tror jag Chye som person hade känts mer levande, och vice versa om politiken fått en ensam huvudroll och serierna varit påhittade serier från diverse serietecknare istället för en enda hade den varianten också fungerat bättre.

Frank Miller à la Chye

The Art of Charlie Chan Hock Chye är en tour de force av Sonny Liew och bör definitivt läsas av serieintresserade, och man kommer garanterat lära sig en massa om Singapore under tiden; för egen del hade jag endast en mycket svag aning om hur dagens Singapore formats. Och en eloge till Liew som trots att han (liksom Chye i boken) uppenbart hade velat att det historiska förloppet utvecklats annorlunda ändå kan se att vinnarna i striden också har gjort en hel del gott; en svartvit bild av historien är det verkligen inte.

Men allt ros jag läst om boken från de mest seriösa seriekommentatorerna sen dess utgivning kan jag inte riktigt hålla med om. Det gnisslar både här och där när boken stretar emot sig själv, så ett mästerverk är det inte. IMHO förstås, och tyvärr!

Harvey Kurtzmans krigsserier à la Chye

Hostage

Är på landet så det får bli fotografier istället för scannern -> ni (och Delisle!) får ursäkta bildkvalitén

Kanadensaren Guy Delisle fortsätter att göra dokumentärserier, men den här gången är det inte han själv som varit ute och rest som i de tidigare Shenzhen, Pyongyang, Burma Chronicles och Jerusalem. Istället är det läkaren Christophe Andrés berättelse om hur han 1997 när han jobbade för Läkare utan gränser i Ingusjien tillfångatogs av tjetjener och hölls som gisslan i 111 dagar som Delisle gjort en serieroman av, och en tjock rackare är det på över 400 sidor.

Med en mindre skicklig serieskapare hade det här kunnat blivit rejält långtråkigt eftersom så gott som all handling utspelar sig i mer eller mindre tomma rum där den enda personen är André själv. Han går igenom olika faser efter kidnappningen: Först skräcken över att han ska bli dödad, sen rädslan över att avrättas, sen övertygelsen om att han kommer bli frisläppt direkt, sen oron för att han glömts bort av sin organisation, osv. Hans tankar rusar, och eftersom han inte har någonting annat att distrahera sig med försöker han på olika sätt stimulera intellektet, till exempel genom att gå igenom Napoleons fälttåg i detalj eller dagdrömmerier om vad han ska göra när han är fri.

Vad kidnapparna egentligen har för avsikt framgår aldrig. De framstår mest som småkriminella och ganska amatörmässiga, även om man anar att de officiellt säger sig ha politiska avsikter bakom sitt agerande, pengakravet de efter ett tag ställer till trots. Men de förblir perifera figurer eftersom det här är berättelsen om Christophe André berättad i första person; jag tror att det finns max en ruta där det syns några människor och där han inte är en av dem.

För Delisle innebär det här att hans möjligheter till variation är mycket begränsade. Men han vänder det till en styrka: Mycket av kraften i serien består av att enformigheten och repetitionerna av samma föremål, som glödlampan i taket och det igenbommade fönstret, framhäver den psykologiska terror som André utsätts för, och kontrastverkan när enformigheten bryts blir enorm.

Att Delisle också är en mästare i tajming och rytm i sina serier gör även det att läsningen flyter på bra. Den dagliga lunken med soppa, toalettbesök, och Andrés tankar känns hela tiden engagerande och lustigt nog, med tanke på att ingenting egentligen händer, spännande. Andrés växande frustration, missmod och psykiska svaghet skildras så bra att när han en dag plötsligt får en oväntad chans att fly när en av kidnappare råkar ställa sitt gevär inom Andrés räckhåll och han inte vågar röra det känns det fullständigt förståeligt.

Hostage är ett utmärkt exempel på hur bra serieformen kan passa för dokumentärt innehåll. Som en ren text är jag tveksam till hur huruvida jag skulle tyckt lika bra om historien, men här som serie känns det helt rätt. Men det är klart, det är förstås tack vare att Delisle behärskar mediet så bra som läsningen blir så trevlig :-)

Sommarlättja: Stålmannen på 50/60-talet

OK, ok, idag blir det ett mycket textfattigt och icke-analytiskt inlägg som dessutom inte är det minsta originellt, men jag tänker skylla dels på sommarlättja, dels på att jag efter att ha läst Superman 100-200 (jag kommer inte ihåg varför jag fick för mig att göra det så fråga inte…) helt enkelt inte kan låta bli att dra mitt strå till stacken när det gäller att öka mängden texter om just 50-60-talets Stålmannen och de närmast obegripliga serierna :-)

Så det blir helt enkelt en räcka bilder idag, med någon liten kommentar. Men notera att plocka ut konstiga serier ur den här tidningen under de här åren är som att leta efter skäggiga hipsters i SoFo; jag kan i princip blunda och slumpmässigt välja en sida och den kommer vara skum!

Låt mig börja med lite hederlig gammaldags åldersrasism, när Jimmy Olsen blir guidad i ett museum som hyllar superskurkar och därför givetvis också förnedrar superhjältar, och han får se hur Rymdens Hjältar / Legion of Superheroes skulle kunna tänkas se ut som gamla. The Horror! The Horror!:

Sen några rutor från en serie där alla tror att Clark Kent blivit blind, varpå Stålis ser sig tvingad att lägga ner Clark Kent-identiteten eftersom han inte kan lossas vara blind resten av livet eftersom det skulle göra det svårare att smita undan för att byta om till Stålmannen. Som i de flesta serier från den här eran uppträder huvudpersonerna helt absurt: Clark Kent fräser åt alla att de minsann ska lämna honom i fred och att han aldrig vill se dem igen, varpå Stålis bekymmerslöst konstaterar att ”Jahapp, det var det det, dags att byta identitet!”, och därmed ger upp sisådär 30 års sociala relationer. Den nya identiteten: Clark the ”K”, en superhet brittisk DJ, i ett försök av DC att rida på Beatles-vågen. Efter en som det känns oändlig parad av ”Pip-pip, old chum”, ”Cheerio”, och tedrickande för att visa hur engelsmän uppträder blir han avslöjad som Stålmannen av sina fans, och då finns förstås inget annat att göra än att kyssa dem alla för att visa att han är en riktig karlakarl, och sen överge Clark the ”K”-identiteten med.

Om någon är intresserad löser det sig förstås i slutet med Clark Kents blindhet och när han dyker upp på jobbet är allt som vanligt igen; det verkar som om alla hans vänner är så vana vid att personer då och då får helt andra personligheter och att det inte är någonting att bry sig om. Och att koppla ihop två så extremt olika personer som Clark Kent, i blå kostym med glasögon, med den lika kända Clark the ”K” som nu avslöjats vara Stålmannen, i blå kostym med monokel (som hippa coola engelsmän diggar, ni vet, åtminstone enligt vad DCs redaktion tror), nä det är alldeles för svårt 😉

Men allt är inte usla serier; ibland är det kul med lite udda inslag, som den faktiskt ganska rikliga mängd serier som mer känns som romantikserier än superhjälteserier där gamle Stålis har hjärteproblem:

Eller alla Public service-sidor, där det propageras för att inte slänga skräp i naturen, att inte ha fördomar mot andra etniciteter eller religioner, att psykiska sjukdomar inte är skamliga, att inte mobba, och annat smått och gott. Onekligen med extremt traditionella roller för män/kvinnor/flickor/pojkar, men med gott syfte:

Och ibland är det helt enkelt några snygga teckningar som piggar upp, som i andra rutan här med en ovanligt stämningsfull bild av Stålmannen utklädd till djävulen (varför han klätt ut sig lämnar jag därhän; de krystade förklaringarna till varför han och andra uppträder som de gör i de här serierna förtjänar nästan aldrig att vidarebefordras):

Fast sen har vi förstås fallen där teckningarna istället drar ner betyget, som den minst sagt annorlunda anatomin Clark Kent uppvisar här (och nej, röd kryptonit har inte gjort att hans huvud krympt):

Det där jag sa om att personers uppträdande närmast känns slumpartade? Här är ett fint exempel där Lex Luthor, den intelligentaste människan på Jorden och den tveklöst bästa vetenskapsmannen verkar ha missat någonting fundamentalt om hur fortplantning fungerar när han planerar att hämnas på Stålmannen genom att åka tillbaka i tiden och gifta sig med Lara istället för att hon gifter sig med Jor-El:

Krystad handling är bara förnamnet!

Och sen har vi det bara underliga där det känns som om man måste ha tävlat på redaktionen om att komma på bisarra situationer. Bizarro är givetvis ofta inblandad, men även Mxyzptlk som här uppträder som hjälte:

Det bisarra är nog egentligen inte den där kaninen utan att alla, inklusive Stålis, ser det som sker som någonting helt normalt. Och btw, det här är en av förbluffande många serier där det dyker upp en konkurrent till Stålmannen som Metropolis största hjälte, och det är fascinerande att se hur snabbt hela befolkningen (inklusive Stålmannens så kallade vänner) omedelbart kallar Stålis för föredetting och istället fanatiskt börjar dyrka den nya. För att så fort den nya försvinner (efter att ha visat sig vara en bluff / superskurk / Stålmannen i förklädnad / dött en hjältedöd) omedelbart börja dyrka Stålmannen istället.

Så nej, det här är generellt sett inga bra serier. Men det är intressant att läsa dem och se hur man från DCs håll på alla möjliga och omöjliga sätt försöker variera de fåtaliga historier man har, och hur ur led man är med tiden; Marvels samtida serier känns visserligen nästan lika daterade idag men på den tiden måste skillnaden känts milsvid!

De serier som faktiskt är bra, fortfarande, är de som vågar bryta mönstret, som till exempel en del av de redan nämnda med romantiskt innehåll. Problemet är även där att när man någon gång råkar göra någonting bra och läsarna uppskattar det (det märks på brevsidorna rätt tydligt när så är fallet) så kan man inte kapitalisera på det eftersom man ofelbart faller in i sitt gamla mönster att skriva samma historia om och om igen. Första gången kändes det fräscht, andra (och tredje och fjärde och…) bara trött.

Det är symptomatiskt att de serier som är roligast nog är alla imaginära What If-historier, med The Amazing Story of Superman-Red and Superman-Blue som det bästa exemplet: Först när man inte måste se till att status quo vid seriens slut är samma som vid dess början blir det bättre. Marvel hade förstått att såpopera var en bra ingrediens att lägga till i superhjälteserierna men DC vågade inte, iallafall inte ”på riktigt”. Dessutom gör just det faktum att man som läsare redan läst otaliga varianter av samma historier att radikalt nya inslag blir ännu roligare.

I en mycket snarlik genre har vi de ”romaner” (dvs istället för 2-3 kortare serier i tidningen är det en längre med 2-3 kapitel) som också vågar ta en lite annan väg. Skillnaden på dem och What If-serierna är oftast inte mer än några rutor i början & slutet, där What if-serierna har några textpaneler som förklarar att det här är en påhittad historia medan de andra istället har någon trivialt krystad förklaring som gör att det som hänt på slutet inte påverkar framtiden.

Och jag vill avsluta med en sida från en av dessa romaner, närmare bestämt Superman Returns to Krypton!, där Stålmannen befinner sig på Krypton innan den exploderar och blir kär i en skådespelerska, Lyra Lerrol. Som vanligt finns det fåniga inslag, som förklaringen till varför ingen undrar över hans konstiga kläder, men på det stora hela är det en riktigt bra serie, och nöjet att läsa stämningsfulla sidor som den här gör att jag ändå till slut inte ångrar att jag läst alla dessa tidningar: