The Man From the Great North

En inte helt korrekt överskrift, med tanke på att boken innehåller 1.5 äventyr med 1 man

Ibland händer det sig att en serieskapare blir så intimt förknippad med en av sina serier att alla andra glöms bort. För Hugo Pratt var den serien Corto Maltese, en serie så unisont hyllad av seriekritiker och omtyckt av läsare att hans andra serier sällan nämns, och det är synd eftersom det finns en del godbitar där. Men tyvärr är The Man From the Great North inte en av dem.

The Man From the Great North är en ganska kort sak (48 sidor) och med mycket lite text; det tar 13 sidor innan den första repliken yttras. Handlingen är både trivial och komplicerad: Jesuit Joe, titel- och huvudperson, är en man helt utan skrupler som ömsom mördar, ömsom hjälper de människor han träffar på när han driver fram genom Kanada. Mycket händer på sidorna men det behöver man i sanningens namn inte bry sig om eftersom Joe bara gör vad som faller honom in, och den inställningen kännetecknar också Pratts manus som känns som en improvisation, som om det skrivits i samma stund som han tecknat sidorna.

Seriesida

Ett tag trodde jag att det skulle visa sig finnas någonting mer i historien, när Joe stjäl en mountie-uniform han hittar och sedan spela med när andra tar honom för en kanadensisk polis. Med tanke på att Joe har en fransk pappa och en indiansk mamma och hur rasistiskt indianer behandlades, tillsammans med att Pratt definitivt inte tyckte om de koloniala tankesätten, vore det ju inte förvånande om det skulle visa sig spela en roll i Joes personlighet.

Men inte då; det finns ingenting som tyder på att Joes bakgrund spelar någon roll i seriens handling. Det närmaste det kommer är i en scen där Joe besöker en gammal präst som var den som lärde honom katekesen, men även här känns det mest som om Joes behandling av prästen är nihilism snarare än en protest mot en påtvingad religiös uppfostran.

Man skulle iofs kunna säga att bara det faktum att han har indianska anor och att han klär ut sig till mountie i sig är en kommentar till hur indianerna behandlades, men jag tror nog fortfarande att Pratt enbart såg serien som en chans att teckna det han just då kände för att teckna.

Och det finns ett helt okej, kanske till och med ett bra album, insprängt mellan pärmarna här. Det albumet har visserligen ingen djup handling eller personteckning, men när Pratt tecknar fritt blir det vackert och med en underbar känsla i illustrationerna, och det räcker långt även om det är lite för mycket meningslös action och för lite rena stämningsbilder. Problemet är bara att det albumet, som också är samma album som ursprungligen gavs ut 1980, inte är det album som nu finns tillgängligt på engelska.

The Man From the Great North har nämligen två inslag som ursprungligen saknades, och både två försämrar serien drastiskt:

  • 1984 påbörjade Pratt en uppföljare till serien, men efter ett 20-tal nya sidor avbröts publiceringen, och sen återvände Pratt aldrig till den, och den oavslutade serien ingår i albumet.  De nya sidorna är i samma stil, dvs ordkarga men proppade med action, så ingen förändring där, men tyvärr får vi också en förklaring till hur det första albumet slutade. Varför tyvärr? Det öppna slutet som låter läsarna själv fantisera om vad som egentligen hände är nog det i manuset (om det nu fanns något manus) som jag tyckte bäst om, så att komma med en uttrycklig förklaring av detsamma är enligt mig ett stort misstag.
  • 1991 gjordes en film av serien, och till filmen ombads Pratt göra storyboards. Dessa storyboards utvecklade också historien och förklarade mer av vad som hände, och i den här utgåvan har dessa storyboards lagts in i serien där de kronologiskt passar in. Mer bilder av Pratt låter ju lockande och nog är de spontana teckningarna snygga, men de förstör helt rytmen i serien, både på grund av att stilen är helt annorlunda och för att de klumpigt förklarar alldeles för mycket av vad som pågår. Det kanske fungerade i filmen, men eftersom en styrka i Pratts serier är att de lämnar så mycket till läsaren att fundera på själv förstör de här bara stämningen.

Storyboardsida

Så visst, som Pratt-beundrare är det roligt att även andra serier av Pratt än Corto Maltese översätts, men den här utgåvan har stora problem. Men det blir bättre om man när man läser den helt sonika hoppar över storyboards-sidorna och det andra albumet, för att senare när man läst det ”riktiga albumet” kanske återvända och läsa storyboardsen som sidokommentarer till serien snarare än något som ingår i serien per se, och det andra oavslutade albumet kan man vänta med något år eller två innan man läser, när läsningen av det första albumet hunnit sjunka undan. Enkelt, eller hur? 😉

Lilla Fridolf: En slags äktenskaplig lycka

Dags att skriva om en tjock lunta rykande färsk gammal svensk seriekultur i formen av Lilla Fridolf – Alla årsalbum 1958-1970, en bok som föga förvånande med tanke på titeln men mycket förvånande med tanke på hur udda idén är samlar ihop alla julalbum med Lilla Fridolf från starten till dess att albumen övergick till att publiceras i färg. Här är det alltså färgläggning à la lingonsylt som gäller, och som alla som läste serier innan 80-talet känner igen:

(Boken är så tjock att när jag lägger den i min scanner kommer inte mitten ner helt och hållet -> det blir lite suddigt mot mitten till; sorry!)

Men färgläggningen är självklart inte det väsentliga utan innehållet, ett innehåll där alla serier är skrivna av Rune Moberg och tecknade av Torsten Bjarre (med någon hjälp av assistenter på enstaka sidor ser det ut som) där vi får följa familjen Olsson, dvs:

  • Fridolf själv, en man i övre medelåldern som jobbar på kontor och vars största nöje är att gå ut på krogen Södra Brunn tillsammans med sina vänner. Sinnebilden av en toffelhjälte och symptomatiskt nog mycket mindre än sin hustru, och hans giftermål med och relation till Selma är det centrala nav som allting i serien cirklar runt. Men deras relation är inte riktigt lika enkel att beskriva som man först skulle kunna tro.
  • Selma, hemmafru men säkerligen mycket dugligare än Fridolf om hon skulle getts chansen till jobb+karriär. Hennes personlighet är svårare att fånga eftersom hon huvudsakligen är reaktiv: Handlingen igångsätts nästan alltid av någonting som Fridolf gör eller råkar ut för, och sen agerar Selma på det.
  • Lillen, deras dotterson, en liten kille som i början huvudsakligen är en busunge som bara är med för att kunna skämta om hur småbarn är, men som allteftersom växer upp till den som är förnuftets röst när Fridolf och Selma spårar ut alltför mycket i sina ofta förekommande gräl. Också mycket intresserad av poliser och deckare, någonting som Moberg i senare serier än de här använder lite väl ofta för att dra igång enklaste sortens intriger med tjuvar, kidnappningar osv. Verkar hänga mer hemma hos morföräldrarna än hos sig själv, så jag undrar hur hans hemliv är…
  • Lillens familj bestående av föräldrarna Maggan och Valdemar, men de är mestadels bara utfyllnad de gånger det krävs att hans föräldrar ska synas till. I ett av julalbumen dyker också en lillasyster till Lillen upp, men jag undrar jag om det bara var ett tillfälligt påfund av Moberg för att handlingen krävde en sådan lillasyster (Lillen känner sig bortglömd och rymmer hemifrån) för jag kan inte minnas att jag någonsin sett till henne senare, även om det förvisso är rätt många år sedan jag läste Lilla Fridolf som liten :-)

Så en tämligen standardiserad uppsättningen karaktärer för en familjekomedi, inklusive de med tanke på att Lilla Fridolf skapades på 50-talet givna rollerna med arbetande makar och hemmavarande makor, där makarna endast önskar att umgås med sina kompisar och när de kommer hem servas av de makorna, men istället tvingas använda det mesta av hushållets pengar på shopping utförd av de senare som dessutom ständigt hunsar dem.

Inte originellt och inte precis fräscht, men om man kan överse med de ytterst traditionella könsrollerna så är det här faktiskt betydligt bättre serier än man skulle kunna tro. Mycket beror det på Bjarre som tecknar ack så prydligt, med rakbladsskarpa linjer men också med mycket fart och rörelse; det påpekas i efterordet att han var en av de första svenska serietecknarna som anammade fartstreck, ljudeffekter som en del av bilden, stänkande svettsdroppar, och alla andra påfund från amerikanska serier som gör sidorna så mycket skojigare att titta på.

Jag tror mest det är Selmas sylvassa näsa som får mig att tänka så, men jag tycker nog det finns en del gemensamma drag med Irving Tripps teckningar i Lilla Lotta/Little Lulu: Samma säkra linje, samma tydlighet, samma action när det krävs, även om Bjarres teckningar inte är fullt lika renskalade som Tripps. Och ibland, och det misstänker jag är mer Bjarre än Moberg, lite av samma absurditeter :-)

Men också Mobergs manus förtjänar beröm. Jag är kanske partisk på grund av mitt Lilla Fridolf-läsande som liten knodd, men som en som också läste svenska serier som Kronblom och Agust & Lotta som liten så skulle jag säga att det finns en stor skillnad med Lilla Fridolf jämfört med de två andra: Visst bråkas det hos Olssons, inklusive handgemäng (där Fridolf oftast drar det kortaste strået) och visst tar båda två alltid chansen att säga något retsamt om den andra när tillfällen dyker upp, men samtidigt finns det ganska gott om scener som visar att de både tycker om varandra och att de utgör ett team; när de samarbetar lyckas de nästan alltid riktigt bra, och så finns ju Lillen som gjuter olja på vågorna när de svallar för höga. Och både Fridolf och Selma är väl medvetna om hur nyttigt det är för dem när Lillen finns med:

Personligen gillar jag just de scener när Fridolf och Selma tar sig i kragen och jobbar tillsammans alternativt är snälla mot varandra. Delvis säkerligen för att det är en trevlig omväxling till det eviga gnabbandet som det kan bli lite väl mycket av om man sträckläser de här 300+ sidorna serier, men också för att serien i de ögonblicken känns mer tidlös och originell, när två tämligen gamla personer bryter mot klichéerna. Plus också för att det i julalbumen handlar om långa sammanhängande historier; mitt (diffusa men dock) minne från barndomen är att de korta serierna i tidningen inte hann med några subtiliteter utan mycket oftare bara bestod av de enklaste sortens skämt om en toffelhjälte och hans dominerande maka, medan de längre berättelserna kräver mer variation av manuset.

Och sen finns det förstås humor att utvinna även i gräl; ibland (men tyvärr inte så ofta som jag skulle kunna hoppats) lyfter grälen och blir mer sublima i en helvetesversion av hur ett äktenskap kan vara där båda parterna sedan länge nötts ner av de ständiga bråken och där båda två vet precis var den andras svaga punkter finns, men ingen av dem förmår att bryta mönstret. Lite av moderna komedier där man ska skratta åt hur fruktansvärd situation är alltså!

Men till syvende og sidst är det som gör boken läsvärd för mig helt enkelt att det är en trevlig bok med trevliga serier. Den fysiska utgåvan i sig är inbjudande, med en härlig tjocklek och lockande design, och den känns generös med både ett inledande förord som förklarar dels vad serien är för någonting (vilket kan behövas eftersom det som sagt finns en del tidstypiska inslag som man ska vara beredd på, och alla läste knappast Lilla Fridolf som barn) och dels varför boken getts ut, 50 sidor avslutande artiklar om allt från Bjarres målningar på ett utedass i skärgården till olika (påhittade) bilmodeller i serien, och så själva cloun: Drygt 300 sidor serier som trots vissa gupp på vägen ändå hela tiden är en behaglig och underhållande resa, skapad och genomförd av två fullblodsproffs.

Selma må vara ett huskors ibland, men hon har iallafall både självinsikt och humor, något som Fridolf saknar

Inside Mari

Ok, nu blir det en sån där känslig serie igen, som hela tiden ligger och balanserar mellan att vara riktigt sunkig och riktigt bra, och som jag kanske senare kommer ångra att jag tog upp här. Men hej och hå, let’s go!

Serien ifråga heter Inside Mari och är skapad av Shūzō Oshimi och börjar på ett sätt som vi sett i många andra japanska serier: En morgon vaknar titelkaraktären Mari hemma i sin egen säng men någonting är fruktansvärt fel, för den som vaknar upp inne i Maris kropp är istället mannen Isao, en ung hikikomori (dvs någon som dragit sig undan från samhället och huvudsakligen lever ensam instängd i sin lägenhet).

Isao har länge idealiserat Mari utan att känna henne eller ens veta vad hon heter; det sista han minns är att han kvällen innan sett henne inne i en butik där hon alltid handlar vid samma tid (och det är också därför han själv går dit vid den tiden), och att han följt efter henne därifrån. Sen minns han ingenting mer, innan han vaknar upp i hennes kropp den följande morgonen.

Som sagt finns det många japanska serier som leker med könen på liknande vis, både med humoristiska och/eller dramatiska följder. Här är det drama som gäller; jag tror inte det finns en enda skämtsamhet någonstans i de totalt nio albumen. Isao är förtvivlad över att Mari är borta, och att han kanske är ansvarig för det, och han plågas också av det som han ser som ett övergrepp mot henne att han blir tvungen att utan hennes tillåtelse klara av saker som att klä på sig, använda bindor under mensen, och så vidare. Yori, en klasskamrat med starka känslor för Mari, blir i sin tur Isaos förtrogna men hon är samtidigt arg och upprörd och anser att det är hans fel att Mari försvunnit.

Här finns förstås den där riskabelt sunkiga delen av serien: Det skulle mycket lätt kunnat bli en voyeur-serie av smygpornografisk typ där läsaren tillsammans med Isao får ”uppleva” hur det är att ha en kvinnlig kropp. Men Isaos förtvivlan över sin situation är så stark att det aldrig känns spekulativt, trots handlingen och trots att det finns extremt explicita scener; inte många, men de är alla en viktig del av handlingen och den psykologiska utvecklingen hos huvudpersonerna och upplevs aldrig (åtminstone av mig) som onödiga. Visst är det en gränsdragning där man kan ha olika åsikter, men för min del är serien rakt igenom respektfull mot Mari: Medan jag läste den var jag inte helt säker på det där sistnämnda, men efteråt var jag det :-)

Efter att alltid ha blundat varje gång han klätt på sig, gått på toaletten, duschat osv, inser Isao/Mari att han inte längre kan undgå att se vad han gör när han överraskats av månadens mens ute på stan och nu måste använda bindorna han just köpt.

Det är nämligen så att allteftersom jag läste märkte jag att Oishimi hade en mycket tydlig plan om vart han var på väg vilket inte alltid är fallet med japanska serier som på grund av sin följetongskaraktär kan förkortas/förlängas beroende på läsarintresset. Här däremot anar jag att serien nog blev precis så lång som den alltid var tänkt, och att även de scener som jag själv tyckte var på gränsen efterhand efterhand visade sig vara oundvikliga: Serien har en stark och tät psykologisk handling, och för att den ska kunna utvecklas som planerat behöver vissa saker inträffa.

Lite vagt uttryckt är jag rädd, men jag vill inte avslöja alltför mycket om vad som händer. I mycket korta ordalag är det här en blandning av psykologisk thriller, triangeldrama (Mari/Isao/Yori) och utvecklingsroman, och det fungerar alldeles utmärkt. När man väl läst klart hela serien vill säga för jag var som sagt definitivt skeptisk här och där till att Oishimi skulle ro i land det hela :-)

Lättsamt är det inte utan tvärtom ibland rejält deppigt pga den dystra tonen, men det är ändå med en känsla av hopp och optimism som serien slutar. Oväntat men mycket välkommet; innan jag läst den sista volymen tänkte jag att det nog inte skulle bli en recension eftersom serien visserligen hade sina poänger (inklusive traditionella men bra teckningar) men att det fanns alltför mycket tveksamheter. Men ”It ain’t over till it’s over”!

Faktum är att jag för några år sedan läste den första (kanske de två första, inte helt säker) volymen av Oishimis The Flowers of Evil, men att jag inte fortsatte eftersom jag tyckte att den verkade alldeles för dyster och att den gottade sig i psykologiskt sårbara personers elände. Men nu är jag smått sugen att göra ett nytt försök för kanhända även den visar sig vara någonting annat när jag väl läst hela serien.

Alack Sinner: Höga berg och djupa dalar

Det är inte ofta jag läser en serie som bitvis är så suverän men där samtidigt andra delar är så komplett inte i min smak som i José Muñoz (bild) och Carlos Sampayos (manus) Alack Sinner – The Age of Innocence. En nästan mytisk serie som de två argentinarna publicerade i diverse olika europeiska magasin från mitten av 70-talet och framåt, och som det faktiskt finns en hel del utgivet av på svenska tack vare Epix/Medusa. Men här är det alltså frågan om en amerikansk utgåva från IDW, i vad som är tänkt att bli en komplett publicering av serien när den andra delen (Alack Sinner – The Age of Disenchantment) så småningom dyker upp.

För den som inte läst någonting av Muñoz/Sampayo förut så är nog det första som slår en teckningarna: Muñoz har en svärta som få, och i kombination med hans expressionistiska stil blir det anslående. Ibland blir det så extremt att det blir svårt att tyda, men fascinerande är det. Det finns tydliga drag av tecknare som italienska Hugo Pratt eller argentinska Alberto Breccia, men Muñoz är lätt att känna igen när man en gång sett hans serier.

Sinner som polis

Så lätt igenkännlig är han att när amerikanska superhjälteteckaren Keith Giffen på 80-talet läste honom och blev så inspirerad att han lånade kanske väl mycket av Muñoz teckningar blev det en smärre skandal i serievärlden eftersom lånet var så uppenbart. Jag har ju ingenting emot att man lånar och mixar från andra, men problemet här var nog mest att Giffen fick mycket beröm för sin personliga stil men han sa inte flasklock om inspirationen från Muñoz…

Men nog om Muñoz, vad med Sampayos bidrag, dvs manusen?

Jodå, de håller hög klass de med. Den här samlingen utgår från den interna kronologin i serien, dvs i den ordningen episoderna utspelar sig, istället för att vara i publiceringsordning. Så i början hänger Sinner på Joes bar (som också finns som en egen serie med samma namn) och berättar om när han jobbade som polis, för att senare i boken jobba först som privatdeckare och sen som taxichaufför. Det är historier där huvudpersonen snarast är New York, det New York som på 70- och 80-talet var så skitigt och hårt drabbat av kriminalitet som skildras. Och det känns som om staden hela tiden svettas; det är varmt, instängt och ärligt talat eländigt för hela slanten.

Historierna är inte precis klassiska pusseldeckare och Sinner har inte mycket till övers vare sig för poliser eller privatdeckare (inklusive sig själv); om något sympatiserar han närmast med de kriminella, åtminstone om de kommer från de fattigare delarna av staden. Och många av historierna bryr sig inte mycket om whodunnit osv; de är mer av karaktärsstudier av människor Sinner träffar på, som boxare på uppgång/dekis och andra minst sagt klichéartade personligheter när det gäller skitiga privatdeckarberättelser.

Men klichéerna fungerar, inklusive den gigantiska klichén som New York utgörs av; det är den ofta skildrade versionen av New York som en symbol för civilisationens sammanbrott som vi får följa i en svartsynt helvetesskildring. Jag gillar det skarpt, trots att jag ofta föredrar renare teckningar än Muñoz stil; det är så skickligt gjort och med så mycket stämning att det bara är att kapitulera.

Det var de höga bergen, så var är de djupa dalarna?

Well, det finns två dalar egentligen:

  • Först och oviktigast är det den fysiska utgåvan. 400 svartvita sidor för $30 är helt OK som pris och trycket är bra, men pappret är verkligen undermåligt. Det är förvånande eftersom IDWs utgivningar av europeiska serier hittills alla haft utmärkt papper (trots några missar i reproduceringen på en del volymer), men här är det ett relativt grovt papper som jag betvivlar kommer undgå tidens tand. Synd, men jag kan stå ut med det.
  • Det som inte är lika lätt att stå ut med är hur mycket sämre de sista episoderna är, när Sinner jobbar som taxi-chaufför. Det finns egentligen inget skäl till att yrket i sig skulle göra historierna sämre, men jag tyckte det var riktigt svårt att komma igenom några av dem. Och egentligen börjar det lite innan, när seriens skapare dyker upp i ett meta-avsnitt medan Sinner fortfarande är privatdeckare. Det avsnittet är visserligen lite småskoj och jag trodde att det bara var en kul grej de gjorde, men efter det avsnittet kändes manusen mycket mer ofokuserade. Politik kommer in och uttalad samhällskritik, men problemet för min del är att Sampayo som diskbänksrealist är mycket skickligare än som politisk tänkare. Det blir svamligt och tyvärr obegripligt, och även Muñoz teckningar tappar i kvalité när expressionismen långsamt förbyts i rent kaos och förlorar sitt fokus. Men det kan nog vara att när jag inte uppskattar manuset så blir jag heller inte lika imponerad av Muñoz, orättvist nog 😉

Så läs för allt i världen den här serien, det förtjänar den, men den första halvan är överlägsen den andra. I mitt tycke alltså, men jag kan mycket väl tänka mig att andra kanske uppskattar de senare episoderna där världens konturer löses upp. Och jag undrar verkligen hur nästa samling kommer bli!

Sinner som taxichaufför

Asterix och det stora loppet

Ja, nä, det här var verkligen inget vidare :-( När Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrad (teckningar) tog över Asterix i och med albumet Asterix hos pikterna tyckte jag att det var lovande: Humorn, framförallt genom gnabbandet i den lilla byn fanns där, och karaktärerna kändes också rätt. Handlingen var visserligen ingenting speciellt utan definitivt en försiktig historia där det kändes som det viktigaste nog varit att inte göra gamla fans upprörda, men det kunde jag ha överseende med i det första albumet efter att en serieklassiker bytt händer.

Men när det andra albumet, Ceasars papyrus, dök upp kändes det inte lika lovande längre. Visst fanns det en del trevliga inslag fortfarande men det var fortfarande alldeles för försiktigt i att försöka hitta nya vägar och egna idéer, och när dessutom huvudpersonernas personligheter kändes klart tråkigare och plattare blev jag orolig för vart serien var på väg.

Och här står vi nu med Ferri & Konrads tredje album, Asterix och det stora loppet, och jag skulle säga att det är med marginal deras sämsta. Vi är återigen tillbaka till en handling som är uppenbart kopierad på ett äldre album: Gallien runt bjöd på en rundtur i Gallien, modellerad efter Tour de France, och den här gången är det olika städer i Italien som besöks under en hästkapplöpning anordnad för att visa världen hur fantastiska de romerska vägarna är. I typisk Asterix-anda erbjuds vi på vägen karikatyrer på diverse kända personligheter som Silvio Berlusconi, och de italienska städernas specialiteter förevisas också.

Det som i mitt tycke gör det här till ett så dåligt album är tröttheten och slentrianen i allting. Förutom handlingen som alltså helt saknar nya idéer har också de brister som fanns även i de tidigare albumen förstorats: Asterix, Obelix, Julius Caesar och resten av de välbekanta figurerna har nu helt reducerats till sina allra enklaste egenskaper. Obelixs stupiditet når nu Homer Simpsonska nivåer, Caesar har förlorat all moralisk resning och är nu bara en löjlig och maktgalen despot, och Asterix som aldrig varit den mest tredimensionella personen har nu ingen personlighet alls. Eller förresten, ett personlighetsdrag har han: Han tar alla tillfällen som ges att fälla elaka kommentarer om hur korkad Obelix är, som här:

Visst har Asterix alltid varit medveten om att Obelix inte är riktigt lika klartänkt som han själv, men även när han inte kunnat undgå att påpeka det har det alltid varit med äkta kärlek. Här däremot förolämpar han så gärna Obelix på ett överlägset och obehagligt sätt, väl medveten om att Obelix antagligen inte kommer förstå exakt vari förolämpningen består. Kort sagt mobbar han Obelix albumet igenom.

Sen har vi alltså också en handling med en fuskande romersk körsven och en uppsjö andra tävlanden av olika nationaliteter. Även här märks det att Ferri inte har löst problemet med hur man moderniserar en klassisk serie samtidigt som man undviker att avvika alltför mycket från grundkonceptet. Asterix under Uderzo & Goscinnys ledning utvann ofta mycket av sin humor från en lek med nationella, kulturella eller regionala särdrag; en hel del av deras humor håller än, medan annat har åldrats. Här med alla olika representerade nationaliteter har Ferri helt klart tänkt sig göra någonting liknande, men samtidigt finns en tydlig rädsla för att skämt ska tolkas som gammaldags eller sårande för någon och resultatet blir sorgligt nog det sämsta tänkbara: Extremt slitna och lika extremt ytliga klichéer syns överallt medan humor som korsikanernas våldsamt överdrivna hederskänslor i serier som Asterix på Korsika lyser med sin frånvaro för att inte trampa på några ömma tår.

Det leder till att vi får så otroligt roliga karaktärer som två vikingar vars enda egenskap är att alla a/o blir nordiska bokstäver (”Din størå fetå gåller!”, extremt jobbigt att läsa efter ett tag), två goter som talar i frakturstil, och två kusher vars enda egenskaper är att de är kvinnor, svarta och talar med hieroglyfer istället för med text. Goter och egyptier har talat med frakturstil respektive hieroglyfer förut i Asterix men då skildrades också deras länder och deras kultur, men här är textvarianterna det absolut enda utmärkande för dem. Och apropå kusherna: Precis som jag klagade på efter att ha läst Caesars papyrus, kan vi kanske sluta med de där löjligt stora röda läpparna nu? Please?

Platt, plattare, Asterix och det stora loppet.

Sen blir det lätt så att när man som jag i det här fallet verkligen inte tycker om en serie så ser man fel överallt. Som när jag läste det här albumet och störde mig på, i tur och ordning: Asterix ögon som i alltför många bilder antingen fånstirrar eller ser ut att titta på någonting annat än det är avsett att de ska göra; att tyglarna som används i kapplöpningsvagnarna varierar så i antal hela tiden (det ska vara åtta men ofta försvinner en eller flera i Conrads teckningar); enstaka meningar som inte låter bra på svenska (”Jag släppte efter för mina impulser” istället för ”…gav efter…”).  Allt saker som gav mig intrycket av ett hastverk, vilket framförallt översättningen säkert kan vara pga tidspress att få ut albumet i Sverige så tätt inpå den franska utgivningen, men också små detaljer som jag misstänker jag nog inte ens noterat om jag inte redan var på ett negativt humör 😉

Jag tycker det är intressant att se hur de stora fransk-belgiska serierna har moderniserats:

  • Lucky Luke fortsätter ungefär som den alltid har gjort men det fungerar oftast hyfsat; den har alltid varit enklare i sin utformning och stil än Asterix och dessutom aldrig en riktigt lika stor klassiker så nya serieskapare som tagit över har kunnat modernisera (blygsamt, men ändå) på det sätt de känt för.
  • Spirou har ännu mindre än Lucky Luke förknippats med någon speciell serieskapare så här har det moderniserats hämningslöst. Givetvis med blandade resultat :-)
  • Asterix har inte moderniserats alls visar det sig nu, när den enda skillnaden som finns är att allting blivit mer menlöst :-(
  • Tintin lades helt sonika ner efter Hergés död, så tji modernisering där.

Jag misstänker att det största problemet här är just att Asterix varit en så stor framgång, vilket gör att ingen som är inblandad i den vågar göra någonting mer udda. Tintin har ju en om möjligt ännu mer ikonisk ställning så jag tror att det är ganska smart att inte ens försöka sig på en ny version…

Och det är ganska symptomatiskt att det också är Lucky Luke och Spirou (och även Linda och Valentin, även om inga av de albumen ännu översatts till svenska) som vågat sig på att släppa fram ännu vildsintare tolkningar i och med biserierna där diverse moderna serieskapare får göra i princip vad de vill med serien. Jag har svårt att tänka mig ett Asterix-album av samma slag, men med tanke på hur bra de alternativa versionerna sålt kan man aldrig vara säker!