Sommarläsning: Velvet

image

Vad sägs om lite Kalla kriget-läsning, som svalkande avkoppling i sommarhettan? I så fall kan jag rekommendera Velvet volym 1, en samling med de 5 första avsnitten av serien med samma namn, med Ed Brubaker som manusförfattare och Steve Epting som tecknare (med bra färgläggning av Elisabeth Breitweiser). Det är en ypperlig blandning av spionthriller och action som utspelar sig under det frostigaste åren av det kalla kriget med Velvet Templeton i huvudrollen, en medelålders kvinna med ett förflutet som agent av högsta klass men som nu, av okänd anledning, istället jobbar som sekreterare för den brittiska underrättelsetjänsten. Men så dör en av de aktiva agenterna och när man börjar nysta i varför dras VT in i härvan…

Men jag har redan beskrivit bakgrunden till serien förut, när jag recenserade det första numret av Agent X9 där serien också publiceras sedan snart ett år tillbaka. Då berömde jag den och sa att den ”…fungerar fantastiskt bra i X9…” och det står jag fortfarande fast vid; förutom det vassa och välskrivna manuset vill jag också tillägga att i en tid då de flesta amerikanska serietidningar består av längre historier som sträcker sig över flera nummer och därför inte ger så mycket om man läser enstaka nummer så lyckas Velvet mycket bättre än genomsnittet med det. Den större historien, totalt 15 nummer lång (den snabbtänkte läsaren förstår alltså att den här boken är den första av tre som kommer samla ihop hela berättelsen om Velvet Templeton), är förstås viktig i en spionhistoria av det här slaget men det märks att Brubaker också lagt ner mycket omsorg för att varje nummer/kapitel ska ge något för läsaren.

Och sen är det roligt att se att Apart förlag (som alltså gett ut den här översättningen) fortsätter med att sprida kostnaderna för att översätta nya serier genom att de både publiceras i tidningsformat och sedan samlade i album (inte för att Apart ger ut Agent X9 men kostnaderna för översättning mm kan säkert delas mellan de inblandade förlagen); det är ett sätt att få ekonomi i serieutgivning som gör att både tidningsläsare och bokläsare kan få sitt.

image

I hängmattan passar Velvet alldeles förträffligt, förutom då att jag gärna skulle läsa resten av serien också; jag inser att jag inte läst de avslutande numren efter det jag skrev den första recensionen. Mer läsning åt Simon, yay!

Europe Comics & Delcourt

Sommartider = inte så många recensioner här eftersom jag mestadels ligger i hängmattan och dåsar. Lite läsande blir det ändå, och eftersom jag inte vill släpa ut alltför mycket tunga böcker till landet blir det mestadels elektronisk läsning.

Och då skulle jag vilja slå ett slag för två förlag som översätter mängder av intressanta europeiska serier (dvs fransk/belgiska) till engelska, men som bara publicerar dem elektroniskt: Europe Comics & Delcourt.

Jag skriver ju ibland om scanlations av europeiska serier här på bloggen, men faktum är att det senaste året har jag läst betydligt färre sådana än förut, och skälet är just att det nu översätts så mycket mer officiellt än det gjort förut. Jag skulle ju gärna se fler fysiska utgåvor också, men det är såklart bättre med elektroniska än inga alls, och jag har full förståelse för att det är väldigt mycket billigare och enklare att ge ut sådana. Så, de två förlagen:

Delcourt: Det här är förstås det klassiska franska serieförlaget som alltså nu satsar på att översätt en del av sina serier till engelska. Jag har skrivit om några av dem, som Josephine, Forever B%*#h,  och The Modern Man, och överlag är det mestadels serier av den typen som Delcourt satsar på, dvs moderna komedier som drar åt chic lit-hållet; bra underhållning, helt enkelt, som jag hoppas säljer tillräckligt bra för att de ska fortsätta. De översätter en del serier av annat slag också men de har definitivt en tydlig profil på det som de hittills gett ut.

The Invisible Lesbian - psykolog

Från The Invisible Lesbian av Oceanerosemarie/Magellan/Revel, utgiven av Delcourt

Europe Comics: Det här är däremot ett så vitt jag vet nytt förlag som alltså enbart satsar på det elektroniska formatet, och vars serier kommer från diverse förlag som de välkända Dupuis & Lombard. Och serierna spänner över ett brett spektrum; några exempel:

  • Dad, en serie om en ensamstående pappa och hans tre döttrar. Skriven och tecknad av Nob, vars Mamette finns på svenska, är Dad en komisk serie av samma typ som nämnda Mamette, Lou, Sisters, Tidresenärerna och andra nyare franska serier. Kul, även om den kanske förlitar sig lite väl mycket just på att en pappa som uppfostrar döttrar ska vara humoristiskt i sig.

Dad - filmtajm

  • Atar Gull, den utmärkta serien om den (med all rätt) hämndlystna slaven Atar Gull, som jag berömde för några år sedan när en scanlation dök upp. Men nu finns alltså en officiell utgåva också, sympatisk nog!
  • Esteban, en serie om den unge Esteban som i brist på bättre alternativ ansluter till ett valfångstfartyg efter att hans familj dödats av soldater. Hittills har fyra delar översatts, skrivna och tecknade av Matthieu Bonhomme, vars Mannen som sköt Lucky Luke är ett av årets bästa översatta till svenska album. Hittills!

Esteban - hav

  • Florence Cestacs (den hittills enda kvinna som vunnit Grand Prix de la ville d’Angoulême) moderna klassiker The Midlife Crisis och The Post-Midlife Crisis. Två album som är hur roliga som helst, där den första handlar om en medelålderskrisande kvinna och den andra om ett gäng något äldre kvinnor som sitter och pratar strunt albumet igenom. Stark rekommendation från mig!

The Post-Midlife Crisis - mens

Fler serier finns, som den ångestladdade och smått surrealistiska Forget My Name av Zerocalcare, rebooten av den gamla komedi-klassikern Superdupont, Michel Kichkas Förintelse-berättelse Second Generation – The Things I Didn’t Tell My Father, och så vidare.

För de som liksom jag inte har någonting emot att läsa serier i elektroniskt format och vars franska-kunskaper inte är sådär värst imponerande skulle jag tro att det sällan/aldrig någonsin förut funnits lika mycket intressanta serier som översätts till engelska. Så oavsett om ni har en hängmatta att dåsa i eller inte, sätt igång och läs! :-)

Zap 16: En epok går i graven

Zap 16 - cover

Zap är kanske den mest kända av alla amerikanska undergroundtidningar och utkom med sitt första nummer 1968. Det innehöll bara serier av Robert Crumb, men senare nummer var istället antologier där tecknare som Gilbert Shelton, Rick Griffin, Spain Rodriguez, Robert Williams med flera bidrog.

Tidningen har alltid haft en oregelbunden utgivning (givetvis, eftersom den är underground) men de senaste decennierna har den nästan helt upphört. Tills häromåret, då Fantagraphics tryckte upp en samlingsutgåva av alla dittills utkomna nummer (dvs t o m #15) men som också som extra bonus innehöll den tidigare inte utgivna #16. För den som jag som var lite smånyfiken på vad de gamla uvarna gjorde för serier nuförtiden var dock de $500 som boxen kostade lite i dyraste laget för en enda tidnings skull…

Men nu har #16 givits ut som en fristående tidning/bok istället, till ett mycket hemulare pris, och då tyckte jag att det kunde vara värt en titt!

Och det är väl lika bra att säga som det är på en gång: Det här är en samling mestadels väldigt trötta serier. De är inte heller precis nya eftersom det gått mer än 10 år sedan #15, så en hel del av serierna här har ganska många år på nacken. Några spridda tankar om de av serierna som satt några spår i minnet:

  • Williams har blivit tämligen oläslig på senare dagar. Inte för att hans bisarra piratserier någonsin varit avsedda att läsas för sin handlings skull, men här är det än mindre av handling och teckningarna är kladdigare och i mitt tycke tristare att studera än förut.
  • Jam-serierna där Zap-tecknarna tillsammans gjort serierna är inget som jag är vare sig imponerad eller intresserad av. Det gäller iofs ofta för den här typen av serier; de är mer intressanta för de som intresserar sig för detaljer i hur olika tecknare gör serier än för läsare, IMHO.
  • Även Spains historier saknar energin från hans bästa serier. Tyvärr, eftersom han är en tecknare jag uppskattat mer efter hand jag läst hans serier.
  • Robert Crumb & Aline Kominsky-Crumbs gemensamma serier är en av de två mest givande serierna här. Visst är de också åt det trötta hållet men här är det medvetet; de handlar just om att bli gammal, om att det är svårt att teckna/skriva, om att de kanske inte längre har så mycket att säga som inte redan sagts. Plus att de åtminstone berör skildringen av kvinnor i Zap, någonting som man inte precis kan säga någonsin varit tidningens starka sida.
  • Slutligen har vi Gilbert Shelton, och hans Wonder Warthog-serie. Shelton är lika rolig som någonsin förut och inte det minsta trött. Att han som kanske var undergroundens allra första serieskapare likafullt också verkar vara den av de klassiska tecknarna som håller kvalitén uppe längst är inte så lite imponerande!

Zap 16 - Wonder Warthog

Summa summarum, Zap #16 är inte precis någonting man behöver vare sig köpa eller läsa, men för den som ändå liksom jag är intresserad av vad undergroundens förgrundsgestalter gör för någonting nuförtiden går det åtminstone att köpa den för en bråkdel av det tidigare priset :-)

Zap 16 - Robert & Aline

Ljusförgörerskan (och Agnosis)

Ljusförgörerskan - omslag

Det är alltid lika kul när en serieskapare (eller för den delen en författare, en konstnär, osv) hittar rätt. Dagens konkreta fall: Li Österberg, som alltid gjort serier av allehanda slag (självbiografiskt, realistisk samtida fiktion, med mera), och hennes högst personliga tolkning av den grekiska mytologin.

Alla serierna har varit bra, men det känns verkligen som om de grekiska passar som hand i handske. Albumet Nekyia med Hades i huvudrollen, de korta berättelserna där diverse gudar dyker upp i Agnosis, den utmärkta och ännu inte avslutade följetongen Pappas flicka, också den i Agnosis, om Pallas Athena, har alla bidragit till att bygga upp en parnass à la Österberg, där de grekiska gudarnas personliga sidor står i fokus, och att antiken är ett ämne som Österberg gillar och kan mycket om är väldigt tydligt. Plus att hennes tydliga teckningsstil där människor och miljö känns mycket konkreta och påtagligt fysiska också passar bra till att skildra gudar av en likaså konkret och påtaglig typ.

Egentligen är det inte så konstigt med gudar som småbråkar, älskar, och funderar över vem de egentligen är; även i de klassiska berättelserna framstår ju de grekiska gudarna (liksom de i exempelvis asatron) precis som vanliga människor, med den enda skillnaden att de är så mycket mäktigare. Och givetvis leder just deras makt till att de ibland uppträder på sätt som är moraliskt tveksamma; makt korrumperar, som vi alla vet. I Österbergs serier är i princip alla gudar vi ser personer som är vare sig goda eller onda utan lite av varje; deras krafter gör bara att deras handlingar blir mer extrema, med Zeus som ett praktexempel, en person som är vänlig, vill väl, men som eftersom han har möjligheten inte kan låta bli att till exempel använda sina krafter på mycket dubiösa sätt vad gäller sex.

Så när vi i det nya albumet Ljusförgörerskan får följa Persefone och hennes funderingar över sex, könsroller och annat och vad de betyder för henne (med Zeus återigen i sin dubbla roll, av välvilja men också driftsstyrd) är det hela utsökt presenterat: Teckningar, handling, karaktärer är allt någonting som Österberg behärskar närmast perfekt vid det här laget, när det gäller den här miljön. Den enda skönhetsfläcken är att textningen ibland ser lite slarvig ut, med text som ibland är spikrak, ibland sluttar betänkligt i textbubblorna. Inte precis det största problemet man kan tänka sig 😉

Ljusförgörerskan - Zeus

Men vad som också gör läsningen så bra är att jag redan känner en hel del av karaktärerna: Hades, Zeus, Athena har jag ett förhållande till, jag vet vilka de är och deras personliga egenskaper, så när Athena hjälper Persefone med ett dilemma hon råkat i är det inte bara en slumpvis person som dyker upp i serien utan någon vars bakgrundshistoria jag kan och som jag därför vet varför hon hjälper till, och varför hon ger de råd hon ger.

Med andra ord: Österberg har hållit på med ett världsbygge ett bra tag, och kan nu skörda frukterna av det :-)

Och btw, jag nämnde det inte när jag skrev om årets SIS, men det kom ett nytt nummer av Agnosis, och som de senaste åren var huvudnumret ett nytt avsnitt av nämnda Pappas flicka. Jag har ingen aning om hur lång serien är planerad att bli, men bra är den, och jag ser fram mot ett nytt avsnitt nästa år igen!

Agnosis 15 - Pappas flicka

Seriemix

I paketet med recensionsexemplaren av Dylan Dog som jag skrev om senast fanns det också en annan tidning som jag vill skriva några ord om: Seriemix nummer 1.

Seriemix är en antologitidning, någonstans mittemellan ett fanzine och en professionell tidskrift. Fanzine-inslaget består i att innehållet varierar kraftigt i kvalité, vilket inte är så konstigt eftersom Seriemix är avsett att hylla dels Serieforum, det kanske livligaste rena serieforumet i Sverige, och därför bjöd in vem som ville att bidra med serier, och dels den gamla tidningen Seriemagasinet som också den publicerade ett rätt vildvuxet utbud av serier. Så serierna har inte mycket gemensamt, förutom att de precis som Seriemagasinet alla drar åt action/äventyrshållet; självbiografiska serier göre sig icke besvär :-)

Det professionella består i utformningen: Tryck, papper osv är allt av högsta kvalité, väl så proffsigt som godtycklig serietidningen man kan hitta på Presstop och dylika ställen.

Så, serierna!

Det finns en hel del kända svenska namn som dyker up här, som Nicolas Križan och Mikael Bergkvist, med bidrag som varierar från någon sida till en handfull. Även en del av serierna känns igen för den som läst mycket fanzine och annat eftersom några av dem publicerats tidigare. Överlag är det okej, med något enstaka bottennapp och likaså någon enstaka höjdare.

Men tidningen lider av samma problem som många antologier: Det känns alltför mycket som om jag läser en lösryckt samling serier, utan sammanhang. Det är svårt att få till en känsla av gemenskap, av att jag läser serier som på något sätt hör ihop, och tyvärr tycker jag Seriemix ansluter till de antologier som inte lyckas.

Så mitt betyg skulle ha blivit ett Nja, om det inte vore för en av serierna, den som tidningen startar med: Daniel Ahlgrens 20 sidor långa Debut.

Seriemix - Daniel Ahlgren

Jag har berömt Ahlgrens superhjälteserier förut och kan bara konstatera igen att han verkligen vet hur man skriver den här sorterna serier. När jag recenserar finns det alltid en implicit förutsättning: Jag bedömer serier utifrån dess egen kontext. Så om jag till exempel recenserar egenpublicerade fanzines så ska ris & ros ses utifrån världen av egenpublicerade fanzines; ris & ros av serier utgivna av stora professionella serieförlag i det kontextet, osv.

Jag tror att det föregående framgår rätt så tydligt för den som läser den här bloggen, och just därför vill jag poängtera att i det här fallet, när jag skriver att Ahlgrens superhjälteserier är riktigt bra, så är det inte i kontextet av ”svenska serieskapare som gör superhjälteserier i svartvitt på små förlag”: Jag menar att han gör superhjälteserier som är riktigt bra oavsett vad man jämför med. Hans SH3-serier skulle pryda sin plats på vilket förlag som helst; visst, i USA skulle det kanske behövas andra tecknare (även om jag tycker att Ahlgrens teckningar är utmärkta som de är) om det skulle kunna sälja i större upplagor, men manusen behöver inte ändras ett dugg.

Och Debut är precis lika bra som han brukar vara. Det närmaste i serievärlden välkända jag skulle kunna jämföra just den här serien med är Kurt Busieks Astro City, men skillnaden är att Busiek inte är lika bra. Faktum är att jag skulle vilja säga att Debut är den perfekta Astro City-serien, förutom då att den inte är en del av Astro Citys universum :-)

Så jag tycker man ska köpa Seriemix för Ahlgrens bidrag. Sen får man sisådär 60 sidor serier till, på köpet, vilket inte är så illa!