Marshal Blueberry

marshal blueberry - omslag

(något beskuret omslag)

Här har vi ett udda inslag i Blueberry-serien: Tre album skrivna av Jean Giraud efter Jean-Michel Charliers död, med teckningar av William Vance i de två första och av Michel Rouge i det avslutande. Dessutom med ett långt glapp på sju år mellan album två och tre, så jag utgår från att det bara var det faktum att tvåan avslutas med en rejäl cliffhanger som gjorde att det ens blev en avslutning.

För jag har ärligt talat svårt att tro att Vances två album sålde värst bra, för det här är med marginal de sämsta Blueberry-album jag läst. Konstigt nog, för jag gillade verkligen Girauds insats som manusförfattare när han tog över huvudserien, men här misslyckas han med det mesta i en mycket klichéfyllda historia om vapensmuggling till indianer och  maktfullkomliga småpåvar i en småstad i Västern.

Men det finns en bra sak med boken (förutom då att den för första gången presenterar de här albumen i en bok på svenska, och det uppskattas av er ibland alltför komplettistiska krönikör) och det är att den är ett ypperligt exempel på hur stor roll teckningarna spelar för serier.

För när jag säger att Girauds manus inte är bra är det en sanning med modifikation; jag har ärligt talat svårt att bedöma det eftersom Vances teckningar är så urtrista. Hans människor är stela som pappfigurer, och han verkar huvudsakligen bara kunna teckna ansikten rakt framifrån eller från sidan. Han misslyckas ofta med grundläggande anatomi (framförallt händer har han problem med), och färgläggningen känns lika tunn och spretig som hans pennstreck. Jag har nog läst något enstaka album av honom förut (har ett minne av något Bob Morane-album som liten, och någon enstaka episod av XIIIi Agent X9) men utan att komma ihåg någonting från dem hade jag ändå inte trott att det skulle se så illa ut; William Vance är ändå en serietecknare vars namn jag känner igen väl. Men det kan förstås vara så att Vance och Giraud helt enkelt inte passade ihop som serieteam, så jag förstår varför det bara blev två album av dem.

marshal blueberry - vance

Jag förstår Blueberrys förvåning i ruta 8 för vad i #/&€/%#& händer egentligen med Adams hatt?!?

Kanske var det det sju år långa uppehållet som gjorde Giraud gott, eller så är det så enkelt som att när Michel Rouge tog över tecknandet så klickade det plötsligt, för det tredje albumet är långt bättre och en fröjd att läsa. En del av glädjen är självklart baserad på att det nu ser bra ut, med teckningar som påminner en hel del om Girauds egna med med lite förre streck och något enklare utförande, men med säker hand. Lägg därtill mer mättade färger ger sidorna mer tryck och karaktär, och visuellt blir det klart godkänt. Men även handlingen lyfter; ett mästerverk är det verkligen inte men det känns som en rejäl och handfast västern av klassiskt snitt, och det är inte fy skam.

marshal blueberry - rougeDet var kul att se de här albumen eftersom jag inte läst dem förut och jag tycker ju om stora delar av de vanliga Blueberry-albumen, men kvalitén på serierna lämnar som sagt en del att önska. De har också problemet att eftersom de utspelar sig innan albumet Den försvunna gruvan så blir det inte riktigt spännande vad gäller hur det ska gå för Bliueberry själv. Som den nämnda cliffhangern som avslutar album två: Det är svårt att vara orolig för att Blueberry inte ska överleva 😉

I övrigt kan jag säga att det är en prydlig utgåva i samma format som Cobolts andra Blueberry-böcker, men att det är ett sidospår märks. Här saknas till exempel helt redaktionellt material om vad det egentligen är för serier och det är lite synd för jag skulle uppskattat att få läsa mer om bakgrunden till varför de skapades, så jag fick gå till Wikipedia för det istället. Fast det hade ju iofs det goda med sig att jag också fick läsa om Blueberry 1900, en aldrig genomförd tänkt fortsättning på den vanliga Blueberry-serien som Giraud planerade, med François Boucq som tecknare, och som bland annat skulle innehållit en leviterande president William McKinley i Vita huset. Det hade varit roligt att se!

Kan köpas bl.a. här:

Lästips: Vildmarks-systrar

vildmarks-systrar - katten loori flyr - omslag

Ibland kommer det serier som jag inte har mycket att säga om men som jag ändå vill uppmärksamma; kanske för att det inte behövs, kanske för att jag redan skrivit om dem och inte har någonting att tillägga, kanske är jag trött i fingrarna 😉

Som Vildmarks-systrar – Katten Loori flyr, en svensk utgåva av amerikanska Lumberjanes som samlar de första fyra avsnitten i en bok. Eftersom jag gillade den amerikanska boken när jag skrev om den och dessutom beklagade mig över att den inte fanns på svenska så, tja, nu när den faktiskt gör det tänkte jag det var värt att nämna!

Jag har inte den svenska utgåvan själv (jag ramlade över den helt oförhappandes i en butik idag) så jag kan tyvärr inte säga någonting om översättning med mera, men det är kul att serien kommit hit. Jag har inte själv läst den sedan Noelle Stevenson lämnade manusarbetet eftersom det främst var hennes bidrag jag uppskattade så jag vet inte om den fortsatt vara bra efter det. Men eftersom Stevenson skrev serien de första sjutton avsnitten vet jag att iallafall den här boken har bra manus, och jag har redan tipsat en kompis som i dagarna var ute efter en födelsedagspresent till sin dotter om den.

Och det påminner mig om att jag borde prova på TV-serien She-Ra and the Princess of Power, med tanke på att Stevenson är ansvarig för den med. Aldrig får man vila! :-)

vildmarks-systrar - katten loori flyr

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Chester & Grace – The Adirondack Murder

chester & grace - the adirondack murder - cover

Rick Geary fortsätter att göra kusliga serier i sin mycket säregna stil, men i det senaste albumet, Chester & Grace – The Adirondack Murder, tillkommer en ny detalj: Färg. Men det skulle inte vara likt Geary att bara göra en enkel ordinär färgläggning och mycket riktigt är färgerna urvattnade, urblekta, som om de härstammade från samma era som den serien utspelar sig i, dvs det tidiga 1900-talet.

Men bortsett från färgen känner jag omedelbart igen mig som läsare. Det som gör Gearys serier så lockande och samtidigt obehagliga är berättarstilen där alla människor och händelser betraktas som genom ett mikroskop. I detalj får vi se hur Grace Brown och Chester Gillette färdas genom Adirondack, vilka de möter, och vad som slutligen sker. Geary själv kommenterar aldrig så när som här Chester allteftersom ger olika förklaringar till vad som hänt med Grace skildras de alla lika precist, oavsett hur de olika versionerna motsäger varandra.

Men det handlar inte om något Rashomon-liknande där det inte går att säga vad sanningen är, utan här ligger osäkerheten i att även om det finns en enda sanning vet vi inte vad den är, och det kanske alltid kommer förbli så. Överlag är det ofta så i Gearys mördarberättelser att det aldrig utretts tillfredsställande vem som egentligen var mördaren eller vad motivet var, men jag blir aldrig frustrerad över det. Poängen med Geary är inte en spännande dokumentär som leder mot det stora avslöjandet utan istället är det vägen dit och de inblandade personerna som fascinerar honom: Hur hamnade Chester och Grace någonsin i den här situationen? Varför handlade de som de gjorde?

Geary ger aldrig ett uttalat svar på några frågor utan fokuserar istället på att tillhandahålla ett ödesdrama där det tragiska slutet känns oundvikligt. Han är noga med att alla detaljer ska stämma, men vilka detaljer han väljer att ta med görs på ett sätt som nästan känns slumpartat; ett av hans stildrag är hur han ibland i sina teckningar väljer att låta en ruta helt fyllas med vad som verkar vara en oviktig detalj. Allting bygger upp en stämning där vardagen ter sig hotfull och där tingens betydelse är okänd. Efter att ha läst en Geary-serie känns det som om någonting oroväckande kan hända när som helst, hur hemtrevligt det än må se ut där jag är.

Så jo, jag gillar verkligen Rick Geary, han är en serieskapare av helt eget snitt, och Charles & Grace – The Adirondack Murderär lika pålitligt bra som han brukar vara. En brasklapp: Boken går inte att köpa via de sedvanliga bokförsäljarna eftersom det är ett självtryck, finansierat via Kickstarter. Och trycket är inte heller något vidare, med dålig svärta, lätt pixelering, och en smula suddiga sidor. Men på något egendomligt sätt irriterar det mig inte alls utan bidrar närmast till känslan av att det inte är en modern bok utan ett gammalt skillingtryck som letat sig fram till mig, med en gruvlig berättelse om kärlek och ond bråd död.

chester & grace - suitcase

Don Rosa completed

don rosa 10 - cover

Jag nämnde i min årskrönikaatt en av de serieutgivningar som slutfördes 2018 var Fantagraphics kompletta utgåva av Don Rosas Disney-serier, men jag tycker Rosa förtjänar några egna ord så här är de:

Jag är verkligen glad över den här bokserien eftersom jag gillat mycket av det jag läst av Rosa, men jag har aldrig riktigt fått en överblick över hela hans Disney-karriär. Och som jag skrivit förut föredrar jag av diverse skäl att läsa honom på engelska, så trots att Don Rosas samlade verkvar lockande motstod jag den, i hopp om en engelsk utgåva. Och den kom, och snygg var den också; en eloge till Fantagraphics för ett väl genomfört verk med de tio böckerna!

Så nu när jag läst allting Rosa gjort, vad tänker jag då omhand serier?

Egentligen har inte mina känslor förändrats sedan jag skrev om den första boken i sviten för några år sedan: Jag tycker att han kan vara fruktansvärt rolig, jag är inte så förtjust i när han alltför mycket grottar ner sig i Barks-referenser, och jag uppskattar att han så tydligt utstrålar glädje över att vara ett fan som fått chansen att göra exakt det han vill, dvs fler serier som utspelar sig i samma värld och samma tid som hans älskade Barks-serier. Och eftersom han som sagt älskade sitt jobb har det också varit väldigt intressant att läsa hans långa kommentarer till alla serierna i slutet av respektive bok; hur de tillkom, var idéerna kom ifrån, och ibland extremt nördiga (uppskattat av mig) detaljer om dem.

Men i den sista volymen, The Old Castle’s Other Secrets, har serierna tappat lite av gnistan. Det märks framförallt i de längre serierna som ibland känns väl mycket som painting by numbers, oavsett om det handlar om att återvända till en av Barks serier som i titelserien eller om det istället är en av Rosas egna idéer som dyker upp igen (som när den svarte riddaren kommer tillbaka). Innan jag läste den här boken visste jag inte varför Rosa slutade rita serier för drygt 10 år sedan; jag hade en vag känsla av att det var någonting med hans hälsa, men det var allt.

don rosa 10 - old castle

I Rosas förord nämns inga orsaker utan det är mestadels ett avsked där han berättar om hur lycklig han en gång var över chansen att få teckna serier med ankorna, och om hur lycklig han är i sitt nuvarande liv. Men det finns en tydligt vemodig ton, så jag tog och läste hans egentliga avslutande ord som det bara finns en internet-länk till i förordet, och de orden kan man läsa här.

Texten skrevs ursprungligen för just Don Rosas samlade verk, men Disney stoppade i sista ögonblicket texten från att ingå i boken (en till eloge, den här gången till Egmont, som hade godkänt den för publicering). Skälet är att förutom diverse orsaker, bland annat just stora problem med ögonen som gjorde ritandet nästan omöjligt, så var det starkaste skälet till Rosas pensionering att han inte längre orkade med hur Disney-koncernen utnyttjar sina serieskapare. Det framgår hur tydligt som helst hur besviken Rosa var på Disney, och om något får jag en känsla av att han inte använder ännu starkare ord eftersom jag anar att han är en vänlig själ och helst inte vill säga någonting ont om någon. Att Rosa också enligt texten drabbades av depression är inte svårt att förstå, med tanke på hur uppenbart fantastiskt och fanatiskt glad han en gång var över att kunna försörja sig på att rita just sådana serier han själv ville göra, och hur stor besvikelsen måste ha varit när han till slut insåg att systemet var så riggat mot honom.

Så nog var det vemodigt att läsa den sista boken och den avslutande texten, både för att nu finns det inte längre några för mig nya Rosa-serier att läsa, men framförallt för att det är så sorgligt att Rosas serieskapande slutade som det gjorde. Men det vore dumt att gräva ner sig i det negativa, för trots allt gjorde Rosa en del riktigt bra serier, och han hade kul stora delar av tiden. Och det låter ändå på honom som att han nu, när det är över och när den initiala besvikelsen lagt sig, ändå är nöjd i sin nya tillvaro där han återigen återgått till att vara ett fan. Om han nu bara kunde inse att hans teckningar, oavsett hur mycket han hävdar motsatsen, faktiskt är bra de med; visst är det tydligt att det legat mycket slit bakom dem och att han inte har den mest självklara teckningstalangen, men all den omsorg han la ner på dem gav utdelning och de är i på sitt sätt perfekta. För som illustrationer till Rosas manus som han säkerligen slet lika mycket med och dessutom manus vars främsta styrka ligger i att författaren lagt ner sin själ i att försöka få allting preeecis rätt känns också de helt rätt :-)

don rosa 10 - sista sidan

Don Rosas sista seriesida, och en mycket passande sådan

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

MAD: Don Martin 1965-1973

don martin 1965-1973 - omslag

SKWOOF. GATHLORP Och framförallt THWOP, den ljudeffekt som jag själv mest av allt sammankopplar med Don Martin, MAD-tecknaren vars andra samlingsbok nu kommit och som (precis som titeln säger) innehåller de serier han gjorde för tidningen  under åren 1965-1973. De här är bara några av de hundratals ljudeffekter i boken, och precis som den första samlingenpryds omslaget av desamma.

Och det tycker jag är mycket rimligt, för det bästa med Don Martins serier är just att de är så extremt mycket just serier: Ljudeffekter är en integral del, Martins mycket speciella sätt att teckna människor som är absurt om man skulle försöka föreställa sig dem i verkligheten ser precis rätt ut på sidan, och humorn är så gott som alltid visuell snarare än textbaserad (förutom ljudeffektskomik, förstås!). Och just i Mad, en tidning där det mesta andra saknade den där seriekänslan, med tecknare som Dave Berg och Mort Drucker som på sitt sätt är skickliga men som mer känns som illustrerade berättelser, så tyckte åtminstone jag när jag var liten att det var skönt när Martins enklare och mer lättydda sidor dök upp.

I den här samlingen har Don Martin hittat sin slutgiltiga form: Mestadels enstaka mycket korta serier, men ofta med sviter av serier med gemensamt tema, med titlar som Don Martin fluktar in en gammal saga, Don Martin tar en ny flukt på samma gamla saga, och Don Martin tar en allra sista flukt på samma jämrans saga, alla serier som utgår från Rapunzel och lägger till en Don Martinsk knorr:

don martin 1965-1973 - saga

Vad mer finns att säga som jag inte sa redan om den förra boken?

  • Jag är lite fascinerad av att 192 sidor, inklusive några artiklar, räcker för att täcka 8 år av MAD. Men det beror nog på att MAD inte publicerades en gång / månad utan mer sällan; som alltid valde MADsin egen väg istället för att göra som alla andra 😉
  • Jag är också fundersam över hur många sidor som är i färg. Jag är ganska säker på att innanmätet i tidningen i princip alltid var i svartvitt och att de enda färgsidorna alltså var de tre som omslagsarket utgjorde, minus omslaget förstås, så det skulle betyda att Martin i så fall oftast fick breda ut sig där. Men det är klart, vem skulle velat se Dave Berg i färg? Eller så har jag fel, dvs det fanns ibland färg på de inre sidorna, alternativt så har några av sidorna färglagts för senare utgåvor… Någon förklaring måste det ju finnas till de färglagda serierna här som sträcker sig över mer än en sida!
  • Ett plus för serierna här jämfört med de i den förra boken: Som jag skrev härovan har Martin hittat sin slutgiltiga form här, och det innebär också att de skämt som hade sin grund i gamla uttjatade ämnen som den sura frun är mer sällsynta. Här är det ett helt eget universum som serierna utspelar sig i, där crazy-humorn är den enda existerande naturlagen. Jag gillar det nästan abstrakta draget det tillför, där ingenting spelar någon roll förutom den sista knasiga rutan.
  • För den som vill pryda sin vägg med lite Don Martin medföljer också en affisch där två klassiska målningar har omtolkats av honom.

I övrigt ger jag samma rekommendation som förra gången: Läs boken långsamt, för åtminstone för min del blir det för mycket om jag sträckläser den. Jag är i och för sig inte ett jättestort fan av Martins typ av humor även om jag uppskattar att han finns och att hans serier fortlever, så kanske större fans tycker annorlunda. Men kom ihåg att det inte finns sådär jättestora mängder av hans MAD-serier; den amerikanska kompletta samlingen av desamma är på 1200 sidor så det torde betyda att det inte blir mer än sisådär fyra ytterligare volymer på svenska 😉

don martin 1965-1973 - hippie

Kan köpas bl.a. här: