Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Olle, onsdag 2012 05 16 Vilken är egentligen det vanligaste djuret i serievärlden? Sannolikt är det människans bästa vän hunden. Men bästa vänner gör ju ingen sommar och hunden är i typfallet gullig skämtare (Snobben, Rufus) lojal kompis till huvudperson (Milou, Oskar, Pluto). Och gulliga kompisar är ju inte så spännande. Men om man tittar på vanligt förekommande djur som inte är bussiga – hittar man vår vän apan. Apan kan säkert pretendera på en topplacering i listan över vanligaste populärkulturella djur.
 Husdjursapa Apans vanlighet beror kanske på att släkten är värst; apan påminner ju inte så lite om oss själva och vad kan väl vara mer skrämmande än ofullständiga människodelar som visar hur försvinnande tunn gränsen mellan natur och civilisation är. Apan kan både vara det exotiska och främmande och det inre välbekanta. Men likafullt förskräckliga. Apan med sin delvis afrikanska hemvist kan också spela rollen av antikolonialistisk påminnelse; det förtryckta afrikanska arvet i den europeiska självbilden. Och som sådant än mer skrämmande och hotfullt; det ständigt hotfulla undertryckta som med sin råstyrka ständigt hotar att bryta sina bojor.
Läge alltså att titta på några aprepresentationer. Men vi lämnar alltså bussiga husdjursapor därhän (Johan, Lotta och Jocko!) och börjar istället, som sig bör, med Tintin. I Kongo ser vi hur Tintin räddar Milou undan en skock vilda apor genom att döda en apa och ikläda sig dennes päls. Ett typiskt upphävande av gränserna mellan människa och apa. En annan apbild möter vi i Rackham den rödes skatt där aporna till och med beväpnar sig och beskjuter de inkräktande skattletarna. Men den främsta Tintinapan är förstås gorillan Ranko i Den svarta ön. En apa vars inspiration Hergé hämtat från den då populära filmen King Kong. Och Ranko är verkligen hotfull och läskig där han återfinns på den likaledes läskig övergiven borg i den skotska skärgården. Det är sannerligen en effekt att låta en gorilla ståta som dresserat vaktmonster så långt från sitt naturliga djungelsammanhang. Som den godhjärtade hjälte Tintin är kan han dock med kärlek befria apan från sina elaka ägare. Men samtidigt som Ranko befrias från falskmyntarligan förflyttas han bara till ett annat fångenskap – till ett zoo! Apan är sålunda fortfarande fången, men denna gång legalt.
Hos konkurrenten Spirou möter vi apan företrädesvis i sin naturliga miljö. Spirou är ju en resande reporter och påfallande många resor går till Afrika varför en del apkonfrontation står på dagordningen. I äventyret Gorillan och guldgruvan intar apan som synes en central plats i både titel och på omslag. I äventyret gör Nicke som Tintin och klär ut sig till apa för att komma apflocken närmare. Många skämt utgår från den förvirring som följer på Nickes maskeringskonst, Spirou tar en en riktig apa för Nicke och Nicke för en riktig apa; släktbandets gräns suddas ut.
En allvarligare storpolitisk dimension möter vi i Alix Den svarta järnklon som gestaltar en – för att nu använda ett modernt begrepp – terrorgrupp med smygande mord på agendan. Det visar sig vara en fullt rättmätig vrede från ett ockuperad land och hämnd för en oförrätt som den romerska imperialismen begått. När Alix beger sig till ursprungslandet för att ställa allt till rätta ingår förstås en central handgriplig uppgörelse med en enorm gorilla. Jag läser äventyret som en uppgörelse med det belgiska koloniala arvet och det tillkom i samband med att flera afrikanska kolonier frigjorde sig; belgiska Kongo blev fritt 1960 – ett år efter äventyrets ursprungspublicering.
En annan aspekt av apan i seriekonsten är arvet efter Edgar Allan Poes Mordet på Rue Morgue. Här kan spelar aporna alltså cluedo och är antingen brottslingar eller – förment – oväntade lösningar på gåtfulla mysterier. (Men numer är nog den oväntade apan snarast en kliché i paritet med tvillingen eller hypnos.) I det allra första äventyret med Clifton, skrivet av Raymond Macherot 1959, försöker den koleriska översten att lösa problemet med hastigt och olustigt försvinnande kassaskåp. Och lösningen stavas förstås dresserade apor. Denna gång med skor och handskar, vilket vi får förmoda förhindrar polisen att matcha fingeravtrycken mot sitt register över kriminella apor. (Om nu någon läsare tycker att jag avslöjar för mycket kan jag säga att lösningen framgår redan av framsidan.)
I Tim och Tommys äventyr Skuggan av en vålnad kastar den ondskefulla apan olycksbådande skuggor över huvudpersonerna och vännen kommissarie Ficshusset. Här är apans relevans för människan än mer uttalat eftersom den paradoxalt nog är osynlig. Apan representerar därmed den ociviliserade delen av människan som som ständigt finns närvarande men som inte (alltid) syns. I Skuggan av en vålnad är dessutom – visar det sig – apan en hämndlysten brottsling som ju i sanning är det civiliserade livets bokstavliga skuggsida. Den eviga konflikten mellan natur och kultur. Graoooow!
Postat av Simon, tisdag 2012 05 15 Jag har alldeles för mycket kvar att både läsa och skriva om serier jag köpte på SIS men skam den som ger sig 
Jag har skrivit om Li Österberg förut; mestadels om hennes egna fanzine Agnosis som brukar komma ut med ett nummer per år, lagom till SPX/SIS. Det kom ett nummer i år också, men framförallt kom det en ny bok med en längre historia: Nekyia, utgiven av Optimal Press.
 Familjegnabb
För den som köper Agnosis är det ingen överraskning att den grekiska gudavärlden är någonting som intresserar Österberg eftersom det har varit en del serier på det temat redan. Nekyia fortsätter på den inslagna vägen med ett klassiskt tema: En resa ner i Hades underjordiska rike.
Men sen är det slut med likheterna mellan Nekyia och klassikerna. Istället för ett tragiskt kärleksdrama eller dito vill de två människorna som tagit sig ned till Hades bara ställa några filosofiska frågor till guden, men han är rätt asocial av sig (och har dessutom huvudvärk) och bryr sig helt enkelt inte om dem. Hans brorson Hermes är däremot mer energisk, närmast en trickster, och betydligt mer intresserad. Förutom att försöka få Hades att engagera sig vill han också ha med sig denne på en familjefest på Olympen, och det är inte heller det lättaste.
Jag måste nog säga att även om jag tyckte mycket bra om Österbergs Det är inte så här det ska vara och diverse kortare serier i Agnosis så känns det ändå som om det är först nu hon hittat helt rätt. Det här är en alldeles egen typ av serier: Lugna, sakliga, filosofiska utan att bli överdrivet högtravande, och placerade i en intressant miljö. Plus likaledes intressanta personporträtt, oavsett om det handlar om gudar, människor eller de redan döda.
Det kanske låter träigt när jag beskriver det, med en serie som tar det lugnt och stadigt arbetar sig fram, men det är inte det minsta tråkigt att läsa. På sitt eget sätt är det här kanske den mest udda serien av alla jag såg på SIS i år;det är bara det att eftersom framförandet är så odramatiskt är det lätt att missa det.
Jag måste skriva några ord om Agnosis 11 för den innehåller också serier i samma miljö: En kortare avslutad historia om Hermes besök hos en vanlig familj, och dessutom den första delen av en längre berättelse om Pallas Athena. Hermes-serien är en charmig sak som mixar mytologi, arkeologi och kärlek, medan Athena-serien är väldigt lovande; som det ser ut hittills det bästa jag sett från Österberg (inklusive Nekyia). Det som gör den så bra är att den förutom det jag redan nämnt apropå Nekyia också har en något mer experimentell berättarstil och en tydligare huvudperson (Nekyia är mer av en ensemble-serie, och eftersom den är rätt kort hinner inte alla karaktärerna utvecklas lika mycket).
Sen gillar jag verkligen de robusta teckningarna, och hur väl Österberg fångar kroppsspråket ibland som i bilden här bredvid på Athena själv där hon står i all sin prakt efter ett hårt dagsverke.
Jag är rädd för att Österbergs serier kanske är alltför svårklassificerade för att sälja bra, så ta och köp Nekyia (och Agnosis med för den delen) både för att det är en bra serie och för att se till att serierna fortsätter komma ut.
Postat av Simon, lördag 2012 05 12 Andra omgången med SIS-fanzine, och jag tänkte börja med ett som jag egentligen borde köpt på förra SPX men då missade jag det…
Din själ för en saga av Daniel Westman: Ett av de bästa fanzinen jag köpte på förra årets SPX var Westmans Monstret under ytan, en stämningsfull liten berättelse med ovanligt bra färgläggning. Men Din själ för en saga köpte jag inte, och givetvis fick den Seriefrämjandets stora fanzinepris för 2011. För att komplicera det lite till fick å andra sidan Monstret under ytan ett hedersomnämnande i samma kategori i år; jag är uppenbarligen helt ur synk med Seriefrämjandet 
Hursomhelst, Dsfes är återigen en kort saga med en ovanligt ambitiös (och lyckad) färgläggning med tanke på att det är ett fanzine. 8 sidor utan allt onödigt fläsk, och Westman lyckas berätta sin saga så att den samtidigt följer det klassiska sagomönstret men trots det känns fräsch istället för generisk. Precis som förra året tycker jag att Westman borde försöka sig på att få in sina serier i Utopi; de är absolut tillräckligt bra, och jag skulle gärna se hans serier med ett ännu bättre tryck.
Stormens skugga av Johan Elebrink: En miniformat-tidning om Jonny som försöker att leva upp till sin döde fars ryktbarhet och liksom honom besegra den onda stormen. Det här är ett till hälften lyckat fanzine: Elebrinks teckningar är mycket drivna med en säker linje (men kanske en gnutta opersonliga), men manuset är svagare.
Lite oväntat egentligen eftersom det är fråga om en 24-timmarsserie (det brukar vara teckningarna som blir snabbare hopslängda med tanke på tidsbristen), men så kan det gå! Det skulle vara intressant att läsa någonting av Elebrink där manuset fått lite mer tid på sig att mogna; jag har för mig att det fanns fler fanzine av honom på SIS men nu var det alltså Stormens skugga jag fick med mig hem.
Snö av Lisa Harald: Lite större format handlar det om i den här serietidningen om Asta, hennes nyligen döda vän Astrid, och Astrids vän Sofie som Asta träffar i samband med Astrids begravning. Helt klart manga-inspirerade teckningar, men här känns det inte alls som ett misslyckat försök att göra manga-serier utan istället en riktigt bra serie med tydliga influenser utifrån.
Saknad, sorg, och ny trevande vänskap (och mer ändå) erbjuds, och det här är ett alldeles utmärkt exempel på en serie som passar bra i ett fanzine; det är en historia som är för kort och okomplicerad för ett längre album, men i en tidning som den här fungerar det fint.
Vik hädan av Johanna Andersson: Slutligen en serie av klassiskt strippformat, med (nästan alltid) fyra rutor / stripp-schema. Ett knepigt format eftersom det alldeles för lätt blir slentrianskämt som känns uttjatade redan första gången jag läser dem och visst finns det en del strippar här som är av Knasen-kvalité, men de som är bra är å andra sidan riktigt bra.
Kontrasten mellan den extremt timida nyblivna läraren Maria och hennes persona när hon är besatt av en demon är bitvis underbar, understryket både av teckningar, manus och textning. Och så finns det såklart som i alla strippserier som fungerar en historia som löper över flera strippar, och för min del skulle jag gärna se fler utöver de 16 som presenteras här
Det var nog alla fanzine jag tänkt skriva om den här gången är jag rädd. Jag köpte visserligen några fler, men då handlar det om fanzine där jag redan skrivit om tidigare nummer flera gånger (som Li Österbergs Agnosis och Emma och Sara-serierna) där jag inte har mycket att tillägga: Om jag inte gillat dem skulle jag självklart inte fortsatt att köpa dem!
Generellt sett var jag kanske inte riktigt på shoppinghumör i år så det blev färre fanzine än jag egentligen hade velat, och jag köpte heller inte så många på ren chans. Därför blev det också färre riktigt bra fanzine som jag kommer komma ihåg en längre tid; om jag skulle plocka ut några specifikt så är det nog Astrobebis, Min själ under ytan och Vik hädan som är de som jag kommer komma ihåg till nästa års SIS. Därmed inte sagt att de andra var dåliga, men det är de här tre som passade mig bäst
Postat av Olle, fredag 2012 05 11 Med Blaggard Castle inträder en ny hotfull ton i Floyd Gottfredsons Musse Pigg. Den markerar, enligt förordet i Fantagraphics samlade utgåva, hur Musse Pigg växer upp och förvandlas från barn till vuxen. I äventyret står livet på spel, Musse och Klasse rikerar livet då döden ständigt är närvarande och surkarna är inte längre någon kvartesvärsting utan ondskefulla vetenskapsmän som skrattande framför sin uppfinning myser: ”Tänk på alla vi kan döda!”.
Och läser vi bara de första två stripparna sammanfattas egentligen hela äventyret i allmänhet och trettiotalets äventyrsgenre i synnerhet. Alltså dags för kortfattad närläsning.
Första rutans förklarande text: ”In a dark house on the edge of town, two evil professors plan to lay a trap for Mickey!” Självklart är huset mörkt och placerat i utkanten av staden – inget gott kan komma från en släkt förort. Jag gillar också hur professorerna på ett så naturligt sätt utan krusiduller klassificeras som ‘onda’. I klassiskt äventyr ligger det depraverade i själva yrkesrollen; det galna eller ondskefulla bör finnas på var bildad mans CV.
I nästa ruta får vi se professorerna i sedvanlig laboratoriummiljö med bubblande rör och brinnande bunsenbrännare. Här rör det alltså sig om två apor med långa gummihandskar och skyddsglasögonen uppskjutna i den låga pannan; ivriga leenden och gnistrande elaka ögon. Monkeybusiness! Rutan därefter är så klassisk äventyr att den borde kunna förgyllas och läggas bredvid standardmetern i Paris. I helbild i ett dunkelt källarvalv lyfter en professor den gummiklädda handen triumferande mot taket och deklarerar ”Right, professor Doublex! And if it does —WE´LL RULE THE WORLD!” Samtidigt kastar bunsenbrännaren två långa sinistra skuggor på laboratorieväggen. Det megalomana materialiseras som den ondskefulla själen som vill ut från den mänskliga kroppen.
När sedan ett brev skall skrivas till Musse sker detta på en pulpet hemtrevligt prydd med spindeväv och dödskalleljus. Men samtidigt syns modern elektrisk apparatur i förgrunden varför vi förstår att de onda professorerna här axlat trollkarlens roll. Ett tydligt utslag av det många gånger vetenskapsfientliga trettiotalet.
En obetalbar höjdarscen avslutar Blaggard Castles första dagsstripp. Här postar en av professorerna brevet på ett iögonfallande konspiratoriskt sätt. Under en svagt upplyst brevlåda lägger han brevet på lådan med slokhatt neddragen över ögonen och en slängkappa upphållen som skydd mot hederliga blickar. Och självklart är denna till synes normalt tämligen vardagliga företeelse kryddad med det konventionella SINISTRA SKRATTET: ” Now, Mister Mickey Mouse! Tomorrow you´ll get this and then — HEH, HEH, HEH,HEH!!” Har någon människa någonsin skrattat när de stått i begrepp att begå en kriminell handling? Varför professorns dessutom skall besvära sig med allt konspiratoriskt smygande i postandet av brevet förefaller än mer mystiskt när vi nästa dag får se att professorerna skrivit under brevet med sina verkliga namn…
I dag två av denna yppersta äventyrsinledning skiftar perspektivet förstås till vår gnagethjälte. Nu är rutan ljus och upplyst och i en fåtölj bekvämt tillbakalutad sitter Musse med armarna självsäkert bakom huvudet med sin trofasta hund framför fötterna. För att inte scenens idylliska atmosfär skall gå läsaren förbi yttrar herr Pigg de självbelåtna: ”Gee, but it´s swell to be home! No worries, no troubles, no nuthin´!”. TRAGISK IRONI ; läsaren har bevittnat den konspiratoriska verksamheten i utkanten av staden och vet att det Musse säger ju INTE stämmer. Bäva månde Musse!
Sedan sker ett rätt långsamt berättande av hur Musse får brevet, parat med dennes reaktioner då han läser brevet. Av ansiktsuttrycket och antal frågetecken (8 stycken!) att döma har Musse läst något alldeles osannolikt häpnadsväckande. Därav en något avslutande antiklimax där brevet i helbild blott vet att berätta att Musse ombeds komma klockan 10 till Blaggars Castle ”in the interest of science!”. Även om man som Musse inte bevittnat professorernas skumma yttre kan det ju finnas skäl att misstro en inbjudan som i vetenskapens intresse kräver bistånd på natten i ett övergivet slott i utkanten av staden. Men eftersom vi läst dagspressäventyret som föregick Blaggard Castle- MM sails for treasure island – så vet vi att Musse inte bangar mystiska inbjudningar från okända personer per korrespondens. Alltså; the game is afoot!
Postat av Olle, tisdag 2012 05 08 I serier är religiösa företrädare sällan fromma heligheter med människans bästa i åtanke. Tvärtom är prästerskapet i det närmaste att likställa med singhpirater med crucifix. I just Fantomen är kardinaltiteln alltid detsamma som högsta graden av skurkskap. Att befordras till kardinal är där lika illa för hederligheten som att döpas till Tommy eller Jimmy. Och jag kan nog knappast påminna mig om en serie där påven varit god. Den enda gången han inte framställs som illvillig ränksmidare är när han fungerar som måltavla för ett attentat. Men om påven själv är ett handlande subjekt är han alltså ond. Eller kanske bara politisk medveten, vilket kanske är samma sak…
Den katolska kyrkan med sin höga estetiska svansföring tycks gärna lån a sig till rollen ondskans brödraskap. Till den bilden hör säkert den mytomspunna organisationen Opus Dei; ett Svenskt näringsliv plus mystiska symboler och levande ljus. Men möjligen är det protestantisk propaganda på kyrkans barntimmar som påverkar min bild av katolicismen.
Det får vara hur det vill med katolska skurkar. Den ondskefullaste religionen hitom Eufrat & Tigris är säkerligen Moloch Baal. Det är en fenicisk religion och framförallt känd för sin grymma sedvänja att offra barn. Bilden av Moloch kommer dock i mångt och mycket från romarriket som ville svartmåla sina ärkefiender Kartago. I romerska källor berättas om hur just kartagerna offrade sina barn under kriget mot Rom. Men lera fastnar som bekant och Moloch Baal fick för evigt bära rollen som ondskefull religion med omänskliga krav på lydnad och offerkrav.
I Jaques Martins Alix möter vi förstås denna ondska; Alix är ju trots allt Roms handplockade man för upprätthållande av romersk civilisation. I tredje äventyret L’île maudite (1958; ej på svenska) är Molochtilldbedjarna en högt stående civilisation gömda på en förbannad ö. Som självklart turistar med lite mordorgier på det romerska fastlandet. I äventyret Den etruskiska graven (1968) skildras en italiensk landsbygd plågad av inbördeskrig och en mordis sekt som bränner böndernas barn och tvingar alla att tillbe Moloch. Äventyrets inledning är faktiskt riktigt ruskigt med utbrända bål med barnlik (dock ej i bild) och det är en kuslig stämning som man mycket sällan hittar i en franskbelgisk serie. Mot slutet blir serien dock mer en renodlad äventyrshistoria, men det är ett mycket bra äventyr från en guldålder i seriens historia.
 Hela historien om Moloch I underbara Adèle Blanc-Sec av Jaques Tardi återkommer en Molochliknande sekt med besked. Äventyret Demonen från Eiffeltornet (1976) skildrar en hemlig sekt som denna gång tillber den assyriska guden Pazuzu med likaledes mordiska krav på mänskliga offer. Estetiskt påminner den en hel del om Molochkulten som möjligen ståtar som inspiration för Tardi.
En annan förekomst som kanske kan nämnas i sammanhanget är att skurken i Blake & Mortimer S.o.S Meteorit (1958) naturligtvis heter Miloch. Kan det vara en slump?
Gemensamt för de hemliga sekterna är annars just deras hemlighetsfulla mordverksamhet. Och en sekt är förstås inte riktigt ondskefull om den inte räknar samhällets toppar som sina medlemmar. Således är Moloch oftast en förment utdöd religion som fortfarande lever kvar bland den konservativa överklassen. Och med mordorgier på schemat är målet ställt på en ny världsordning. En perfekt skurk och ondskefullare än så blir det liksom inte.
Som kuriosa kan f.ö. nämnas att arkeologer är oense om det överhuvudtaget funnits en religion som tillbett gudomen Moloch. Kanske är det bara ett grammatiskt missförstånd baserat på det semitiska språkets volkallöshet (moloch= mlk) eller en övertolkning av en religiös praxis. Men hur som haver -Moloch Baal pretenderar helt klart på titeln mest ondskefulla religionen. Få se om den indiska Thug-sekten kan utmana.
|
|
Senaste kommentarer