Dylan Dog: De levande döda & Det tomma brevet

Dylan Dog - De leveande döda - omslag

Det är lätt att det inte blir av att recensera utgivning som lunkar på, dvs serier som kommer ut regelbundet, precis som de ska, men där det kanske inte finns någon uppenbar anledning att skriva om ett specifikt nummer. Inte för att serierna är dåliga, utan mer för att jag kan ha lite svårt att komma mig för med att ta upp just en sådan utgivning. Och då kan det ju vara praktiskt när förlaget skickar ett recensionsexemplar, som en liten diskret knackning på axeln, typ.

Case in point: Ades Medias utgivning av Dylan Dog. Det har kommit ut en hel del album nu, och det är definitivt dags att skriva några ord om serien igen, så när senaste boken De levande döda oväntat fanns i brevlådan en dag så…

Albumet är skrivet av Tiziano Sclavi och illustrerad av Angelo Stano, och för den som kan sin Dylan Dog är det välkända namn. Och det är inte så konstigt eftersom det här är det första äventyret med mardrömsdetektiven, som alltså nu finns tillgänglig i bokformat på svenska (det har översatts tidigare i Seriemagasinet i början av 90-talet).

Det ska sägas på en gång att det märks att det är det första äventyret: Dylan Dog och hans medhjälpare/vän Groucho måste presenteras för läsaren, och det känns lite ansträngt här och där eftersom bådas särdrag därför överdrivs en smula för att man ska förstå vad de är för några på en gång. Med andra ord, det är inte särskilt subtilt. Plus att en del andra detaljer känns väl typiska för populära italienska serier, med lite lagom naket och våld. Zombie-temat var däremot före sin tid, med tanke på hur poppis det är nuförtiden :-)

Men visst är det också kul att se hur serien såg ut innan den blivit en framgång, när ingen visste vad som komma skulle. De saker som inte fungerar riktigt här löser sig senare, när serieskaparna blivit mer vana vid och läsarna lärt känna karaktärerna ordentligt, och alla kunde slappna av mer och lita på att allt inte behövs skrivas på näsan.

Dylan Dog - De levande döda

Dåligt är det inte, det är definitivt acceptabel underhållning som dessutom får mervärde just för att det är det första äventyret, men om jag jämför det med det senaste ”extra-äventyret” Det tomma brevet (Ades media har ofta tillsammans med de vanliga tjocka albumen gett ut korta DD-serier i egna tidningar, som bonus om du köper albumen från exempelvis seriebokhandlare) som också fanns med i recensionspaketet är skillnaden stor: I Det tomma brevet förutsätts läsaren redan veta vem Dylan Dog är, så manusförfattaren Giovanni Gualdoni (som också skrev den underhållande sf/fantasy-serien The Ring of the Seven Worlds) kan istället ägna mer tid åt saker som personteckningen av hans gamle vän professor Wilson, mannen som skickat brevet i titeln, och åt den egentligen betydligt mer skrämmande historien (men samtidigt känslosamma, med Dylan Dogs ömsinta försök att så gott det gör hjälpa sin vän), helt utan monster, blod eller andra vanliga inslag när det handlar om skräck.

Dylan Dog - Det tomma brevet

Överlag är det en mycket mer balanserad och välkomponerad historia, för en gångs skull med teckningar i färg (och smakfulla sådana), vilket kanske inte är så underligt med tanke på de 24 år av bakgrundshistoria om Dylan Dog som ligger mellan de två serierna…

De två serierna är trevlig läsning, som alltid med Dylan Dog, även om den längre historien den här gången är något svagare, och för all del, den korta är inte så kort; med sina 32 sidor är den till exempel betydligt längre än till exempel de Fantomen-äventyr som ska utgöra huvudattraktionen i den serietidningen 😉

Plus också för att det så tydligt är ett stort fan av serien som ligger bakom utgivningen. Förutom de sympatiska extra-äventyren anstränger man sig också för att ge läsarna det där lilla extra, som intressanta artiklar (den här gången givetvis fokuserade på De levande dödas status som det första äventyret), nytecknare omslag av svenska seriestjärnor (och bra sådana!), och den här gången till och med med ett minnesmynt (eller, ja, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla skivan i något relativt tungt men icke-metalliskt material) med Dylan Dog på som man också får. Jag måste säga att jag verkligen föredrar extra-material och presenter som har med serien att göra istället för inplastade plastleksaker av mycket låg kvalité som följer med en del andra serietidningar!

Goldtiger

Goldtiger - cover

Har ni hört talas om Goldtiger, den brittiska dagspresserien från sent 60-tal/tidigt 70-tal som var tänkt som en konkurrent till Modesty Blaise, men som på grund av sitt vågade innehåll bara publicerades i en tidning på Malta?

Inte det?

I så fall kan jag glädja er med att det nu finns en bok ute som presenterar en mängd bakgrundsmaterial till serien, förtjänstfullt hopsamlat av Guy Adams och Jommy Broxton, tillsammans med episoden The Poseidon Complex (inklusive de strippar som bara finns som skisser eller i senare färglagda versioner).

Och om ni läste mitt inlägg om serien Mickey’s Craziest Adventure från i mars i år kanske ni känner igen min inledning på dagens recension och därmed kanske ni redan gissat att det här är fejk, en konceptbok, om en serie som aldrig existerat men som det vore väldigt roligt om den hade gjort det :-)

Och en liten varning: Om ni tänkt köpa/läsa boken (och om man gillar 60-talskultur, serier, och den typ av humor som ligger bakom en bok av det här slaget så rekommenderar jag att mn gör så) så läs inte mer här eftersom mycket av nöjet består i att själv få läsa om Goldtiger och dess historia, utan att veta mer innan!

Boken om Goldtiger är skriven helt utan antydningar till bluffen; vem av Adams & Broxton som tecknat seriesidorna och vem som är ansvarig för textmaterialet (som det finns mest av) står ingenstans. Intervjuerna med seriens manusförfattare (”Louis Schaeffer”), tecknare (”Antonio Baretti”), förlagsrepresentanter med mera ger en fascinerande och mycket roande bild av ett samarbete som redan från början är dödsdömt: Schaeffer skriver bara för pengarna och har en mycket låg uppfattning om serier, medan Baretti är ett klassiskt galet geni, övertygad om sin egen förträfflighet.

Goldtiger - strip

Så när det visar sig att det inte blir någonting av en brittisk publicering av serien sedan redaktören som dragit igång projektet av diverse skäl drar öronen åt sig (de öppet homosexuella huvudpersoner Lily Tiger och Jack Gold, Barettis egenhändigt påhittade surrealistiska inslag i serien som att han själv dyker upp i den och klagar över det tråkiga manuset och istället ritar någonting som han har lust med) och de två istället gemensamt ska försöka sälja serien går det omedelbart åt skogen. Allt skildrat via senare intervjuer med de inblandade och via underbara brev där Schaeffer försöker vara artig och professionell men blir alltmer orolig av Barettis besynnerliga svar (där han bland annat envisas med att alltid bara kalla Schaeffer ”Writer” och sig själv ”Artist”).

Att Baretti sedan spärras in på mentalsjukhus för sin fixering vid serien för att senare, när till och med de entusiastiska malteserna slutat läsa serien, då och då försöka återuppliva den som sin egen genom att förpesta Pat Mills, Dave Gibbons och 2000 ADs tillvaro med att skriva till dem och berätta hur korkade de är som inte vill inkludera hans nya version Goldtiger 2000 i sina tidningar är, well, närmast följdriktigt 😉

Drygt 3 år tog det för Adams & Broxton att bli klara med den här boken efter att den utannonserats på Kickstarter så rejält försenad blev den. Men resultatet blev bra så jag tänker inte klaga på den långa väntan; mixen av färgstarka karaktärer (både de ”riktiga” och de pop-swingiga i serien), seriestripparna (som mixar vad som utger sig för att vara originalstrippar, skisser, och kopior från sällsynta reprints), Barettis övriga illustrationer gjorda för att försörja sig medan han arbetade med sitt hjärtebarn Goldtiger och som därför tenderar åt allsköns populärkultur av det tveksammare slaget, intervjuerna, är riktigt lyckad och ständigt underhållande. Inte för att serien Goldtiger i sig är fantastiskt bra (den enda episoden som ingår, uppstyckad som den är, är fullt tillräcklig) utan för att idén bakom boken är så väl genomförd :-)

Goldtiger - promo

Sockerärter

Sockerärter - omslag

Håhåjaja, det är tydligen dags att berömma Tinet Elmgren igen eftersom en till
serie av henne kom ut lagom till SiS för någon månad sedan; ingen rast, ingen ro, och börjar det inte bli dags för en rejäl sågning av någonting snart? 😉

Men idag är inte den dagen för det här är som sagt en riktigt bra serie. De tidigare böckerna av henne jag läst har alla varit i svartvitt och ofta berättade i ett hejdlöst tempo, men i Sockerärter (Ordbilder förlag) är det färger och en kontemplativa handling som gäller. Det börjar visserligen med våldsamma scener från ett krig, men det visar sig vara huvudpersonens Andreys (mar)drömmar om kriget han var med i, det atombombs-krig som ödelagt stora delar av världen (eller möjligen bara Ryssland/Ryska Federationen) och där det nu bara återstår små enskilda samhällen som drar sig fram bäst de kan.

Handling i bemärkelsen ”Hur kommer det att gå?” saknas. Sockerärter består helt enkelt av att vi får följa Andrey på hans tur genom byn, där han pratar med barn, med ledare för samhället, med alla han möter. Hur världen ser ut, hur samhället styrs, vad Andrey gjorde i motståndsrörelsen, relationer; allt vävs samman på ett suveränt sätt utan krystade repliker som enbart finns till för att jag som läsare ska få en historielektion, något som lätt skulle kunnat hända i en mindre skickligt skriven serie.

Allt synnerligen snyggt tecknat och färglagt med akvarellfärg (ser det ut som); jag skulle säga att rent teckningsmässigt är det här Elmgrens bästa serie, hittills. En personlig stil har hon alltid haft, och bra på att teckna action dessutom, men nu finns också en sista professionell touch med en säkerhet i teckningarna som inte funnits förut.

Av Elmgrens tidigare serier påminner den här mig mest om Drivved, med de mer filosofiska inslagen, men det uppenbara intresset för olika politiska samhällssystem är gemensamt för dem alla. Det är ett ovanligt och uppfriskande inslag, en slags experimentverkstad för Elmgren att beskriva hur man skulle kunna tänka sig att styra ett samhälle om man inte bara rätt av kopierar de som länder styrs av idag. Den typen av intellektuell lek är alldeles för ovanlig; när man någon gång ser till den är det så gott som alltid för att någon har kommit på Lösningen, och nu vill övertyga alla andra om hur förträfflig den är. Här, liksom i de tidigare serierna, saknas propaganda-tonen helt, trots att politiken är en så stor del av innehållet.

Sockerärter - promenad

Men politiken och samhällssystemen är inte det centrala i Sockerärter. Det jag fastnar för är istället miljön i allmänhet, och stämningen med dess blandning av melankoli, sorg, ilsk och envishet. Melankolin över att världen kanske kommer att gå under av de sår den tillfogats under krigen, sorgen och ilskan över hur det drabbat Andrey, Tjulpán (Andreys fru enligt baksidan men jag tror inte det framgår någonstans i serien) och andra, och envisheten med människorna (ok då, grisarna) som mot alla odds fortsätter att varje dag streta. Inte för att de är hjältar atypiskt snitt, inte för att de alla arbetar för en vision om en bättre värld, någon gång i framtiden, utan helt enkelt för att det inte finns någonting annat man kan göra.

Och det stråk av hopp som ändå finns. Andrey och de andra som personligen varit inblandade i kriget är de som just stretar på eftersom det är det enda de kan göra, även om de inte har något personlig förhoppning om förbättringar, möjligen en förlikning med att världen nu ser ut som den gör, men barnen som inte själva varit med om kriget är av ett helt annat kynne: De är barn, de leker, de har inga ärr.

Sockerärter är en udda serie, helt klart, och den är dessutom bra. Läs!

PS. Smakprov på serien finns här. DS.

Roller Girl

Roller Girl - omslag

Mer fart på svensk serieutgivning för en yngre publik, den här gången med hjälp av huvudpersonen Astrids två hjulförsedda fötter i Victoria Jamiesons Roller Girl, översatt av Sara Årestedt och utgiven på Rabén & Sjögren.

Som man kanske kan misstänka handlar boken om roller derby, en sport som Astrid upptäcker en dag när hennes mamma tar med henne och hennes bästa vän Nicole på en match. Astrid faller som en fura och bestämmer sig omedelbart för att hoppa på ett sommarläger för sporten. Men sen var det det där med Nicole som inte är lika förtjust i idén…

Det är svårt att inte jämföra Roller Girl med Raina Telgemeiers serier: Teckningsstil, åldern på huvudpersonerna (och tänkta läsare), och ett tema om det knepiga i att växa upp, med allt vad det innebär av att förändras, få nya men förlora gamla vänner, föräldrar som har svårt att hänga med i svängarna, med mera. Likheterna är stora, och med tanke på både hur lyckade Telgemeiers serier är och de stora försäljningsframgångarna är det inte lätt att leva upp till jämförelsen.

Men jag skulle säga att Jamieson helt klart förtjänar sina egna framgångar (för även den här boken har dykt upp på t ex New York Times bestseller-listor). Förvånad av hur historien slutar kan jag inte säga att jag blev, men trevligt hade jag medan jag läste. Det är en lite enklare historia än de hos Telgemeier, där mallen följs till punkt och pricka för en berättelse om nybörjaren som har stora svårigheter i början och som måste kämpa sig igenom både sportsliga och personliga problem innan allt löser sig. Och även teckningarna är lite enklare, med en plattare känsla och någon enstaka gång en smula osäker linje.

Roller Girl - derby

Fast ärligt talat är det mest petitesser. Det är verkligen kul att se den här på svenska, till en billig penning, och utgivet på ett förlag som borde ge den chansen att upptäckas av många (till skillnad från de svenska utgåvorna av Telgemeier (det är sista gången jag nämner henne, jag lovar!) som inte ens finns att köpa via de stora internet-bokhandlarna). Jag tror den passar perfekt för slukaråldern, och jag har redan köpt ett ex som jag gett bort till en i rätta åldern. Och jag vill ha fler serier i den här stilen, på svenska, med inte alltför komplicerad men ändå bra läsning, som man kan rekommendera utan minsta brasklapp, och som så gott som garanterat kommer resultera i en nöjd läsare :-)

Nu i butik: Heavy Metal à la Grant Morrison

Heavy Metal 280 - cover

Och så det sista inlägget (för nu iallafall) om dagsaktuella serier som finns i (välsorterade) butiker: Den amerikanska tidningen Heavy Metal. En tidning som jag skrivit om några gånger förut, och som jag nu tänkte nämna igen av den enkla anledningen att den fått en ny redaktör: Grant Morrison.

Efter når urusla decennier har tidningen det sista året eller två spottat upp sig en smula, men bra? Njae, inte precis. Så det var med stort intresse jag läste nummer 280 som kom häromveckan: Skulle Morrison kunna rycka upp den till gamla höjder igen? Vad jag skulle önska mig vore inte en kopia av hur tidningen var när den var som bäst utan en nytolkning, för vår tid, med Morrison med rodret.

Men tyvärr, så stor skillnad var det inte på Morrisons första nummer och de tidigare. Ett (stort) plus är att det så gott som helt saknas den värsta sortens våld&sex-serier som HM dragits med under många år, men jag kan inte säga att de ersatts med utmärkta serier. Istället känns tidningen mer som att de relativt små men dock positiva tecknen de senaste åren fått lite större plats.

Till exempel skulle jag säga att det gick att förstå de flesta serierna den här gången, och det var ett tag sen sist! Och om det inte låter som någonting att imponeras av så har ni inte läst HM under de mörkaste åren, tro mig…

Några väl enkla historier med ”överraskande” slut, några fortsättningsserier från tidigare nummer (inklusive Enki Bilal), några intressanta avslutade serier (som Anna Kornums A Mind Bomb), och till och med en serie skriven av Morrison själv (i genren lättsam sf-komedi som lika väl kunnat vara en 2000AD-serie) ger mig kanske inte mersmak modell större, men det är ändå tillräckligt mycket för att jag fortfarande är smått hoppfull om att det kan bli någonting mycket bättre när/om Morrison sätter mer av sin personliga prägel på tidningen.

Anna Kornum

Anna Kornum