Läser ifatt: Invincible

Postat av
Svara

Invincible 86 cover

Invincible Ultimate Collection 8, innehållande nummer 85-96 av tidningen, dök upp i förrgår så nu är jag lite mer up-to-date vad som hänt i Robert Kirkmans superhjälteuniversum; en liten nackdel att läsa serier i samlade utgåvor är att jag är typ ett halvår ur synk med internet så det gäller att undvika spoilers :-)

Senaste gången jag skrev om Invincible är nästan fyra år sedan och det har hänt en hel del sen den. Vad gäller det som hänt i serien är det rätt meningslöst att gå igenom det eftersom Kirkman älskar att ha mängder av subplotter igång samtidigt och stora inslag av såpopera. Vare nog sagt att kriget mot Viltrum avklarats, Invincible drabbats av samvetskval vad gäller nyttan med superhjältar, Invincibles pappa definitivt rehabiliterats, Allen blivit ledare av galaxen, Oliver nu är vuxen, Atom Eve jobbar på med sin hyr-en-superhjälte-firma, Dinosaur förstör Las Vegas, Rex Robot och Monster Girl tillbringat några sekel i en annan dimension, …

Invincible - Ovidkommande

Massa folk, ingen Invincible (förutom den (säkerligen temporära) ”nya” Invincible)

Så en massa saker har hänt, och ärligt talat är det ett problem med serien. När den började kändes den uppfriskande med sin rättframma berättarstil och en träffsäker ton när det gällde hur det verkligen skulle vara att en dag som tonåring vakna upp och i princip var Stålmannen. Tillsammans med de lika raka och klara linjerna i teckningen var det ungefär så långt man kunde komma från den alldeles för vanliga dark-and-gritty-stil som dominerat vad gäller superhjältar.

Men allteftersom tiden gått så börjar jag misströsta en smula vad gäller Kirkmans kvalitéer som författare. Av det jag läst av honom så är det tre serier som varit bra: Invincible, The Walking Dead och Battle Pope. Ju fler av hans övriga serier jag läst desto mer övertygad blir jag att dessa tre är undantagen, och det intressanta är att de alla tre är bland det första han skrev. Också relevant är att båda långkörarna (BP är en liten bagatell, men en väldigt roande sådan :-) ) båda har problem med mitt intresse i längden. TWD håller fortfarande en hög kvalité men det börjas kännas oroande med en del déjà vu-känslor mot slutet som jag tror det behövs riktiga förändringar för att bekämpa, medan Invincible nu lider mycket av att Kirkman försöker trycka in en hel superhjältevärld i en enda serie, där den här senaste samlingen spenderar alldeles för mycket tid på väldigt irrelevanta bihandlingar om Tech Jacket, Rex Robot med flera.

Det grundläggande problemet är nog att Kirkman i grunden är ett fan uppväxt på en stadig diet av superhjältar och att hans serier inte riktigt kunnat frigöra sig från den bakgrunden. Det fungerade bra i Invincible till en början när han lyckades förmedla wow-känslan hos Invincible när han börjar sin karriär; mindre bra i exempelvis The Astounding Wolf-Man när det känns som om jag läser en rätt omogen 13-årings version av hur en cool serie ska vara. Men i längden räcker inte den entusiasmen till och när Kirkman försöker vara mer seriös klarar han inte riktigt av det, och han kan inte heller hantera såpopera-inslagen så bra som jag skulle kunna önska (om man jämför med de riktiga mästarna på det här inom seriemediet så håller Kirkman liv i sina olika trådar alltför länge och han kan aldrig avsluta dem; om en utomjordisk ras invaderar Jorden så kan man garanterat räkna med att en av dem överlever för att kunna upprepa försöket senare). TWD klarar sig som sagt bättre men det är också en serie som ligger längre från mittfåran vad gäller amerikanska serier så de serieklichéer som annars tenderar att dränka Kirkmans serier efter ett tag (på ett mindre bra sätt alltså) saknas.

Invincible - Blodig

Extremt blodig är Invincible fortfarande

Det blev lite mer kritiskt än jag tänkt mig när jag började skriva, det här. Teckningarna är fortfarande väldigt trevliga att titta på, men faktum är att ju mer jag läser av Kirkman desto mer begränsad känns han som författare; Invincible känns numera som om samma historier dragits gång på gång på gång, och jag misstänker att Kirkman själv har problem med motivationen med tanke på att han spenderar så mycket mer tid på karaktärer som är betydligt mindre intressanta (Tech Jacket, I’m looking at you!). De sisådär 50 första numren av tidningen är bra, riktigt bra till och med, men numera känns det måttligt spännande att läsa nya nummer. Jag kommer fortsätta ett tag till för jag har fortfarande småtrevligt: Ni vet hur det är med gamla bekanta, det är mysigt att se hur de har det nu även om man växt isär.

Nattbarn

Postat av
Svara

Nattbarn omslag

En svensk debutbok handlar det om idag; utgivningen av svenska originalserier har ärligt talat varit ganska livlig de senaste åren, och det flesta har definitivt haft sina poänger. Så också Nattbarn av Hanna Gustavsson som handlar om 14-åringen Ingrid, precis på gränsen till att bli vuxen och därmed sökande efter en identitet. Sex är intressant men inte helt okomplicerat (Hetero/bi/homo/X? Vad göra om det blir allvar? Får ens ensamstående mamma skaffa pojkvän?); vänskap likaså, åtminstone när det gäller människor som är vuxnare till åren, men kanske inte mentalt.

Det är alltså inte så konstigt att när den vuxne mannen Bosse börjar prata med henne som om hon också vore vuxen så är det väldigt lockande men samtidigt farligt; inte för att hon egentligen är kär i honom men att slippa bli behandlad som ett barn är attraktivt.

Men även om historien med Bosse står för den yttre handlingen i Nattbarn är det en one woman show: Ingrid och hennes tonårsaktiga låtmigvaraifred-beteende mot mamman (som hon ändå tycker om), Ingrids integritet när hon faktiskt har koll på relationen med Bosse trots att den vore nog så knepig att kontrollera för vem som helst, oavsett ålder, att hon inte mår sämre av de små pikar som är en del av hennes vardag från alla möjliga håll. Kort sagt, Ingrid som står ut och som säkert kommer klara sig finfint även om det kan vara jobbigt just nu.

Nattbarn - Möte

Nattbarn lyckas fånga en bild av en ung människa idag, utan att någonsin inta ett von oben-perspektiv, något som det funnits fler bra exempel på i svenska serier jag skrivit om förut, som till exempel Vi håller på med en viktig grej & Frances. Sen måste jag nog erkänna att teckningarna inte riktigt är i min stil där människorna för mig känns som om huvuden, ansikten och kroppar inte riktigt passar ihop. Men å andra sidan gillar jag verkligen vissa detaljer, som munnarna där en minimal förändring kan rymma en ocean av känslor.

Allt i allt en serie som jag helhjärtat kan rekommendera om man uppskattar vardagsrealism och inträngande personlighetsskildringar; att sen det kanske inte är min personliga favoritgenre är en helt annan sak och det ska inte hindra mig från att säga att det här är en bra serie och en med beröm godkänd bokdebut :-)

Kairos

Postat av
Svara

Cover

De scanlations jag laddar ner är oftast lite äldre serier, sådana som det inte verkar troligt att de någonsin kommer översättas officiellt till ett språk jag behärskar. Men ibland slinker det ner något nyare eftersom jag ibland inte har en susning om vad det är för serie, förutom att den ser intressant ut av det jag kan se innan nedladdning. Case in point: Kairos, första boken i en svit om tre (om jag förstått det hela rätt), skriven och tecknad av Ulysse Malassagne. Fannet (vad tusan är singular bestämd form av fans?!?) som översatt serien hade en sida med som exempel och den såg väldigt lovande ut så jag chansade.

Och det visade sig vara en absolut fullträff! Kairos (googla för vad ordet ”kairos” betyder, det är ett intressant ord) är väldigt bra; jag kan inte kalla den lovande eftersom den är bättre än så, trots att jag bara läst första delen. Här följer de första fyra sidorna:

Kairos 1

Kairos 2

Kairos 3

Kairos 4

Nills och Anaëlle är ett par men de har lite olika framtidsplaner: Nills vill planera för ett liv tillsammans medan Anaëlle inte tycker om att lova saker man kanske inte kan hålla. Så långt ett relationsdrama i miniatyr men den första natten händer någonting. Nills kan inte sova och tar en promenad men när han kommer tillbaka är underliga saker på gång:

Kairos 5

Sen bär det iväg på äventyr och vad som egentligen pågår lär visa sig i de efterföljande böckerna.

Handlingen är inte alls dum i sig men det som verkligen gör serien bra är Malassagnes teckningar och känsla för rytm och detaljer. När jag försökte ta reda på någonting om Malassagnes bakgrund hittade jag mycket lite: Det här är den första serien han (tror jag, Ulysse låter som ett mansnamn) gett ut men innan dess har han jobbat med animation. Att ahn influerats av Hayao Miyazaki är hur tydligt som helst, både i teckningarna som påminner en hel del i figurteckning, rörelsemönster och färgläggning om hur Miyazakis skisser och målningar till filmerna brukar se ut, men minst lika mycket märks det i just hur han bygger upp seriesidorna och scenerna, med växelspelet mellan långa sekvenser i mycket maklig takt utan ord och extremt snabba scener fyllda med action.

Därmed inte sagt att Malassagne bara är en kopia av Miyazaki i serieform istället för animation, bara att han tveklöst har sett filmerna, och sämre inspirationskällor kan man sannerligen ha :-)

Och det där med inledningen, om hur scanlations ofta är lite äldre serier? Den här kom ut i Frankrike för ungefär tre veckor sedan… Med andra ord, chansen finns att något förlag snappar upp den för översättning vilket skulle göra mig mycket glad; jag tycker att den borde passa utmärkt både i exempelvis First Seconds utgivning, eller varför inte Humanoids som nuförtiden har en del mer udda serier i sin katalog.

Doctor Who + ST: TNG = WTF?

Postat av
Svara

Star Trek TNG Doctor Who Assimilation 1 cover

Efter några riktigt bra serier tänkte jag som omväxling skriva några ord om en bottenlöst usel, bara så att ni förstår att jag inte tycker om allt i serieväg: Star Trek: The Next Generation / Doctor Who – Assimilation², för att uppge den fullständiga officiella titeln. Jag är inte söker på vem som svarar för den sämsta insatsen, Scott Tipton/David Tipton/Tony Lee som står för manus eller J K Woodward som tecknat, men jag kan inte precis säga att manus-trion motsäger ordspråket om kockar & soppa.

Men till saken: Jag tycker ST: TNG är den klart bästa av Star Trek-serierna på TV, och Doctor Who har jag med glädje följt i rutan sedan omstarten 2005. Så som tv-serier fungerar de alldeles utmärkt men nu gäller det alltså serietidningar, plus att två universa nu ska samsas i ett…

Om man har läst några andra sådana här crossovers så kommer man inte bli det minsta förvånad över den här: En avsides liggande planet i Federationen invaderas en dag av borger (eller vad nu borgs heter på svenska), en cyborg-organism som sedan länge är känd i Star Treks universum. Men den här gången har de någonting nytt med sig, en annan cyborg-ras som till borgernas motto ”Resistance is futile” adderar sitt egna ”Delete!”…

Sen blir kapten Picard inblandad, en blå telefonkiosk dyker upp i Enterprises holodeck, två män med mycket stora egon konfronteras, för att slutligen acceptera och respektera varandra, allt presenterat med en mycket styltig dialog. Överraskande? Ungefär lika mycket som att jag stod utomhus och frös häromkvällen på valborg.

Star Trek TNG Doctor Who Assimilation - Meeting

Så om handlingen är den typiska för crossovers, hur var det då med teckningarna?

De är precis lika typiska de med, vilket innebär att det finns någon slags grundläggande trist halvkompetens som paras ihop med kravet på att personerna ska vara lätt igenkännliga från TV. Resultatet blir givetvis att det ser ut som en serie som befolkas av stela dockor, där ansiktena kopierats in från stillbilder från respektive tv-serie.

Som ren konsumentupplysning till fansen ska jag säga att 1) det är Matt Smith med Amy & Rory Pond som följeslagare vi får se, och att 2) i en tillbakablick får vi se att också kapten Kirk stött på doktorn, då givetvis i form av Tom Baker.

Men glöm konsumentupplysningen; det spelar ingen roll hur stort fan man är av vare sig ST: TNG eller Doctor Who för den här serien är 8 nummer av rent skräp. Om nu någon trodde något annat ;)

Wandering Son

Postat av
Svara

Wandering Son 1 cover

Jag håller inte alltid så bra ordning på vilka pågående serier jag följer och som jag därför behöver beställa när det kommit ut en ny samling. Speciellt knepigt är det med serier som jag kanske inte läser varje volym av utan istället väntar på några stycken så att jag kan få en större dos; ibland har jag inte en susning om vilka nummer jag har/inte har, så då får det bli en titt i den gamla databasen ;-)

Så när jag höll på att ställa in lite böcker i bokhyllan ramlade jag över mangan Wandering Son av Shimura Takako och insåg att jag bara läst första volymen av den trots att jag hade två till, och att jag dessutom inte hade en aning om det kommit ut fler. Därmed fanns det bara en sak att göra: Läsa serien och sen, om den var bra, kolla om det fanns fler volymer att beställa!

Shuichi är en ung pojke (dvs, en pojke när serien börjar) som trivs bäst klädd i flickkläder, även om han inte vågar erkänna det vare sig för sig själv eller andra. I sin nya skola blir han vän med flickan Yoshino som har det omvända problemet, och trevande börjar de öppna upp sig för varandra. Andra människor blir invigda i deras hemlighet (som den mycket besynnerliga klasskamraten Chiba och den vuxna Yuki, en f.d. man som numera är en kvinna) och allteftersom läcker det ut till familjemedlemmar och skolkamrater vad som pågår.

Är det en komedi om könsförväxlingar à la Ranma ½? En tragedi om ångestladdade tonåringar?

Ingetdera, egentligen. Wandering Son är rolig/charmig så att det förslår, men det är också gott om oro, funderingar över jaget, småmobbning i skolan, och allt annat som kan följa i spåret av en kris över sin könsidentitet. Shimuras skildring av HBT-personer är alltigenom känslig och hoppar på intet sätt över problemen för Shuichi och Yoshino, men serien är samtidigt full av accepterande personer och några riktigt uppslitande bråk där såren blir kvar får vi aldrig se; däremot antyds det att Yuki råkat ut för det med föräldrar som inte accepterar henne, men (hittills) har S & Y klarat sig. Jag är inte alls säker på att det kommer fortsätta så eftersom Wandering Son är en serie avsedd för en vuxen publik, med tanke på tidningen den ursprungligen publicerades i, så den som läser får se hur det kommer gå.

Visst är det HBT-frågorna som står i centrum men om det var allt skulle det bara vara en pamflett; det som gör serien så bra är hur skickligt Shimura visar alla undertryckta känslor med minimala medel, allt som oftast genom vad människorna inte säger och gör snarare än vad de öppet visar. Det finns långa sekvenser ibland helt utan ord som är fullproppade med emotionell handling som är mästerligt genomförda.

Sen bryr jag mig alldeles förskräckligt mycket om alla personerna i serien, inte bara huvudpersonerna, och jag älskar hur nyansrik Shimura är. Ta till exempel hur de som får reda på Shuichis hemlighet reagerar: Chiba är hundraprocentigt OK med det och rör inte ett ögonbryn; Shuichis storasyster Maho är intellektuellt beredd på att acceptera hennes syskons läggning men utan att någonsin säga någonting är det uppenbart att hon har större problem med det känslomässigt än hon vill medge; hur pojken Seya som blivit kär i Shuichi som flicka kommer reagera långsiktigt efter att fått reda på att Shuichi biologiskt sett är en pojke är jag oerhört nyfiken på att få reda på.

Kort sagt, Wandering Son visade sig vara en förträfflig serie som jag verkligen borde hållit ögonen på bättre; just precis nu efter att aldeles nyligen lagt ifrån mig bok 3 känns det som en av de bästa relationsserierna jag läst, alla kategorier!

Hur var det då med fler volymer? Låt mig säga så här: Jag har lagt in en beställning på bok 4 och 5, och håller nu tummarna för att de kommer ut snart! Fyran är försenad och sägs nu dyka upp i juni, medan femman ska komma senare samma månad (as if!). Vi får väl se, men längtar efter dem gör jag :-)

Wandering Son - Wig 1

 

Wandering Son - Wig 2

 

Shuichi provar för första gången en peruk