En Dylan Dog-trippel: Mellan himmel och helvete / Den förlorade sonen / Tills döden skiljer oss åt

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - omslag

Den svenska utgivningen av den italienska serien om den engelska mardrömsdetektiven Dylan Dog fortsätter träget, och det är dags för mig att göra ett nedslag igen efter att ett paket med några recensionsexemplar dök upp i brevlådan häromdagen med de tre senaste utgåvorna av serien. Närmare bestämt:

Mellan himmel och helvete: Manus Pasquale Ruju, teckningar Nicola Mari

Dylan Dog brukar oftast hålla sig hemma i England men här blir han anlitad av oljeföretaget Shermann Oil som har ett problem: Någonting, oklart vad, har hänt på deras oljeplattform Goliath:

Dylan Dog - Mellan himmel och helvete - Lotte

Inte nog med att oljeplattformen verkar vara i fara; vid tillfället befann sig även VD:n Dwight Shermann där. Så inga medel skys när man samlar ihop en grupp som ska ta sig till plattformen mitt i Nordsjön, inte ens idén att ta med en detektiv som specialiserar sig på det övernaturliga. Enter Dylan Dog, som inte verkar vara den mest lämpade för en så fysiskt krävande insats, och sjösjuk blir han dessutom.

Jag är inte precis en expert på Dylan Dog, men av de serier jag läst är det här den överlägset mest actioninriktade, med dess inslag av tidsinställda bomber, orkaner, och världens öde i vågskålen. Visst finns det psykologisk skräck också, framförallt i hur hotet från en Lovecraft-liknande varelse skildras, men till skillnad från många andra Dylan Dog-serier ligger tonvikten den här gången definitivt på det fysiska planet.

Det är heller aldrig någon tvekan om att hotet den här gången är på riktigt, dvs den känsla av att man aldrig ska känna sig helt säker på att det man ser verkligen existerar i sinnevärlden som finns i en del andra äventyr saknas också här: Vi har ett monster, det måste stoppas, och därmed basta!

Som en som gillar omväxling är det kul att se en annan typ av Dylan Dog-serie som den här. Maris expressiva och dova teckningar drar på ett förtjänstfullt sätt serien åt ett mer mystiskt och suggestivt håll än det egentligen ganska enkla manuset; jämfört med hans tidigare utgivna En seriemördares bekännelser är han här lite mer polerad men ändå personlig.

I längden föredrar jag nog den mer mystiska Dylan Dog med ett innehåll som inte alltid är helt pålitligt vad gäller verklighetsgraden, men som omväxling är Mellan himmel och helvete inte dumt.

Den förlorade sonen

Det här häftet är ett av Ades Medias ”extrahäften”, dvs kortare Dylan Dog-serier som ibland följer med de längre albumen. Och just det här häftet hör helt och hållet ihop med Mellan himmel och helvete: Samma upphovsmän, och den 16 sidor långa berättelsen är en fortsättning på den 4 år äldre serien som tar vid i efterdyningarna.

Eftersom historien är så kort vill jag inte berätta om vad som sker. Varde nog sagt att den här historien känns som en mer traditionell dito, där insatsen inte gäller världens öde utan istället ”bara” en förälders sorg över ett försvunnet barn. Med lite action, förvisso, men ändå 😉

Dylan Dog - Den förlorade sonen - Elke

Tills döden skiljer oss åt: Manus Tiziano Sclavi/Mauro Marcheselli, teckningar Bruno Brindisi

Om det udda med Mellan himmel och helvete var inslagen av action är det udda med Tills döden skiljer oss åt att vi här får träffa en yngre Dylan Dog, innan han började arbeta som mardrömsdetektiv och istället var en vanlig engelsk polisman mitt under de värsta åren av ”The Troubles”, den nordirländska konflikten. I samband med att hans kollega Bobby dödas av en bomb träffar han också irländskan Lillie som han faller pladask för, deras olika bakgrund och åsikter till trots.

Historien som följer lyckas skickligt skildra konflikten utan att dela in motståndarna i enkla fack som gott och ont; många vill kanske väl men när fanatism och hämndlystnad slår till finns inga gränser för vad man anser sig ha rätt att göra, och personer som Dylan Dog eller Lillie är förbrukningsvaror i striden för Det Rätta. För att jämföra med någonting annat från serievärlden känns stora delar av Tills döden skiljer oss åt som någonting Garth Ennis skulle kunnat skriva när han på ett allvarligt sätt skildrar konflikten i Nordirland.

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - Lillie

För min del tycker jag att Tills döden skiljer oss åt är Dylan Dog när den är som bäst: Huvudpersonen är bara ett medel för att berätta historien om någon/t annan/t, den här gången Lillie & Nordirland. Det förment övernaturliga är en krydda som förstärker känslorna, och det tillåter Sclavi (seriens skapare, så det känns helt naturligt att han skrivit den här serien som också fyller i en viktig pusselbit av huvudpersonens bakgrund) att sväva ut i smått hallucinatoriska scener utan att det känns malplacerat.

En gnutta svårförståeligt blir det ibland, framförallt när det känns oklart vad som egentligen händer/hände, men det är också en del av charmen med Dylan Dog: Det är en serie som är tänkt att köpas på impuls och sen läsas varhelst man råkar befinna sig. Och det menar jag som en eloge!

Flash Gordon – The Death Planet

Årets första gnäll blir det idag, men det är inte så allvarligt menat eftersom jag trots allt hade kul när jag läste; kanske inte på det ursprungligen avsedda sättet, men iallafall 😉

Orsaken till gnället/munterheten: Titan Press senaste bok med Dan Barrys Blixt Gordon-serie, betitlad The Death Planet och innehållandes söndagsserien från 1967-1971. Skälet till att samlingen startar med året 1967 är att det var året då Dan Barry efter att ha varit ansvarig för dagstidningsserien (dvs den svartvita versionen av serien i dagstidningarna) också tog över söndagsversionen från Mac Raboy.

Så boken innehåller ett förord som tar upp hur Barry tillsammans med manusförfattaren Harry Harrison gjorde om serien från Alex Raymonds mer fantasy-inriktade originalversion till en mer modern science fiction-serie. Barry uppdaterade looken så att serien såg mer realistisk ut i den så typiska fotorealistiska stilen man kan se i andra serier som Sy Barrys Fantomen, Leonard Starrs Mary Perkins, med många andra. Harrison i sin tur såg till att serien också blev internt konsekvent, så att exempelvis planeten Mars såg likadan ut från en episod till en annan, till skillnad från de tidigare versionerna där varje ny episod glatt bortsåg från allt som skett dessförinnan.

Och för mig som svag för Barrys Blixt Gordon eftersom jag gillade den som liten när jag läste den i Fantomen låter ju det här mumma: En samling med Barrys serie som är nästan helt ny för mig eftersom söndagsversionen av serien inte var den som publicerades i Fantomen, så det enda jag sett av den här versionen var en kort episod i en av Comics-samlingarna.

Men sen var det det här med datumen… Bisarrt nog envisas Titan med att skriva förord och inkludera långa artiklar om det positiva med Harry Harrison och Dan Barrys samarbete; både i den här boken och de samlingar med dagstidningsversionen  som jag tidigare skrivit om lyfts deras serie fram som höjdpunkten. Så varför får jag aldrig läsa den versionen i så fall?!?

De (hittills) två böckerna med Dan Barrys dagstidningsversion har kommit fram till 1956, så det är fortfarande två år kvar tills dess Harrison blir ansvarig för manuset. Och just manusen är det som svajar i böckerna, förutom de utmärkta tidigaste episoderna när Harvey Kurtzman skrev dessa. Så på dagstidningsversionsfronten är det tji. Och här, när det gäller söndagstidningsversionen av serien, står Harrison bara för manuset till de första episoderna eftersom han sedan hoppade av, medan Barry däremot hoppade av samtidigt som han tog över ansvaret; som framgår av intervjun med hans ”medhjälpare” Bob Fujitani som inleder volymen var det istället denne som tecknade så gott som allting eftersom Barry vid den här tidpunkten istället fokuserade på sitt måleri (med föga framgång verkar det som, och av det jag sett av hans måleri är det inte så konstigt).

Så nej, jag vet fortfarande inte om Harrisons manus verkligen innebar det kvalitetslyft som utlovas eftersom jag fortfarande inte läst något mer substantiellt av honom. Jag vet att han skrev rejält underhållande science fiction i sina bästa stunder, men jag vet fortfarande inte hur hans serieförfattande var.

Flash Gordon - Dan Barry Sundays 1 - Master

Förutom då de inledande episoderna i den här boken och de är inte precis lovande. Det är visserligen lite orättvist att läsa en serie avsedd att läsas med en episod / vecka såhär i samlad form eftersom läsningen blir helt annorlunda, men efter att det stått om hur Harrison fick serien att bli konsekvent visar de här serierna upp så många strålande exempel på motsatsen. De första sex episoderna i boken, alla med manus av Harrison, i mycket kort sammanfattning:

  1. Blixt färdas tillsammans med sin vän Pancho till den ödsliga och döda Pluto för att rädda en förlist forskningsexpedition, varpå han upptäcker att en främmande civilisation också är på planeten. De teleporterar honom till sin egen planet, diverse äventyr följer, varpå Zarkov poppar upp som en deus ex machina i sin raket och hämtar hem honom.
  2. En kriminell utomjording som kan förvandla sig till vem som helst jagas av Blixt och dör i jakten.
  3. Pluto utnämns som en möjlig kandidat för att utvinna tungmetaller ifrån, så Blixt far ditt. Väl där har jordborna svårt att röra sig på grund av den stora dragningskraften och det tar dagar att förflytta sig enbart några kilometrar på grund av detta, även när de har hjälp av inbyggda maskiner som minskar dragningskraften något. Men man fortsätter och när man värmer upp marken för att starta gruvorna vaknar diverse elektriska gigantiska monster upp och omöjliggör gruvorna, och alla måste fly för livet tillbaka till hemplaneten.
  4. Blixt hittar en flaskpost i rymden med ett SOS och flyger tillsammans med Dale iväg till en planet som styrs av en ond robot som utplånat sina skapare efter att de överlämnat allt jobb till sina maskiner. Diverse strider mot robotar senare lyckas de fly, tillsammans med de kraschlandade SOS-utsändarna.
  5. Världen går bananer när ett utomjordiskt skepp förbereder ett anfall på Jorden: Människor blir osynliga, gravitationen upphör, växter växer ohämmat. Zarkov lokaliserar maskiner som använts, varpå Blixt konfronterar utomjordingar och får dem att ändra sig. Deras tefat är skadat och de trodde inte att jordborna skulle låta dem stanna och därför hade de istället attackerat.
  6. För att reparera sitt tefat flyger utomjordingarna till Pluto där det finns övergivna bostäder och laboratorium som de kan få utnyttja, och Dale, Blixt och hans vän Pancho åker också dit för att studera deras avancerade teknologi. Väl där gör några av utomjordingarna uppror mot sin ledare för att han inte fortsatte attacken mot Jorden, och Blixt och de andra blir övergivna i ödemarken men lyckas smyga tillbaka tack vare sina antigratiationsmaskiner som gör att de kan flyga. De övervinner revoltörerna, tefatet repareras, och utomjordingarna far hem igen.

Ni kanske noterade att hälften av äventyren utspelas på Pluto, och att det är radikalt olika planeter som skildras varje gång?  Eller åtminstone att de där övergivna byggnaderna och labben i episod 6 är samma som gruvbyggnationerna i 3.? Icke sa Nicke, inga likheter finns. Och förutom de enorma skillnaderna i hur Pluto skildras har vi detaljer, som hur Pancho (den andra gången gudskelov utan sin mexikanska hatt som han bär i episod 1. men fortfarande med sin ”humoristiskt” brutna engelska accent) i episod 6. undrar hur solen tar sig ut från Pluto, uppenbarligen drabbad av minnesförlust från sitt tidigare besök något år tidigare. Eller hur Blixt i en episod behöver teknologisk hjälp för att ens kunna gå på Pluto för att i nästa kunna röra sig obehindrat på planeten men å andra sidan ha teknologi som gör att man kan flyga. Teknologi som sedan inte ses röken av, enligt principen att huruvida teknologi finns/inte finns helt avgörs av vad som funkar dramaturgiskt just nu.

Flash Gordon - Dan Barry Sundays 1 - Pluto

Stackars Pancho har problem med närminnet

Det finns mer att klaga på vad gäller logiken i manusen som den alltid lika tröttsamt klichéartade onde vetenskapsmannen som uppfinner någonting fantastiskt och revolutionerande som istället för att bli snuskigt rik genom att sälja uppfinningen använder den för att stjäla saker, här representerad genom uppfinningen av en materiatransporterare som används för stölder. Med andra ord:

Slarv, slarv, slarv rakt igenom, och den där konsekventa skildringen av solsystemet ser jag inte röken till. Detsamma gäller saker som teknologin där Blixt ibland har raketer där avståndet till Pluto är svårt att övervinna och ibland har varpdrift så att Pluto-trippen tar någon timme. Och självklart kan man när man färdas mellan solsystemets planeter då och då stöta på en ny, dittills okänd dito.

Förhoppningsvis är de här slarviga manusen bara ett tecken på att Harrison tappat intresset för serien innan sitt snara avhopp (han slutade mycket snart efter episod 6. ovan), och att hans tidigare manus är bättre. Jag får väl se hur det blir med  det när/om Titan någonsin lyckas ge ut en samling med serier där både Harrison och Barry gör sitt bästa :-)

 

PS. Munterheten när jag läste? Den bestod delvis av det bisarra i all propaganda för en serie som inte är den som boken innehåller, men mest av att jag smålog över hur slapp serien var med detaljer, och att den ibland kom svindlande nära känslan jag fick när jag för många år sedan såg de klassiska matiné-äventyren från 30-talet med Buster Crabbe som Flash Gordon på Cinemateket i Stockholm. De fuskade vilt med fortsättningsformatet: En episod kunde sluta med att Blixt föll ner från en klippa mot en säker död, följt av nästa episod där brottningsmatchen på klippkanten repeterades men den här gången med resultatet att Blixt vann och istället kastade ner motståndaren. Jag uppskattade också varje episods rekapitulering av vad som hänt förut som glatt ljög om tidigare händelser och hittade på/strök hej vilt; det enda som var viktigt var att kunna sparka igång den nya episoden så snabbt och lättförståeligt som möjligt! DS.

Grandville: Force Majeure

Grandville - Force Majeure - coverNu har jag äntligen läst den femte och sista delen i Bryan Talbots hårdkokta punksteam-doftande serie om ett Europa där Napoleon och hans Frankrike vann slaget vid Waterloo och efter det varit den ohotade stormakten, men där England tack vare ett blodigt uppror till slut blivit självständigt. Helt fristående är man emellertid inte, så franska är fortfarande det dagliga språket och Frankrike och huvudstaden Grandville är centrala för politiken. Och just det ja, människor är underordnade varelser utan rösträtt medan allsköns intelligenta djur är de som bestämmer.

Jag har skrivit om alla de fyra tidigare albumen och har nog inte så mycket mer att tillägga: Detektiv LeBrock fortsätter att vara hårdare än de hårda, hans assistent Ratzi är lika oklanderligt brittisk och kompetent som någonsin, och LeBrocks överordnade lika inkompetenta. Det som mest utmärker sig den här gången är dels att albumet är nästan dubbelt så långt som något av de tidigare, dels att handlingen den här gången nästan helt utspelar sig i London istället för i Grandville. Det första är bra och ger albumet en del an den tyngd som krävs av en avslutning, det andra är lite tråkigt eftersom jag gillade Grandville som miljö mer än London.

Eftersom det tyvärr är det sista albumet på grund av den tid det tar för Talbot att göra serien i kombinationen med försäljningssiffrorna ska också en mängd trådar knytas ihop, som LeBrocks och Billies relation, och den förut bara antydda kriminella bossen Tiberius Koenig som slutligen får spela huvudrollen här. Talbot ror hem det med den äran, även om de oväntade vändningarna inte är så oväntade egentligen med tanke på att Grandville aldrig handlat om att vara nyskapande utan istället om att återanvända klichéer på ett bra sätt.

Så egentligen ville jag bara tipsa om den här boken om någon som gillar Grandville ännu inte sett den; det är tre år sedan den föregående volymen så det är lätt hänt. Jag höll själv på att missa den och det hade verkligen varit synd. Visst hade den brister, som den inte så lyckade färgläggningen, men jag kommer sakna Grandville och jag hade gärna sett att Talbot kunnat fortsätta med den länge än. LeBrocks historia må ha fått sitt slut, men hur gick det med människornas kamp för lika villkor? Och hur ser det ut i USA, med tanke på att det lilla som antytts tyder på en mycket annorlunda värld än den europeiska? Frågor som vi får nöja oss med att fantisera om, för nu är Grandvilles saga all.

Grandville - Force Majeure - Billie

Billie visar att LeBrock inte är den enda tuffa grävlingen

Blueberry: Förloraren

Blueberry 5 - omslag

Tredje raka Cobolt-albumet som jag recenserar blir den femte samlingen av Blueberry, innehållandes albumen Chihuahua Pearl, En man värd 500 000 dollar samt Ballad om en kista. Om senaste Thorgal-samlingen saknade ett sammanhållande tema är detta inget problem här eftersom de tre albumen utgår en enda lång sammanhängande historia, den om Sydstaternas försvunna guldskatt.

Jag tänkte inte skriva så mycket om albumen i sig den här gången för det skulle mest bli en upprepning av vad jag skrev om den förra Blueberry-samlingen: Det är en mycket bra serie det handlar om, som av goda skäl ses som den största av de många europeiska Vilda västern-serierna. Och den här samlingen är snäppet bättre än den fjärde där historierna saknade bra avslutningar för här håller kvalitén ändå in i kaklet. Charliers manus är tätare och mer komplicerat (på ett bra sätt) än någonsin, mycket tack vare den rikliga mängden parter som är intresserade av skatten istället för bara två, och där det hela tiden varierar vilken sida som har övertaget. Plus att han omsorgsfullt knyter ihop alla trådar, inklusive de han slängt ut lite nonchalant i början för att sedan mot slutet plocka upp igen, uppvisande att han aldrig glömt bort dem. När det gäller de rena äventyrsepisoderna skrivna av Charlier är det här höjdpunkten, utan tvekan.

Dessutom är det här Blueberry slutligen blir den person jag själv minns mest från när jag som liten läste serien. Jag måste ha läst alla album i mer eller mindre ett svep fram till de här för som jag kände det var Blueberry alltid en outsider, en på den förlorande sidan. Och fram till de här serierna är han visserligen en outsider som hela tiden irriterar dem med makt, men han lyckas alltid lösa situationerna så att han framstår som segraren. Här däremot har turen runnit ut och inte ens hans kan på ett tillfredsställande sätt förklara vad som hänt för de makthavande. Och det är så jag minns honom, som en orättvist dömd och misstrodd, som ständigt försöker övertyga andra om sin oskuld (well…), och inte som den oborstade, ociviliserade men ändå framgångsrika hjälten vi hittills sett. Så det är här som Blueberry blir den sanna versionen av sig själv, åtminstone enligt min högst personliga läsning 😉

Däremot förtjänar illustrationerna ett speciellt omnämnande. Girauds teckningar är förstås utmärkta och jag blir själv smått torr i halsen när jag läser sida upp och sida ner som utspelar sig i stenöknarna. Men det är ingenting nytt, samma sak har setts i tidigare album. Det som är nytt här är hur det smyger sig in enstaka teckningar där stilen är en helt annan än den tidigare:

Blueberry - Chihuahua pearl

Mycket enklare linjer än vanligtvis i Blueberry

Istället för en stor mängd streck får vi här se en mycket renare linje som påminner en hel del om Moebius, dvs Girauds teckningar när han själv skriver manus.

I förordet nämns det att Giraud vid den här tiden började tolka Charliers manus mer fritt, och det kanske också kan förklara att hans teckningar påminner mer om hans helt egna serier också. Det är inte alls lika tydligt som det senare blir i de avslutande Blueberry-albumen när han själv är helt ansvarig för manus, men tydliga antydningar finns.

Också färgerna är speciella. I förordet, som för övrigt blandar intressanta historiska detaljer om seriens tillkomst med ett ansträngt bombastiskt hyllande av serien, nämns hur färgläggningen delvis är inspirerad av Morris Lucky Luke, en intressant jämförelse som jag också funderat på ibland men då huvudsakligen vad gäller Asterix. Framförallt i de tidiga Asterix-albumen är färgerna av och till helt icke-naturalistiska, med närmast expressionistisk känsla där till exempel vrede gestaltas i helt röda rutor. Samma sak finns onekligen i Lucky Luke och även här i Blueberry; det är ett tecken på hur lyckade illustrationerna är att de extremt realistiska teckningarna kan samsas med färger som ibland är hur orealistiska som helst, utan att det ser det minsta konstigt ut. Jag saknar ibland den här mer extrema färgläggningen som variation i exempelvis nyare Asterix-albumen som kan bli lite grafiskt enformiga när det alltid är knallgrön mark och knallblå himmel; små inslag av det kan skymta till men aldrig lika extremt hämningslöst som i äldre album.

Blueberry 5 - Ballad om en kista

Långt ifrån realistiska färger, men onekligen stämningsfullt!

Avslutningsvis, två små iakttagelser till:

  1. Den svenska utgåvan inkluderar en 17 sidor lång artikel av Charlier som skrevs som vore det en äkta biografi över den verkliga Blueberry, inklusive en riklig mängd fotografier från den tiden. En rolig idé som säkert fungerade bra när det begav sig, men som inte överlevt tidens tand särskilt väl, vare sig som en väl genomförd bluff eller som litterär text (där för övrigt Charlier trots sina förtjänstfulla försök i serien att undvika de klassiska fällorna med hur indianer skildrades här faller huvudstupa i romantiseringan av Södern under slaveriet). Men i en komplett utgåva förtjänar den sin plats, vårtor och allt, så det är synd om de länder där texten uteslöts.
  2. Om någon tror sig känna till någon serieläsare som gillar äventyrsserier av klassiskt slag men som ännu inte provat på Blueberry är det här nog den perfekta volymen att ge bort. Visst, julen är förbi, men det kommer fler chanser :-)

Thorgalkrönikan 5: Genom tid och rum

Thorgal 5 - omslag

Thorgalkrönikan har rullat på och nått fram till den femte volymen, kallad Genom tid och rum, en samling där det är svårt att se ett genomgående tema i de tre ingående album som tvärtom spretar åt alla möjliga håll. Som vanligt är det gedigen underhållning av klassisk europeisk actionseriestil där de tre albumen är:

  • Bergens herre: Ett tidreseäventyr där Thorgal utan familj trasslar in sig i en komplicerad historia (som ofta när tidsresor är ett bärande element i handlingen) med de unga Torric och Vlana, den förste en ung förrymd manlig träl som Thorgal hjälper och den andra en ung föräldralös kvinna. En handlingstung historia det här, som jag inte är helt säker på att den helt håller ihop när tidsreselogiken slingrar sig runt sig själv, men som en sucker för science fiction kan jag inte låta bli att gilla serier som den här som verkligen låter tidsresandet bli centralt i historien och inte bara en gimmick för att kicka igång handlingen.
  • Varghonan: Här är Thorgal återigen familjefadern som tillsammans med Aaricia och Jolan försöker finna en trygg plats när det är dags för Aaricia att föda familjens nästkommande medlem. Men det går givetvis inte som planerat när den maktgalne usurpatorn Wor försöker ta över makten över vikingarna, och Thorgal tvingas ta till våld, det som han både avskyr och är extremt skicklig på.
  • Nyckelväkterskan: Någon som trodde att det skulle lugna ner sig för den lilla kärnfamiljen efter att Wor-problemet avklarats? Trodde väl inte det! Istället dyker två gamla fiender och en gammal kärlek till Thorgal upp och han dras ytterligare en gång in i den andra världen, eller snarare de andra världarna som man kan resa mellan om man har de nödvändiga attiraljerna.

Som sagt, spretigt, med album i genrerna science fiction, äventyr och fantasy, respektive; det är inte menat som kritik, tvärtom uppskattar jag variationen, men nog måste det varit knepigt att hitta på ett samlingsnamn för boken 😉

Teckningsmässigt tycker jag bättre och bättre om Rosinski här, men tyvärr hittar jag ingen uppgift om vem som färglagt och färgerna bidrar mycket till den lyckade stämningen. van Hammes manus trummar på och även om jag inte kan anklaga honom för någon större originalitet fungerar hans handfasta och raka sätt (att tidsresorna i sig krånglar till berättelsen gör den inte mindre rättfram) att berätta utmärkt i de här berättelserna där de självklara ingredienserna är äventyr, våld, fantasi och en gnutta naket.

Thorgal 5 - Varghonan

Sen är det roligt att spekulera i vad som kommer hända härnäst; som en ny läsare av serien har jag ingen aning om var den kommer ta vägen, men jag märker att van Hamme nu i flera album lagt grundstenarna till en kommande konflikt mellan Thorgal och hans son Jolen. Vad som också är tydligt är att van Hamme liksom många andra äventyrsförfattare har lite svårt att hantera att hans manliga hjälte har gift sig, både för att hjältens romantiska/erotiska äventyr inte längre kan vara centrala (åtminstone inte om hjälten ska vara en en god och perfekt make) och för att familjen kommer i vägen för enkla okomplicerade hjältehistorier. van Hamme ska ha en ganska stor eloge för att han inte gör som en del andra manusförfattare i samma situation och helt enkelt ignorerar det faktum att hjälten har en familj utan istället låter Thorgal tydligt klargöra att för honom kommer familjen alltid främst, men det känns ändå som om Aaricia, Jolen och nu också Ylva har lite svårt att passa in i en del av van Hammes berättelser.

Den här gången ser vi i första albumet en Thorgal helt utan familj (något som snabbt förklaras med att han letar efter ett bra färdsätt för den gravida Aaricia vilket ger van Hamme fritt fram att inte behöva bekymra sig om Thorgals familj i resten av albumet) och en kvinnlig huvudperson som visserligen är mest kär i Thorgal men som av omständigheterna istället tvingas fokusera på Torric. I det andra står istället Thorgals familj helt i centrum, för att i det tredje igen förflyttas till periferin när fantasy-inslagen tar över; van Hamme löser här det där med erotiken genom att låta en dubbelgångare till Thorgal stå för den, och på så sätt kan ”titelkaraktären” samtidigt vara en god make och få ihop det med den (mycket minimalt klädda) gudinnan.

Om jag låter lite ironisk mot handlingen är det med flit; det här är egentligen inget större problem i serien men jag kan inte låta bli att notera hur van Hamme försöker lösa samma ”problem” som andra traditionella serieförfattare fått när deras mycket maskulina och dittills happy-go-lucky-äventyrare plötsligt ska infogas i en familjeroll. Lee Falk kämpade på med Fantomen, Al Capp med Knallhatten, och låt mig inte ens nämna superhjältesfären där de största namnen då och då blir gifta men det sällan håller en längre tid eftersom manusförfattarna sorgligt nog inte klarar av situationen.

Det finns såklart undantag, där det enligt mig mest uppenbara är en ännu mer klassisk serie än någon av de nämnda, nämligen Hal Fosters Prins Valiant som istället blev ännu bättre efter Valiants giftermålet Aleta både vad gällde äventyren och romantiken. Foster var en mästare på att introducera nya personer i serien som han kunde låta inta huvudrollen när han exempelvis skulle skriva en romantisk episod, och sådana kunde ju råka ut för vad som helst till skillnad från när huvudrollsinnehavaren var inblandad vilket öppnade dörren både för komedi och rejäl tragedi. Även serier som Mary Perkins och Bus Sawyer hade inga problem att hantera situationen efter titelkaraktärernas giftermål, så visst går det om man bara helhjärtat anammar förutsättningarna och vilka nya möjligheter som öppnas istället för att se dem som hinder!

Jag (jag skriver inte ”Vi” eftersom jag misstänker att de flesta som läser det här inlägget redan läst de kommande Thorgal-äventyren*) undrar jag hur van Hammes ”lösning” i det sista av albumen här kommer hålla, dvs att Thorgal för att undvika att hans fiender ska attackera honom via hans familj och att han därför måste resa bort, kommer hålla. Det är iofs en beprövad lösning, samma lösning som till exempel Stålmannen-serien (och många många andra…) alltid använt sig av för att förklara varför han inte gör slag i saken och gifter sig med Lois Lane för**. Men det är också en förklaring som alltid klingat förkrossande falskt med tanke på att Lois Lane och andra ändå hela tiden råkar i de mest besynnerliga knipor 😉

Thorgal 5 - Nyckelväkterskan

*: För den som liksom jag inte läst Thorgal tidigare, undvik för allt i världen att läsa introduktionstexterna innan du läst serierna eftersom de avslöjar precis allt som händer i albumen; framförallt när det gäller Bergens herre är mycket av poängen med historier av det slaget att pussla ihop vad som händer, men här berättas det prydligt i förordet.

**: Jo jag vet att Stålis ibland varit gift med LL men som sagt, det håller aldrig länge. Tyvärr, för personligen tycker jag att serien ofta fått ett lyft under de perioderna.