Ljuset från Borneo

Ljuset från Borneo - omslag

Det händer mycket med Spirou nuförtiden. Ljuset från Borneoär det tionde albumet i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nickesom jag recenserar (varav det sjätte på svenska) och det kommer nya delar i Frankrike i en närmast rasande takt; det kommer fortfarande nya album i den vanliga sviten gjorde av Yoann/Vehlmann; Tome/Janry stretar på med albumen om den unge Spirou; José Luis Munuera gör serier om Zafirs dotter Zandra (det andra albumet kommer i höst i Frankrike); det finns ett antal album gjorde för enbart den holländska marknaden; diverse biserier som kortare historier gjorde av Yoann/Vehlmann har sin egen albumserie; det finns fristående album som det nyss till engelska översatta His Name Was Ptirouom inspirationen bakom den första versionen av Spirou.

Och jag gillar det! Det känns som en fransk/belgisk/holländsk version av hur superhjältar alltid använts i USA: En (eller flera) huvudserier, och sen diverse avknoppningar som kommer och går beroende på hur framgångsrika de är, med varierade upphovspersoner. Det kan bli för mycket men eftersom det är så pass ovanligt för den här typen av serier ger det Spirouen alldeles egen charm när det finns så många versioner att välja bland. Och även med en för europeiska serier ovanligt hög utgivningstakt är det förstår inte i närheten av den överexponering som drabbar de största superhjältarna som exempelvis Batmaneller X-Men; när han varit som mest populär har det känts som om hälften av alla serier i USA är Batman– och/eller X-men-relaterade.

Trevligt nog för min del är dagens album, Ljuset från Borneo(manus: Frank Pé & Zidrou, teckningar: Frank Pé), ett av de allra bästa av de nya serierna. I albumet får vi återse huvudpersonerna från Franquins sista Spirou-serie, Bravo the Brothers (ingår i Raffel med Zafir): Den misantropiske men fantastiska djurtämjaren Noé (här översatt till det mer korrekta Noa) och hans ensemble.

Ljuset från Borneo - intro

Boken jonglerar med flera intriger:

  1. Spirou och Nicke hamnar på kollisionskurs med sin nya redaktör som vill att de anpassar sina artiklar för att tillfredsställa annonsörerna, vilket leder till att Spirou säger upp sig för. Och när han, lycklig över att inte ha någonting att göra, strosar han runt på stan och får se att Noas cirkus är på besök ger han sig dit för att hälsa på och blir involverad i…
  2. Noas tonåriga dotter Vilda som dyker upp till Noas frustration eftersom han inte har mycket till över för människor som han ogillar och inte förstår sig på dem. Så han får den briljanta idén att hon ska bo hos Spirou istället, och som den snälla/medgörliga/lätt övertalningsbara person Spirou är går han med på det. Alltmedan…
  3. En anonym konstnär gör stor succé med sina målningar av vilddjur. Ingen vet vem som målat dem, men priserna skjuter i höjden och Nicke blir tillsagd av redaktören att ta reda på vem som målat dem. Men det kanske inte spelar någon roll, för…
  4. Greve Champignac upptäcker ett världsomfattande hot från en ny, tidigare okänd svampsort som hotar att utplåna allt annat liv på Jorden.

De här intrigtrådarna presenteras tidigt i serien och handlingen hoppar sedan mellan dem (och de andra som också dyker upp), men tack vare att albumet är längre än de andra i sviten (92 sidor, närmare bestämt), kan Pé & Zidrou ta god tid på sig och det känns inte det minsta stressigt. Tvärtom känns serien ofta sävlig och smått meditativ, med drömsekvenser och dagdrömmerier som får breda ut sig på flera sidor.

Och det är här seriens styrka ligger: Stämningen är ömsom uppsluppen, som Spirous glädje över att kunna göra precis vad han vill, ömsom melankolisk, som Noa och Vildas relation där Vilda önskar sig en pappa som kan visa kärlek medan han bara vill vara i fred och umgås med sina djur, ömsom tonårsirriterad, som Vilda och Spirous umgänge där Spirou visar sig vara oväntat framgångsrik i rollen som, tja, stödperson för Vilda.

Ljuset från Borneo - trädgårdsskötsel

Pés teckningar förtjänar också beröm. Manuset, där målningarna från det okända geniet visar sig vara den viktigaste delen av intrigen, kräver att målningarna ser spektakulära ut, och jag skulle kanske inte säga att de är fantastiska men tecknade som de är i en så annorlunda stil än serien i övrigt så fungerar det i sitt kontext. Och jag gillar verkligen Pés version av Spirou och Nicke som både ser ut som några år äldre än de vanligtvis gör, utan att de känns som en karikatyr på sina vanliga jag (om det nu är möjligt i en serie som den här, där själva grundtanken är att det ska vara en fri tolkning av karaktärerna).

Men det finns en sak som jag väldigt gärna hade sett annorlunda med manuset. Trots att serien i huvudsak känns vad jag skulle kalla för mogen (utan att vara tråkig) så är det det här med hur icke-européer skildras i den klassiska fransk/belgiska komiska äventyrsserietraditionen. Här representeras den traditionen av mörkhyade tjuvjägare i Afrika som dödar en vit europeisk djurfotograf, en arabisk shejk och en sydamerikansk miljardär. Tjuvjägarna har de sorgligt traditionella stora läpparna, medan de två rika männen är bottenlöst korkade och vulgärt nyrika som försöker köpa status genom att köpa löjligt dyra konstverk. Jag är van så jag stör mig inte så mycket, men jag känner samma för det här inslagen som jag gör för serierna om unge Spirou: Om de helt slutade förekomma skulle jag dra en stor suck av lättnad.

Fast jag tycker inte det ska avskräcka från att läsa serien för den är mycket läsvärd ändå. I det stora hela är det en serie som har en lätt sorglig grundton. Det mesta löser sig, men eftersom det är en serie som satsar på ett mer realistiskt känsloinnehåll än den vanliga Spirou-serien så erbjuds inte ett lyckligt slut för alla utan det är mer en känsla av att mycket jobb återstår, men det finns en chans att det kommer lösa sig. Så när jag slog igen boken efter läsningen var det med en belåten känsla, att det här är ett album som gör skäl för det sedvanligt påkostade formatet, dvs inbunden med bra tryck och bra papper, som alla de tidigare albumen i den här sviten förärats med :-)

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. För den intresserade är här exempel från de där andra Spirou-serierna som producerats de senaste åren. I tur och ordning omslaget till ett holländskt Spirou-album, omslaget till en samling med korta Spirou-serier, en sida från det första Zandra-albumet (alla tagna från den engelskspråkiga bloggen Spirou Reporter), och omslaget till His Name Was Ptirou:Holländsk Spirou - omslag.jpg

Les folles aventures de Spirou - omslag.jpg

Zafirs dotter Zandra.jpg

His Name Was Ptirou - cover.jpg

Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - cover

Bara en blänkare idag om en ny serie av Frank Miller, och huvudsakligen prat om åsikter/politik snarare än om serien för det får vänta tills serien är avslutad. Serien är en uppföljare till hans tjugo år gamla serie 300, kallad Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander, och precis som den äldre serien är det tänkt att bli en fem nummer lång miniserie (varav de två första har kommit ut) och den utspelar sig också i antikens Grekland. Men till skillnad från 300är det inte fråga om en enstaka strid den här gången utan om en period om 170 år så det är en hel del som ska täckas in i de fem numren.

Med tanke på det tar Miller det rätt lugnt hittills. De två numren som kommit utspelar sig båda före 300och avhandlar den första persiska invasionen av Grekland, den som stoppades huvudsakligen av Atens soldater i strid mot Darius armé (Xerxes far). Så den här gången får vi istället för Spartas hyper-macho-armé följa en inte riktigt lika vältränad dito, och vi får samtidigt en annan vinkling på slitningarna Sparta/Aten. Här framstår Aten som den civiliserade och progressiva nationen, medan Sparta ses som gammalmodiga och föråldrade; utmärkta soldater, förvisso, men som samhälle korrupt.

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - Athens

Så den som gillar att spekulera i Millers egna åsikter får en hel del att bita i. Själv tror jag att man gör ett misstag om man läser in för mycket av Miller själv i huvudpersonerna i hans serier. 300var en serie där han var ute efter att skildra en liten hårt sammansvetsad grupp soldater ljuta hjältedöden i strid mot en övermäktig fiende, och allt i serien var inriktat på att vissa hur tuffa de var. Den här gången vill han istället skildra hur den europeiska civilisationen började, med Atens demokrati och filosofi, och då framstår givetvis exempelvis Sparta som en primitiv kultur vars tids är förbi.

Med andra ord, Miller är en författare som i första hand tänker på vilken slags historia han är ute efter att berätta, och sedan låter han det bestämma hur hans personer agerar och skildras. Det leder också till att hans karaktärer kan framstå som genuint obehagliga, men det betyder inte nödvändigtvis att Miller håller med dem.

Men med det sagt har han också skrivit uttalat politiska serier som varit IMHO katastrofala vad gäller idéinnehållet, som Holy Terror, eller hans uttalandenom Occupy Wall Street-rörelsen. Han har haft en hel del problem med alkohol-missbruk, problem som han nu verkar mestadels ha kommit över, och det är därför som han blivit mer produktiv igen. Och han har också sagt ”I wasn’t thinking clearly” apropå de nämnda politiska ställningstagande han gjorde, vilket jag hoppas betyder att han återgår till att hans serier blir mindre didaktiska och mer tvetydiga, någonting som jag tycker både Xerxesverkar bli och som Millers (små) bidrag i DK IIIvar.

Så lovande, men kanske mest för framtiden för det finns ett stort problem med Xerxes: Alex Sinclairs färgläggning är hur trist som helst. Millers teckningar är i hans nerviga/darriga stil som vi sett de senaste åren där Miller överlåter en mycket stor del av ansvaret för att det ska se bra ut på färgerna, och tyvärr klarar inte Sinclair av det alls. Resultatet är sidor som ser smått amatörmässiga ut och med tråkiga färger. Jag var inte precis förtjust i färgerna som Miller/Jansons serier fick i DK IIImen de var betydligt bättre än här, och till Lynn Varleys färger från 300är det långt. Mycket långt.

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - Playwright action

Men jag gillar att Miller verkar ha föresatt sig att göra det mesta i serien själv. Som textningen; knaggligt textat är det, precis som teckningarna, och det ser inte precis polerat ut, men jag uppskattar att han verkar vilja göra serier igen och att han gör dem som han vill. Så om han nu bara kunde få ordning på färgerna också!

Getting Married and Other Mistakes

Getting Married and Other Mistakes - cover

Jag är väldigt svag för Barbara Slate trots att jag läst så lite av henne. Angel Love, hennes romantik/slice of life/såpa-miniserie om nio delar som publicerades på DC var den första av hennes serier jag köpte, och jag kommer fortfarande ihåg hur glad jag blev när jag äntligen fick tag på den sista och avslutande delen. Några år senare dök den ännu roligare och smartare (men inte riktigt lika charmiga) Yuppies from Hell upp som kärleksfullt men skarpsynt dissekerar diverse olika yuppies i det sena 80-talets New York, utgiven av Marvel, följt av miniserien Sweet XVIsom närmast kan karakteriseras som en Acke-serie som utspelar sig i antikens Rom.

Men efter det, dvs efter 1991, har jag egentligen inte läst någonting av henne. Hon skrev en hel del Acke-serier och likaså för Disney (som Pocahontasoch Beauty and the Beast), men det jag såg av dem var visserligen småkul men saknade det där extra som hennes helt egna serier hade haft. Så hon försvann från min radar, tills jag för att tag sedan av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg fick för mig att se vad hon gjort sedan dess -> jag hittade hennes bok Getting Married and Other Mistakes, utkommen 2012, på Ebay -> jag köpte den. Och det trots Postnords #%/&€/%€ nya höga avgifter, inklusive momsavgift på 25% trots att böcker bara ska ha 6%; bläh!

Och jag upptäckte att jag fortfarande gillar Slates stil. Här tecknar hon om möjligt i en ännu enklare, mer popkonst-liknande stil, och humorn finns där fortfarande. Historien är å andra sidan lite mer allvarlig och lite mer personlig: Protagonisten, Jo, har precis skilt sig från sin make efter ett flera år långt misslyckat äktenskap, och har nu ingen aning om hur hon ska hantera situationen. I hela sitt liv har hon blivit itutad att äktenskap är det högsta och enda målet man ska ha som kvinna; först från sin mamma, och sen indirekt via samhället och direkt via sina vänner som med sina välmenande och omtänksamma frågor inte kan låta bli att samtidigt göra det tydligt att hon nu måste komma över misslyckandet för att sen kunna hitta en ny make.

Getting Married and Other Mistakes - Barbie bride

Slate själv gjorde serien efter att ha råkat ut för precis samma sak som Jo och är tydlig med att Jo är en lätt förklädd version av henne själv, och att serien beskriver hennes egen resa till att kunna lyssna på sin egen röst och känna efter vad hon vill, oavsett andras åsikter. För den som läst tidigare Slate-serier är det inget konstigt i att tunga ämnen presenteras på ett ofta humoristiskt sätt; Angel Lovevar trots allt en av de allra första newsprint-serietidningarna som publicerades av DC utan att ha godkänts av Comics Code-censuren :-)

Med sitt kvadratiska format där Slate ofta låter en ruta fylla hela sidan går de 160 sidorna snabbt att läsa, men det är en historia som sätter sig och som jag tänkt på flera gånger efter läsningen. Det som gör serien så effektiv är hur slagkraftiga de enkla sidorna är med de starka platta färgerna och det direkta tilltalet.

Getting Married and Other Mistakes - follower

Men det går inte att komma ifrån att boken är ett utmärkt exempel på ett problem vad gäller serier: Det kan bli ruggigt dyrt i kostnad / tidsenhet. Getting Married and Other Mistakestar max en halvtimme att läsa, och det till en kostnad av $15, dvs cirka 130 SEK. Jag ångrar på intet vis att jag köpte boken, men det är lite synd att serier både kostar mer per sida än vanliga böcker och att en sida också går klart snabbare att läsa; det är en kostsam sak att gilla att läsa serier om man som jag också gärna köper dem. Men, c’est la vie :-)

Getting Married and Other Mistakes - friends

Farväl Monsieur Jean: It Don’t Come Easy

It Don't Come Easy - cover

Först det positiva: Till slut var det alltså förlaget Drawn & Quarterly som lyckades översätta de två sista delarna av Dupuy/Berberians serie om Monsieur Jean, den mycket franska författaren/småbarnsföräldern/hyresgästen som jag berömt fleragångertidigare. Det finns få franska nyare serier som haft en lika knepig utgivning på engelska och själv var jag tvungen att kolla upp med Bart Beaty, en kanadensisk bekant och serieexpert som skrivit förordet, vad den nya boken It Don’t Come Easyegentligen innehöll för serier så att jag inte bara fick en ompaketering av redan tidigare utgivet material.

Så idag blir det mest konsumentinformation! Som hjälp för den som vill läsa seriens sju album finns de här engelska utgåvorna, inklusive min åsikt om kvalitén på dem:

  • Get a Life (album 1-3): D&Q, inbunden, litet format (något mindre än en serietidning). Trevligt matt papper och bra färger. En utmärkt utgåva bortsett från det lilla formatet som inte är det bästa för de eleganta teckningarna, plus att texten av naturliga skäl blir lite liten.
  • From Bachelor to Father (album 1-5): Humanoids, inbunden, något större format (som en inbunden serietidningssamling). Blankt papper och godkända men inte lika bra återgivna färger som i Get a Life. En helt godkänd utgåva där det något större formatet är ett plus, men där pappret drar ned betyget en smula utan att på något sätt vara dåligt.
  • Album 4-5: Hela albumen är inkluderade i nummer 3 respektive 5 av antologin Drawn & Quarterlyi stort format (något större än klassiska europeiska seriealbum). Utmärkt papper och utmärkta färger. Den tveklöst bästa presentationen av Monsieur Jean.
  • It Don’t Come Easy (album 4-7): D&Q, häftad, litet format (samma som Get a Life). Bra och matt papper, men färgerna är inte optimala, plus att de framförallt i album 4-5 ibland är något missplacerade, dvs färgplåtarna verkar ha legat en gnutta fel. Inte mycket men märkbart när man jämför med de andra utgåvorna av de albumen. Inte dåligt på det stora hela, men tillsammans med en alldeles för liten och gnetig textning den som jag tycker tråkigaste utgåvan av alla.

Dessutom bör jag nämna tre andra böcker som anknyter till Monsieur Jean:

  • Maybe Later: D&Q, inbunden, litet format. Innehåller Dupuy/Berberians dagboksserie om arbetet bakom album 3, och dagboken är mer än dubbelt så lång som albumet det handlar om och kanske till och med ännu intressantare; Dupuy/Berberians samarbete är av de ovanligare slaget för seriemediet i och med att båda skriver manus och båda tecknar, utan att teckningarna delats upp mellan dem à la skiss/tuschning. Men här ritar de helt själva sina sidor och tar upp personliga problem, samarbetsproblem, ekonomiska problem, och de gör det alldeles förträffligt.
  • The Singles Theory: Humanoids, inbunden, samma storlek som From Bachelor to Father. Innehåller korta serier om Monsieur Jean och människorna runt honom, och utspelar sig mellan album 3 och 4. En riktigt trevlig bok som jag starkt rekommenderar för de som gillar Monsieur Jean.
  • Haunted: D&Q, inbunden, samma storlek som From Bachelor to Father. Har egentligen ingenting att göra med Monsieur Jeanmen som den första serien efter sina sidor i Maybe Latersom Philippe Dupuy gjort helt själv och det faktum att det återigen handlar om en dagbok bör den nämnas. Tecknad och berättad i en mycket lösare stil än Monsieur Jean.

Så om man nu vill läsa de bästa tillgängliga versionerna av de sju huvudalbumen ligger man tyvärr risigt till. Bästa kombinationen är de tre D&Q-utgåvorna, dvs Get a Life + Drawn & Quarterly 3/5 + It Don’t Come Easy, men antologi-numren är knöliga att få tag på. Den enda kombination som inte innebär att man köper samma album flera gånger, Get a Life+ It Don’t Come Easy, innebär tyvärr att man får dras med den klart sämsta av de tre versionerna av album 4-5. Så om man vill spendera en del pengar i och med att man köper samma album flera gånger så är nog kombination From Bachelor to Father(för 1-5) + It Don’t Come Easy(för 6-7) bäst. Färgerna för album 1-3 är förvisso bättre i Get a Life, men å andra sidan är det större formatet en fördel i From Bachelor to Father. Svåra val, om man inte är lika idiotisk som jag och har köpt varenda utgåva allteftersom de kommit ut :-)

600+ ord om ren konsumentinformation, men det tycker jag serien är värd eftersom de bra albumen är en ren njutning att läsa, både för det lekfulla men ibland allvarligare manuset där vi får följa Jeans utveckling från en ung man till en familjefader och för teckningarnas skull.

Men som inledningen av dagens inlägg antyder finns det negativa sidor med den här senaste/sista utgåvan där album 6-7 äntligen översatts, och då menar jag inte bara den något trista utgåvan. Det sjätte albumet är bra med en längre historia om hur Jean och hans familj flyttar in i en egen lägenhet, och Jean känslomässiga band gör att han har svårt att skiljas från möbler och andra saker han nu måste göra sig av med. Lika bra som de i mitt tycke bästa albumen, album 4-5, är det inte men det är gott nog.

Monsieur Jean - Book 6

Från album 6

Det avslutande sjunde däremot känns betydligt tröttare, med en återgång till de tidiga albumens kortare historier istället för en lång sammanhängande sådan per album. Inget fel i det, men progressionen från den unga Jean med hans mer kaotiska tillvaro där de korta historierna matchade hans livsstil till de längre mer reflekterande när han skaffat familj kommer av sig. Det känns alltför lättviktigt, och en del sidokaraktärer som Felix, den ofta extremt frustrerande vännen till Jean, förlorar den mer mångsidiga personlighet som byggts upp och är återigen bara den där enerverande personen som det är ytterst svårt att förstå att Jean vill umgås med (även om han i sanningens namn förlorar den redan in det sjätte albumet, en av orsakerna att det inte är lika bra som album 4-5).

Det känns också som om teckningarna förlorat en del av sin spänst, men ärligt talat skulle det kunna vara en bieffekt av att manuset tappat en del av sitt fokus och att utgåvan inte ser så lockande ut. Varde nog sagt att album 1-5 för mig ser mer aptitliga ut.

Monsieur Jean - Book 7

Från album 7

Med det sagt är inte de sista albumen dåliga, men de lever inte upp till den suveräna sviten som album 1-5 utgör. Jag är väldigt glad att jag till slut fått chansen att läsa hela sviten, och med de brister som finns är det ändå en av de allra bästa franska serierna från de senaste decennierna. Om det nu bara funnits en enda riktigt lyckad utgåva av den istället!

Kan köpas hos bl.a.:

 
PS. Översättningarnas kvalité? Well, de är alla bra och de är alla, oavsett utgåva, gjorda av samma person, Helge Dachser, där bara något enstaka ord ändrats här och där mellan utgåvorna. Men trots det har varje utgåva sin egenhändigt gjorda textning, så album 4-5 som finns i tre versioner har alltså alla samma översättning men olika textning, och det mest förbryllande är att D&Q gjort om sin egen textning från antologiversionerna till en klart sämre i It Don’t Come Easy… DS.

Närmare kommer vi inte

Närmare kommer vi inte - omslag.jpg

Jag har hittills på den här bloggen bara recenserat (mycket kortfattat dessutom) en bok av Anneli Furmark, Fiskarna i havet, och jag var inte helt nöjd. Teckningarna uppskattade jag men manuset tyckte jag var alltför torrt. Den som läst min blogg har kanske märkt att jag skriver om det mesta men proportionellt så skriver jag ganska lite om nyare svenska serier av vad jag skulle kalla Galago-skolan, dvs de där teckningarna är strikt underordnade manus, och där manusen är i mitt tycke alltför enkelspårigt politiska/självbiografiska. De är helt enkelt vanligtvis inte min kopp te så det är mer i undantagsfall jag tar mig an dem, till exempel om jag läst någon sådan som jag tycker sticker av på ett för mig bra sätt, som exempelvis Stina Hjelms Mitt dåliga samvete.

Anneli Furmark hör inte riktigt till dem med tanke på hennes finfina teckningar, men jag har aldrig riktigt fastnat för hennes manus som jag tyckt varit kompetenta men utan liv. Så jag blev riktigt glad över dagens bok, Närmare kommer vi inte, där Furmark tecknar kanske bättre än någonsin, och där manuset av norska författaren Monika Steinholm är lika bra det. Visserligen handlar serien om någonting jag vanligtvis inte är speciellt intresserad av, nämligen tonåringars problem med att hitta sin plats i livet och att reda ut sina känslor, men som alltid när det handlar om en riktigt bra serie spelar det ingen roll vad den handlar om, bara att den är bra :-)

För att beskriva lite närmare vad boken handlar om så är det om Jens, en ung norsk kille som har trasslat in sig i sina känslor för sin bästa vän Niklas och därför flyr till sin morbror Torstein och hans sambo Phil, om Edor, en ännu mer känslomässigt tilltrasslad kille som inte över huvud taget vet vad han vill göra förutom att han nästan bubblar över av aggressiv energi, och om en ovanligt varm sommar i samhället Finnsnes nästan längst norrut i Norge där de två möts.

Närmare kommer vi inte - kyss

Jens och Edor har radikalt olika personligheter men i sin jakt på något eller någon som kan vara ett ankare i tillvaron dras de till varandra. Serien igenom växlar perspektivet och vi får än följa Jens upplevelser och tankar, än Edors, och det är omöjligt att inte känna för dem, med Jens som huvudsakligen vänder sina känslor inåt så att bara de som känner honom väl förstår hur starka hans känslor är, och Edor som när känslorna blir för starka istället blir nästan suicidal i sin jakt på ett utlopp för dem.

Det skulle kunna ha blivit överspänt men Steinholms manus blir aldrig orealistiskt eller melodramatiskt. Personer blir arga eller irriterade på varandra, glider isär och glider samman, men boken igenom finns en stark känsla av kärlek, både Eros och Agape. Både Jens men framförallt Edor tänker ibland onda tankar om andra, men det är övergående och det finns en tro på att de allra flesta vill andra väl. Ibland kan det gnissla när gamla instinkter tar vid, men kärleken/empatin/omsorgen vinner i längden.

Och allt är alltså presenterat via Furmarks strålande teckningar. Det nordiska ljuset på en plats där solen bokstavligen aldrig går ner fångas i de svagt rosa tonerna som också syns på omslaget och som den som varit i området omedelbart känner igen, alltmedan Jens eldröda hår glöder ikapp med solen. Jag vet inte om det är spritpennor som Furmark använder sig av (det ser ofta ut som det, dvs för mina amatör-ögon), men hennes färgläggning är hur som helst närmast unik i Sverige, och jag gillar den skarpt. Det känns som att läsa en serie gjord i en stil som vore den tecknad under en teckningslektion i skolan, men när jag tittar efter närmare inser jag att den är så mycket bättre än så.

Som nog märks tycker jag att Närmare kommer vi inteär en fullträff. Om jag ska ha någon invändning blir det helt på det subjektiva planet i och med att innehållet inte riktigt är någonting som jag är svag för i sig, så för min egen del ser jag det här som en riktigt bra serie som jag är glad för att ha läst och som det inte är omöjligt att jag kommer att läsa igen, men att den inte kommer hamna överst på min personliga favoriter-lista. Men objektivt sett har jag inga invändningar alls för den här boken lyckas med precis allt den föresatt sig att göra :-)

Närmare kommer vi inte - mc.jpg

Kan köpas hos bl.a.: