Stor-Jobal från Krokjala

stor-jobal-omslag

Dagens serie är en udda fågel, men en roande sådan: Emil Maxéns debutalbum Stor-Jobal från Krokjala: Skräcksäcken, utgiven på Cobolt förlag. Och som man nog kan höra på titeln handlar det om en skröna, om någonting som närmast liknar en folksaga, om Stor-Jobal, en man (antagligen, även om han är mycket underlig) med en minst sagt flexibel moral, och vad som händer när han en dag stjäl en säck från häxan Lapp-Tomsa, en säck med förunderliga krafter…

Fast det är klart, ”förunderliga” är kanske inte det bästa ordet med tanke på att det som dyker upp ur säcken ser är förskräckligt, groteskt, burleskt, och skrämmande, för oavsett vilka djur som slängs ner i säcken blir resultatet de mest horribla blandningar av dessa. Skvadern har nog många hört talas om, men styggelser som klövkuse, schluuv och bulsmugg är inte riktigt lika välkända 😉

Snilleblixten som slår Stor-Jobal är att han kan stjäla böndernas djur, mixa ihop dem i säcken, och sedan sälja tillbaka klövkusar eller vad han nu fått fram till stöldoffren; de kommer inte känna igen sina egna djur, och eftersom blanddjuren har egenskaperna hos de ursprungliga djuren kan de också ersätta dem (om man nu inte har någonting emot att till exempel mjölka en juverpadda). Och sen, när alla djuren har blivit stulna, kan man ju såklart stjäla styggelserna och mixa om dem en runda till, och så vidare.

stor-jobal-affarer

Det är inte bara säckens existens och det faktum att ingen egentligen reagerar på monstren som säcken framställer som gör det här till en skröna; även världen som Stor-Jobal lever i är en sagovärld, med saker som storstaden Smoggholm, Hjärndösand och andra platser med lika suggestiva namn. Faktum är att det nog är det jag gillar mest i serien: De underbara namnen och de lika underbara karaktärerna, med Stor-Jobal som det bästa exemplet. Intrigen är bra och underhållande, men det är definitivt alla detaljer och miljöer som jag kommer komma ihåg.

Men givetvis behövs också teckningar som passar till en berättelse av det här slaget, och jodå, sådana finns det. Maxéns illustrationer är handfasta och jordnärastor-jobal-farkrank (om man nu kan säga det om teckningar men det tycker jag); det handlar inte om något finlir vilket passar den grovkorniga berättelsen. Jag anar att serien har tecknats under en relativt lång tid eftersom stilen varierar ganska mycket, men oavsett stil ser det hela tiden bra ut. Den närmast murriga färgläggningen känns också rätt: Det är en skitig handling med en råbarkad huvudperson så eleganta lätta teckningar gör sig icke besvär.

Så jupp, jag gillar Stor-Jobal, och ser fram emot nästa del; Skräcksäcken är första delen i en längre historia och jag är mycket nyfiken på hur det ska gå, men som sagt är nog det allra bästa med serien att helt enkelt få leva ett tag i Stor-Jobals värld :-)

Tusan!!!

Ingen recension idag utan bara en mycket deprimerad suck och en stilla klagan:

Förut har jag berömt det amerikanska förlaget IDW för deras föredömligt snygga utgåvor av Corto Maltese som de påbörjade förra året. Svartvit, tjockt papper, bra översättning, och riktigt snygga böcker med lika snyggt tryck. Det var så skönt efter att tidigare ha sett så många försök att ge ut serien på något språk jag behärskar misslyckas på ett eller annat sätt.

Men så i våras kom den tredje volymen ut och ve och fasa, trycket var inte alls bra. Eller för att vara precis: Trycket i sig är nog OK, men serierna ser ut som om de någonstans under produktionens gång kopierats med för lös upplösning (kanske under scanning, kanske under editering, eller någon annanstans). Det syns inte omedelbart om man bara ögnar igenom den, men det är omedelbart synligt när man faktiskt läser den. Själv märkte jag ingenting eftersom jag inte läste boken omedelbart när jag fick den.

Men sen, förra veckan, kom den fjärde och då tog jag och läste både nummer 3 & 4, och upptäckte problemet som tydligen inte bara var ett olycksfall med nummer 3 utan istället är det någonting som konsekvent går fel, tydligen, när IDW sätter samman böckerna. Jag har hört av mig till dem för att fråga vad som hänt men har tyvärr inte fått något svar :-(

Det kan förstås vara så att tillräckligt bra förlagor saknas men det tvivlar jag på; jag har andra utgåvor av de här serierna som inte har samma problem (men som istället har andra problem, som jag nämnde i inledningen).

Här är samma ruta scannad av mig med 600 DPI, i lossless PNG-format och inte justerade på något sätt. Ignorera att det vita ser lite grått ut, det är min scanner som gör det och jag brukar justera det efteråt för bilder i recensioner; men man ser ändå att bortsett från problemet med upplösningen så har IDWs jämnare och mörkare svärta.

Först i en utgåva från 1987, utgiven på förlaget NBM:

corto-maltese-nbm

Sen IDWs:

corto-maltese-idw

Beroende på om er webbläsares hantering av bilder (och er skärm) kommer skillnaden vara uppenbar eller inte lika uppenbar, men om ni kollar på bilderna i originalformat (klicka på dem för det) och eventuellt i ett bildhanteringsprogram så syns det tydligt att IDWs bild har stora problem med upplösningen: Ramen runt rutan är inte jämn, strecken som utgör kullerstenarna på gatan likaså, och så vidare. Och på tryckt papper syns det tyvärr lika tydligt :-(

Så för den som vill njuta av klassikern Corto Maltese (och det bör man, episoderna i de hittills utkomna böckerna är fantastisk läsning) på bästa möjliga sätt kan jag inte längre helhjärtat rekommendera IDW; jag själv har nu svårt att läsa dem eftersom den misslyckade kopiering stör mig så mycket. Snyft.

Farväl till Aomanjuskogen

aomanjuskogen-5-omslag

Så har då den avslutande femte delen av Hisae Iwaokas serie Aomanjuskogen kommit ut, med sin rollista bestående av vindgudar, stengudar, besjälade dörrar/soffor/stenar/växter, och för den delen också av helt vanliga människor. Men det är klart, så vanliga är de inte heller: Soichi, den unga mannen som försöker hjälpa skogen och dess invånare så gott han kan, trots att delar av den ogillar hans som de ser som försök att påverka naturens gång, inser själv allteftersom att någonting är konstigt, att han bokstavligen inte kan lämna skogen.

Jag har redan skrivit om serien flera gånger och det jag sagt då står sig fortfarande: Det är en drömsk saga, med rikliga shintoistiska inslag, och liksom en dröm kan vara både underbar och skrämmande på samma gång är också Shoichi och de andras upplevelser inte alltid behagliga, med vindguden Nowaki och hans hat gentemot Soichi som det största orosmomentet.

Men de senare volymerna har också en tydligare historia, en röd tråd som går igen: Triangeln Soichi/Nowaki/Shinako (en annan vindgud) och deras komplicerade relationer, och om det mänskliga hos gudarna och det gudomliga/mystiska hos människorna. Det låter kanske som ett storslaget mytologiskt drama men det är det inte; även när vindgudarna och den besjälade skogens krafter släpps lösa är det alltid det mest intima, det mest personliga, som står på spel. Och med tanke på hur ömsint serien hela tiden varit är upplösningen precis vad man kan förvänta sig, ett kanske inte hundra procent lyckligt slut men ett gott sådant :-)

aomanjuskogen-5-soichi-nowaki

Om den svenska utgåvan i övrigt kan jag berömma omslagen (som så vitt jag förstår är de samma som de japanska): Rena och mycket vackra penn- och akvarell-målningar. Tryckkvalitén skulle kunna vara lite jämnare (de svarta ytorna är ibland inte helt kompakta), men å andra sidan är böckerna också billiga, och det är lovvärt för att också yngre läsare ska kunnat ha råd att köpa dem. Vad gäller översättningen är jag inte helt säker; den kan ibland kännas lite styltig, på ett sätt som jag ofta sett just när det gäller översättningar från japanska, både vad gäller litteratur och serier. Med andra ord, det beror nog på smaken om man föredrar en mer ”försvenskad” översättning eller inte.

Det är väldigt kul att den här serien översatts till svenska; mest för att den är bra förstås (precis som de andra Hisae Iwaoka-serier jag läst) men också för att den annars skulle gått mig förbi eftersom den inte översatts till engelska. Jag har nämnt det förut men det förtjänar att repeteras: Att Ordbilder förlag enbart ger ut sånt som inte redan översatts till engelska är en förträfflig idé som jag gärna skulle se att andra förlag också efterliknade, när det gäller utgivningar av smala titlar med en begränsad läsarskara (tyvärr…). Om den här redan getts ut på engelska är det osannolikt att jag skulle köpt den på svenska. Inte för att jag föredrar engelska, tvärtom, men för att jag då antagligen redan hade läst den.

Nu är jag nyfiken på att se vad nästa japanska serie som Ordbilder plockar upp kan bli, med tanke på att både Aomanjuskogen och Rans magiska värld (som jag nog borde ge en ny chans; jag fångades inte av den första boken, men nu när alla finns på svenska är jag sugen på att ge mig på den) avslutats. Jag hoppas såklart alltid på att Hitoshi Ashinano ska få en chans, helt oöversatt till både svenska och engelska som han är, men om Iwaokas serier inte alltid är så fyllda av handling (även om de två sista Aomanjuskogen-volymerna är betydligt mer så än de tidigare) så är Ashinanos ännu mindre dramatiska och antagligen (snyft!) mycket svårsålda. Vi får väl se! :-)

Unforgivable / Old Pa Anderson / Buffalo Runner

Dags för några europeiska scanlation-titlar igen, med ett gemensamt tema: Två stycken av den gamle räven Hermann, en av den för mig okända Tiburce Oger, alla tre vad jag skulle kalla västern-serier, för även om Old Pa Anderson inte utspelar sig under den epok som man vanligen tänker på är den uppbyggd som en klassisk västern. Först ut: Hermann.

Och att jag börjar med honom är för att jag flera gånger funderat på att skriva några ord om just de här två serierna men att det aldrig blivit av, huvudsakligen av skälet att jag inte riktigt vetat vad jag skulle skriva om dem. Jag kan nämligen inte säga mycket mer än att

  1. Hermanns sena teckningsstil, med ett akvarellutseende, är väldigt trevligt att titta på när det som här kombineras med robusta sitt skrivna av en veteran (tillsammans med sin son Yves H, förvisso, men det känns väldigt mycket som den traditionella Hermann). Jag gillar framförallt att man så tydligt ser spåren av hans äldre stil, i serier som Bernard Prince & Comanche, men att den stilen blivit så mycket mer avslappnad och personlig här.
  2. Manusen är som sagt rakt på sak och med tydliga historier, inklusive rikliga mått av blod & våld. Om Hermann utvecklat sina teckningar och brutit sig fri från den stil han liksom många andra använde sig av på 70-talet kan jag egentligen inte säga samma sak om manusen: Den stora skillnaden mot serier som Comanche (där Greg stod för manus) är just att våldet inte längre behöver döljas utan kan visas, i närbild om så önskas. Plus, givetvis, att lite naket också är OK att visa. Det är rätt typiskt att när serieskapare (eller filmskapare, eller TV-serieskapare, osv) som tidigare varit tvungna att hålla sig till relativt strikta regler för vad som får och inte får visas får lösare tyglar så resulterar det i mer närgånget skildrat våld & sex, men  det är allt; det är få som istället försöker skildra nya historier och sätt att berätta dem.

Med andra ord, Hermanns serier är tveklöst mycket skickligt gjorda och jag uppskattar dem, men Hermann är fortfarande alltför fast i den typ av serier han gjort i hela sitt liv för att det ska bli toppbetyg. Några kommentarer om serierna:

.pdf

Old Pa Anderson utspelar sig i amerikanska södern och följer huvudpersonen i slutet av hans liv, ett liv som på grund av fattigdom och den grasserande rasismen inte varit de lyckligaste. När han får reda på vad som egentligen hände med hans dotterdotter som försvann för flera år sedan har han inte längre någonting att förlora och ger sig ut för att hämnas, och vad som följer är en klassisk hämndhistoria. Något mörkare än vanligt, förvisso, men den följer ändå i det stora hela mönstret för den här slags berättelser.

Lustigt nog är det Unforgivable, serien som på ytan ser minst nyskapande ut, som jag tycker är den intressantaste av de två. Här är det återigen hämnd som är temat: Brottslingen Buck Carter jagas av sheriff Masterson och båda två är fullkomligt hänsynslösa män som inte tvekar inför att dra in oskyldiga i sin personliga kamp. Det som gör den här serien intressant är skildringen av Carters son Jeb och relations far-son; moraliska pekpinnar saknas och det är svårt att säga vad, om någon, sensmoralen är i serien. Detsamma gäller vad som egentligen försiggår i Buck och Jebs sinnen; sonen är så skadad av uppväxten att det är tveksamt om han har några rationella tankar, medan fadern uppenbarligen är ångerfull men över vad är inte självklart. Jag tycker också att Hermanns teckningar gör sig bättre i den här serien med naturens mäktiga ödslighet; personteckningen är han lite svagare på.

unforgivable-hast

Unforgivable snuddar vid toppbetyg (jag märker att jag gillar den mer nu när jag skriver om den än när jag läste den) medan Old Pa Anderson får nöja sig med klart godkänt.

Nu till Buffalo Runner som är skälet till att det över huvud taget blev ett inlägg; jag läste den får någon dag sedan och blev positivt överraskad vilket gjorde att jag funderade på att skriva om den, och sen tänkte att jag kunde passa på att ta upp Hermanns serier i samma veva :-)

En vagn med en familj på väg mot Kalifornien blir överfallen av indianer, men innan den vuxna dottern hinner dödas ingriper Edmund Fisher, titelns Buffalo Runner (ett namn på de som jagade bufflar) och räddar henne. Under natten när de tillsammans väntar i ett litet skjul på morgonen, då fler indianer antas komma, berättar Fisher om sitt liv för den av chock tystlåtna kvinnan, ett liv som utspelats under vilda västerns ”storhetstid”.

Det är en melankolisk och lugn berättelse, dödandet till trots, om en man som upplevt det mesta, adopterad av indianer som liten, misshandlad av vita senare adoptivföräldrar,deltagande i inbördeskriget, ett kort tag lyckligt gift, men huvudsakligen en rotlös man i en ociviliserad tid. Det är lite av känslan i filmen Little Big Man (minus filmens humor) i serien, en film jag älskar, vilket nog gör sitt till för att jag skulle tycka om serien.

Oger väver också samman sin berättelse på ett lyckat sätt, med omväxlande scener från dåtid berättade av Fisher med scener från nutid, där han stöper ny ammunition för att hoppas överleva morgonens attack och utnyttjar hantverket till att knyta samman historien för att lugna kvinnan. Den lugna rytmen i de återkommande scenbytena ger en stark närvarokänsla, med Fishers röst som sammanhållande faktor.

buffalo-runner

Teckningarna påminner en smula om William Messner-Loebs i serien Journey, en serie som liksom denna utspelar sig i det historiska Amerika, med en huvudperson som inte är vare sig cool eller hjältelik utan bara tålmodigt kompetent. Också det ett plus enligt mig eftersom Journey var en säregen men mycket bra serie, med livliga teckningar men kanske inte de mest hantverksmässigt skickliga.

Summa summarum, tre serier som faktiskt alla är bra, med Buffalo Runner som min personliga favorit (men det beror nog en del på att jag associerar till saker jag också tycker om, så för många är nog Unforgivable ett säkrare kort). Och trevligt nog ska Old Pa Anderson tydligen dyka upp på svenska när som helst i en officiell utgåva så att scanlationen inte längre behövs. Fast det är klart, jag hade hellre sett Unforgivable i bokform om jag fått välja bland Hermanns serier själv… 😉

Marsupilami – Vit magi

marsupilami-vit-magi-omslag

Premiär för mig med en långkörare bland de fransk/belgiska serierna: Marsupilami. Jag har förstås läst serier med det långsvansade djuret förut, påhittat av André Franquin för serien Spirou där marsupilami först dök upp i albumet Spirou och arvingarna, men aldrig något album i sviten uppkallad efter djuret.

Och det är synd för jag hade gärna läst de tidigaste albumen där André Franquin själv var inblandad; i den här boken, Vit magi (nummer 19 i Frankrike men det 12:e som getts ut i Sverige), är det Batem som står för teckningarna och Colman som står för manus. Orsaken är att jag är nyfiken på hur han hanterade det knepiga förhållandet att han redan i Spirou-albumet Familjen Marsupilami hade gjort ett närmast perfekt album som beskriver marsupilamins liv i djungeln. Och eftersom marsupilamin alltid skildrats som ett djur (onekligen ett smart sådant, men ändå inte med ett mänskligt intellekt) kan det nog bli svårt att komma på intressanta historier där marsupilamin har huvudrollen.

Den svårigheten märks tycker jag nog i just Vit magi: Historien handlar om trollkarlen Jahekaputh (trollkarl = scenmagiker) vars karriär inte är vad den borde vara och därför får för sig att fånga en marsupilami för att använda i sin show. Sagt och gjort beger han sig in i djungeln där han lyckas övertyga indianstammen som bor nära marsupilamins hemvist om att han är en mäktigare trollkarl än deras egen. Interfolierat med hans strapatser får vi också se glimtar från marsupilamins liv i djungeln, med tonvikt på de små barnens äventyr.

marsupilami-vit-magi

I sig skulle det här kunna fungera som intrig, men problemet är att den mest känns som omtugg av sånt jag redan sett, även utan att ha läst de tidigare albumen. Att använda marsupilamin som dragplåster har redan gjorts i Spirou-serien, och vad gäller de mer David Attenborough-lika inslagen är det mest upprepningar av saker jag sett i redan nämnda Familjen Marsupilami. Det gör att jag verkligen undrar vad de 18 tidigare albumen i serien handlat om.

Jag misstänker att den största orsaken till att jag inte är så förtjust i Vit magi är att marsupilamin känns som en alltför begränsad huvudperson: Som ett djur saknar hen utvecklingsmöjligheter, förmågan att växa och förändras. Som en bifigur gör det ingenting men som huvudperson tror jag att möjligheterna till varierade berättelser är små, eller åtminstone verkar det så av det här albumet. Men som sagt, jag borde nog läsa fler av dem för att få lite bättre känsla för hur marsupilamin fungerar som navet i historien.

Sen vet förstås både Batem och Colman hur man ska göra en allåldersserie i den typiska fransk/belgiska stilen; framförallt Batem är en veteran som varit inblandad i teckningarna för de hittills runt 30 albumen i serien. Så för den som letar efter någonting sådant kan Vit magi passa bra. Fast jag skulle nog velat att skildringen av indianerna (inklusive Jahekaputh) hade tänkts igenom lite mer, den känns, well, inte helt modern…