The True Death of Billy the Kid

The True Death of Billy the Kid - cover

Förra året läste jag en ny serie om Calamity Jane, en människa jag varit intresserad av sen barnsben tack vare Lucky Luke, och nu är det dags för ytterligare en sådan person: Billy the Kid, vars död skildras i Rick Gearys senaste bok The True Death of Billy the Kid. Om Calamity Jane-serien fick godkänt så var det mycket tack vare att jag som sagt är intresserad av henne som person eftersom manuset svajade en del, men den här gången behövs inga brasklappar för Gearys serie är som alltid när det gäller honom utmärkt :-)

Precis som i hans serie om kända mord väljer han att istället för att göra en grundlig och detaljerad genomgång om allt som finns att berätta om Billy the Kid att fokusera på dennes död och tiden som föregår den. En del av Billys tidigare historia finns med men bara i den mån det behövs för att kunna skildra händelsen i Fort Sumner när Pat Garrett sköt honom efter att Billy rymt från Garretts fängelse där han inväntade sitt dödstraff för ett tidigare mord.

Jag har sagt det förut men det förtjänas att nämnas igen: Gearys mycket speciella berättarstil där han noggrant och steg för steg går igenom händelseförlopp med minimal dialog men riklig berättartext och utan känslosvall passar förträffligt bra till hemska berättelser som den här. Det är en klinisk stil som skulle kunnat kännas torr, men Gearys teckningar som kanske inte i vanlig mening är realistiska ger en närvarokänsla som få andra tecknare. Alla människor har unika utseenden, de få detaljer som finns med på sidorna är valda med omsorg, och sidor som då och då är upplagda mer som scheman/kartor/planritningar än vanliga seriesidor gör att hans rekonstruktion av riktiga händelser känns ännu mer trovärdiga.

Några ord om hans linjer också. De har under åren blivit tjockare och svartare; om jag jämför hur hans senaste serier ser ut med de tidigaste har han tagit bort många av de irrelevanta detaljerna från förr och istället känns varje linje genomtänkt och medvetet placerad, precis som de föremål som syns till i rutorna. Sin vana att ibland zooma in på ett föremål och låta det fylla upp hela serierutan finns kvar, men nuförtiden används greppet mer sällan och när det gör det är det med mer laddade föremål; förut var det mer ett komiskt grepp med absurda inzoomningar men nu är det mer av ett dramatiskt grepp. På sitt sätt påminner han om Brian Bolland, en annan tecknare som är extremt petig med sina linjer. Sensibiliteten är helt olika mellan de två, men noggrannheten delar de :-)

The True Death of Billy the Kid - balkong

Som alltid lyckas Geary också ge nya infallsvinklar även på skeenden som jag (tror jag) har bra koll på. Jag är säker på att för en inbiten fan av sanna berättelser om vilda västern finns det nog ingenting nytt i den här boken, men eftersom Geary klarar av berättelsen på så få sidor (64) och den utspelar sig under en så begränsad tid blir de fakta som han väljer att inkludera extra viktiga. Här märks det i hans fokus på att ständigt återkomma till Billys relationer till människorna i Fort Sumner dit han ofta återvända och där han alltså också dog: Hans relationer till flera kvinnor och motvilligheten att prata om honom när Garretts män anländer till staden.

Det är svårt att få en klar bild om människorna är tystlåtna för att de vill skydda Billy eller för att de är rädda för honom (dvs den bild av Billy som man får i Lucky Luke). Och det är givetvis Geary nöjd med eftersom hans serier gärna går igenom vad som rent faktiskt hänt men som resolut nekar till att ge svar på varför och istället överlåter sådana frågor till läsaren. Det gör att jag så gott som alltid efter att ha läst en av Gearys dokumentär-serier fortsätter att fundera över dem, som i det här fallet över Garretts drivkrafter, över Billys, över Pete Maxwells.

Eller för den delen, över varför Billys alla repliker i Fort Sumner är på spanska. Det är förstås ingenting konstigt i sig att han kunde spanska eftersom det var ett vanligt språk i de här trakterna (något som ofta skippas i vilda västern-genren), men Geary kunde lika gärna ha låtit honom prata engelska åtminstone på något ställe. En del av replikerna är ordagrannt de som Garrett senare sa att Billy yttrat men några är Gearys påfund, och även om det är naturligt att tro att även de var på spanska anar jag att Geary här vill sätta fingret på just det faktum att för många av invånarna var spanska modersmålet och att Billy the Kid i viss mån integrerats i det lilla samhället.

Precis som förra gången jag skrev om Geary en oherrans (dvs nio) massa år sedan glömmer jag ibland bort att köpa hans böcker eftersom de sällan syns till i seriebutikerna. Det är dumt av mig eftersom jag är så förtjust i honom, framförallt i hans dokumentära serier som den här, så det får nog bli en genomgång av vilka av hans serier jag har/inte har, och sen blir det förhoppningsvis en del nya inköp :-)

The True Death of Billy the Kid - death

Den kanske vackrast tecknade sidan i boken: Billys död

Gott och blandat 9: Sport-/Romantik-/Sjukhus-/JRPG-/D&D-manga

Jahapp, en samling manga igen!

Haikyu!!av Haruichi Furudate

En till sportmanga, en till huvudrollsinnehavare som fysiskt ser obetydlig ut men som har en unikt talang, ett till lag som innehåller betydligt mer fysiskt imponerande lagkamrater och ett lag med en del inre slitningar men med en sammanhållning som är total när det gäller, och allting kryddat med extremt spännande matcher och motståndare med speciella egenskaper som borde göra dem snudd på omöjliga att besegra men som ändå till slut står som förlorare tack vare den där unika talangen och den enastående lagmoralen.

Den här gången innebär det volleybollspel, en huvudperson med namn Shōyō Hinata som trots sin ringa höjd kan hoppa imponerande högt, laget Karasuno där passaren Tobio Kageyama är Shōyōs perfekta medspelare (och samtidigt den person Shōyō mest av allt önskar besegra) eftersom hans passningar är så utsatt känsliga att Shōyōs i början icke-befintliga volleybollkunskaper inte spelar någon roll eftersom bollen kommer dit Shōyō slår, och motståndarlag som specialiserar sig på att blocka (de är givetvis extremt långa), serva, försvara sig, och så vidare.

Haikyu!! - samarbete

Samarbete!

För att vara en fullkomligt generisk sportserie från Japan är den här underhållande och det finns hur många volymer som helst att läsa (jag har hittills läst femton, men det finns fler än så, både på japanska och engelska), så om man gillar volleyboll, serier och nöjer sig med underhållning som inte bjuder på några överraskningar tycker jag man ska ge Haikyu!!en chans. Lika bra som de allra mest lyckade serierna i genren som Eyeshield 21är det inte, därtill är det alltför förutsägbart, men karaktärerna är roande, det interna käbblet underhållande, och matcherna spännande, så Haikyu!!gör det den ska.

My Boyfriend in Orangeav Non Tamashima

Om Haikyu!!inte precis var överraskande i sitt innehåll men ändå höll en klart godkänd kvalité kan jag tyvärr inte säga samma sak om den här romantikserien. Studenten Moe blir på grund av ett missförstånd under en brandövning i skolan ”räddad” av Kyosuke, en ung man som arbetar som brandman på en närliggande brandstation. Han är självsäker och skicklig när det gäller sitt arbete men mer blyg och oföretagsam när det gäller kärlek, medan hon förvisso också är något av en enstöring men är mycket mer inriktad på romantik och har en fantastisk förmåga att råka ut för prekära situationer där det behövs en brandman för att rädda henne / lösa problemet.

My Boyfriend in Orange v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Första mötet sätter tonen

Den här serien tappar farten mer eller mindre omedelbart efter det första kapitlet. Huvudpersonerna saknar så gott som helt personlighet så min beskrivning ovan innehåller i princip allt man behöver, och för den delen får, veta om dem. Tre volymer in har jag fortfarande inte fått veta någonting mer om dem, och eftersom de där olyckorna mm som ständigt inträffar inte ens känns särskilt spännande (eftersom det här är en så o-originell shojo-serie så består all action av ”Åh nej, det brinner”-rutor följt av rutor där Kyosuke lyckligtvis dyker upp i rättan tid, med ett allvarligt ansiktsuttryck som ska se oerhört lockande/sexigt ut, och en förmaning till Moe att vara mer försiktig i framtiden) så, well, fler volymer kommer det nog inte bli för min del!

Kounodori – Dr. Storkav You Suzunoki

Ah, en klart bättre serie än den förgående. Inte för att upplägget innebär några överraskningar, men för att huvudpersonen har en karaktär som långsamt byggs upp, och för att handlingen är spännande, inte alltid förutsägbar, och ibland till och med en liten smula tankeväckande.

Vi befinner oss på ett sjukhus där dr Kounotori (som betyder stork)  jobbar som förlossningsläkare, så vi får följa olika patienter och deras historier samtidigt som vi får lära känna doktorn och hans kollegor. Som med många serier som är tänkta att fortgå tills dess att läsarna tröttnar finns det här ingen större handling med tydlig start/slut utan det är mer episodiskt uppbyggt: Den oplanerade graviditeten, missfallet, barnlösheten, den alltför tidiga födelsen; jag tror nog att ni kan gissa ungefär hur den här slipstenen dras 😉 Historierna får god tid att utveckla sig så de kan hålla på i flera kapitel vilket gör att de får tid att andas; att alltid avsluta historier inom den sedvanliga kapitellängden på drygt 20 sidor som man kan se i en del andra serier kan lätt bli stressigt när varje historia är packad med så mycket info som här (medicinsk behandling, den blivande mammans bakgrund, de filosofiska diskussionerna när det handlar om ett känsligt ämne, mm).

Jag uppskattar att serien inte väjer för svåra ämnen, som mamman som inte har råd med läkemedel, eller abort. Att serien är japansk och att läkaren dessutom jobbar på ett katolskt sjukhus gör att jag inte precis blir överraskad när Kounotori visar sig personligen luta åt att rekommendera att avstå från abort när han blir tillfrågad, men det handlar inte på något sätt om anti-abortpropaganda. Alla sidor belyses och bra argument framförs, och det görs aldrig avsteg från principen att det är kvinnan som måste bestämma; det smyger sig till och med in lite försiktig kritik av den japanska praxisen (som ibland gäller) att föräldrarna ska ge sitt tillstånd om aborten gäller en omyndig mamma.

Kounodori - Dr. Stork - dilemma.jpg

Lite fånig är serien här och där, som detaljen att doktor Stork också lever ett hemligt dubbelliv som framgångsrik konsertpianist (som givetvis ibland måste ställa in med kort varsel om en kris uppträder på sjukhuset), men i det stora hela gillar jag den även om den inte är på något sätt omistlig. Vilket innebär: Jag kommer läsa fler delar av serien, om jag inte glömmer bort att serien finns :-)

That Time I Got Reincarnated as a Slimeav Taiki Kawakami (teckningar) efter en berättelse av Fuse

JRPG/D&D, någon? Här har vi en manga (baserad på light novelsskrivna av Fuse) där huvudpersonen är den mest obetydliga av fiender i många JPRG: Ett slime. Just den här visar sig vara reinkarnationen av jordbon Satoru Mikami som i första kapitlet dör i en trafikolycka, men som sedan vaknar upp i ett främmande land och visar sig vara just ett slime.

Väl här i läsningen tänkte jag att det skulle utveckla sig till en komedi om hur det är att vara just den minst farliga av alla monster man träffar på i ett JRPG, men så blev det inte. Istället visar det sig att de som blir reinkarnerade på den här världen alla får någon speciell Kraft, och den här gången är Kraften så bra att vårt huvudslime rätt snabbt visar sig vara en oemotståndlig motståndare som besegrar goblins, orcher (som min rättstavning envisas med att försöka ändra till ”pr-chef”), ifrits, drakar, och som dessutom i samband med det lär sig deras krafter.

Kort sagt är det en komedi om hur vad som ser ut att vara en obetydlig varelse istället visar sig bli den kanske mäktigaste varelsen på planeten. Men en välvillig sådan: Han blir vän med de han besegrar, bygger upp goblinbyarna och skyddar dem mot värre monster, och är allmänt trevlig mot allt och alla när han utan att egentligen mena det bygger upp en maktposition som drar blickarna till sig.

That Time I got Reincarnated as a Slime - VÄnskap med en drake.jpg

Det är en väldigt enkel serie men som en gammal JRPG-fan är det kul att läsa. Om den enda poängen varit att ett slime blir så mäktig hade jag säkert tröttnat snabbt men världsbyggandet i serien är intressant, en del bipersoners bakgrundshistoria likaså, och den godmodiga stämningen uppskattar jag också. Och avslutningstexterna i varje volym som är skrivna av den mäktiga draken Veldora som vårt slime besegrade i början och utgörs av Veldoras dagbok om vad han ser när han lever i Satorus hjärna (det finns en förklaring till varför han är där, jag lovar) och som är en fullkomlig orgie i missförstånd över vad som egentligen pågår är smått underbara :-)

Delicious in Dungeonav Ryōko Kui

D&D/JRPG, någon? I DiDfår vi följa en grupp äventyrare i deras dungeon crawl, längre och längre ner i den dungeon (jag väljer att använda dungeon som ett svenskt ord idag, med alla otympliga böjningar det innebär) som alla äventyrare vill besöka. Ungefär en våning per volym (fem hittills) går framfarten i, där omgivningarna blir mer och mer obekanta för äventyrarna allteftersom de tränger längre ner.

Och om någon tror att det här är en äventyrsserie så har de helt fel. Det finns en del risker med äventyret, men så länge ens kropp inte förstörs eller man blir en zombie finns det alltid goda chanser att klara sig undan även en dödlig utgång av en strid: Det gäller bara att ha en healer med som kan uppväcka de döda, alternativt att någon av de personer som jobbar med att rensa upp efter äventyrare tar med ens kropp ovan jord för (en mycket dyr) återupplivning; dungeonen är gubevars en turistattraktion som försörjer hela den omgivande bygden så det gäller att den är inbjudande.

Istället är det här en kombination av komedi-, logistik- och matlagnings-serie. Ett stort problem för de som vill jobba sig ner i dungeonen är all proviant man måste bära med sig, men den här gången har gruppen stött ihop med dvärgen Senshi vars enda intresse är hur man bäst tillagar alla monster man träffar på. Till de flestas skräck och äckel i början för vem vill egentligen äta slimes, sjöjungfrur (av den inte alltför mänskliga sorten), med mera? Men är man hungrig så måste man, och serien utvecklas raskt till formeln ”Nya rum -> nya monster som måste besegras -> diskussioner om hur man bäst tillagar monstren, efter striden -> utförliga recept på tillagningen”.

Delicious in Dungeon v03 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Senshi oroar sig över ekologin

En rätt konstig formel för en serie, men den fungerar! Det är inte bara den absurda känslan i att läsa om hur man bäst tillagar ZZZ, utan de övriga detaljerna som humorn i de olika medlemmarnas reaktioner på maten, förklaringar/problemen med hur dungeonens ekologi fungerar (som dvärgen givetvis är expert på, som ett led i matfascinationen), varför vissa monster är giftiga eller inte, hur de där levande rustningarna egentligen fungerar (och hur man ska kunna äta dem), bekymren över att skaffa tillräckligt med pengar för att kunna värva deltagare, hur man ska regenerera mana nere i dungeonen (svar: och så vidare. Det är en serie som fokuserar på precis det som vanligen ignoreras i de här sammanhangen, dvs hur en dungeon faktiskt skulle kunna fungera bakom kulisserna, kryddat med riktigt skumma recept. Kul! :-)

Och som avslutning, en sammafattning av seriernas målgrupp/teckningar/handling/karaktärer:

  • Haikyu!!: Shōnen/funktionella/nagelbitarmatcher och internt gnabb/jodå, de finns
  • My Boyfriend in Orange: Shojo/funktionella/nä/mycket mycket rudimentära
  • Kounodori: Seinen/ovanligt icke-modellvackra människor/sjukhusdrama/känslosamma till max à la såpor
  • That Time…: Shōnen/oväntat dramatiska här och där/ett slimes färd mot allsmäktighet/vänliga slimes, förvånande goblins, egocentrerade drakar
  • Delicious in Dungeon: Seinen/funktionella, med bra komisk tajming/mat och mer mat, med spridda inslag av strider/en brokig samling äventyrare med mycket olika åsikter om det där med att äta monster…

Delicious in Dungeon - recept.jpg

Kan köpas hos bl.a.:

Ljuset från Borneo

Ljuset från Borneo - omslag

Det händer mycket med Spirou nuförtiden. Ljuset från Borneoär det tionde albumet i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nickesom jag recenserar (varav det sjätte på svenska) och det kommer nya delar i Frankrike i en närmast rasande takt; det kommer fortfarande nya album i den vanliga sviten gjorde av Yoann/Vehlmann; Tome/Janry stretar på med albumen om den unge Spirou; José Luis Munuera gör serier om Zafirs dotter Zandra (det andra albumet kommer i höst i Frankrike); det finns ett antal album gjorde för enbart den holländska marknaden; diverse biserier som kortare historier gjorde av Yoann/Vehlmann har sin egen albumserie; det finns fristående album som det nyss till engelska översatta His Name Was Ptirouom inspirationen bakom den första versionen av Spirou.

Och jag gillar det! Det känns som en fransk/belgisk/holländsk version av hur superhjältar alltid använts i USA: En (eller flera) huvudserier, och sen diverse avknoppningar som kommer och går beroende på hur framgångsrika de är, med varierade upphovspersoner. Det kan bli för mycket men eftersom det är så pass ovanligt för den här typen av serier ger det Spirouen alldeles egen charm när det finns så många versioner att välja bland. Och även med en för europeiska serier ovanligt hög utgivningstakt är det förstår inte i närheten av den överexponering som drabbar de största superhjältarna som exempelvis Batmaneller X-Men; när han varit som mest populär har det känts som om hälften av alla serier i USA är Batman– och/eller X-men-relaterade.

Trevligt nog för min del är dagens album, Ljuset från Borneo(manus: Frank Pé & Zidrou, teckningar: Frank Pé), ett av de allra bästa av de nya serierna. I albumet får vi återse huvudpersonerna från Franquins sista Spirou-serie, Bravo the Brothers (ingår i Raffel med Zafir): Den misantropiske men fantastiska djurtämjaren Noé (här översatt till det mer korrekta Noa) och hans ensemble.

Ljuset från Borneo - intro

Boken jonglerar med flera intriger:

  1. Spirou och Nicke hamnar på kollisionskurs med sin nya redaktör som vill att de anpassar sina artiklar för att tillfredsställa annonsörerna, vilket leder till att Spirou säger upp sig för. Och när han, lycklig över att inte ha någonting att göra, strosar han runt på stan och får se att Noas cirkus är på besök ger han sig dit för att hälsa på och blir involverad i…
  2. Noas tonåriga dotter Vilda som dyker upp till Noas frustration eftersom han inte har mycket till över för människor som han ogillar och inte förstår sig på dem. Så han får den briljanta idén att hon ska bo hos Spirou istället, och som den snälla/medgörliga/lätt övertalningsbara person Spirou är går han med på det. Alltmedan…
  3. En anonym konstnär gör stor succé med sina målningar av vilddjur. Ingen vet vem som målat dem, men priserna skjuter i höjden och Nicke blir tillsagd av redaktören att ta reda på vem som målat dem. Men det kanske inte spelar någon roll, för…
  4. Greve Champignac upptäcker ett världsomfattande hot från en ny, tidigare okänd svampsort som hotar att utplåna allt annat liv på Jorden.

De här intrigtrådarna presenteras tidigt i serien och handlingen hoppar sedan mellan dem (och de andra som också dyker upp), men tack vare att albumet är längre än de andra i sviten (92 sidor, närmare bestämt), kan Pé & Zidrou ta god tid på sig och det känns inte det minsta stressigt. Tvärtom känns serien ofta sävlig och smått meditativ, med drömsekvenser och dagdrömmerier som får breda ut sig på flera sidor.

Och det är här seriens styrka ligger: Stämningen är ömsom uppsluppen, som Spirous glädje över att kunna göra precis vad han vill, ömsom melankolisk, som Noa och Vildas relation där Vilda önskar sig en pappa som kan visa kärlek medan han bara vill vara i fred och umgås med sina djur, ömsom tonårsirriterad, som Vilda och Spirous umgänge där Spirou visar sig vara oväntat framgångsrik i rollen som, tja, stödperson för Vilda.

Ljuset från Borneo - trädgårdsskötsel

Pés teckningar förtjänar också beröm. Manuset, där målningarna från det okända geniet visar sig vara den viktigaste delen av intrigen, kräver att målningarna ser spektakulära ut, och jag skulle kanske inte säga att de är fantastiska men tecknade som de är i en så annorlunda stil än serien i övrigt så fungerar det i sitt kontext. Och jag gillar verkligen Pés version av Spirou och Nicke som både ser ut som några år äldre än de vanligtvis gör, utan att de känns som en karikatyr på sina vanliga jag (om det nu är möjligt i en serie som den här, där själva grundtanken är att det ska vara en fri tolkning av karaktärerna).

Men det finns en sak som jag väldigt gärna hade sett annorlunda med manuset. Trots att serien i huvudsak känns vad jag skulle kalla för mogen (utan att vara tråkig) så är det det här med hur icke-européer skildras i den klassiska fransk/belgiska komiska äventyrsserietraditionen. Här representeras den traditionen av mörkhyade tjuvjägare i Afrika som dödar en vit europeisk djurfotograf, en arabisk shejk och en sydamerikansk miljardär. Tjuvjägarna har de sorgligt traditionella stora läpparna, medan de två rika männen är bottenlöst korkade och vulgärt nyrika som försöker köpa status genom att köpa löjligt dyra konstverk. Jag är van så jag stör mig inte så mycket, men jag känner samma för det här inslagen som jag gör för serierna om unge Spirou: Om de helt slutade förekomma skulle jag dra en stor suck av lättnad.

Fast jag tycker inte det ska avskräcka från att läsa serien för den är mycket läsvärd ändå. I det stora hela är det en serie som har en lätt sorglig grundton. Det mesta löser sig, men eftersom det är en serie som satsar på ett mer realistiskt känsloinnehåll än den vanliga Spirou-serien så erbjuds inte ett lyckligt slut för alla utan det är mer en känsla av att mycket jobb återstår, men det finns en chans att det kommer lösa sig. Så när jag slog igen boken efter läsningen var det med en belåten känsla, att det här är ett album som gör skäl för det sedvanligt påkostade formatet, dvs inbunden med bra tryck och bra papper, som alla de tidigare albumen i den här sviten förärats med :-)

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. För den intresserade är här exempel från de där andra Spirou-serierna som producerats de senaste åren. I tur och ordning omslaget till ett holländskt Spirou-album, omslaget till en samling med korta Spirou-serier, en sida från det första Zandra-albumet (alla tagna från den engelskspråkiga bloggen Spirou Reporter), och omslaget till His Name Was Ptirou:Holländsk Spirou - omslag.jpg

Les folles aventures de Spirou - omslag.jpg

Zafirs dotter Zandra.jpg

His Name Was Ptirou - cover.jpg

Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - cover

Bara en blänkare idag om en ny serie av Frank Miller, och huvudsakligen prat om åsikter/politik snarare än om serien för det får vänta tills serien är avslutad. Serien är en uppföljare till hans tjugo år gamla serie 300, kallad Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander, och precis som den äldre serien är det tänkt att bli en fem nummer lång miniserie (varav de två första har kommit ut) och den utspelar sig också i antikens Grekland. Men till skillnad från 300är det inte fråga om en enstaka strid den här gången utan om en period om 170 år så det är en hel del som ska täckas in i de fem numren.

Med tanke på det tar Miller det rätt lugnt hittills. De två numren som kommit utspelar sig båda före 300och avhandlar den första persiska invasionen av Grekland, den som stoppades huvudsakligen av Atens soldater i strid mot Darius armé (Xerxes far). Så den här gången får vi istället för Spartas hyper-macho-armé följa en inte riktigt lika vältränad dito, och vi får samtidigt en annan vinkling på slitningarna Sparta/Aten. Här framstår Aten som den civiliserade och progressiva nationen, medan Sparta ses som gammalmodiga och föråldrade; utmärkta soldater, förvisso, men som samhälle korrupt.

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - Athens

Så den som gillar att spekulera i Millers egna åsikter får en hel del att bita i. Själv tror jag att man gör ett misstag om man läser in för mycket av Miller själv i huvudpersonerna i hans serier. 300var en serie där han var ute efter att skildra en liten hårt sammansvetsad grupp soldater ljuta hjältedöden i strid mot en övermäktig fiende, och allt i serien var inriktat på att vissa hur tuffa de var. Den här gången vill han istället skildra hur den europeiska civilisationen började, med Atens demokrati och filosofi, och då framstår givetvis exempelvis Sparta som en primitiv kultur vars tids är förbi.

Med andra ord, Miller är en författare som i första hand tänker på vilken slags historia han är ute efter att berätta, och sedan låter han det bestämma hur hans personer agerar och skildras. Det leder också till att hans karaktärer kan framstå som genuint obehagliga, men det betyder inte nödvändigtvis att Miller håller med dem.

Men med det sagt har han också skrivit uttalat politiska serier som varit IMHO katastrofala vad gäller idéinnehållet, som Holy Terror, eller hans uttalandenom Occupy Wall Street-rörelsen. Han har haft en hel del problem med alkohol-missbruk, problem som han nu verkar mestadels ha kommit över, och det är därför som han blivit mer produktiv igen. Och han har också sagt ”I wasn’t thinking clearly” apropå de nämnda politiska ställningstagande han gjorde, vilket jag hoppas betyder att han återgår till att hans serier blir mindre didaktiska och mer tvetydiga, någonting som jag tycker både Xerxesverkar bli och som Millers (små) bidrag i DK IIIvar.

Så lovande, men kanske mest för framtiden för det finns ett stort problem med Xerxes: Alex Sinclairs färgläggning är hur trist som helst. Millers teckningar är i hans nerviga/darriga stil som vi sett de senaste åren där Miller överlåter en mycket stor del av ansvaret för att det ska se bra ut på färgerna, och tyvärr klarar inte Sinclair av det alls. Resultatet är sidor som ser smått amatörmässiga ut och med tråkiga färger. Jag var inte precis förtjust i färgerna som Miller/Jansons serier fick i DK IIImen de var betydligt bättre än här, och till Lynn Varleys färger från 300är det långt. Mycket långt.

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - Playwright action

Men jag gillar att Miller verkar ha föresatt sig att göra det mesta i serien själv. Som textningen; knaggligt textat är det, precis som teckningarna, och det ser inte precis polerat ut, men jag uppskattar att han verkar vilja göra serier igen och att han gör dem som han vill. Så om han nu bara kunde få ordning på färgerna också!

Getting Married and Other Mistakes

Getting Married and Other Mistakes - cover

Jag är väldigt svag för Barbara Slate trots att jag läst så lite av henne. Angel Love, hennes romantik/slice of life/såpa-miniserie om nio delar som publicerades på DC var den första av hennes serier jag köpte, och jag kommer fortfarande ihåg hur glad jag blev när jag äntligen fick tag på den sista och avslutande delen. Några år senare dök den ännu roligare och smartare (men inte riktigt lika charmiga) Yuppies from Hell upp som kärleksfullt men skarpsynt dissekerar diverse olika yuppies i det sena 80-talets New York, utgiven av Marvel, följt av miniserien Sweet XVIsom närmast kan karakteriseras som en Acke-serie som utspelar sig i antikens Rom.

Men efter det, dvs efter 1991, har jag egentligen inte läst någonting av henne. Hon skrev en hel del Acke-serier och likaså för Disney (som Pocahontasoch Beauty and the Beast), men det jag såg av dem var visserligen småkul men saknade det där extra som hennes helt egna serier hade haft. Så hon försvann från min radar, tills jag för att tag sedan av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg fick för mig att se vad hon gjort sedan dess -> jag hittade hennes bok Getting Married and Other Mistakes, utkommen 2012, på Ebay -> jag köpte den. Och det trots Postnords #%/&€/%€ nya höga avgifter, inklusive momsavgift på 25% trots att böcker bara ska ha 6%; bläh!

Och jag upptäckte att jag fortfarande gillar Slates stil. Här tecknar hon om möjligt i en ännu enklare, mer popkonst-liknande stil, och humorn finns där fortfarande. Historien är å andra sidan lite mer allvarlig och lite mer personlig: Protagonisten, Jo, har precis skilt sig från sin make efter ett flera år långt misslyckat äktenskap, och har nu ingen aning om hur hon ska hantera situationen. I hela sitt liv har hon blivit itutad att äktenskap är det högsta och enda målet man ska ha som kvinna; först från sin mamma, och sen indirekt via samhället och direkt via sina vänner som med sina välmenande och omtänksamma frågor inte kan låta bli att samtidigt göra det tydligt att hon nu måste komma över misslyckandet för att sen kunna hitta en ny make.

Getting Married and Other Mistakes - Barbie bride

Slate själv gjorde serien efter att ha råkat ut för precis samma sak som Jo och är tydlig med att Jo är en lätt förklädd version av henne själv, och att serien beskriver hennes egen resa till att kunna lyssna på sin egen röst och känna efter vad hon vill, oavsett andras åsikter. För den som läst tidigare Slate-serier är det inget konstigt i att tunga ämnen presenteras på ett ofta humoristiskt sätt; Angel Lovevar trots allt en av de allra första newsprint-serietidningarna som publicerades av DC utan att ha godkänts av Comics Code-censuren :-)

Med sitt kvadratiska format där Slate ofta låter en ruta fylla hela sidan går de 160 sidorna snabbt att läsa, men det är en historia som sätter sig och som jag tänkt på flera gånger efter läsningen. Det som gör serien så effektiv är hur slagkraftiga de enkla sidorna är med de starka platta färgerna och det direkta tilltalet.

Getting Married and Other Mistakes - follower

Men det går inte att komma ifrån att boken är ett utmärkt exempel på ett problem vad gäller serier: Det kan bli ruggigt dyrt i kostnad / tidsenhet. Getting Married and Other Mistakestar max en halvtimme att läsa, och det till en kostnad av $15, dvs cirka 130 SEK. Jag ångrar på intet vis att jag köpte boken, men det är lite synd att serier både kostar mer per sida än vanliga böcker och att en sida också går klart snabbare att läsa; det är en kostsam sak att gilla att läsa serier om man som jag också gärna köper dem. Men, c’est la vie :-)

Getting Married and Other Mistakes - friends