Moonstruck & Moonshine

Jag fortsätter att läsa på när det erbjuds varulvar, väl medveten om hur sällan det blir bra; why o why ska det vara så svårt att få till just varulvar i serier/litteratur/film? Jag menar, The Astounding Wolf-Man? Kiss Me, Satan!? Alla genomusla The Howling-filmer?*Men av dagens två serier är, halleluja, en klart läsvärd! Fast låt mig först klara av den andra.

Moonstruckär tänkt som en gullig komedi om en värld där allehanda övernaturliga djur lever mitt ibland oss. Den blyga huvudpersonen Julie, en varulv & barista, har precis fått en ny flickvän vid namn Selena (också varulv), men den senare tycker inte att det är lika pinsamt med att då och då förvandlas. Och varför i hela friden Julie tycker det är mycket oklart, med tanke på att det finns kentaurer, spöken, magiker och alla möjliga konstiga väsen, så en stor lurvig hund ser inte precis udda ut i miljön.

Moonstruck - varulv

En inte alltför skrämmande varulv

Författaren Grace Ellis och tecknaren Shae Beagle (!) menar väl med serien, men den är ett hopplöst hopkok på generisk urban fantasy, menlös kawaii, och hipstermiljöer (ultrachica kaféer, studios, coola semi-hemliga klubbar). Den progressiva inställningen till LGBTQ som jag tycker fungerade bra i de tidiga numren av Lumberjanes, en annan serie Ellis varit inblandad i, känns här som klumpig plakatpolitik nödtorftigt maskerad som fantasy; det får mig att undra på om det som var bra med Lumberjaneshelt berodde på Noelle Stevenson.

Beagles teckningar är tyvärr inga höjdare de heller. Alla linjer känns som om de är runda och efter ett tag känns det klibbigt sött snarare än uppfriskande gulligt, och designen på många av varelserna känns väldigt konstig, där kentaurerna är det tydligaste exemplet när de istället för en naturlig organisk varelse ser ut som om någon huggit benen av en människa & huvudet av en häst och sen helt rått sytt ihop dem. Jag har faktiskt svårt att påminna mig att jag någonsin sett lika besynnerligt klumpiga kentaurer förut.

Moonstruck - Café

Men ok, varulvarna är iallafall bättre. Skrämmande? Inte alls, men det är inte heller meningen. Vilket tyvärr gör att jag inte blir förtjust i dem heller; poängen för min del är det djuriska i människan / det mänskliga i djuret, men här, där alla varelser är söta och alla är mytologiska, känns det inte som om det finns någon skillnad mellan människa och djur, så det enda varulven blir är ett alternativt utseende för samma person. Lite större, lite starkare, men inte mer än så.

Så  Moonstruckmisslyckas inte på det vanliga sättet vad gäller varulvsserier, men misslyckas gör den likafullt :-(

Moonshinedäremot, skriven och tecknad av gamla radarparet Brian Azzarello/Eduardo Risso, är mer lyckad. Miljön är den amerikanska södern, tiden Förbudstiden, och huvudperson Lou Pirlo, en gangster som är utsänd av sin boss för att spåra upp tillverkaren av en gudomligt god sprit. Hillbillies, gangstrar, voodoo och varulvar i en skön mix med den typiskt Azzarello-täta intrigen där det aldrig går att lita på någon annan; ensam är stark. Hittills två längre kapitel à sex tidningar var, och fler är utlovade.

Moonshine - intro

Första gången varulven skymtar till

Om hans karaktärer är opålitliga kan man ändå (nästan) alltid lita på att Azzarello själv levererar en väl sammansatt intrig. Knepigt att hänga med är det ibland, också det typiskt för Azzarello som gillar att låta läsaren jobba, men det hela hänger ihop även jag ibland först senare förstår vad det egentligen var för en scen jag läste tidigare. Totalt sett snitt-kvalité för Azzarello: Hårdkokt värre, väl paketerat, karaktärsskildring halvdan.

Däremot är Risso alldeles utmärkt, som han ofta är. Hans smått nervösa, kantiga linjer har jag alltid gillat, men med dåliga färger kan hans teckningar förlora i kraft. Här där han själv tillsammans med Jared H Fletcher står för dem ser det förträffligt ut: Huvudsakligen platta sjok av färger i icke-realistisk stil där stämningen är det viktigaste.

Och, framförallt, hans varulvar ser lika bra ut de med, både när bara enstaka detaljer skymtar till eller i helfigur; det gäller att inte visa upp varulven för ofta i alltför mycket detalj om den ska fortsätta vara skrämmande.

Moonshine - detaljer

Med tanke på mina erfarenheter av varulvsskildringar är en bra serie, en dålig, ett ovanligt lyckat utfall, och ännu mer så om man betänker att Moonshineredan är tolv nummer lång men att jag fortfarande ser fram mot nya episoder efter den lilla paus som nu råder. Skräck i allmänhet och varulvar i synnerhet brukar vara ack så känsliga för överexponering som resulterar i att det inte längre känns skrämmande, men hittills går det bra.

Och ja, det är ovanligt hög andel bilder idag och det är med flit: Jag älskar varulvskonceptet och det visuella är en mycket stor del i det, så när jag får chansen att skriva om varulvsserier tänker jag också visa upp dem. Både när de tittar på sin rosa iPhone, och när de tittar på någonting helt annat.

Moonshine - helfigur

*: Den svenska översättaren av den första filmen hade nog inte heller några höga tankar om det hela med tanke på all den möda som spenderades på den svenska titeln: Varulvar. Som därigenom också avslöjade hemligheten i filmen redan innan man sett den :-)

Kan köpas hos bl.a.:

James Bond à la Garth Ennis

Inte för att James Bonds namn någonsin nämns, men med en huvudperson som heter Jimmy Regent, en tidningstitel som Jimmy’s Bastards, och en introscen som avslutas med följande sida är det rätt uppenbart vem serien egentligen handlar om:

Jimmy's Bastards - intro.jpg

Han är inte subtil i sin humor, Ennis, men jag är svag för hans manus när han får till det och Jimmy’s Bastardsär inte så dum. Definitivt inte något storverk men med tanke på hur stupida många av Bond-filmerna är (och det är filmernas Bond som syns till här, inte böckernas) finns det självklart hur mycket som helst att driva med.

Fast Ennis fokuserar på de allra mest klichéartade inslagen: Den lättsamma inställningen till att döda motståndare och den lika lättsinniga inställningen till sex, där varje kvinna i Bonds/Regents väg slutar i hans säng (eller soffa, eller helikopter, eller motorbåt, osv, osv). Och plotten i de här numren baserar sig på ett Tänk om-scenario, närmare bestämt vad som egentligen borde bli följden av att någon lever sitt liv som Bond/Regent…

Mer ska jag inte säga om handlingen; den är inte svår att förutse när man får några hintar om vad som komma skall, men det är ändå roligt att se hur Ennis sin vana trogen tar i från tårna för att vrida allt som går ur sin idé. Och att om man ignorerar gonzo-inslagen (vilket kan vara knepigt ibland) finns som i alla hans bättre serier också scener där dialogen mellan karaktärerna flyter på så lätt, så lätt, och där samtalen också på ett strålande sätt både bygger upp min empati för människorna och frammejslar deras relation.

Det finns få mainstream-seriemanusförfattare som är lika bra som Ennis på just detta, dvs att snabbt skissa fram intressanta människor. Han gör det genom att börja med att frammana en person som är oerhört lätt att klassificera tack vare att hen hör till en ”typ” som alla känner igen. I Jimmy’s Bastardshar vi Jimmy Regent själv, som man bara behöver läsa första sidan av för att jag ska tro mig veta vem han är, och hans nya kollega, Nancy McEwan, som lika snabbt plockas in i facket modern tuff kvinna som inte kan fördra Regents gammalmodiga moral.

Jimmy's Bastards - PC.jpg

Sen tar han och visar upp var jag som läsare hade fel, dvs att det kanske inte handlar om lika platta karaktärer som jag först trodde. Det behövs väldigt lite, som i det här fallet när Regent säger någonting kort som visar att han kanske inte är den manschauvinist han i förstone verkar vara, och så är mina tankar igång: Om jag hade fel i den frågan, vem är han i så fall? Och sen fyller jag själv i alla detaljer och vips är Regent någon jag kan bry mig om och relatera till.

Det här gäller dock bara de personer i serien vars öden det är meningen att jag ska engagera mig i; de allra flesta är snarare props, tillbehör, som glatt kan behandlas hur som helst utan betänkligheter. Just det är väldigt typiskt för Ennis och någonting som fungerar för mig men som för andra läsare kan vara extremt jobbigt/irriterande: När de viktiga personerna, de som är centrala för serien och som har förärats en ”äkta” personlighet, råkar ut för våld/olyckor skildras det som en tragedi, medan när det handlar om tillbehören är det oftast komiskt. Så när skillnaden i hur Ennis skildrar personer inte fungerar för läsaren kraschar läsningen totalt i ett mischmasch av tragedi/komik utan rim och reson.

Ok, en lång utveckling där som kanske mest är relevant för Ennis-serier som Preacheroch Hitmansom blandar äkta tragedi med komedi. Här är det cirka 99% komedi men med ett litet minimalt inslag av allvar när Regent till slut tvingas konfronteras med följderna av sitt handlande, och hans reaktion känns lite väl abrupt för att det ska fungera helt.

Men i det stora hela är det en sympatisk och rolig serie, som trots rikliga inslag av våldsamheter som exploderande huvuden och massakrer och sex av mycket tvivelaktigt slag ändå i slutändan känns…ja, gullig är nog ordet. Gullig i Garth Ennis-mening, förvisso, men ändå :-)

Jimmy_s Bastards - Sorry

Jimmy är inte riktigt sig själv, men vissa saker glömmer man aldrig hur man gör

PS. Just det ja, teckningarna! Russ Braun har jobbat med Ennis förut i Battlefieldsoch är inte någon av mina favoriter, men han är kompetent. Smått träig, men jag tycker han är snäppet bättre här när han får jobba med ett manus som inte är lika styrt av att vara historiskt korrekt och realistiskt.

Kan köpas hos bl.a.:

    • Jimmy’s Bastards(volym 1 av 2, fånigt nog, för det här är en serie som definitivt borde ges ut i ett enda album)

Perdy

Perdy - cover

PERDY LOVES TWO THINGS: SEX and ROBBING BANKS. No particular order!

En baksidestext som är 100% sanningsenlig om en serie där huvudpersonen Perdy sannerligen är ett vandrande naturfenomen som stormar fram genom världen. Nyss utsläppt från fängelset där hennes frånvaro begråts av alla, personal som fångar, som alla besvärjts av hennes oemotståndliga energi, är det äntligen dags för hennes andra stora intresse (sexdelen har hon inte behövt sakna under sina femton år i fängelset): Bankrån.

Ingen lämnas ifred från henne när hon samlar ihop det som kommer behövas. Bondgårdar rånas på hästar, mat, kläder, och allt annat som hon vill ha, och ständigt svärande anländer hon sedan till den lilla staden Petiteville som inte har en aning om vad som ska drabba den…

Perdy - homestead

Takten i serien är ohyggligt hög när Perdy bokstavligen slår sig fram. I Petiteville lugnar det hela ner sig en smula när vi för första gången får följa några andra personer, framförallt blomsterhandelsägaren Rose. Och andningspausen behövs för oavsett hur kul det är att se Perdys framfart skulle det blivit lite för mycket av det goda om det inte blev någon omväxling. Och baske mig, det smyger sig till och med in lite nyanser i karaktärsskildringen! Inte för att Perdynågonsin lär bli en höjdpunkt vad gäller subtila personporträtt, men en liten gnutta bakgrundshistoria för Perdy och Rose anas 😉

Men det är såklart humorn i Perdys fullständigt hämningslösa leverne som är dragplåstret, allt skildrat av Kickliy i en lössläppt teckningsstil som känns mycket europeisk. Kickliy är från USA men har spenderat mycket tid i Frankrike och det syns i serien som också ges ut simultant på franska av Dargaud och på engelska av, av alla tänkbara förlag, Image Comics. Image har ju nuförtiden ett brett och ofta intressant utbud av serier vilket är väldigt roligt med tanke på hur det började som ett mycket smalt nischat superhjälteförlag, men den här boken är ändå udda även med tanke på det. Ett M för Maturehar den förärats med på baksidan och det kanske kan vara vettigt för att förvarna läsaren att här bjuds helnaket i massor, och inte heller med opersonligt snygga personer utan av betydligt råare och på sitt sätt verklighetstrogna sätt.

Jag har inte så mycket mer att säga om serien för det finns inte mycket att analysera här; serien är väldigt enkel och rakt på sak. Men humorn är inte riktigt lika enkelspårig som jag kanske fått det att låta för det finns andra inslag än att följa en medelålders kvinna uppträda på ett väldigt råbarkat sätt, som alla löjligt lika män i Petiteville som trånar efter Rose och som inte drar sig för någonting i sin jakt på henne. Hur de tänkt sig att det ska sluta med tanke på hur många de är och att hon bara är en person har de inte riktigt tänkt igenom…

Men visst, nog är det allra mest en serie som man inte ska tänka på så mycket när man läser sekvenser som de upprepade tillfällena då Perdy fått med sig någon (o)lycklig karl upp till saloonens övervåning:

Perdy - saloon

Som synes är ljudeffekternas textning lika vilda som serien i övrigt. Plus för det, men minus för den generellt sett rätt trista och urvattnade färgläggningen.

Riktigt hundraprocentig är Perdyinte, inte ens om man som jag verkligen inte har någonting emot en serie som bara går ut på att trycka gaspedalen i botten. Det känns lite tunt i manuset, och även om teckningarna är kul att titta på finns det andra liknande serier som jag tycker lyckas bättre. Jag tror, men är inte helt säker på, att jag kommer köpa också nästa album när det kommer ut nästa år (historien är inte avslutad i och med det här inbundna albumet); det jag hoppas på är lite mer av personliga interaktioner mellan karaktärerna för det jag gillade bäst i boken är de gånger då Perdy faktiskt kommunicerar med andra och inte bara kör över dem som en ångvält: Ångvältsepisoderna behövs för att hålla uppe farten och för deras kontrastverkan, men det är de (en liten liten gnutta) lugnare delarna som då och då får serien att bli riktigt bra!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Corto Maltese – Fable of Venice / The Golden House of Samarkand / Tango

Corto Maltese - Esmeralda

Esmeralda från albumet Tango; en uppförstorad bit av en ruta men ett utsökt exempel på Pratts teckningar som jag inte kunde låta bli att ta med här

Jag inser att jag aldrig följde upp hur det gick med IDWs utgåva av Hugo Pratts Corto Malteseefter att jag för några år sedan klagat överhur någonting gått fel i trycket av två av böckerna. Så här kommer uppdaterad konsumentinformation, och glädjande nog av det positiva slaget :-)

För i de här tre böckerna, de senaste som IDW gett ut, ser linjerna återigen bra ut och den där fula hackigheten har försvunnit. Så med lite tur var det ”bara” två av böckerna som råkade ut för missödet; jag har inte köpt In Siberia som kom ut efter de två men innan de tre jag nämner idag eftersom jag redan har den på svenska (och då behövs ingen engelsk utgåva, även om det är lite frestande för att göra bokhylleraden liiite snyggare med enhetliga ryggar…) men jag hoppas att den också ser bra ut. Så tack för det, nu känns det skönt att skaffa de här böckerna igen.

Men en smula undrar jag ändå över varför just Corto Malteseska vara så krånglig när det gäller olika utgåvor. Vi har svartvita (ursprungliga) versioner, vi har färglagda versioner som Pratt tydligen själv godkände och som ser helt OK ut även om de svartvita är klart snyggare, vi har färglagda gräsliga versioner (som den svenska De vackra drömmarnaslagun), vi har utgåvor med bra tryck (IDW), med dåligt tryck (IDW igen), mm.

Och andra saker skiljer sig också åt. Ta bara dagens tre böcker, alla tre riktigt bra album, som kortfattat beskrivna är

Fable of Venice: Corto, på jakt efter en legendarisk skatt, befinner sig i Venedig där fascismens fula tryne börjar synas till, inklusive förgrundsfigurer som Gabriele D’Annunzio som också sågs till som huvudperson i David Bs Black Paths. Som alltid försöker Corto undvika politiken och som alltid misslyckas han.

The Golden House of Samarkand: Ett av de längre Corto-albumen drar in honom i en härva där olika turkiska fraktioner kämpar för sina drömmar om hur hemlandet ska utvecklas. Själv är hans mål mer oklart, förutom att det inbegriper att hjälpa Rasputin ur ett fängelse, och som alltid när Rasputin är med i senare Corto-album betyder det en sällsam blandning av slapstick och surrealism, där det inte alltid är uppenbart vad som är verkligt och vad som är drömmar. Här finns också en dubbelgångare till Corto, ett omen om någons död, som förstärker känslan av en lång dröm.

Tango: Till Buenos Aires kommer Corto för att göra en vän en tjänst, en vän han lärde känna i Fable of Venice. Ett av de tunnare albumen men ett med en mycket tät handling; det är rätt typiskt för Corto Maltese-serien att en bok samtidigt kan innehålla intriger som skulle räckt till telefonkatalogtjocka böcker men där huvudpersonen trots detta helt fokuserar på sig själv och sina vänner, utan att bekymra sig om huruvida dennes handlingar riskerar att förorsaka enorma framtida problem.

Som sagt, tre starka album som dessutom lämpar sig väl att läsa tillsammans, med referenser mellan dem, och med en bra blandning av det drömska och intriger som utspelar sig i ett mycket konkret 1920-tal.

Och likaså som sagt, med en del bekymmersamma detaljer vad gäller detaljer. Jag har inte suttit och jämfört ruta för ruta, men när jag läste dem var det några saker som jag undrade över och inte kunde låta bli att kontrollera mot andra utgåvor. Varpå jag ser saker som det här, från den första sidan i Samarkand-boken:

Corto - IDW vs Danmark 1

Till vänster IDW, till höger en dansk utgåva från 80-talet. Som synes gjorde Pratt ursprungligen den första sidan i färg, men sorgligt nog har IDW inte kostat på sin bok att återge färgerna utan istället helt simpelt tryckt upp akvarellen i svartvitt. Så klart minus till IDW för det.

Sen ett till exempel från samma bok:

Corto - IDW vs Danmark 2

IDW t.v., dansk utgåva t.h. Notera hur dels skuggor lagts till hos IDW, men också hur nederdelen utökats. Faktum är att hela albumet verkar ha omredigerats rejält; utökade nederdelar är legio, men rutor har lagts till / tagits bort, spegelvänts, korrigerats, och hela sidor har fått annan layout. Jag hoppas att IDW är närmast ”sanningen”, och åtminstone i den här rutan föredrar jag deras version eftersom scenen utspelar sig på natten där detaljer inte syns så bra.

Jag skulle också kunna visa exempel på hur textningen av ljudeffekter skiljer sig åt, ibland ganska dramatiskt (tyvärr är inte IDWs versioner de bästa här, även om de ofta låter originalets ljudeffekter kvarstå), men det blir nog alltför petimäterartat. För att inte tala om min (lilla, men ändå!) skepsis mot valet att i de senaste albumen ha valt ett papper som är snäppet blankare än det i de tidigare böckerna; det är fortfarande betryggande tjockt, men faktum är att det svarta nästan blir alltför svart, att det lyser mig i ögonen. Skumt, men sant, och fruktansvärt småsint av mig 😉

Varde nog sagt att det nog inte går att göra en perfekt utgåva av Corto Maltese, det finns alltför många val där man kan tycka olika, men i det stora hela är IDWs utgåva riktigt bra. För min del är det nu bara tre böcker kvar innan jag äntligen, till slut, kan läsa alla Corto Maltese-serier antingen på engelska eller svenska, och i underbart svartvitt. Kämpa på IDW!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Alack Sinner – The Age of Disenchantment

Planenligt, dvs för några månader sedan, dök den andra och avslutande delen av förlaget IDWs kompletta utgivning av José Muñoz (bild) och Carlos Sampayos (manus) serie Alack Sinnerupp. Det tog ett litet tag för mig att läsa den eftersom den inte riktigt kändes som passande hängmatteläsning så den fick vänta på lite svalare temperaturer, men nu har jag alltså läst den andra och om man ska tro på titeln, något mer deprimerande samlingen där oskuld förbytts till missräkning.

Men jag vet inte jag, jag tycker nog att Alack Sinnergenomgående är av det mörkare slaget. Det New York & USA som skildras är en ångande gryta av människor på samhällets botten, som försöker överleva korruption och politiska sammansvärjningar som håller dem förtryckta. Alack Sinner är tillbaka som privatdetektiv igen, efter det korta inhoppet som taxiförare som avslutade den förra boken, men precis som första gången är det inte några täta kriminalintriger som erbjuds och jag tror inte att Sinner genomför en enda utredning i hela boken :-)

Istället finns en längre historia om Nicaragua och härvan med contras, sandinister och CIAs inblandning, huvudsakligen presenterat via en surrealistisk dockteater, flera kortare episoder som skildrar Sinners bussresa genom USAs hjärta, och till och med en avslutande historia om 9/11. Muñoz är lika skicklig som alltid och här kan man också tydligt se hur hans teckningar gradvis ger mot en renare linje; lika mycket svärta som alltid, men i den sista serien påminner han ibland väldigt mycket om Toth, må vara med en lösare penna.

Manusmässigt är jag lite mer skeptisk, precis som jag var vad gäller förra boken. Höjdpunkterna här är några av de nämnda bussepisoderna, framförallt den som skildrar det rasistiska bemötande Sinner får är bussen stannar i ett mindre samhälle; suveränt enkelt skildrat, utan övertydligheter, och en extremt skicklig show-don’t-tell av Muñoz & Sampayo. Och för seriefantasten finns en intressant episod under bussresan där Sinner hamnar bredvid en serietecknare vid namn Martínez som är på väg för att konfrontera en annan tecknare vid namn Kitten som har kopierat Martínez teckningar. Martínez själv är okänd och fattig medan Kitten har blivit rik och berömd i och med användningen av Martínez seriespråk.

Alack Sinner - Kitten-Giffen

Med andra ord, en kopia på vad som hände med Muñoz själv då den amerikanska tecknaren Keith Giffen under några år tecknade kritikerhyllade superhjälteserier i en stil som var mycket mycket lik Muñoz; man kan läsa mer om det hela till exempel här. Jag vet inte säkert vad Muñoz tyckte om det hela men nog finns det en liten humoristisk glimt i ögat i episoden, även om det hela slutar gruvligt för Kitten/Giffen 😉

Men jag måste erkänna att jag precis som förut har svårare för Sampayos manus ju mer politisk han blir. De socialrealistiska skildringarna klarar han bra och även när han skildrar vad som är en klassisk klasskamp, men de större politiska inslagen känns svajigare. Och politiken har inte åldrats bra heller; sandinisten Daniel Ortega har visat sig vara en väl så korrupt ledare som den diktator han störtade, och jag kan inte säga att scenerna där rika bankirer sitter och gottar sig över hur de lyckats konspirera för att genomföra 9/11 med hjälp av ovetande saudiarabiska terrorister för att främja sina privata intressen känns något vidare, de heller.

Alack Sinner - 9-11

Vissa invändningar har jag alltså, men det känns ändå bra att den här seriens med dess klassikerstatus nu också finns tillgänglig på engelska. Jag önskar verkligen att pappret skulle varit bättre (som jag skrev redan förra gången anar jag att det inte kommer gå så många år innan det börjar påverkas) men bortsett från det, ett bra och förtjänstfullt jobb av IDW :-)

Kan köpas hos bl.a.: