The Night Owls

När DC lanserade sitt Zuda Comics för webserier försökte jag hänga på ett tag, men jag insåg att jag är så gammaldags att jag inte gillar att läsa serier på bildskärm och tröttnade ganska snart. Den av serierna på Zuda som jag hade tyckt bäst om var The Night Owls av Peter (text) och Bobby (bild) Timony. Den handlade om detektivbyrån ”The Night Owls” som verkade i 1920-talets New York och var specialiserade på fall med övernaturliga och ockulta inslag. Primus motor är professor Ernest Baxter, en glasögonprydd gentleman med ett övermått av kunskap om det mesta som ej låter sig förklaras i vetenskapliga termer (för övrigt modellerad efter Harold Lloyd). Han assisteras av Mindy Markus, handlingskraftig kvinna enligt det då nya ”flapper”-idealet och demonen Roscoe (egentligen ”vattenkastare” som är den korrekta översättningen av ”gargoyle” men det låter fånigt på svenska) från Coney Island som gillar varmkorv i stora kvantiteter och alltid har en dålig vits på lut. Därför var det mycket glädjande att höra att den skulle ges ut samlad i ett album och jag förvissade mig om ett exemplar så fort den blivit tillgänglig.

Ernest, Mindy och Roscoe upplever tillsammans allehanda halsbrytande och spännande äventyr kryddade med en stor portion humor. På grund av att den publicerades med två avsnitt i veckan så är berättartekniken densamma som i forna tiders söndagsserieäventyr med korta resumeer och förklarande återblickar insprängda där det behövs. Historierna är ganska korta, men det finns i gengäld kontinuerliga subplottar som fördjupar huvudpersonernas bakgrund och introducerar bifigurer förbifarten som sedan blir viktiga längre fram. På detta sätt kan både den tillfällige läsaren (som för det mesta får en poäng i sista rutan) och den som följer serien kontinuerligt känna sig tillfredställda. The Night Owls blandar friskt och det förekommer  sagofigurer, verkliga gangsters och allehanda oknytt i en salig röra, och det är just denna mix och de oväntade förvecklingarna som får mig att sitta med mungiporna i höjd med öronen vid läsningen. Det är inte ofta en helt ny serie känns så ”färdig” som The Night Owls och det är bara att luta sig tillbaka och ryckas med. Skall jag jämföra med något så tycker jag att den känns som en blandning av Chester Goulds Dick Tracy (för det bisarra skurkgalleriet) och Doktor Merling av dansken Knud V Larsen med inslag av Rick Geary. Serien är också vackert sepiatonad vilket bidrar till illusionen av 20-tal och förbudstid med allt vad det innebär av jazzmusik, lönnkrogar och maskingevär av Thompson-typ. Men när huvudpersonerna hamnar i sagoriket Funari blir det färg för hela slanten samtidigt som den byter namn till The Knight Owls. Detta är naturligtvis en hommage till filmen Trollkarlen från Oz.

Nuförtiden är breda underhållande serier en bristvara och därför vill jag helhjärtat rekommendera The Night Owls. Boken innehåller tre ”säsonger” men slutar med en rejäl cliffhanger så jag hoppas verkligen att bröderna Timony får möjlighet att återvända till den och fortsätta berättarglädjen. I denna intervju avslöjar de att det finns idéer för ytterligare historier om den udda detektivbyrån… (För den som vill veta mer om The Night Owls finns det ett ”kommentatorspår” till de två första säsongerna att ladda ner från bröderna Timonys websida. Klart udda! Men kul!)

The Night Owls
192 sidor
ISBN: 1401226736

En reaktion på “The Night Owls

  1. Pingback: Intryck & uttryck | Recension av The Night Owls på serienytt.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>