Dr Müllers dubbel – Tintins svarta album

Tintins universum är ständigt föränderlig. Hergé redigerade i princip alla tidigare album vilket gör tintinografin lite besvärlig. Hergé var förvisso en perfektionist men en vanligare anledning till förändringarna tycks vara var att ta bort faktiska historiska referenser. Tintin debuterade redan 1929 och framförallt trettiotalsalbumen skrevs som en kommentar till det storpolitiska spelet och är därmed bundna till sin tid. Tanken var med andra ord att en modernisering av dessa album skulle göra Tintin mer tidlös. Personligen tycker jag undantagslöst att alla omredigerade album är misslyckade – det vilar något stelt och tillrättalagt över de nya versionerna där de första är mer direkta och genomsyrade av en smittande berättarglädje.

Tidigare skrev jag här om de politiskt betingade förändringarna av Tintin i Kongo, men det är inte det albumet som genomgått flest förändringar. Istället är det albumet Den svarta ön som helt tecknades om 1966. Orsaken till detta var det brittiska förlaget som tyckte att originalversionen i färg (från 1943) var alltför daterad och skulle göra det svårt att sälja in Tintin på den brittiska ön. Alltså föreslog man en lista med förändringar som var så omfattande att Hergé beslöt sig för att teckna om albumet i sin helhet. Också albumet Det svarta guldet tecknades delvis om på anmodan av det brittiska förlaget som tyckte att albumets alla referenser till det brittiska styret av Palestina inte längre var passande. (Liksom i Kongo skulle alltså västmakternas imperialistiska förflutna revideras!)

Det svarta guldet är en anomali i serien om Tintins äventyr; ett album som gjordes under tre olika av Hergés kreativa perioder. Tillkomsthistorien kan sammanfattas: .

1. 1939-1940: 42 sidor. Avbryts av den tyska ockupationen av Bryssel.

2. 1948: Herge återupptar arbetet med äventyret, men tecknar om hela äventyret. Referenser till brittisk ockupation, judisk och arabisk terrorism samt det politiska maktspelet om oljan är kvar. Kapten Haddock som tillkommit som figur pressas in i historien (”Det är både mycket enkelt och komplicerat på samma gång!”) Publicerad 1950.

3. 1971: albumet revideras kraftigt. Alla aktuella referenser till det storpolitiska spelet tas bort eller görs harmlösa. Platserna i äventyret blir fiktiva istället för faktiska.

Man kan inte låta bli att undra över vilka konsekvenser det brittiska förlagets nitiskhet och självupptagenhet egentligen fick. Vem vet vilket Tintinalbum vi fått om inte Hergé sysslat med all denna revidering istället? Men det är också märkligt att han gick med på beordrade omarbetningar; trots att Hergé hade en hel stab med fantastiska serieskapare i sin Studio Hergé vägrade han konsekvent att låta någon medarbetares namn tryckas i albumet. (Här skiljer sig Hergé från andra franskbelgiska kreatörer som ex Franquin & Peyo som inte hade några problem med att erkänna bidrag från andra.) Trots sin syn på att det bara var han själv som var/skrev Tintin är det påfallande ofta han ger efter för yttre krav och förändrar sina album.

Nu har i Den svarta ön från 1943 och Det svarta guldet från 1950 publicerats i faksimilutgåva på svenska på Bonnier Carlsen i översättning av Björn Wahlberg (som också ligger bakom att album öht publicerats.) Sedan tidigare finns faksimilutgåvorna av dubbeläventyret Enhörningens hemlighet/Rackam den röde skatt, men där skiljer i princip bara färgläggningen från senare versioner av albumen. De båda svarta albumen är alltså mycket välkomna i den svenska tintinografin för i princip kan det sägas att ju tidigare version av ett specifikt album ju bättre är det. Det är bara att hoppas att dessa två tas bättre emot än Enhörningen och på sikt innebär en fullständig faksimilutgivning även på svenska och framförallt att vi får se de svartvita originalversionerna fram till Krabban med guldklorna.

Den svarta ön tillhör ett av mina favoritalbum och i denna version lyser det som en klar stjärna över övriga höjdpunkter i Tintins äventyr. Det är en rafflande thrillerhistoria med klara paralleller till Hitchcock och med en minnesvärd avslutning på den gamla ruinön Ben Mort vid den skotska kusten. Förmodligen är det det snabbaste albumet i serien och i inget annat album springs det lika mycket som här. Versionen från 1966 lider av det faktum att det är en serie som skapats i en tid men som utspelar sig i en annan. 1943 års färgversion ligger närmare i tiden och känns därigenom mer äkta och – faktiskt – realistiskt. I sin iver att skildra det sena sextiotalets Storbritannien så noga som möjlig, skapar den senare versionen däremot en olycklig distans till själva berättelsen. Den noggranna efterforskningen inför 1966 års version medför tyvärr också att albumet känns våldsamt överarbetat.  Så genom att gå tillbaka till 1943 version utlovas en svårslagen cocktail av spänning, mystik och exotism mitt i Europa.

1943 års version

1966 års version

Det svarta guldet kan kanske närmast klassas som ett mellanalbum och som sådant glöms det lätt bort. Äventyret förekommer sällan på Tintinfansens listor över bästa eller sämsta album. Delvis kan det säkert förklaras med hur albumet representerar tre helt olika perioder. Det börjar som ett äventyr från den klassiska svartvita perioden för att senare bli tillrättalagt och städat för att mot slutet tappa luften utan att lyckas få ihop berättelsen. Jag som föredrar Hergés trettiotalsperiod tycker hursomhelst att den första tredjedelen är mästerlig. Men principen ju tidigare desto bättre håller även här; i 1950 års version får vi ta del av den historiska kontext som gör albumet mer angeläget. Följaktligen utspelar sig albumet delvis i Palestina och vi får möta både judiska och arabiska terrororganisationer, men framför allt handlar kampen om oljan, som i den senare versionen reducerats till en kamp mellan två rivaliserande bolag, om en storpolitisk kamp med självständighet från brittiskt styre i potten. Den undergångsstämning och det hotande kriget känns följaktligen i 1971 års version egendomligt påklistrat. Genom den politiska dimensionen i faksimilutgåvan blir också araberna i albumetmycket trovärdigare och tydligare. Så trots att Hergé skrinlagt sig om att omarbeta all låtsasarabiska så framstår de som abstrakta och overkliga i den senare versionen.

Genom att läsa de första färgversionerna av Ön och Guldet blir det också tydligt hur de hänger samman, jag skulle rentav vilja se dem som ett dubbeläventyr.  I de album som jag alltså skulle vilja kalla Tintins svarta album introduceras också skurken Dr Müller. I Ön är han inblandad i falskmynteri och i Guldet arbetar han för ett oljebolag. En samvetslös hårding med girigheten som främsta drivkraft kan tyckas. Men om man läser Tintin svarta album i originalversion framträder hans drivraft i en något annorlunda dager. Hans handlande är snarare en del av ett storpolitiskt spel. På så sätt blir han också än mer ondskefull om än inte fullt lika oberäknelig. Den här recensionen får dock sluta med ett löfta/hot om att återkomma till frågan om Dr Müllers drivkrafter.

Sammanfattningsvis behöver man alltså inte vara Tintinentusiast för att avnjuta de svarta albumen – det är seriekonst på hög nivå i ett mästerligt utförande. Och den som väl har börjat nosa på de tidigare utgåvorna kommer aldrig att vilja gå tillbaka.

2 reaktion på “Dr Müllers dubbel – Tintins svarta album

  1. En intressant poäng med den senare versionen av ”Den svarta ön” är att den innehåller en del mer experimentell layout än man är van vid från Tintin. Nu kanske inte folk generellt läser Tintin för dess ikonoklastiska experimentlusta, men det är intressant att se.

    Kul f.ö. att den äldre versionen av ”Det svarta guldet” äntligen kommer på svenska. (Den har f.ö. tidigare givits ut på danska.)

  2. Måste kolla igen, men särskilt experimentell upplevda jag inte den nya versionen. För den specialintresserade rekommenderas den ypperliga boken ”Dossier Tintin: L’Ile Noire” där alla tre versionerna finns samlade och där den hugade kan jämföra ruta för ruta. Jag tyckte annars det slående är att versionerna är så lika när det gäller just bildlösningar och dialog. I princip varje ruta är identisk och texten likaså. Några undantag finns, framför allt när det gäller presenteringskonstruktioner. Tycker att det är lite konstigt att Hergé och Bob de Moor (et. al) inte passade på att göra om albumet från grunden – istället denna anala omsorg om akkurata detaljer.

    Den svarta ön (original 1943) är f.ö. publicerad på svenska en gång tidigare (1988) då i Karin och Allan B. Janzons översättning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>