All världens problem: Groo – The Hogs of Horder

Dags för det mer eller mindre årliga Groo-albumet igen, den här gången kallat The Hogs of Horder.

Som vanligt är det en miniserie som samlats ihop eftersom Groo sedan länge upphört att ges ut som månadstidning. Och likaså som vanligt briljerar Aragonés med sina teckningar utan att briljera, så att säga; han fortsätter i sin personliga, naturliga stil med runda streck, ett myller av bakgrundsdetaljer, och en tecknarglädje som få andra. Det finns nog ingen lika tydlig tecknare som Aragonés, som ibland känns som urtypen för en serietecknare. Därmed inte sagt att jag tycker att han är den bästa tecknaren någonsin, men han är svår att förbise om man ska peka ut ett exempel på någon är serietecknare snarare än illustratör/målare/designer :-)

Och tyvärr som vanligt igen fortsätter Evanier att med sina manus försöka tackla allsköns aktuella problem. Det han gjort ganska länge nu i de här miniserierna, och det är nu definitivt ett problem: Eftersom det inte längre finns möjlighet att göra enstaka nummer av Groo som bara innehåller Grooerier, dvs fånigheter där Groo kan glänsa i att göra det han kan bäst, så blir det lite för allvarligt i längden.

Som sagt är det inget nytt med Hogs of Horder att det här problemet finns, men det är värre än vanligt. För den här gången avhandlas: Globaliseringsproblemen när billig arbetskraft utnyttjas lokalt och samtidigt leder till arbetslöshet annorstädes; USAs invasion av Irak; bilbranschens kris i USA; miljöproblemen med olja; den senaste finanskrisen; företagsledares absurda löner. Och jag har säkert glömt några…

Evaniers sedvanliga brist på subtilitet känns också mer irriterande eftersom det blir så extremt övertydligt när så mycket olika händelser tas upp. Kina = Khitan, Irak = Mesopia, Hummer-bilar = hästkärror som kräver fler hästar än nödvändigt, buffu & suppu = sunniter & shiiter. Ibland är det mer en katalog över globala problem än en serie, och det är inte det roligaste att läsa. Personligen tycker jag det fungerar bättre när Evanier tacklar mer personliga problem, som Groos analfabetism, än politiska; hur sympatisk man än må tycka att Evaniers åsikter är så blir det rätt usla serier när han skriver dem.

Men ändå läser jag serien, för Aragonés teckningar är värda det. Humörhöjningen blir lite mindre än vanligt på grund av det svaga manuset, men när Evanier då och då lämnar moralkakorna och istället släpper fram Groo själv i all sin glans blir det genast mycket bättre, som i en scen på några sidor där en armé desperat försöker undvika att hamna på samma skepp som Groo. Mer sånt, tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>