Ojämnt men mestadels mästerligt: Moto Hagios A Drunken Dream

En dryg vecka sen sist, men nu har julen lugnat ner sig, och innan nyåret tar vid tänkte jag hinna med en sista recension. Årskrönika för 2010 kommer senare :-)

Och som 2010 års sista serie tänkte jag skriva om boken A Drunken Dream, en samling kortare historier av Moto Hagio som var en av de så kallade Magnifika 49-orna (eller 24-orna om man kör med japansk tideräkning); en grupp kvinnor som forcerade den strikta manliga dominansen bland mangatecknare. Det finns inte mycket av henne översatt till engelska förut, men hennes A, A’ som kom ut tidigt i den första översättningsvågen i början av 80-talet var en starkt bidragande orsak till att jag började läsa mer manga: En science fiction-historia men av en typ som jag aldrig sett innan.

Och nu är det alltså Fantagraphics som ger sig på manga mer seriöst i och med A Drunken Dream. Ett perfekt val för min del, och jag hoppas att det innebär att någon på förlaget faktiskt förstår sig på manga (med tanke på de mangartiklar som funnits i The Comics Journal har det annars verkat som att Fantagraphics förstått nada…).

Historierna spänner över närmare 40 år, och för en gångs skull bär det emot att berätta om handlingen. En av de absolut starkaste sidorna i boken är nämligen oförutsägbarheten, där en melankolisk kärlekshistoria kan följas av något så subtilt obehagligt att EC bara skulle kunna drömma om att vara lika skrämmande. Det gemensamma är det lätta handlaget, oavsett hur ruskigt innehållet är, och ibland är det först när jag närmare tänker efter vad som hände som jag inser hur många inslag av klassiska skräckberättelser som finns (gengångare, spöken, monster, totalitära sf-regimer, osv).

Iguana Girl

Höjdpunkten i boken var för min del Hanshin: Half God, en mycket suggestiv historia om ett par siamesiska tvillingar, men det fanns flera kandidater. De tidigare är kortare och ibland helt utan förklaringar; en situation eller händelse presenteras utan vare sig bakgrund eller en normal upplösning, medan de senare är mer avrundade med en handling som lättare låter sig beskrivas. Det jag definitivt märkte är att jag föredrog Hagios de förstnämnda, men det beror kanske på min allmänna förkärlek för spretigare ungdomsalster snarare än mognare historier. Eller så är det så att Fantagraphics har gjort ett urval som betonar det seriösa och allvarliga, vilket inte skulle förvåna mig ett dyft 😉

Vad som däremot inte är en fråga om tycke eller smak är att man absolut inte ska läsa boken i ett sträck för då riskerar man att allt flyter ihop i en stor gröt. Jag gör ibland det misstaget men den här gången läste jag en historia / dag innan jag somnade, och det var ett bra val även om det ibland var svårt att låta bli att läsa bara en till…

Så ett mycket bra slut på 2010, och som sagt blir det antagligen en årskrönika härnäst 😀

Den fascinerande Hanshin: Half God

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>