Kampen mot världen: I Kill Giants

Sisådär 3 år efter att den kom ut har jag nu läst Joe Kelly & Ken Niimuras (manus resp. teckningar) I Kill Giants, och jag är verkligen glad att jag kom mig för med att göra det för det här är en alldeles suverän liten serie. Den handlar om den lilla flickan Barbara Thorson, som med sin hammare Coveleski gör världen osäker för onda giganter och titaner. Hammaren förvarar hon i sin handväska, och träningen för att kunna besegra jättarna består av att vara Dungeon Master i D&D-spelande.

Barbara har problem: Hon saknar helt vänner. Om någon försöker närma sig henne biter hon raskt ifrån, oavsett om det är någon som är jämnårig eller någon med mer auktoritet, som en lärare. Och någonting är väldigt fel i hennes familj…

Men vad hon däremot har är en enorm integritet. Rädd känslomässigt är hon kanske, framförallt för att någon ska komma henne närmare och därigenom tvinga henne att känna efter hur hon egentligen mår, men det hindrar henne inte från att alltid tala om vad hon tycker, och att säga ifrån om någon gör någonting elakt mot vem det vara må.

Det är en både sorglig och rolig bok; sorglig för att Barbaras känslomässiga låsning är så uppenbar, men samtidigt rolig för Barbaras charm och fantasifullhet. Hennes trevande försök att bli vän med Sophia (eller mer korrekt, Sophias envetna försök att bli vän med Barbara, trots Barbaras taggiga utsida) fångar på pricken hur svårt det kan vara för barn att relatera till någon annan när man egentligen bara vill gå hem och tjura/sura/gråta.

Barbaras fantasivärld är en flykt från verkligheten, men Kelly och Niimura gör alldeles rätt som skildrar den som lika viktig och riktig ändå eftersom det för Barbara inte är en lek utan blodigt allvar; de faror som hon ser omkring sig är på riktigt, oavsett var de kommer ifrån. De tre olika världarna som Barbara lever i (den som alla andra ser som den verkliga; den D&D-värld hon spelar i som hon vet är ett spel; den värld som är hennes egna, med drag från D&D-världen men den här gången på riktigt) flyter in i varandra och Barbara låter det ske eftersom det känns lättare än att leva till 100% i den ”verkliga” världen.

Det är svårt att säga om Kelly eller Niimura är den som imponerar mest. Manuset som lyckas fånga repliker som känns helt rätt, och med en utmärkt uppbyggnad av historien, eller teckningarna som lika lekande lätt skildrar charmiga små amoriner, mobbning i skolan, för att inte tala om de mycket suggestiva uppenbarelserna mot slutet av boken. Det är, utan att använda överord, en nästan perfekt bok.

Så bra är I Kill Giants att jag är lite förvånad över att den inte haussats mer. Jag har sett en del väldigt positiva recensioner men den förtjänar ännu fler. Läs den, nu!

Kelly & Niimura har också några Bakom kulisserna-sidor (klicka för större format)