Vad heter franska vikingar på svenska?

Utan att ha gjort någon empirisk undersökning torde det ändå gå att konstatera att Sverige och svenskar spelar tämligen liten roll i den fransk-belgiska serietraditionen. Man kan förvisso varmt minnas den svenska vetenskapsmannen med det norskklingande namnet Erik Björgenskjöld på expeditionen Auorora i Tintins äventyr Den mystiska stjärnan. Men annars är det framförallt i form av vikingar som det svenska (eller nordiska) arvet gör sig påmint på seriesidorna.

Asterix är förstås inte alla gånger känd som en tillförlitlig historisk källa, vilket förstår accentueras av de tappra gallernas möte med just normandiska vikingar en sisådär 900 år före vikingarnas gjorde sin entré på den historiska scenen. Den språkekvilibristiske René Goscinny stod som vanligt för manus och i sann Asterix-anda parodieras förstås icke-franska nationaliteter. Således kan vi Asterix och vikingarna få oss en skopa fransk fördomar om nordmännens raseri. Och det ska sägas direkt, det är en rätt sympatisk bild av de orädda vikingarna som ges; ”sämre organiserade men av tuffare virke” än romarna.

Men vad heter då de fornnordiska mannarna? Goscinny har uppenbarligen snappat upp det kristna namnet ”Olaf” som ju bars av en del konverterade strandrövare. Och från detta spinner han vidare så att alla vikingar heter något som slutar på -af (dvs på samma sätt som gallernas -ix och goternas -ik). Vikingahövdingen ”Olaf Grossebaf” och hans mannar heter sålunda (b.l.a) ”Paraf, Épitaf, Cénotaf, Complementpaf, Bellegaf, Mataf, Batdaf, Dactilograf och Stenograf”. Den franskkunnige kan hitta sedvanliga ordvitsar i namnen och liksom gallerna skratta gott åt den nordiska namnseden.

Men hur översätter man nu det här till svenska? För en svenksspråkig serieläsare blir det egendomligt att läsa om vikingar med exotiska namn grundade i fransk humor och fördom.  Den svenska översättardemonen Ingrid Emond valde att försvenska namnen men ändå att skoja till det: ”Olaf Storslägga” och ”Slagbjörn, Bitvarg, Tjurskalle och Lathund”. Fantasin tröt tydligen för Emond, för det är betydligt färre namn i den svenska översättningen än i originalet. Värt är att notera är dock att ‘slägga’ kommer från fornsvenska slaeggia, ‘varg’ fsv ‘vargher* som har den i sammanhanget intressanta germanska bibetydelsen ‘tjuv, rövare, vild person’ och på gotiska ‘otacksam person’. ‘Skalle’ finns likaså belagd i fornsvenska  och har (möjligen) sina rötter i det i sammanhanget passande indoeuropeiska verbet ‘skel’ i betydelsen skilja medan ‘björn’ likaså är ett fornsvenskt ord från det (förmodade) urnordiska ‘bernu’. Hunden är ett uråldrigt husdjur till människan och lär ha tämjts redan i övergången mellan äldre och yngre stenålder varför vi kan förvänta oss att ordet för den fyrbenta människovännen bör höra till arvorden; ‘hunder’ från den germanska språkstammens förmodat gemmensamma ‘hunda’ som i sin tur härstammar från det rekonstruerade indoeuropeiska ‘kun-to’. Alla rätt till Ingrid Emond när det gäller fornsvenska ordstammar! (Även om jag låter det vara osagt om det verkligen var så vikingarna faktiskt kallade sig själva…)

Den möjligen oundvikliga försvenskningen i översättningen gjorde också att vikingarna istället för att som i originalet dricka den franska specialiteten Calvados faktiskt fick den mer korrekta mjöd till trolldryck.

Avdelningen språkintresserade serievetare går bananer i språkhistorien återkommer när jag rotat fram den svenska översättningen av Johan och Pellevins Vikingarnas ed. Då diskuterar vi namnen Bodhvar, Ingvald,Sveinn, Karle och Starkhad. Missa inte det…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>