Den mörka sidan – del 2

Den mörka sidan 2 - omslag

Lagom till SIS kom den andra och avslutande delen ut av Sylvain Runberg (manus) och Olivier Martins (teckningar) serie Den mörka sidan. När jag recenserade den första delen i höstas var jag nyfiken på vad som skulle hända: Framförallt huvudpersonen Satoshi var intressant, med sitt vänliga manér men som trots det har en otrohetsaffär med sin kollega Mayumi.

Så fort jag började läsa den nya boken blev det uppenbart att det fanns någonting mer bakom det hela, och att Runbergs historia inte gick ut på att bara få veta mer om personernas bakgrund utan att det också fanns hemligheter begravda. Satoshis slutar helt kommunicera med Mayumi utan att det verkar finnas någon direkt anledning; den enkla förklaringen att han bara skulle ha tröttnat (som Mayumi misstänker) känns fel.

Jag tänker inte avslöja alltför mycket mer för en stor del av poängen med Den mörka sidan är avslöjandena som kommer, men jag kan säga att jag inte såg vartåt det barkade. Så full pott för Runberg för att han lyckades överraska mig; slutet hade nog känts ganska platt om jag gissat vad som skulle hända.

Och däri ligger kanske orsaken till att jag inte kände mig helt nöjd med serien efter avslutad läsning. Det finns många saker som är mycket lyckade:

  • Martins blyertsartade teckningar är precis lika bra här som tidigare, med sin mjukhet och fina känsla för personteckning.
  • Runberg är bra på skildra Satoshi utan att vara övertydlig, och även på att låta historien ta god tid på sig utan att stressa fram; det är ovanligt med en såpass lång europeisk serie som här, cirka 300 sidor, där historien som berättas är såpass enkel.
  • Flera av bifigurerna som bara är med i mycket begränsad omfattning är trots det intressanta och helgjutna.

Den mörka sidan 2 - Blickar

Men överraskningsslutet gör att jag blev en smula frustrerad hur de andra trådarna i berättelsen  utvecklades. Å ena sidan har vi alltså den allra viktigaste tråden som först ger sken av att ha en rent psykologisk karaktär, dvs där det viktiga är att förstå hur Satoshis person fungerar, men där det istället visar sig att det viktiga är vad som egentligen hänt/händer. Å andra sidan har vi alla andra trådar som håller sig till det psykologiska där personernas reaktioner och känslor är viktigare än vad som hänt. De två sidorna passar inte riktigt ihop, enligt mig. Som exempel kändes det lite snopet att Mayumis berättelse, med hennes två skilda föräldrar vars reaktioner på skilsmässan påverkar hennes liv starkt, visar sig inte ha någon som helst relevans för slutet.

Så min kritik är egentligen bara den att jag skulle föredragit att Runberg hållit sig till en rent psykologisk skildring, utan överraskningsslut. För även om slutet som sagt var överraskande så förtar det mycket av styrkan i resten av serien i och med att det blir det jag kommer komma ihåg, istället för Mayumis trassliga familjeliv, Satoshis chefs likaså, med mera. Det känns som en lite billig poäng, en elevator pitch för att få serien att låta intressant, som egentligen inte behövs.

För de som läst boken, fundera på följande: Om ni redan vetat om vad hemligheten var när ni började läsa, hade inte serien fungerat minst lika bra och kanske bättre då? För min del tror jag faktiskt det hade lett till att seren fungerat bättre som en helhet, och att jag då hade uppskattat den skildringen av de olika personerna mer.

Fast det är klart, jag kan ju alltid läsa om serien nu när jag vet vad som egentligen pågår :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>