Klassiska hjältar i miniformat

Två-för-en idag,  dvs två serier som påminner väldigt mycket om varandra i utformning och innehåll: Lucky Luke-album 87 med titeln En cowboy blir till och Den unge Spirou nr 16 med titeln Är du lite uppblåst?. Båda böckerna inleds med en kort episod på några sidor som sedan följs av ensides-skämt, båda har i huvudrollen en av de stora klassiska europeiska seriehjältarna men här som liten pojke, båda utgivna på mindre förlag (mer om det senare), och båda rätt halvdana om jag ska vara ärlig. Lite mer detaljerat om respektive album:

Lucky Luke - En cowboy blir till - cover

En cowboy blir till är så vitt jag vet det första albumet med en ung LL så den inledande historien beskriver hans bakgrund; hur han hittas föräldralös efter att hans vagntåg blivit överfallet, och hur han senare adopteras av den tuffa men kärleksfulla Martha. Så Achdé som står för både manus och teckningar har här chansen att utbrodera sig om vem LL verkligen är, hur hans familjesituation ser ut, med mera, med mera, dvs allt som tidigare varit okänt (LL är i tidigare serier en person som aldrig någonsin avslöjar någonting om sitt privatliv).

Tyvärr gör han ingenting med den idén för så fort som han klarat av den minimala bakgrundshistorien är resten av serien de allra enklaste skämtsidor man kan tänka sig: Lucky Luke är en hejare på att skjuta med slangbella; han och hans vänner Dopey (som har som enda egenskap att han är korkad) och Orkan-Lisa (en klon på Calamity Jane men utan dennes egensinniga karaktär, och som här förvandlats till någon man ska roas av för att hon trots att hon är en flicka så gör hon pojkaktiga saker) går på äventyr hos indianerna; det skämtas om nedgrävda krigsyxor; det skämtas om skunkar. Kort sagt, det saknas så gott som helt överraskande skämt, men det finns däremot en hel del som känns smått unkna i sin gammalmodighet.

Lucky Luke - En cowboy blir till - Rök

Så jag tror att Achdé ska hålla sig till teckningarna och lämna manusskrivandet till andra. Jämfört med albumet innan, Bröderna Dalton slår vad, där Pennac & Benacquista stod för manus, är det här mycket sämre. Tyvärr.

Spirou - Är du lite uppblåst - cover

Är du lite uppblåst? är bättre, tveklöst, men jag är inte säker på om jag skulle kalla det för ett bra album. Det är ungefär som alla andra album i sviten om den unge Spirou ett habilt hantverk gjort av två serieskapare (Tome & Janry, manus & teckningar) som jag helt klart inte är på samma våglängd som.

Janrys teckningar är helt OK men jag kan inte låta bli att tycka att de är lite röriga och oharmoniska i sin sena Franquin-stil. Jag har svårt att peka på exakt vad det är som stör mig, men jag ska ärligt erkänna att ibland får han ändå till det här och där.

Tomes manus största brist är det som jag nämnt tidigare, nämligen den jobbiga sexfixeringen. Men den här gången är det bättre på den punkten så jag ska inte klaga på det alltför mycket (även om givetvis en strandepisod självklart måste innehålla en sexig mkt lättklädd Spirou-mamma i poser som tagna ur Playboy på 60-talet, och omslaget är i gammal ”god” stil). Är serierna roliga? Nja, de är ok; det finns en del genuint roliga sidor men de allra flesta är relativt menlösa. Bättre än Achdé är det dock i princip hela tiden, men så har också Tome & Janry haft många album på sig för att trimma in stilen 😉

En av de bättre sidorna

En av de mer lyckade sidorna

Och slutligen, förlagen, som kanske är det intressantaste med de här två albumen. Lucky Luke är precis som förra albumet utgivet på Albumförlaget som verkligen har en hög utgivningstakt på serier. Jag vet inte hur det hela går ihop ekonomiskt, och som jag skrivit tidigare har jag helt klart inte samma smak, men jag är imponerad över ambitionsnivån. Plus att det är roligt att någon fortsätter att satsa på den här typen av serier i Sverige!

Spirou-albumet är däremot utgivet av ett nytt förlag, åtminstone för Sveriges del. Mooz Förlag AB heter det, och finns sedan tidigare i Danmark, och det här är som sagt det första försöket med utgivning på svenska. En titt på vad de redan gett ut på danska avslöjar att deras utgivning kanske inte är den mest spännande och moderna, med Spirou, Blårockarna, Gaston, Knasen, Zits, med mera, men det är precis som med Albumförlaget väldigt trevligt att någon iallafall försöker bredda den svenska serieutgivningen.

Och precis som Albumförlaget har de också satt prisnivån högre än vad den här typen av album traditionellt kostat i Sverige, någonting som jag tror är nödvändigt för att utgivningen ska kunna löna sig. Sen är det lite komiskt tycker jag att med den i det stora rätt skrala svenska översättningen av europeiska serier har vi nu tre olika förlag som alla ger ut Spirou i olika tappningar…

Summa summarum, två knackiga album (ett mer så än det andra), där jag mer uppskattar deras blotta existens än deras innehåll. Alltid något!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>