Kraa

Kraa 1 - cover

Det var ett tag sen jag sist skrev om någon europeisk scanlation men häromdagen läste jag en som jag skulle vilja tipsa om. Lustigt nog är det en serie av samma person som sist jag tog upp sådana här fanöversättningar: Benoît Sokal. Senast var det några rader om hans mest kända serie, Canardo, men den här gången handlar det om hans serie Kraa där den första delen av tre precis blivit tillgänglig under namnet Kraa – Lost Valley.

  • Plats: Malaskar, ett land någonstans mellan Alaska och Sibirien.
  • Tid: 1900-talet, med till exempel relativt moderna bilar, men med en tydlig känsla av guldruschens epok i miljön.
  • Huvudpersoner: Yuma, en indianpojke vars familj under många generationer levt i trakten, Klondike, en skrupelfri affärsman som planerar att exploatera dalen där Yuma bor, och Kraa, den sista individen bland de enorma örnar som närmast betraktats som gudomliga av indianerna.

Låt mig först och främst fastslå två saker om Kraa: Manuset är (åtminstone hittills, dvs i den första boken) inte speciellt originellt eller subtilt med de uppenbara skurkarna och den lika klichéartade pojken Yuma, medan teckningarna å andra sidan är förträffliga, både personliga och starka, och de senare gör att jag helhjärtat kan rekommendera serien.

När jag skrev om Canardo anmärkte jag på att Sokals teckningar blivit tråkigare och mer färglösa (bokstavligt och bildligt) ju nyare de var. I och med Kraa visar Sokal att det var ett medvetet stildrag, precis som jag misstänkte lite smått, för här är det betydligt starkare färger igen, helt utan den grådaskiga platthet som de senare Canardo-böckerna har. Ta till exempel den här sidan från början på historien, där den unga Kraa i sitt bo tänker på framtiden (på sidan innan den här har vi fått se hur Kraa störtat sin bror ur boet, ner på marken):

Kraa - Kraa

Rå energi, och teckningar som fångar densamma; när Sokal får till det är han riktigt riktigt bra på att teckna djur.

Sen, som alltid med Sokal, ser människorna en gnutta plattare och mer mekaniska ut. De är ovanligt bra skildrade här jämfört med en del andra serier av Sokal jag läst, men fortfarande tenderar de att ha stela ansiktsuttryck och kroppar; det som ändå gör att jag gillar hur Sokal skildrar dem i Kraa är att de har så mycket känsla i sig, och förstås också färgerna. Det får en lite lustig effekt på mig: Ju färre pennstreck Sokal använder för att rita människor, desto bättre tycker jag teckningarna är. Män med till exempel skägg/skäggstubb gör att deras ansikten har rikligt med streck, medan slät hud gör att det är färgläggningen som dominerar -> de senare blir både roligare att titta på och känns mindre stela pga att Sokal är bättre på att skildra just känslor med färg än med streck. Här, ett möte bland takåsarna mellan Kraa och Yuma:

Kraa - Yuma

Jag kan ju inte garantera att Kraa håller samma höga kvalité rakt igenom de tre albumen, det får (förhoppningsvis) framtiden utvisa när de andra också har översatts, men jag måste säga att det här var bland det allra bästa jag sett från Sokal. Och okej, han kommer aldrig räknas till de stora serieskaparna (och det är bara rättvist) men det är väldigt kul att se en habil hantverkare som lyckas få till det precis så bra som bara tänkas kan, med tanke på förutsättningarna. Bravo!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>