Melody – Story of a Nude Dancer

Melody - cover

Hej igen! Länge sedan sist, nästan två veckor! Semestern pågår, läsning pågår (har nu bara kanske 1000 sidor kvar av Hajime no Ippo så en liten recension av den kommer snart, plus att jag precis åkte in till stan från sommarstället och hittade några recensionsalbum i brevlådan), men skrivande har det varit skralt med; att sätta mig framför datorn inomhus har inte precis lockat 😉 Men nu sitter jag under parasollen, +30℃, och tänkte skriva några rader om en ny bok från Drawn & Quarterly: Melody – Story of a Nude Dancer, skriven och tecknad av Sylvie Rancourt.

Jag har stött på Rancourts serier förut, men då i form av en serie där hon bara stod för manus medan Jacques Boivin tecknade. Serien, Melody, var en självbiografisk historia om Rancourts liv i den lilla staden Abitibi, och utspelade sig innan hon flyttade till Montreal och började jobba som striptease-dansös. Det som var udda var att hon redan då gjort de serier som ingår i dagens bok, men när det amerikanska förlaget Kitchen Sink blev intresserade av att ge ut hennes serier bestämde man sig för att börja med hennes förhistoria och att dessutom anlita en annan, mer ”professionell” tecknare, som redan tidigare jobbat tillsammans med Rancourt.

Melody - Boivin

Melody, Boivins version

Kitchen Sink-serien var inte så dum, men den kändes en gnutta menlös: Varför Rancourts historia egentligen var värd att berätta framgick aldrig, så att serien lades ner efter en handfull nummer var ingenting som jag brydde mig så mycket om. Men det gjorde ändå att när jag nyligen såg att D&Q hade gett ut Rancourts helt egna serier blev jag nyfiken; jag visste att hon hade tecknat serier själv men hade aldrig sett dem. Ergo, jag beställde den knappt 400 sidor tjocka boken utan att fundera över det :-)

Jag visste inte riktigt vd som väntade mig men det visade sig snart vad det här handlade om: En helt ärlig skildring av hur Rancourts alter ego, Melody, börjar jobba på en strippklubb, allt sett genom Melodys ögon. Det vore enkelt att beskriva henne som extremt naiv, men det är kanske orättvist; det är mer korrekt att säga att hon är en person som aldrig dömer någon och som går sina egna vägar, utan att bekymra sig om vad andra tycker och tänker.

Hennes personlighet gör både att serien blir intressant att läsa (alla människor beskrivs på ett självklart rättvist sätt, som de är utan att sätta en stämpel på dem) och bitvis extremt frustrerande (hennes pojkvän Nick är en enligt mig otroligt otrevlig person som utnyttjar henne å det grövsta utan att hon reagerar med mycket mer än att då och då bli lite irriterad på honom när han ber henne om pengar, säljer knark, drar in pengar på häleri, gör att hon hamnar inför rätta, mm, mm). Men det här är den stora charmen med serien, känslan av att få världen skildrad helt utan skyddsfilter, precis som den ter sig för huvudpersonen/författaren. Att hon gjorde serien samtidigt som händelserna utspelar sig gör också sitt till för att få fram känslan av omedelbarhet; Rancourt tryckte själv upp sina fanzin (boken består av 7 kapitel, vilka vardera gavs ut som fanzin medan Rancourt jobbade på klubbarna) och hon annonserade och sålde tidningarna på klubbarna hon dansade på, till sina vanliga kunder.

Melody - Chef

Teckningarna är lika utlämnande och ocensurerade som manuset: Allt skildras med lika glatt humör. Trots att det händer en hel del ruskiga saker finns det en optimism i serien; de flesta ser alltid glada ut oavsett vad som pågår. Visst skulle det kunna bero på de verkligt primitiva teckningarna, Rancourt är definitivt en amatör när det gäller det visuella, men jag tror nog att det goda humöret mest reflekterar Rancourt/Melody själv: Vi är alla människor med allsköns svagheter men so what?

Melody – Story of a Nude Dancer är ett ovanligt paket: Teckningar som ser ut som valfritt fanzin, manus utan större konstfärdighet, men tillsammans fungerar det alldeles utmärkt som en serie, en skildring av en specifik plats och en specifik tid i Rancourts udda liv. Historiskt är det också en viktig serie, som en av de första kanadensiska självbiografiska serierna som dök upp ungefär samtidigt, om inte lite före, med Chester Brown, Joe Matt (inte kanadensare men flyttade dit), Julie Doucet med flera. Men framförallt är det kul att läsa boken, den passade väldigt bra en varm sommardag som idag, med sin avsaknad av krusiduller och pretentioner.

Om jag saknar något? Japp, det gör jag: Jag skulle gärna velat veta hur det gick för Melody, Nick och de andra efter seriens slut. Jag vet att Rancourt numera är inne på sitt andra äktenskap så att Nick är ute ur bilden vet jag (hurra!), men jag har ingen aning om hur det gick till eller om make nummer två är någon av dem jag just läst om. Frustrerande!

Melody - Dans

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>